Edvard Thermaenius arbetade under åren kring andra världskriget på ett bokmanuskript om Sveriges politik gentemot Finland. Thermaenius arbetsunderlag var mycket omfattande och han deltog också med att framställa en vitbok för UD:s ageranden under kriget i samarbete med norska myndigheter. Manuskriptet och källmaterialet om Finland kom aldrig att bli tryckt eller offentliggjort. Uppenbarligen var mycket av materialet för känsligt för att publiceras och packades ner för en period av 50 år i hemligstämplat arkiv. När den tiden gick ut och materialet fanns tillgängligt på Stockholms Stadsarkiv var det mesta obsolet för historieforskningen och flera avslöjanden och omvärderingar av UD:s ageranden redan gjorda. Det hindrar inte att Thermaenius arbete fortfarande kan vara värdefullt för hjälp till kronologin i beslutsgången och enskilda diplomaters ageranden genom den närhet som finns till källorna.
Amatördiplomat I: Sven Hedins beundrarmöten med de tyska ledarna
Sven Hedin
Sven Hedin var upptäcktsresande med världsrenommé och skicklig berättare av resorna genom Asien med början på 1880-talet fram till 1930-talet. Många läsare även i dag är beredda att ursäkta hans politiska villfarelser för hans både vetenskapligt och litterärt intressanta böcker.
I Strindbergsfejden 1910 försvarade han sig mot August Strindbergs angrepp att han var en upptäckar-humbug, att han hade beskrivit sandhögar i oändlighet och kartlagt bergknallar som alltid varit kända, och gjort ett arbete som kunde utföras av ett lantmäterikontor – men för det skulle nationen samlas till hyllningar med landgångar på järnvägsperronger när han kommer sättande. Hedin svarade Strindberg med alla upptänkbara invektiv som inte har med sakinnehållet i den vetenskapliga diskussionen att göra. Här framträder en stridbar och självupptagen personlighet som ska visa sig vara ett starkt kort som politisk demagog.
I Edvard Thermaenius arkiv finns Sven Hedins utskrifter av samtal med de högsta tyska nazistledarna under kriget. Det finns långa utdrag från dem i Axel Odelbergs ”Vi som beundrade varandra så mycket – Sven Hedin och Adolf Hitler” 2012, men då hittades samma texter i Sven Hedins eget arkiv, inte hos UD som använt hans tjänster.
Sven Hedins roll som kuppmakare har sitt ursprung i försvarsfrågan från början av 1900-talet. Han skrev flera upprop med spridning i miljontals exemplar och var talskrivare till kungen under borggårdskrisen i februari 1914. Det nationellt organiserade bondetåget blev en lyckad statskupp i så motto att regeringen Karl Staaf tvingades avgå och Kungen fick sista ordet i försvarsfrågan. Långt senare framkom det att kungen fått hjälp av Sven Hedin i nära samarbete med två yngre officerare, Carl Bennedich och Axel Oscar Rappe. Förutom att vara aktiva under borggårdskrisen i Sverige var de ansvariga för en militär plan att tillsätta general Mexmontan som Finlands förste president 1917 med hjälp av en tysk truppinsats. Det var innan Mannerheim fick uppdraget. (Se vidare artikel i globalaeremitaget.com.
Sven Hedin var varm tyskvän redan under första världskriget, och han besökte fronten varifrån han skrev omfattande rapporter. Under resor genom Sovjetunionen på 20-talet sammanträffade han med den tyske ambassadören i Moskva, och tongångarna var redan då starkt revanschistiska. Sven Hedin blev entusiastisk anhängare till nationalsocialisterna och Adolf Hitler personligen, när de erövrat makten i Tyskland. Sven Hedins självpåtagna uppdrag som diplomat 1940-41 innebar att han under vänskapliga former träffade de högsta ledarna Göring, Hitler, Goebbels och von Ribbentrop.
Axel Odelberg går inte närmare in på vilken effekt och vilken nytta Hedins kontakter hade för UD och den svenska politiken gentemot Finland. Samtalsprotokollen var inte avsedda att visas utom för den svenske kungen (på Hitlers begäran) , men utrikesministern Günther och en mindre del av samlingsregeringen fick ta del av resultatet.
