Sjömän inom den svenska handelsflottan var den största gruppen som förolyckades under Första Världskriget. Svenska handelsfartyg sänktes genom mineringar, anfall från krigförande fartyg och ubåtar. Speciellt från 1916 och mot slutet av kriget respekterade Tyskland inte längre neutrala staters fartyg. Det var nu den tyska generalstaben beslutade att även skicka sabotagegrupper till hamnar i de skandinaviska länderna för att placera tidsinställda bomber inne i fartygen.
Spioner som höll till i svenska, norska och danska hamnar var vanliga, både i fredstid och krigstid. Flera uppenbara spioner utvisades från Norge i all tysthet. Det var inte förrän 1917 och de spektakulära aktionerna som företogs av baron Otto von Rosens grupp på Nordkalotten och ”baron” Rautenfels i Kristiania (Oslo) som det blev offentligt och väckte stor uppståndelse.
Vintern 1916-1917 var ovanligt kall och besvärlig för sjöfarten. Ända till slutet av maj ställde drivisen till med problem för svenska fartyg som försökte gå på rutten till Finland. Om våren var kall och infrusen, så var den politiska utvecklingen i landet desto mer i rörelse under revolutionsåret. Det skulle komma att påverka inställningen till de krigförande parterna, och gjorde det svårare att stödja Tysklands krigsmetoder.
Sänkta svenska fartyg
Det finns en noggrant förd statistik på när och hur svenska handelsfartyg förliste under Första Världskriget och hur många sjömän som förolyckades. De fartyg som inte gick på en mina eller torpederas eller blev beskjutna, kan ha råkat ut för att brännas upp, om det var en träbåt eller bara ha försvunnit. Under 1915 hamnar två sänkta fartyg under kategorin sprängladdning och 6 har försvunnit.
Med det utvidgade ubåtskriget även mot neutrala staters fartyg blir förlustsiffrorna högre för 1916 och 1917 och nu syns det i statistiken att krigshandlingarna i Östersjön blir värre. Hela fem fartyg sänks med sprängladdningar 2:a och 3:e augusti. Ytterligare 14 fartyg rapporteras ha sänkts med sprängladdning eller ha försvunnit 1916. Under 1917 är det 16 fartyg varierande storlek som sänks med sprängladdning och ett fartyg som rapporteras som försvunnet. Därefter förändrar kriget karaktär när Tyskland vinner herraväldet över Östersjön. Prejningar upphör och inga sänkningar med sprängladdningar rapporteras under 1918. Men linjetrafiken till Finland ligger helt nere under inbördeskriget de första månaderna under 1918.
Statistiken publicerades flera år efter krigsslutet, men det finns ingen redovisning eller diskussion om hur sprängladdningar placerades på båtarna. Ofta finns det förklaringar hur det gick till när fartygen blev bordade och sprängningen genomfördes. Man kan därför inte veta om det ens förekom att tidsinställda bomber, eller ”helvetesmaskiner” gömdes på svenska båtar när de låg i hamn. Rykten florerade i alla fall om sabotage i tidningspressen. Det förekom att liknande anklagelser också riktades mot ententen mot båtar med last till Tyskland, men det kan också ha varit fråga om provokationer.
En osäkerhet i statistiken är att fall med endast skadade sjömän eller båtar inte tagits med. Ibland togs fartygen med till Tyskland där besättningen släpptes fri och någon form av ersättning gjordes upp. Kontrabands-reglerna som de krigförande parterna hade mot neutrala staters fartyg var mycket hårda. Under en tid var det exempelvis inte möjligt för svenska fartyg att frakta några trävaror.
”Handelsflottan under första världskriget” av Lennart Lundberg (2006) är en ingående undersökning av vad som hände med de svenska fartygen med statistiken redovisad. Det finns ingen redovisning av misstankarna om sabotage-grupper. Antingen räknade man med att den inte riktades mot svensk-flaggade fartyg, eller också har frågan gömts undan.
Spionverksamheten i Skandinavien styrdes från ett bulvanföretag i Göteborg
Det man däremot klart vet är att huvudkvarteret för det tyska spionaget mot Skandinavien under Första Världskriget hela tiden låg i Sverige. Enligt Wilhelm Agrell och norska militärhistoriker var det tyska spionagets högkvarter för hela Skandinavien förlagt till Göteborg. Förberedelser gjordes redan före Första världskrigets utbrott, men från juli 1915 fungerade högkvarteret under täckmanteln Handelsaktiebolaget Emptio AB med kaptenslöjtnant Edwin Nordmann som chef och i första hand knutet till marinen. Underavdelningar fanns i Köpenhamn, Kristiania, Bergen, Malmö och Stockholm.
Bomber i lasten?
Idén med att placera tidsinställda bomber i lasten på fartyg i neutrala stater kan ha varit att hålla aktionen hemlig och undvika diplomatiska förvecklingar och vara ett komplement till ubåts-krig och mineringar till havs. Hur som helst kunde det inte förhindra att USA i april 1917 gick med i kriget på ententens sida och att andra neutrala stater började protestera.
När militärattachén Hans Steinwachs anlände till Stockholm förflyttades det skandinaviska högkvarteret till Stockholm och en mer intensiv period för att leda arbetet med sabotagegrupper som opererade från svensk mark påbörjades. Många av de som skulle komma att ingå kom från 27:e tyska jägarbataljonen. Det var till den bataljonen som flera hundra finnar hade tagit värvning och det var främst bland dem som några utvaldes till specialutbildning i Berlin.
Norska polisutredningar
Den norska polisen var betydligt mera aktiv än den svenska att syna utländska spioner närmare i sömmarna, även officiellt skyddade som hade diplomatiska uppdrag. Det började egentligen före kriget när den nya polischefen Søhr tillträdde och att man fick reda på att den ryska militärattachén Assanowitz, placerad i Stockholm, bedrev spionage i Sverige. Man lade en fälla för honom och avlyssnade hans hotellrum när han var på resa till Oslo, och kunde på spå vis kompromettera honom. Kommissarien Evald Larssen skrev 1946 en bok ”Fra vekterstuen till Møllergatan 19” och berättade denna och några andra episoder från sina erfarenheter som spionjägare.
