”Finlands sak är vår”

Vapen till vinterkriget

I oktober 1939 när Berlin nås av av rykten om Rysslands hot mot Finland försäkrar Göring sin vän, den svenske ingenjören och företagsledaren Birger Dahlerus att ingenting ont skulle vederfaras Finland. Under Dahlerus närvaro hade han telefonerat och pratat med utrikesministern Ribbentrop och kunde nu ge denna försäkran. Han hade även gjort denna försäkran i ett fornnordiskt inrett tornrum i sitt residens i Berlin, iförd fornnordisk fantasikostym med älghudskyller och puffärmar och pekat på en stor tavla av sin döda maka Karin och svurit vid hennes heliga minne att intet ont skulle vederfaras Finland.

Edvard Thermaenius är hemma hos Birger Dahlerus som bor i ett stort hus på en halvö i Djursholm och är chefen med oinskränkt makt på sin fabrik Bolinders i Kallhäll. Det är den 15 maj 1944 och Thermaenius intervjuar Dahlerus för en bok eller för UD:s räkning.

Birger Dahlerus var den självpåtagna fredsmäklaren men också vapensmugglaren med kontakter på högsta nivå. Han var den förste fredsmäklaren som flög i skytteltrafik mellan huvudstäderna London och Berlin. Förmodligen är hans egen berättelse som nedtecknats av Thermaenius både saltad och sockrad men en del kan ligga nära sanningen i det komplicerade spelet om Finland.

Görings löfte om att skona Finland var svårt att hålla eftersom Ribbentrop gått med på att lämna carte blanche åt Stalin och Molotov att göra vad de ville med Finland när pakten med Sovjetunionen signerades i augusti.

När vinterkriget väl brutit ut anlände Dahlerus till Berlin för samtal med Göring 15 december, som ville att alla vapeninköp skulle ske genom honom. Förhandlingarna skedde på Karinhall och med var då också militärattachén Juhlin-Dannfelt och fälttygmästaren överste KB Hedqvist. Redan följande dag var Dahlerus i Stockholm för att träffa försvarsminister Sköld, utrikesminister Günther samt ÖB Thörnell.

Då Dahlerus blev insläppt 16.00 var Sköld på sitt allra värsta humör och direkt oförskämd. Men Dahlerus försäkrade då att han inte kommit på eget initiativ utan blivit anmodad. Han framförde Görings mycket bestämda hälsning att om svenskarna ville ha vapen från Tyskland så skulle det ske direkt genom Göring. Det var löjligt att Sverige skickade ut än den ene än den andre officeren för att tala med generaler och diverse andra underordnade tjänstemän om saken.Thermaenius gjorde ett inpass och nämnde att han i sina papper hade sett att i annat sammanhang hade Göring, eventuellt med finska förhandlare, låtit framskymta att han själv ville ha hand om alla vapenleveranser och man antydde att Göring ville göra förtjänst på saken. Dahlerus svarade att mycket väl kunde förhålla sig så, han var känd för sin kolossala girighet.

Försvarsminister Sköld

Den 21 december ringde Göring till Dahlerus och förde ett samtal om sin styvson Tomas Kantzow. Göring var ytterst förargad för att styvsonen hotat med att gå ut i finska kriget. Göring hade talat med Hitler om saken och man var överens om att det vore fullständigt otänkbart. Göring ville att Dahlerus skulle tala förstånd med Kantzow. Dahlerus som tidigare haft hand om och hjälpt den stackars Thomas tillkallade honom: – Käre Thomas inte ska du fara ut i finska kriget. Du gör mycket större nytta genom att gå till din styvfar (Göring) och ber honom att Sverige får 12 flygplan så att vi kan skicka 12 plan till Finland.

Den 21 december på kvällen var Dahlerus hos Günther och Thörnell och sa att det skulle vara en katastrof för Sverige om vi icke förhandlade med Göring om vapenköpen. Dahlerus vägrade att återigen gå till Sköld eftersom han blivit så oförskämt behandlad förra gången. Men då sade Günther: – Jag garanterar att ingenjör Dahlerus ej skall behöva vänta denna gång.

Protokollet från mötet med Göring, där Dahlerus och militär-attachén Juhlin-Dannfelt deltog är undertecknat 21 december 1939 och ska tydligen hänsyfta på mötet 15 december på Karinhall. Sammanträffandet ska enligt protokollet vara begärt av Göring, men en blyertsanteckning nämner att det var provocerat av Dahlerus. Pansarvärnspjäser och luftvärnskanoner ingick i beställningen. Direkt understöd till Finland skulle ske genom en firma i Stockholm (Juhlin förmodar att firman Castra avses). Arrangemanget grundar sig i att den svenska pressen hade ordat om tyska vapenleveranser till Finland, den tyska regeringen hade avkrävts en förklaring av ryske ambassadören i Berlin, och därför måste vapen uteslutande avses för Sveriges eget bruk.