Staffan Thorsell har också gått igenom vilket inflytande Sven Hedin kan ha haft i sin bok ”Mein liber Reichskanzler” (2006) och menar att det var betydligt större än den officiella historieskrivningen. Det skulle i så fall vara att han lyckades hålla nazistledarna välvilligt inställda till Sverige som självständigt land.
Joachim Ribbentrop
Sven Hedin ställde frågor som rörde Sveriges och Finlands säkerhet och eventuella samarbete i en försvarsunion. Han träffar Ribbentrop i Berlin 28 februari 1940 (under fredsförhandlingarna med Ryssland) och får på sina frågor om Finland svar som: Vi tyskar anser att Finland begick ett fel när man inte antog (Stalins) villkor. England och Frankrike och en viss person i Stockholm hade intrigerat och förmått Finland till krig. Vi kan inte inträda som fredsmäklare. Vår framtid är beroende av Ryssland. Från Ryssland får vi råvaror, spannmål, bensin och andra varor. Vår pakt är inte militär, utan handelspolitisk. För oss är det en livsfråga att pakten består i framtiden. Finnarna kan få fred men då måste de offra något. Hitlers och Görings svar gick i samma riktning, liksom Goebbels.
Hedins andra fråga var hur Tyskland skulle se på ett större svenskt militärt ingripande. Ribbentrop svarade att Tyskland skulle vara strikt neutrala. – Men jag skulle på de bestämdaste vilja avråda Sverige för att i större skala ingripa i det finska kriget. Det vore en stor fara att Ryssland skulle förklara Sverige krig. Förr än ni anade skulle ni få Stockholm och andra kuststäder bombarderade.
Nästa gång Hedin besöker von Ribbentrop är den 8 december 1940. Då vill han ha svar på ett långt brev han skrivit till Ribbentrop i augusti om den finska frågan, men det blir inte tid till någon längre diskussion.
Hedin hade då innan besökt Adolf Hitler den 5:e december 1940. – I fråga om Finland behöver inte ert land känna någon oro. Hitler hade träffat Molotov i Berlin och han hade förklarat för honom att det inte låg i Tysklands intresse att Ryssland skulle erövra hela Finland.
Hitler vägrar gå in på några hypotetiska resonemang att Ryssland trots allt skulle vilja gå vidare och besätta hela Finland. Från Ryssland har ni absolut ingenting att frukta. Samtalet fortsätter med svavelosande ämnen och hur bra samarbetet ska bli i framtiden. Det är möjligt att Sven Hedin tror att han har talat med Hitler under stort förtroende. Men redan nu i december 1940 har startsignalen gått för att planera upp operation Barbarossa som i högsta grad skulle väcka oro eller glädje om Sven Hedin visste något om detta. Samtalet visar fram Hitler som den notoriske lögnare han är även gentemot närstående beundrare. Men Sven Hedin var blind i sin beundran.
I beskrivningen av de tyska ledarnas intresse och respekt för Sven Hedin nämns alltid att de har läst hans böcker när de var yngre och fascinerats av dem. Men det förefaller som en otillräcklig anledning varför de skulle ägna flera timmar under brinnande krig för att ge en audiens. Det är möjligt att serviliteten också gällde Sven Hedins roll som politiker och ”influencer”. Masspropaganda, intriger för att vinna makten mot riksdagsmajoriteten och samarbeta med hetsporrar inom militären var samma modell med vilken Mussolini kommit till makten i Italien och som de tyska nationalsocialisterna själva följt för Machtübernahme i Tyskland.
Hur troligt är det då att svenska UD tog Sven Hedins diplomati på allvar ? Information om de tyska ledarnas mentala status hade man från annat håll. Men envoyén i Berlin och en av Hedins förtrogna, Richert var entusiastisk och tyckte att rapporterna var viktiga för landet. På UD var den vanligaste förklaringen till att Sovjetunionen inte gick vidare för att kontrollera hela Finland efter vinterkriget att man inte ville hamna i krig med England.