De norska polisarbetet kring Otto von Rosen och hans sabotage och vapentransporter på Nordkalotten från hösten 1916 till april 1917 finns undersökta och återberättade av den finske författaren Karl-Gustav Olin i ”Tärningskast på liv och död” (2008). Till hjälp finns bland annat dagböcker från en av Otto von Rosens medresenärer till Tornedalen, och Nordkalotten, där mycket av dramatiken utspelar sig. Otto von Rosen hade sitt basläger och sina vapenförråd på den svenska sidan. Landsfiskalen misstänker att allt inte står rätt till, men mer därom senare.
Otto von Rosen var född i Sverige och löjtnant i Svea livgarde innan han flyttade till Jakobstad i Finland 1909. Han deltar i den underjordiska finska rörelsen, utför spionuppdrag i södra Ryssland, och måste till slut stanna i Stockholm för att undkomma den ryska gendarmen. I oktober 1916 får en medhjälpare vid namn Koskela genom tyska kontakter på Grand hotel och Imperial kontakt med von Rosen för instruktioner om en resa norrut. De får kartor på Murmansk-banans hela sträckning, och von Rosen åker i förväg till Gällivare medan Koskela får invänta en låda med sprängämnen från tyska legationen. I Gällivare samlas hela sabotage-gruppen om fyra man, von Rosen, Koskela, Halfdan Sterky och Raoul Graaf.
Otto von Rosen
Några datum att hålla i minnet: Den 13 november beger sig kvartetten iväg från Gällivare mot Vittangi på häst och släde. I Vittangi får de logi i prästgården hos pastor Georg Bergfors. Den 2:a december tar de sig över gränsen till Finland på skidor. Efter ett par dagars hårda strapatser befinner de sig nära Kautokeino på norska sidan. Därefter finns det inga dagboksanteckningar att gå efter, men det finns uppgifter att gruppen ska ha befunnit sig i Narvik i början av december och tagit sig till Kirkenes där de upprättat ett högkvarter och gör längre utflykter.
I mitten av januari väcker de uppmärksamhet i Kautokeino och den norska polisen får upp ögonen och vet snart att de har att göra med Otto von Rosen som de känner till redan sedan våren 1916. Ett flyktförsök mot Karasjok misslyckas och von Rosen låter sig arresteras med en del komprometterande material som han försöker bortförklara. Men innehållet i deras koffertar undersöktes inte ordentligt förrän de lämnat landet. Otto von Rosen hade en mängd märkliga förklaringar till varför han hade vapen och sprängmedel, och menade att de var avsedda för den finska kampen.
Johan Søhr refererar i sin bok ”Spioner och bomber” att von Rosens medhjälpare var lösmynta och att svensk press rapporterat ”ekspedisjonens folk hadde ytret at det var hensikten å sprenge den russiske Murmanskbane på 15 forskjellige steder… …De hade også utgitt sig for militære, som var ute i tjenesteanliggender, og befolkningen trodde de var generalstabsofficere, som hadde hemmelig opdrag i grensetraktene.” Möjligtvis låg det närmare sanningen än att de var ute på ripjakt eller att de var guldletare.
I Otto von Rosens koffertar fanns avancerade sprängmedel, tidsinställda bomber mot fartyg, biologiska stridsmedel med sjukdomar som mjältbrand, lungpest och gifter som curare. Det väckte stor uppståndelse internationellt. Undersökningen offentliggjordes i mitten av april i Norge, men nu var det för sent att komma med några efterräkningar. Otto von Rosen och två andra i gruppen befann sig i säkerhet i Tyskland.
I juni aktualiseras de svenska undersökningarna. Von Rosens grupp hade till uppgift att spränga fartyg och Murmansk-banan. Påståenden om att det bara handlar om att bekämpa Ryssland och stödja den finska kampen håller inte. Det är uppenbart att fartyg från norska hamnar också har varit utsatta. Men nu finns bara en medlem kvar i Sverige, övriga har satt sig i säkerhet i Tyskland.
Bomblager mitt i Oslo
På våren 1917 började man att misstänka en baron von Rautenfels som reste som kurir mellan Stockholm och Oslo och till ett otal andra platser. Ett par finnar som bodde i Oslo hade kontakt med honom. ”Att denne infernalske virksomhet var godt och listig organisert kunne det være lidt tvivel om” berättar Evald Larssen i sin bok. Den 15:e juni skred man till verket och arresterade Rautenfels och den liga med nio finnar som hade en bomb-central mitt i centrala Oslo på Sverdrups gate 10. Tre koffertar som var skickade med diplomatpost från tyska utrikesdepartementet togs i beslag och öppning beordrades, varvid man fann att de var fulla med bomber av samma slag som fanns i förrådet på Sverdrups gate 10. Bevisläget var klart.
I det stora sprängämneslagret fanns bland annat 95 rektangulära sprängbomber, 104 cylindriska brandbomber, 9 kolstycken fyllda med sprängmedel, 225 utlösare med urverk för tidsinställning, 269 detonatörer, 470 glasrör med syra för kemiska utlösare. Brandbomberna utvecklade en värme på mellan 1000 och 3000 grader och kunde med lätthet bränna igenom en plåt på en halv centimeter. De mekaniska utlösarna med urverk kunde ställas in på en tid upp till 14 dagar.
Sabotagegruppen hade folk som hamnarbetare och till och med en speditionsfirma, vilket gjorde att de lätt kunde ta sig ombord på båtarna och placera bomber. Norges handelsflotta drabbades i
mycket högre utsträckning en den svenska, bortåt fem gånger mer tonnage och otaliga sjömäns och fiskares liv. På Nordkalotten omnämns det att det fanns sabotörer i hamnarna i Narvik, Vardö och Kirkenes.