Finland behövde luftvärnskanoner

Göring förklarade att Finland hade följt en synnerligen oklok politik. Den sista av en rad betänkliga dumheter som hade begåtts var ett tal av president Kallio med anklagelser mot de totalitära staterna, i ett ögonblick då man ansåg sig behöva vapen från Tyskland. Trots allt villa han verka för hjälp till Finland men den måste ske indirekt genom Sverige.

Sverige borde enligt Görings mening bemöda sig att hålla sig utanför. I Sveriges intresse låg ett bättre förhållande till Tyskland och en radikal omläggning av den svenska inställningen framförallt av tidningspressens hållning.

Skyndsamhet var av nöden och Juhlin uppfattade en välvillig inställning till vapenfrågan och passade på att ställa frågan om leverans av 60 jaktflygplan av typ Messerschmitt.

Önskelista på julafton

ÖB Thörnell skickade den 23 december en kurir till Berlin med en önskelista på 150 miljoner kronor. Den 24 december ringde envoyén Richert till Dahlerus och sade: – Här är en tokig och full karl som vill träffa Göring på själva juldagen och det måste du hjälpa till att hindra. Detta avstyrdes och Dahlerus berättade återigen för Thermaenius om den långa samvaron han hade med Göring på nyårsafton och nyårsdagen.

Den 2 januari hade Göring möte med sina generaler och när det var över hade Sverige fått tillstånd att köpa vapen för 110 miljoner kronor. Åtskilliga privata svenska vapenagenturer hade vuxit upp som svampar ur jorden på Strandvägen i Stockholm, ja den uppgiften kommer inte just från Dahlerus men däremot att ”åtskilliga svenska vapenagenter förtjänade på detta beslut. En officer, som inom parentes sagt låg döende i Stockholm, förtjänade 70.000 på ett gammalt kontrakt som han hade. En annan blev tre miljoner kronor rikare”.

Med motorer från Daimler-Benz konkurrerade Dahlerus om stridsflygsutvecklingen

Dahlerus klagade på den idiotiska metoden att den industri som tillverkat vapen inte kunde tjäna mer än 6 procent medan agenter ”som endast slicka på ett frimärke” får tjäna upp till tio procent. Det underströks att Sverige skulle få köpa vapen från Tyskland men att Görings absolut bestämda mening var att lika mycket vapen då skulle gå till Finland.

En förteckning över levererat material till Finska försvarsstaben omfattar perioden 9 oktober 1939 och 21 mars 1940 och uppges till värdet 36.749.933 svenska kronor och 895.869 danska kronor.

Frågan om publicitet eller snarare icke-publicitet omkring hjälpen till Finland var för svenska regeringen utomordentligt ömtålig. Transiteringen av krigsmaterial skulle ske under fullkomlig sekretess och det gjorde att också frivilligkårens uppsättning skulle ske med minsta offentlighet. Tremannanämnden för statlig informationsverksamhet gav den 8 december genom ett till TT en uppmaning till alla svenska tidningsredaktioner att inte omnämna frivilligrörelsen. Motsvarande förbud infördes även i Finland på svensk begäran.

Kapten C. Bennedichs P.M. från 6 februari 1940 efter samtal med den tyske militärattachén von Uthmann vittnar om att Tyskland var oroat och att det stod och vägde, att aktivismen nu var så stark att den när som helst kunde framtvinga en ny regering, särskilt som det inom regeringen fanns de som hellre ville hjärtat tala än huvudet. Uthmann varnade och framhöll det farliga i frivilligrörelsen. Det vore icke så trevligt om det började ramla ner bomber även i Sverige. Han började prata om att västmakterna tänkte sig en intervention i Finland med två divisioner, och att även svenska aktivister arbetade för detta. Ännu en sak var man i särskild grad orolig för i Berlin, att Sverige avsåg att med två divisioner ingripa i Finland. Han ansåg detta mycket betänkligt.

Initiativet till fredsförhandlingar och Finlands accepterande av de smärtsamma fredsvillkoren räddade den svenska regeringen från ytterligare problem med aktivismen. Besvikelsen var stor men man fick ändå ett erkännande för att de tidiga vapensändningarna var betydelsefulla. Finska högkvarterets representant överstelöjtnant J-O. Hannula sade vid ett föredrag i Konserthuset i Stockholm 18 februari 1940 ”att kriget och ej minst dess första veckor varit otänkbara utan Sveriges vapensändningar”. Försvarsministern von Walden förklarade vid en middag 4 juni att ”Den svenska materiella hjälpen under kriget inte kunde skattas nog högt. Jag kan försäkra herrarna att hade icke den svenska hjälpen varit, skulle Finland nu närmast vara en republik Kuusinen”.