Birger Dahlerus
Amatördiplomat II: Birger Dahlerus, budbärare åt Hermann Göring
Dahlerus var direktör för Bolinders verkstäder, produktionen låg i Kallhäll. Han var under lång tid verksam i London bland annat som representant för Hesselmans dieselmotorer och dessutom inblandad i utvecklingen av flygmotorer i Sverige. Som industriman med många järn i elden ville han också bidra till den militära upprustningen och skapade embryot till den svenska flygplanstillverkningen i Bolinder-Munktells bombsäkra underjordiska fabrik i Eskilstuna.
Dahlerus första äktenskap mellan 1915 – 1935 var med Erna Lucia Richardt från Finland. Det saknas information om det påverkade hans intresse för landets öde. Han kom att bli nära vän till Hermann Göring i samband med att han skulle gifta sig med en societetsdam från Hamburg 1936 och han skulle sedan ha mycket med Göring att göra både privat och i affärer.
Det han blev mest känd för internationellt var försöket att stoppa utbrottet av andra världskriget sista veckan i augusti 1939. Dahlerus åkte i skytteltrafik mellan London och Berlin ordnade ett möte mellan Göring och sju framstående brittiska affärsmän på fruns gods i Schleswig-Holstein.
Den andra gången Dahlerus agerade amatördiplomat var under en av de mest kritiska perioderna för att Sverige skulle dras med aktivt i kriget. Eftersom Dahlerus representerade viktiga industri-intressen och hade goda kontakter med den tyska ledningen kom han att ingå i den handelsdelegation som skickades av UD till Berlin i april och maj 1940.
Tredje gången han uppmärksammades var omkring Nünbergrättegångarna 1946 som försvarsvittne till Göring. Vittnesmålet var närmast negativt för Göring, och Dahlerus tyckte sig nu närmast ha blivit förd bakom ljuset om fredsförhandlingarna. Det slutade med att Göring valde att svälja innehållet i cyanidampuller i sin cell hellre än att hängas som ansvarig för krigets utbrott.
Nazistledarnas glädje över Frankrikes fall 1940
Edvard Thermaenius hade förtroendet att arbeta med att ta fram uppgifter från protokoll, förtroliga rapporter och PM , och gjorde intervjuer med ansvariga diplomater och politiker när det inte fanns tillräckliga dokument. Thermaenius ägnade mycket tid för att dokumentera alla resor som Dahlerus gjort till Tyskland och andra länder, kollade med flygbolagen om passagerarlistan och andra detaljer.
Värderingen av Birger Dahlerus roll har skiftat allteftersom nya dokument har kommit fram. Direkt efter kriget kom de mer fantasifulla berättelserna där han i tidningen SE framställdes som någon liknande Röda Nejlikan, från en hjälteroman från franska revolutionens tid. Dahlerus skrev själv en bok med Edvard Thermaenius hjälp Sista försöket, London – Berlin sommaren 1939 , som uppfattades välvilligt i recensionerna.
Staffan Thorsell går grundligt igenom Dahlerus roll som svensken som springer ärenden åt Göring, med målande beskrivningar av hans roll i förhandlingsdelegationer och affärsuppgörelser. I Björn Fontanders böcker om Göring i Sverige förekommer Dahlerus som en viktig biperson.
Här ska bara frågan om Birger Dahlerus roll belysas i den mån den hade betydelse för Sveriges förhållande till Finland under kriget.
Militärattachén Juhlin-Dannfelts nämner i ett p.m. 25 januari 1940 att den officiella tyska inställningen är att trots upprepade varningar från tyska statsmän har Finland fört en oförsiktig politik och försummat tillfället till en i stort sett fördelaktig fredlig lösning. Trots allt finns starka sympatier särskilt i militära kretsar för finnarna. Göring har vid flera tillfällen uttalat att svensk hjälp borde ges till Finland och till och med lovat tysk ersättning med vapen. Sverige kan utöka sitt stöd utan att det leder till problem med Tyskland.