Men trots sin fina titel och sin diplomatiska status var baron von Rautenfels inte något mer än en kurir från det högkvarter som fanns i Stockholm. Själv bodde Rautenfels när han var i Stockholm på ett hotell på Tegnérgatan 11. Friedrich Walter von Rautenfels hette i själva verket Walter Harald von Gerich och han var född i Helsingfors 1880. Han blev officer och var en tid direktör för fängelset i Åbo, men blev utvisad till Sibirien varifrån han flydde till Sverige. Polischefen Johan Søhr uppger (i sin bok ”Spioner och bomber” från 1938) i stället att han var vicedirektör för fängelset i Viborg. Det fanns många andra rykten och påståenden om Rautenfels (Gerich) tidigare liv innan han under kriget blev värvad som kurir i Berlin. Men Redvald Larssens får anses vederhäftig, och uppgiften är hämtad ur polisrapporten.
Rautenfels arresterades 16 juni 1917 och blev frisläppt redan 27 juni. Trots att han reste genom Sverige och det skulle ha funnits tillfälle att förhöra honom och ställa honom till svars även i Sverige gjordes inga ingripanden. Rautenfels kompanjoner, alla finnar, ställdas inför rätta och blev dömda till förhållandevis långa fängelsestraff i Norge.
Redvald Larssen är diplomatisk och positivt inställd till samarbetet med den svenska kriminalpolisen i sin bok från 1946. Men det lyser ändå igenom att det var den norska polisen som stod för huvudarbetet i undersökningen med hjälp av olika tips, förmodligen från den brittiska säkerhetstjänsten MI6, även om organisationen inte omnämns explicit.
Gripandet av Rautenfels på morgonen efter att han anlänt till Oslo från Sverige är en historia med sina speciella poänger, när den norska polisen vågade utmana Tyskland genom att öppna diplomatposten och hitta en stor vapensändning. Att man var
så säkra på sin sak berodde på att man hade säkra tips,
eftersom Rautenfels skuggades på tågresan från Stockholm. Vem som stod för den avgörande insatsen är omtvistat. En undersökning av Norsk radio pekar ut en fransk marinattaché . Det stämmer överens med samtida pressuppgifter i Socialdemokraten, som berättade att gripandet av Rautenfels var resultatet av ett samarbete mellan två av ententens representationer. Sannolikt använde man sig av den franske diplomaten eftersom andra ansikten kan ha varit utslitna för att skugga fientliga representanter i Stockholm. Enligt militärhistoriker var utredningen i huvudsak gjord av brittiska MI6. Och man hade vitala militära intressen att försvara för försörjningslinjen till Ryssland, bland annat hamnen i Archangelsk. Om det norska polisarbetet
Det långa efterforskningen gjorde att Redvald Larssen vid ett flertal tillfällen fick åka till Stockholm, där han fick hjälp av några poliskommissarier. Ett par av dem finns namngivna i samtida pressmaterial, som kommissarie Alrik Waerner och överkonstapel Wretholm – som inte tillhörde de högsta polisbefälen. Bland annat berättar Evald Larssen att han inhämtade värdefull uppgifter från en finne som hade haft förbindelser både med Rautenfels och flera av hans sammansvurna i Norge.
Men allt skulle vara gott och väl om det inte vore för epilogen i Redvald Larssens berättelse om Rautenfels. 1936 är han på en kongress i Helsingfors inbjuden av föreningen ”For frihet og kultur, mod forbud och tvang”. Han får tillfälle att återse Rautenfels, eftersom han nu bor i Finland. När de äter middag tillsammans visar Rautenfels både vänlighet och förtrolighet. Det var ett privat samtal och Redvald Larssen låter det mesta av samtalet stanna mellan fyra väggar, men en intressant detalj vill han dock föra vidare. ”Jeg har grunn till å tro att Norge ikke var det enste nøytrale land, hvor takktiken med bomber og helvetesmaskiner ble brukt for å lamme skibsfarten. Det var bare det att i disse andre landene ble bombekomplottene ikke avslört og uskadeliggjort slik som her.”
Johan Søhr refererar från det norska Sjøfartskontorets statistik om sänkta, skadade eller spårlöst försvunna fartyg (9 under 1917). Ett exempel är Ragnarök som avseglade från Göteborg 5 augusti och sänktes 7 augusti 1916 med styckegods till Rouen i Frankrike. Kaptenen var säker på att det var en helvetesmaskin som utlöste en explosion. ”Det ligger nær å minnes att en av hovedcentralene for den tyske skibsspionaje var i Göteborg, og at den synes å ha hatt meget energiske ledere.”
I ett annat avsnitt berättar Redvald Larssen om sin allmänna uppfattning av de spioner han stött på under sin yrkesverksamma tid. De drivs nästan aldrig av patriotism” Det finnes nok unntagelser, folk som tar på seg farlige spionoppdrag av patriotiske grunner, vel vitende om at de løper den samme risiko som soldaten på slagmarken… De fleste spioner er imidlertid allt annet enn patrioter och idealister.De er rett och slett kreaturer, som ler sig friste av den gode betaling, og arbeter like gjerne for den ene part som for den annen…”
Svenska polisutredningar
Den svenska utredningen om Otto von Rosen börjar i oktober 1916 med att landsfiskalen intresserar sig vad gruppen har för sig när de befinner sig på prästgården i Vittangi. Bagaget gås igenom och von Rosen erkänner att de har sprängmedel, men att det är avsett för ryska ändamål, vilket länsmannen godtar eftersom han själv hatar ryssar. Expeditionen fortsätter till Karesuando där de förhörs av länsman Vaara. Han blir nervös eftersom han fått besked att han ska hålla ett öga på de militära aktiviteterna men ”ej ofreda de personer som står det svenska underrättelseväsendet nära, blott de hålla sig på mattan”. (citerat av K-G Olin). Svenska regeringen har kännedom om expeditionen. Utredningen går vidare till den av regeringen speciellt tillsatte smuggleri-inspektören Gustaf Hårleman, som efter konsultationer med regeringsrepresentanter beslutar att sprängmedel kan beslagtas, men ingen i Otto von Rosens grupp ska arresteras.
