Almqvist och pietismen

När CJL Almqvist skrev ”Kapellet” 1838 var det under en produktiv period i författarskapet. Berättelsen var fiktiv men låg nära verkligheten med detaljerade geografiska beskrivningar. Visserligen existerade aldrig ett kapell med den nytänkande unge prästen hos fiskarbefolkningen i Södra Möre. Men den pietistiska och så småningom radikalpietistiska rörelsen och kampen inom den statliga kyrkan som skulle leda till de frikyrkliga utbrytningarna var högst påtaglig i de socknar Almqvists berättelse rör sig inom, både i Söderåkra och i Torsås.

Söderåkra kyrka

Anekdoter och referenser till dokument kring denna 100-åriga utveckling kan man hitta i Bo Alvemos trilogi om ”Södra Möre” utgiven mellan 1984 till 1993. Det började på 1760-talet med att väckelsepredikanten Anders Elfving verkade i Torsås grannsocken Vissefjärda. Hästfororna i skogsbygden vände sig västerut i stället för Torsås när det var kyrkohögtid i vilken man måste närvara. Men man kunde också skylla på att man besökt Vissefjärda kyrka fast man stannat hemma. Kyrkoherden Johan Wellin i Torsås krävde att de som sökte sig till andra kyrkor skulle kunna förete bevis för att undgå rättsliga efterspel.

Hästfororna ändrade riktning när Jakob Lundeborg verkade som nådepräst i Torsås från 1770, då så stora skaror kom till hans predikningar att han anmäldes till domkapitlet för villfarande samtal med sina anhängare. Han misstänktes låna ut pietistisk litteratur som ”Moses och lambsens visor”.

Mose och lambsens visor, populära psalmverser hos skogsbefolkningen, men ett hot mot den påbjudna gudstjänstordningen.

Väckelsepredikanter skulle även komma vid tiden för Almqvists berättelse om Kapellet. 1844 öppnades en skola i Binnaretorp av en skollärare som verkade i Peter Sellergrens anda. Sellergren hade genomgått en kris och övervunnit sina svåra alkoholproblem. Hans rörelse förblev inomkyrklig och den blev Sydöstra Sveriges motsvarighet till Schartauismen och Laestadianismen. Upplysningsteologi och Herrnhutism låg inte för Sellergrens anhängare.

Flera följde och den främste väckelsepredikanten , Carl Johan Kjellberg , verkade under tio år från 1854 i Torsås. Det blev så framgångsrikt att det märktes i kommunen. Elden släcktes under brännvinspannorna, flera krogar stängdes och många blev andligen nya människor.

En del av de törstigas behov släcktes när Ådala bryggeri startades i Torsås på 1860-talet.

Det kom en motreaktion till väckelserörelsen. Från 1863 till 1890 verkade Johan Sabelström som kyrkoherde i Torsås och samtidigt var Per Lundgren kyrkoherde i Söderåkra. De båda sporrade varandra i sin renläriga kamp mot väckelserörelsen. Det var stormiga år. Många i den enkla bondemiljön blev fientligt inställda mot Sabelström, och urladdningen kom 1870 när han anmäldes till domkapitlet. Han dömdes till avstängning för fylleri och olämpligt språk och förskingring, men friades av Högsta domstolen och domkapitlet återinsatte Sabelström – hellre fria än fälla. Värre gick det för Per Lundgren i Söderåkra som blev avsatt av regeringen från sin tjänst som kyrkoherde 1867 på grund av dryckenskap.

Ofta var det skollärarna som var aktiva i väckelserörelsen. Genom mildrandet av konventikelplakatet 1858 och sedan avskaffandet 1868 kunde inte den Svenska kyrkan längre hejda frikyrkorna och alternativa bibeltolkningar från att vinna insteg. Små frikyrkokapell växte upp som svampar ur jorden i många små byar i Södra Möre av olika slag, Missionsrörelse, Baptister, Betel, Sion… Där en del av de nu tomma träskjulen står kvar än i dag.

Den organiserade nykterhetsrörelsen är en senare historia, enligt Bo Alvemos efterforskningar. Den kom inte till Torsås eller Söderåkra förrän sent 1800-tal eller 1900-talet.

Den akademiska Almqvistforskningen, i alla fall den som rankas högst, sysslar inte med ”Kapellets” eventuella motsvarigheter i den kyrkliga miljöns konkreta verklighet. Jakob Stabergs doktorsavhandling om ”Att skapa en ny man, CJL Almqvist och mannasamfund 1816-1824” misslyckas med att reda ut begreppen omkring pietismen, herrnhutismen och nyläseriet i början av 1800-talet, enligt recensioner. Andra Almqvistforskare tar mer upp Swedenborgismen och andra kopplingar i den romantiska idévärlden som angick ett fåtal och som knappast hade förankring i landsbygden. Kanske är det också ett tecken på den svenska fattigdomens obetydelse ?