Birger Dahlerus misslyckade fredsmission vid krigets utbrott ledde i stället till att han kunde underlätta den svenska militärens stora materialbeställningar i Tyskland, som snabbt hamnade i Finland. Artillerikanoner och ammunition fick direkt användning under vinterkriget medan de svenska kusterna, speciellt mot söder var avrustade.
En svensk patrull i norra Finland
Den svenska frivilliginsatsen under vinterkriget var militärt närmast betydelselöst, men politiskt viktigt för en enad svensk opinion om att ”Finlands sak är vår”. De svenska frivilliga tog över försvaret i norr omkring Rovaniemi, byggde upp en flygbas (F19) och infrastruktur omkring men frivilliga hann bara delta några dagar innan freden slöts den 14:e mars. Det var inte bara Sverige som försedde Finland med vapen, viktigare var vapensändningar från Frankrike och andra länder i Europa. Ett mindre antal frivilliga tilläts resa genom Sverige.
Värvning av finlandsfrivilliga
Finland och Sovjetunionen. De svenska frivilligas insats hyllades och vinterkriget dokumenterades som en hjältemodig historia. Det står i bjärt kontrast till besvikelsen som var allmän i de frivilligas organisationer över det hårda fredsslutet när Finland fick avträda stora landområden och Sovjet fick en militärbas i Hangö.
9:e april och Tysklands invasion av Norge och Danmark ändrar alla förutsättningar. En hjälpaktion från västmakterna till Finland var inte längre möjlig.
En handelsdelegation om fem man där Dahlerus ingår får order att åka till Berlin för att träffa Göring 15:e och 16:e april. I maj sker ytterligare ett möte med Göring med en delegation bestående av Birger Dahlerus, Fabian Tamm och Gunnar Hägglöf . Det finns motstridiga uppgifter om vem som sa vad under mötena. Protokoll från mötet i maj var försvunnet eller icke-existerande på UD. Så det fick rekonstrueras i efterhand. Så länge det pågick krigshandlingar i Nordnorge stretade man emot transitering av trupper genom Sverige.
Det avgörande argumentet mot ett tyskt militärt ingripande i Sverige var att man i så fall skulle spränga alla gruvor i malmfälten för att göra dem obrukbara resten av kriget. Enligt Hägglöfs memoarer var det Rolf Heidenstam som framförde det budskapet till Göring. Men enligt Gösta Bagges dagboksanteckningar hade Dahlerus framfört detta till Göring flera dagar tidigare. I Klas Åmarks bok ”Att bo granne med ondskan” 2019 nämner han att Bagge tar åt sig äran för detta defensiva initiativ och att folkhushållningsministern Fritiof Domö tog på sig att beordra samma förberedelser till sprängning av gruvorna i Bergslagen. Det skulle förhindra en tysk invasion men också motsvarande insatser från västmakterna att kontrollera malmfälten och samtidigt föra trupper över Sverige för att bistå Finland.
Det finns andra skildringar där det är ingenjören Birger Dahlerus som är initiativtagare till hotet att spränga gruvorna. Han skulle också vara upphovsman till Narvikplanen, att Sverige skulle ta hand om en neutral zon i Nordnorge och Tyskland få behärska Sydnorge. Ett hugskott, omöjligt att förverkliga, men det fick ett visst stöd även från en del svenska regeringsmedlemmar.
Regeringssammanträde vid midsommarkrisen
Men Dahlerus påstådda roll som diplomat och fredsmäklare får sig en törn redan 1954 när den engelska vitboken om krigsåren släpps ut till offentligheten. Det framgår att beskrivningarna i hans egen bok inte stämmer. Han hade framställt Hitler i helt annan dager – som lugn och samlad och skyllt problemen på polackerna. I flera dagar fram till krigsutbrottet och vid en senare tidpunkt även under kriget ringde han till London, tills de tröttnade på honom och lade på luren. Samtalen kunde säkert lätt avlyssnas av tyskarna, och han var indiskret och utelämnade polens ambassadör Lipski.