Den svenska säkerhetstjänsten är senfärdiga med att undersöka vad som pågick med understöd från tyska diplomater och privatpersoner, vilket framgår av den inlindade kritiken från Redvald Larssen. Kritiken ska bli ännu hårdare i takt med att ett flertal svenska handelsfartyg drabbas utanför finska kusten i maj 1917 och avslöjandet om bombkuriren Rautenfels briserar den 25:e juni. Den ende som i slutändan lagförs i Sverige är en av Rautenfels medhjälpare.
Explosionerna i Archangelsk
Jägarrörelsen utför sprängattentat av olika mål från 1915, ryska fartyg i Helsingfors, fabriker broar och järnvägar. På våren 1916 skickar den tyska underrättelsetjänsten jägarspioner till Nordkalotten för att utröna transportvägarna, och upptäcker stora vapenlager utefter leden från Skibotn i Norge till Torneå. I juli 1916 når en sabotagegrupp fram till Kilpisjärvi och spränger huvuddelen av lagret, och sedan undkommer de bestraffning genom att rädda sig över den svenska gränsen. Fler attentat följer och ryssarna skärper bevakningen vid gränsen i Tornedalen.
Själva staden Archangelsk skadades inte
Det är inget vanligt sabotageuppdrag Otto von Rosen får hösten 1916. Han ska introducera biologisk krigföring och förgifta hästar och andra dragdjur med mjältbrand och sars, spränga Murmansk-järvägen på strategiska punkter, för att ställa till problem med vintertransporterna och de enda försörjningsleder som ententen har till Ryssland och Petersburgområdet. Att de finska jägarna kan röra sig så fritt i Sverige med sprängmedel i bagaget och använda den svenska sidan av Tornedalen som sitt basområde, är ägnat att ge problem med den svenska neutraliteten.
Men än värre skulle det vara om Otto von Rosen också är ansvarig för de två stora fartygssprängningarna i Archangelsk i november 1916 och januari 1917. Uppgiftena är knapphändiga om de två explosioner i den avlägsna ishavshamnen som ödelade stora delar av vapenlagret och hamnanläggningarna och dödade kanske upp till 3000 man. De största explosionerna innan atombomben i Hiroshima, eller åtminstone bara jämförbara med Halifax-olyckan i Canada, när två fartyg med sprängmedel i lasten kolliderade 6 december 1917.
George Bolotenko berättar i en speciell text om de två fartyg som sprängdes. Den 9:e november inträffar explosionen på ”Baron Diesen” på kajplats 20 vid kajen i Bakaritsa några kilometer söder om centrum i Archangelsk. Uppgifterna varierar men de flesta källorna kommer fram till cirka 1600 ton explosivt material ombord. De femtio stuveriarbetarna var på lunch, alla avlastningsluckor var öppna och vaktades bara av en tullpersonal och en besättningsman. 12:57 hördes en kraftig explosion och några sekunder senare ytterligare en. De få vittnen som överlevde i fartygets närheten hörde först ett förebud liknande ljudet från ett jaktgevär. 40 minuter kom en ännu kraftigare explosion, förmodligen ett fartyg lastad med ammunition. Mindre explosioner fortsatte i flera timmar som resultat av de bränder som rasade i den kraftiga vinden. En beräkning kommer fram till att den andra explosionen motsvarade en tiondel av Hiroshima-bomben.
Beräkningarna av hur många som omkom var mycket osäkra, mellan 1100 eller 3800 rapporterades, men det kan ha varit det dubbla eftersom hamnen var öppen och det fanns många arbetare där, även kinesiska daglönare och annan asiatisk arbetskraft som ingen brydde sig om att identifiera.
Alla uppgifter tyder på att ”Baron Diesen” kom direkt från New York, men en källa uppger att en del av lasten kom från Baltimore.Möjligen kan en ”helvetesmaskin” placerats på fartyget samtidigt som ett franskt fartyg, som också råkade ut för en sprängolycka senare.
Bakaritsa efter explosionen
Det andra fartyget som exploderade i Archangelsk var ”Semen Cheliuskin” den 13 januari 1917 vid den längst ut liggande kajen Ekonomiia i Archangelsk. Fartyget hade tillräcklig isbrytarkapacitet för att ta sig från Murmansk till den längst ut liggande hamnen i floddeltat vid Archangelsk. Murmansk var överhopat med militärt förråd och Archangelsk hade bättre möjligheter för vidare frakt genom järnvägsförbindelserna.
När det första nattskiftet började lossa fartyget kunde man observera små blå flammor över en del av tunnorna. Lossningsarbetarna flydde men kom tillbaka när en brinnande tunna hade kastats överbord. Men eld uppstod igen och alla flydde hals över huvud. En halvtimme senare kom explosionen. Varnade av den tidigare explosionen var dödstalen lägre, men bränderna varade i flera dagar och många skadade frös ihjäl i den -50-gradiga kyla som svepte in.
Flera teorier lanserades om hur explosionerna i Archangelsk hade gått till och några av de mer trovärdiga förutsätter att Otto von Rosen och hans många resor på Nordkalotten och hans nära anknytning till den tyska säkerhetstjänsten hade en avgörande roll.
K.G Olin citerar ett brev från 1931 där Otto von Rosen säger sig ännu inte vara villig att uppge alla detaljer kring företaget. Det planerades våren 1916 i Norge och utfördes av sabotageavdelningen, Sektion Politik vid tyska generalstaben. ”Nervkittlande nog uppger von Rosen i brevet att operationen hade en mycket større omfattning än vad som någonsin kommit i offentligheten”.
Archangelsk och Nordkalotten var ett viktigt mål att kontrollera eller för att sabotera fiendens trupprörelser och försörjningsleder. Det var den enda möjligheten för Ententens länder, framför allt Storbritannien att kunna skicka förnödenheter och krigsmaterial till Ryssland. Den var absolut nödvändig för att försörja de centrala delarna av Ryssland och förhindra ett sammanbrott på östfronten. Archangelsk hade järnvägsförbindelser med både Petrograd och Moskva, och på floden Dvina kunde man till och med frakta fyra ubåtar på pråmar 1916 och på så sätt förlänga försvaret av Östersjön. Men Archangelsk var bara isfritt 5-6 månader på året. Man skyndade sig för att försöka bygga järnväg från den nya hamnen i Murmansk, men den var inte färdig vid krigsutbrottet.