Det framgick också att Dahlerus samarbetat med den excentriske miljonären Axel Wenner-Gren i kontakterna med Göring och föreslog ett tyskt-polskt möte på hans lyx-yacht ”Southern Cross”. I efterhand har inte Dahlerus fredsinitiativ bedömts som något annat än en avledningsmanöver, och han framstår som en springpojke till Göring. Det hindrar inte att både Axel Wenner-Gren och Birger Dahlerus rönte stor uppskattning från Vasaorden 1955. Axel Wenner-Gren blev kommendör med stora korset av vasaorden och Birger Dahlerus kommendör av vasaorden.
Görings styvson Tomas von Kantzow fick hjälp av Dahlerus att få en tjänst på Electrolux i Stockholm, en anledning till att den privata vänskapen upprätthölls mellan Göring och Dahlerus. Von Kantzow deltog som frivillig från Sverige i Finska vinterkriget. Ju längre kriget fortskred desto mer försvann Herman Göring, chefen för Luftwaffe, från sina ledande positioner och in i narkotikaberoendet, morfinist sedan mitten av 20-talet.
Vi tiden för Nürnbergrättegången efter kriget var Göring dock avgiftad och ville sköta sitt försvar. Om Sverige kunde han berätta de goda kontakter han haft med svenskar som kungen Gustav och utrikesminister Günther bland annat.
Samlingsregeringen och stödet till Finland
När samlingsregeringen bildades i december 1939 innehöll den stora motsättningar om vilket stöd man skulle ge till Finland under vinterkriget och under åren fram till separatfreden i september 1944. Regeringen höll samman under hela andra världskriget trots hot om regeringsombildningar eller en regelrätt statskupp. Thermaenius har många protokoll och p.m. att använda sig av, men det mesta har säkert nagelfarits av den omfattande forskningen under följande årtionden.
Här följer några citat från det p.m. om utvecklingen i Finland som daterades 5:e juni 1943, och som förmodligen låg till grund för den svenska synen hur man skulle nå fram till en separatfred. Man kan jämföra med nyare finsk forskning om orsakerna till de beslut som ledde till fortsättningskriget och erövringskriget i Östkarelen.
Läget i Finland
Stämningsläget i de högre samhällslagren, officerskåren, näringslivets ledande element o dylikt var i Finland omedelbart efter Moskva-freden gynnsamt för en tyskvänlig politik, men aktivt uppbars denna ursprungligen av endast en liten grupp högre officerare, de skulle kanske lämpligen kunna kallas ”jägargeneralerna” samt några ledande politiker ur IKL (finska fascistpartiet) och Samlingspartiet men knappt mera. ...denna lilla grupp var i gengäld själv så mycket hetare i sina strävanden och beredd att gå till ytterligheter, ända till statskupp…
…här stöts man dock vid denna tid på bestämt motstånd hos marskalken, friherre Mannerheim, som väl ej principiellt ens då motsatte sig en omläggning av kursen till Berlin och bort från Skandinavien…
I Berlin upptogs från början det finska närmandet välvilligt men synbarligen utan någon särskild värme. Det gjordes visserligen på våren och början av sommaren 1940 livliga gester för att återuppliva gammal vänskap med Tyskland som varit utsatt för så hårda påfrestningar under det finska vinterkriget.
En finsk delegation hörsammade en inbjudan till Berlin i augusti månad, alltigenom inofficiell och av privat karaktär, men numera med marskalkens auktoritet i bakgrunden. Politiskt framträdande var bara Kivimäki och professor Salmiala (IKL). Men resultatet blev ett transiteringsavtal som träffades 22 september 1940 när de tyska transportfartygen redan var på väg till finska hamnar. Till skillnad från transitering av tyska trupper och militärmateriel i Sverige var det här fråga om soldater som skulle upprätta basläger i Finland, som skulle leda fram till plan Barbarossa, anfallskriget mot Sovjetunionen sommaren 1941. Trupperna började landsättas redan samma dag i Vasa.