Kämpade för Finlands sak ?
27: jägarbataljonen som upprättades för att utbilda och ge krigsuppgifter till de finska frivilliga som sökt sig till Tyskland under
Första Världskriget. Trots löften om att inte skickas till fronten sker detta och den tyska ledningen är järnhård i sin preussiska disciplin. En del väljer att desertera och alla sabotageaktioner som jägarna tvingas till är ett tveegatt svärd som gör att trycket från ryssarna blir hårdare och att en del av befolkningen vänder sig mot metoderna. Livliga diskussioner och hårda motsättningar gör sig gällande i exilgruppen i Stockholm. De jägare som tas ut till att delta i sabotage-grupperna får specialutbildning i Berlin. K-G Olin kallar finnen Toivoi Pusa för en förrädare eftersom det var han som vände sig till ententens beskickningar i Stockholm och berättade om bomber och sabotage i Norge och att baron von Rautenfels var en kurir som tog med vapen och sprängmedel. Någon diskussion om jägarrörelsens mål och medel fördes inte efter kriget. Det var officerarna i jägarrörelsen som utgjorde stommen i den finska arméns ledning även under Andra världskriget.
Hjalmar Branting och ententen
De senfärdiga reaktionerna från svenska myndigheter och utrikesministerium fick kritik av den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting, som reste till Kristiania i juni 1917 och förhörde sig om situationen. Han kritiserar de hemliga svenska utredningarna och berömmer det lilla Norge som öppet vågat tala om att bombtrafiken skett under allerhögsta protektion och att men begärt förklaringar av det mäktiga Tysklands regering. Tidningen ”Socialdemokraten” följer bombligans verkliga organisatörer till de finare kvarteren på Östermalm i Stockholm, ända fram till dörren till handelsattachén för Tysklands generalkonsulat, Lassens kontor. Men han är inte längre där.
En annan tysk representant som börjar känna att det bränner under fötterna är den tyske militärattachén direktör Hans Steinwachs. Han fick fullständig panik när han fick reda på att det förestod en husundersökning av den källare han hyrt på Linnégatan 4 och försäkrade att det bara fanns ett 40-tal karbiner och några packlårar broschyrer om tyska fångläger. Han blev rädd för att det skulle göras undersökningar på hans hemadress på Karlavägen, där han förvarade ett 50-tal pistoler.
Det var i sin egenskap som anhängare av ententen och motståndare till separatfred mellan Tyskland och Ryssland som Hjalmar Branting agerade, mer än i rollen som arbetarledare och initiativtagare till fredskonferenser. Men han fungerade som en pådrivare till att det tyska inflytandet över förvaltningen och svenska politiker minskade och att Sverige mer intog en neutral position.
Hjalmar Branting hade rest till Petersburg i april 1917 strax efter revolutionen och gav sitt stöd till Kerenskij, samtidigt som han kritiserade Lenin för det ekonomiska stöd han hade tagit emot från Tyskland i utbyte för att han var för en separatfred. Rysslands sommaroffensiv på östfronten misslyckades katastrofalt, Tyskland marscherade vidare i Baltikum och intog Riga. Ubåtskriget i Östersjön var över och angreppen mot svenska fartyg upphörde, men det tog lång tid innan minfälten var röjda.
Svenska sjöministrar och utrikesministrar
Under Hammarskjölds regering är det Dan Boström som är sjöminister från 1914 till 1917. Den utnämningen var gynnsam för Storbritannien som fick hjälp att få ut sina fartyg som blivit instängda i Östersjön vid krigsutbrottet 1914. Det var en lång och seg process som måste ske i hemlighet utan att sjöministerns namn var synligt. Som skeppsredare var Dan Broström deltagare i ett syndikat som ville hjälpa det brittiska amiralitetet. Eftergifterna till Tyskland var annars stora när det gällde territorialgränser, minfält och fri sjötrafik genom Öresund. Mellan 1916-18 lyckades 83 fartyg med det svenska syndikatets hjälp ta sig ut ur Östersjön. Men Storbritannien hade också starka förhandlingskort. Under missväxtåret 1917 väntade Sverige på 9 fartyg från amerikanska kontinenten och 14 från England för att förhindra ren hungersnöd, och fartygens möjlighet att nå fram till Sverige berodde på Ententens välvilja.
Erik Palmstierna som tyskvän
Efter det korta mellanspelet med Nils Swartz regering med Arvid Lindman som utrikesminister regering och Hans Ericson som sjöminister tillträdde den liberala och socialdemokratiska regeringen under Edén – Branting. Socialdemokraterna hade posten som sjöminister genom Erik Palmstierna. Turerna i regeringsarbetet kan man följa väl i Palmstiernas dagböcker. Under inbördeskriget i Finland 1918. 5:e februari 1918: Jag har själv erbjudit Gripenberg örlogskonvoj för de fartyg med 1500 man som avgå från Libau och Stettin längs svenska kusten till bottenhavet. Jagare och pansarbåten Thor detacheras av mig för att skydda de finska fartygen…
8:e februari: Fyra jagare möta Stettin-fartygen vid Sandhammaren för att konvojera dem hela vägen norrut… färden är riskabel. Det kan betyda förveckling med Ryssland, men jag vill ej väja undan för plikten att hjälpa dem fram utmed vårt territorialvatten…
Svensk höger och ultranationalismen
Även om den svenska högern bedriver en intensiv propaganda för att intervenera och höga svenska militärer vill delta med trupper i Finland resulterar det i en kompromiss med att man tillåter frivilliga insatser. Socialdemokraterna har uteslutit de mest tyskvänliga ur partiet men Erik Palmstierna finns kvar som garant för att man tillåter stöd till den vita sidan i inbördeskriget, vilket inte överensstämmer med de dominerande stämningarna inom partiet.
Den officiella inställningen är annars att man inte ska blanda sig i konflikten, och i slutändan är det de tyska truppernas landstigning i Hangö som avgör inbördeskrigets utgång, och det är Tyskland som tillsätter en tysk prins som statsöverhuvud i monarkin Finland 1918.
Hitlers visioner om tysk expansion österut var ingen nyhet. Generalstabschefens Erich Ludendorffs planer från Första världskriget omfattade såväl Ryssland som Finland. Och finska monarkistiska krafter var mer än villiga att installera en tysk furste på tronen. Den synpunkten framförde Bjarne Stenquist i en understreckare vid 90 – årsjubiléet av krigsavslutet, (SvD 13 sep 2008).
Ryssland kapitulerade i Brest-Litovsk-förhandlingarna i februari 1918 när Tyskland nästan utan motstånd intagit Polen Baltikum och Ukraina. Då beslöt den tyska arméledningen att gå vidare och att också landstiga med trupper i Finland för att hjälpa den General Erich Ludendorff vita sidan. Kejsar Wilhelm skissade på ett Ryssland styckat i fyra autonoma delar, Ukraina, centrala Ryssland, Sibirien och ett statsförbund i sydost – alla monarkier. Det vita Finland skulle kunna samverka med Tyskland ansåg man. Det varade fram till 11 november samma år när Tyskland kapitulerade för västmakterna och Brest-litovsk-fördraget annulerades. Bjarne Stenquist hänvisar till att tyska historiker redan på 60-talet som kopplade ihop de krigsmål som Ludendorff hade utarbetat 1917-18 med de man eftersträvade i operation Barabarossa.
Ludendorff och den tyska generalstaben sågs som samarbetspartner både av en del finska aktivister såväl som svenska. För en del svenska aktivister var det inte ett självständigt Finland som var målet utan Sverige som en större geopolitisk makt med ett återtagande av Finland och rollen som den ledande staten i Skandinavien. ”Stockholmsplanen” för ett nationellt uppror i Finland 1917 utarbetades av Carl Bennedich och Axel Rappe, två generalstabsofficerare. Den planen kom aldrig att förverkligas, och den var styrd av tyska intressen att vinna kriget mer än att stödja Finlands väg till självständighet.
I Tyskland fanns Sven Hedin och en svensk officerare som tagit värvning i tyska armén för att underhandla direkt med stora högkvarteret. Till Stockholm hade Hans Steinwach anlänt som militärattaché 1916 för att organisera upp sabotageverksamheten, och det var med honom de svenska aktivisterna samarbetade. Hans Steinwach hade börjat den verksamheten först i Rumänien där de första experimenten med biologisk krigföring med mjältbrand utfördes (se vidare Erhard Geissler – Biologishe waffen – nicht in Hitlers arsenalen). Med Stockholm som bas spred man nu vidare biologiska stridsmedel, helvetesmaskiner – tidsinställda bomber.
Österjöpirater
Författaren Sigfrid Siwertz skrev under Första världskriget ”Eldens återsken”, en bok som återspeglar stämningar 1916 bland svenska och finska aktivister i Stockholm. Alltså innan avslöjanden om tyska agenter och hur sabotage-grupper värvade ur jägarrörelsen sprängde fartyg.
Även om en del personer som flimrar förbi kan vara menade som nyckelskildringar, är det de allmänna stämningarna som gör att romanen har dokumentärt värde. På en rökig klubb kallad för ”duvslaget” sitter gamla ärrade finska aktivister som Konni Zilliacus och Jonas Castrén och andra mer eller vinddrivna existenser och diskussionerna går höga. Stödet från de djupare lagren i Sverige är inte stort.
Sigfrid Siwertz var fångad av filosofen Henri Bergsons betoning av intuition handling och vilja, och huvudpersonen Lennart i boken radikaliseras under en beredskapsövning i Stockholms skärgård.
…nationens reningsbad ur feg materialism, en väldig bölja av moralisk genialitet… …en offerviljans jättehögtid då man icke rädes döden utan söker den. Andra personer i boken får representera andra politiska och sociala rörelser i samhället, som en lätt karikerad Zäta Höglunds pacifistiska propaganda och en liberal riksdagsman som är rädd för kriget och klagar på statskuppen vid borggårdskrisen.
Ett viktigt tema i boken är gulaschbaronernas skumma affärer och intriger. Kontrabandstrafik pågår också till Ryssland. Små båtar går ut till ytterskärgården där det lassas om till stora ångbåtar. Bomullsbalarna ligger travade på Logårdskajen utefter skeppsbron. …”Lennart drog ur en tuss och vred den mellan fingrarna. – Ja, det här ska över till Ryssland och bli sprängämnen. Vad tycker ni om det?”… Ju längre kriget fortsatte och drabbade folkhushållet, desto fler varor blev klassade som smuggelgods och neutrala länders handelsfartyg lovligt byte för de krigförande. Det drabbade också normal styckegodstrafik mellan Sverige och Finland.
De svenska krigsaktivisterna var fåtaliga i de breda folklagren, men motsvarande stämningar fanns hos delar av officerskåren, speciellt inom den nykarolinska rörelsen och hos många ämbetsmän. I Sigfrid Siwertz bok är det den liberale Natanael som ska bli riksdagsman som framför en frän kritik och visar farhågor. ” Han hade med rädslans snabba överslag räknat ut, att överklassens tyskvänlighet var den största krigsfaran. Alltså blev han med var dag allt ivrigare ententevän och allt argare tyskhatare.” ”Eldens återsken” förebådar en viss omsvängning i den svenska opinionen under de sista krigsåren, och utrymmet blev mindre för de som ville strida på Tysklands sida.
Källor:
Redvald Larsen Fra vekterstuen till Möllergatan 9 1946
Johan Søhr Spioner och bomber 1938
K-G Olin Tärningskast på liv och död 2008
Lennart Lundberg Svenska handelsflottan under första världskriget 2006
George Bolotenko Wartime explosions in Archangel 1916-1917 2011
Erik Palmstierna Dagboksanteckningar Tidens förlag 1950-talet
Wilhelm Agrell Det dunkla pusslet 2018
Olle Svenning Hövdingen Hjalmar Branting 2014
Bjarne Stenquist Den vita segerns svarta skugga 2009
Sigfrid Siwertz Eldens återsken 1916
Mart Kuldkepp Siwertz som aktivist 2017
Pressens uttalanden om Eldens återsken 1917
Sjöhistorisk årsbok Sverige och första världskriget 2016-2017
Några historiska problem
- Kommando Otto von Rosen och sprängningarna i Archangelsk Flera sabotage har redan utförts i norra Finland och mot industrier i södra delen av Finland. Ryssland har förstärkt gränsbevakningen mot Sverige, speciellt i Haparanda för att undvika smuggling av vapen och aktivister och att den svenska sidan används som basområde och flyktmöjlighet. Otto von Rosens kontakter i Stockholm och tidpunkten för när han anländer till Norrbotten hösten 1916 stämmer väl överens med förberedelserna för den tyska krigföringen mot försörjningslinjerna, Archangelsk, Murmanskbanan och vintertransporterna genom små hamnar som Kirkenes, Vardö, Vadsö och Skibotn till Torneå och Rovaniemi. Från Vittangi eller Karesuando kan en sabotagegrupp passera gränsen utan att bli upptäckt och det är lätt att nå ammunitionslager i Kilpisjärvi och få kontakt med sabotörer av den bara halvfärdiga Murmanskbanan och lämna vidare ”helvetesmaskiner”. Den samtida rapporteringen av sprängningarna i Archangelsk är knapphändig. Censuren i Ryssland är kompakt och i Sverige förekommer några enstaka notiser, som i Haparandabladet. Det finns flera teorier om vad som hänt, både samtida och senare rekonstruktioner av bla George Bolotenko. För det första kan man inte utesluta olyckshändelser med ödesdigra konsekvenser. Tekniskt bevismaterial saknas eftersom de båda fartygen blev totalförstörda, så man får lita till vittnesberättelser. Men om det var fråga om noggrant planerade attentat pekar logistiken mer i riktning Otto von Rosen än andra teorier. ”Baron Diesen” ska ha anlänt direkt från New York eller Baltimore – det är mindre troligt att en ”helvetesmaskin” ska ha placerats redan där med precision, speciellt om avsikten har varit att sprängningen skulle inträffa när fartyget kommit fram till lossning vid kajen i Archangelsk 9:e november och orsaka en kedjereaktion av explosioner. En tidsinställd kan ha placerats ombord vid lossningen av lasten. Jägarrörelsen använde sig inte av självmordsattacker. ”Helvetesmaskiner kan ha levererats av von Rosen i Finland, det är mindre troligt att han själv skulle ha tagit sig ända till Archangelsk. Om man tar hänsyn till att Bolotenko följer den julianska kalendern i sin undersökning överensstämmer tidpunkten med vittnesberättelsen i Haparandabladet. Däremot stämmer skildringen av förloppet inte inbördes och inte i jämförelse med officiella källor. ”Semen Cheliuskin” anlände från Murmansk till kajen ekonomiija en dag innan explosionen. Med en avancerad tidsinställd helvetesmaskin eller en utlösare maskerad som ett stycke kol kan planeringen och bombleveransen vara utförd av Otto von Rosens grupp. Lossningspersonalen såg små blå lågor slå upp från lasten och medvetna om den tidigare sprängolyckan uppstod kaos och de flesta flydde. Otto von Rosen arresteras och förhörs av den norska polisen i januari och först i april kommer avslöjandena om alla vapen han hade i packningen. Baron von Rosen är arrogant både mot den svenska och den norska polisen och anser sig inte ha behov av att presentera någon riktigt trovärdig historia, utan räknar med att gå fri ändå. Otto von Rosen arbetade några år efter 1909 och innan 1916 som direktör på Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad i Österbotten. Det var en kort civil karriär, och han hade uppenbarligen andra uppdrag vid sidan av, underrättelseverksamhet för Tyskland eller Sverige eller båda länderna. Den svenska militära underrättelsetjänsten bildades i samband med och efter unionskrisen 1905 och med inspiration från den japanske militärattachén Akashi Motojiro. Framför allt äskade man medel för att bygga upp ett nätverk av agenter i det tsarryska imperiet, och Österbotten var ett strategiskt område. Otto von Rosen borde varit idealisk i nätverket, med gedigen militär utbildning och genom företaget också hade en stor fabrik i Härnösand, så att kommersiella kontakter kunde motivera livlig kommunikation över kvarken. När Otto von Rosen utsågs som ledare för en sabotagegrupp hämtades en av medhjälparna, 22-årige jägarsoldaten Emil Jokela direkt från fronten utanför Riga. Han var annars arbetare på Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad. Förhållandena under 1918 var annars mer komplicerade än polariseringen under inbördeskriget skulle kunna ge vid handen. Området kring Murmanskbanan, där Otto von Rosen skulle varit ansvarig för cirka 15 sabotage, försvarades gemensamt av brittiska trupper för ententen gemensamt med en grupp från de finska röda brigaderna. Murmansklegionen var en truppavdelning, huvudsakligen sammansatt av medlemmar i det finländska röda garde som i början av 1918 bildades i Kandalaksja vid Murmanskbanan. Murmansklegionen, uppträdde i brittiska uniformer, stred först mot de vita i Fjärrkarelen och anslöt sig 7/6 1918 till de brittiska trupper som kontrollerade Murmanskbanan. Under tiden hade Brest-Litovsk-fördraget förhandlats fram och den ryska bolsjevikiska regeringen blev nu fiende i stället för allierad med ententen. De finska röda brigaderna ska därmed ha varit några av de första att råka i strid med bolsjevikerna.
- Kommando Rautenfels och den svenska polisutredningen Den svenska polisen och utrikesförvaltningen är senfärdiga med att utreda bomb-ligans verksamhet, huvudkontoret i Stockholm och förbindelserna till tyska diplomatiska kåren. Det är den norska polisutredningen som leder till resultat och det är norska poliser som åker till Stockholm och tar kontakt för att vidare information och utredning. När den nordiska interparlamentariska unionens råd, där bland annat Hjalmar Branting deltar, är samlat i Norge får man en genomgång av utredningens resultat. Den svenska polisen och regeringen får kritik från framför allt socialdemokratiskt håll för hemligstämplingen och det sena agerandet som gör att nästan alla misstänkta kan sätta sig i säkerhet utanför Sveriges gränser. I fallet med Rautenfels påstås att man ingenting visste innan 19:e juni, vilket ifrågasätts av Hjalmar Branting. I utredningen om von Rosen framkommer i den norska domstolen att en sändning med sprängmedel och sofistikerade utlösningsmekanismer förts över gränsen till Finland redan innan den svenska polisen påträffade von Rosens grupp och en last med sprängmedel i början av januari 1917 för att sedan släppa dem vidare. Hemligstämplingen och nedtystande av expeditionens mål kritiserades men sommaren 1917 exponerades de tyska diplomaternas inblandning, som handelsattachén Lassen och militärattachén Steinwachs, och vapenlagren på östermalm i Stockholm fick omorganiseras. Detta är synligt framför allt i ”Socialdemokratens” långa presskampanj.Att det fanns en acceptans för von Rosens grupp från generalstabens underrättelsetjänst och andra myndigheter som var välvilligt inställda till Tyskland ville man nog begrava som en statshemlighet. Även om von Rosen försvarade sig med att viktigaste man bara ville försvara Finlands intressen, så var ju huvudanledningen till den hemliga krigföringen att sabotera ententens försörjningslinjer och tvinga Ryssland till en separatfred. Både Johan Søhrs (1938) och Edvald Larsens (1946) redogörelser för den norska polisutredningen har sina uppenbara svagheter. Inget nytt kommer ut som man inte kunde läsa i pressen redan 1917 och Edvald hemlighåller vilka svenska poliser han kunde samarbeta med trots att det redan fanns publicerat. Om det finns någon kritik mot den svenska polisens och säkerhetstjänstens agerande och beroendet av Tyskland, så är den så väl inlindad att den måste speciellt uttolkas. Johan Søhr skrev i förordet till sin bok 1938 om ”spioner och bomber” ”hos oss trenges i høi grad almenhetens forståelse og hjelp, når det gjelder å verge oss mot den efterretningtjeneste, som fremmede makter forsøker å etablere hos oss. De meddelelser jeg her gir kan forhåpentlig bidra til å skaffe denne hjelp.” Den förhoppningen kom på sin skam mindre än två år senare när den tidigare militärattachén och försvarsministern vid namn Vidkun Quisling och hans gelikar stödde den tyska ockupationen.
- Vi-klubben och Hjalmar Branting En viktig grupp för den socialdemokratiska ledningen var den s.k. Vi-gruppen. Det var en politisk gruppering i gränsskiktet mellan vänsterliberaler och socialdemokrater, numerärt tämligen obetydlig men politiskt inflytelserik. Där fanns professorer och publicister. Tidigare liberaler gick över till socialdemokratin, som Erik Palmstierna. Det var Palmstierna som fick posten som sjöminister och som 1918 fick tolka hur neutraliteten och icke-inblandningen i det finska inbördeskriget skulle utformas. I gruppen ingick också Otto Järte, som dock blev utesluten ur partiet för sina sympatier med Tyskland. I en avgörande fas tillät man att Tyskland fraktade vapen till den vita sidan och att svenska officerare fick möjlighet att som frivilliga delta på den vita sidan. Hjalmar Branting hade året innan kämpat mot det tyska inflytandet och gett sitt politiska stöd till ententen bland annat under sin resa till Petrograd i april 1917, då han också hårt kritiserade bolsjevikernas propaganda för en separatfred och ansåg dem vara betalda av den tyska krigsledningen. Kampanjen mot tyska spioner och bombcentraler i Sverige och mot den svenska regeringens försenade reaktion och hemligstämpling är också en del av Branting i rollen som understödjare av ententen mer än rollen som arbetarledare och fredsmäklare. Men efter bolsjevikernas maktövertagande och efter separatfreden mellan Ryssland och Tyskland är läget annorlunda när tyska trupper landstiger i Finland för att hjälpa den vita sidan, och den får ett tyst godkännande. Se vidare samtida press, framför allt ”Socialdemokraten” och Olle Svennings biografi om ”Hövdingen”. En traditionell historiebeskrivning är att de svenska aktivisterna var lätt orealistiska bakåtsträvare, en parentes i den svenska marschen mot framtiden. Det påpekar Ann Hedén i sitt kapitel ”Blicken mot öster” i sjöhistorik årsbok 2016-2017. Men den offensiva strömningen som kom till uttryck i borggårdskrisen var fortfarande en kraft att räkna med och i den kontexten blir påtryckningarna från tysk och finsk sida på svenska etablissemanget under första världskriget mer relevant. Aktivisterna för tyska intressen och för den vita sidan i Finland ingick en kompromiss med förespråkarna för neutralitet. Den viktigaste skiljelinjen 1917-1918 gick gentemot en mer äventyrlig aktivism som ville förändra Sveriges gränser och ställning i skandinavien.
- Den tyska sabotage-organisationen Planeringen och ledningen av sabotageverksamheten mot de neutrala ländernas handelsflottor sköttes av den politiska avdelningen på generalstaben i Berlin. Utplaceringen av tidsinställda bomber eller ”helvetesmaskiner” var ett komplement till mineringar, beskjutning från ubåtar, bränning av träbåtar etc. men det är osäkert i vilken utsträckning man brydde sig om att dölja verksamheten och fartyg i svenska hamnarom det var viktigt att kunna neka till inblandning i försvunna skepp. Sprängningarna av olika hamnanläggningar kan ha gjorts på plats eller genom tidsinställda bomber på fartyg. Det finns inga bevis för att tidsinställda bomber ska ha utplacerats på fartyg i svenska hamnar. Men med militärattachén Hans Steinwachs ankomst till Stockholm 1916 ökade intensiteten i agentverksamheten.
Globala Eremitaget 