Statsminister (och senare president) Ryti och marskalk Mannerheim
I regeringen var det bara statsminister Ryti, utrikesminister Witting och försvarsminister general Walden som tros varit införstådda. En liten grupp finska militärer och politiker hade utan befolkningens eller folkrepresentationens medverkan eller vetskap drivit igenom ett avtal som komprometterade landets integritet…
Nästa steg togs i en konferens i Berlin. Den 15:e december 1940 kom generalen Österman och professor Salmiala tillbaka till Finland (övriga deltagare namnges inte) med en utförlig rapport om den politiska grundvalen för tyskt-finskt samarbete och en offensiv front mot Sovjetunionen från Finska viken till norska gränsen. Fortfarande utan prövning utanför en liten krets invigda.
Den regering som tillträdde efter valet av president Risto Ryti, 4:e januari 1941, stod helt utanför vad som försiggick inom en inre cirkel knuten till militären. Till de invigda hörde presidenten Risto Ryti. Rangell, Witting, Walden och Pekkala. Stabsarbeten för en gemensam front mot Sovjetunionen på finskt territorium började byggas upp från nyåret -41. Senare drogs även den socialdemokratiske ledaren Tanner med i den kretsen. Marskalkens dagorder, offentliggjord 11 juli 1941, vari Karelens erövring proklamerades, hade utfärdats utan regeringens vetskap.
I den andan fortsätter detta strängt förtroliga P.M. som låg i Thermeanius bakgrundsmapp, av namninitialer att döma skriven av byråchefen Nils Lindh, speciellt kunnig i ryska frågor. Den visar på den stora förtroendeklyfta som fanns mellan finska regeringsrepresentanter och de svenska diplomaterna som skulle hjälpa den finska oppositionen som från 1943 alltmer gjorde sig hörd för en separatfred.
Vad bestod förtroendeklyftan av ?
Sverige var inte krigförande nation under vinterkriget men inte neutral. Utrikesministern Sandler byttes ut mot Christian Günther som var lojal mot regeringens beslut att inte tillåta militära insatser på Finlands sida, men rekrytering av frivilliga och vapenexport inklusive transittrafik för andra länders frivilliga och vapentransporter.
Det sägs i en del historieskrivning att värvning fick ske nästan i smyg, men det är antagligen mest propaganda från de som ville se en full militär insats med svenska förband. Stora annonser med tydlig information förekom i dagspressen. Kritiken av regeringens politik ledde till förslag att man skulle avsätta Per Albin Hansson och genom någon form av statskupp tillsätta överståthållaren Torsten Nothin som ”stark man” i spetsen för en mer aktivistisk regering. Torsten Nothin hade även kontakter med Sven Hedin och med Kungen i samband med deras initiativ 1940.
Utrikesminister Günther en säkerhetsrisk ?
Henrik Arnstads biografi om ”Spelaren Christian Günther” gavs ut 2006. Som regeringens mest högerinriktade representant trivdes han bäst med högerns ecklesiastikminister Gösta Bagge och han lade ofta fram förslag i opposition mot Per Albin i finlandspolitiken. Här ska bara tillföras ett par kommentarer av intresse i Thermaenius arbetsmaterial.
P.M. Samtal med Boheman (oktober 43)
…När Günther var över i maj (1941) och finnarna försäkrade att de ingenting visste om Tysklands planer etc. så lurade de honom kapitalt. Günther kom hem och trodde på detta och sade det också i regeringen, vilket man nu nog kommer ihåg. Troligen var det en inre krets av regeringen, Ryti, Witting och Walden, som fattat beslutet… (men militären och folket var ytterst pigga på att gå med)
Samtal med Hägglöf 18 dec. 1943
…samtalet rörde uppgifter om mötet med Göring 12:e maj där Hägglöf, Tamm och Dahlerus deltog. Hägglöf passade på att kommentera den intressanta perioden från mars 1941 till årets slut:
…då finnarna på ett ganska lömskt sätt lurade oss, speciellt Günther, då han var i Helsingfors. För denna period av ”ganska grumlig” svensk politik bör man nog observera Westmans rapportering från Helsingfors. Hägglöfs bestämda uppfattning var att tyskarna ingalunda tvingat finnarna in i kriget utan ”snarare tvärtom”. Vi fick i ganska god tid klarhet i saken bla redan i maj en kopia av finsk-tyska uppmarschplanen.
Utrikesministrarna Witting och Günther.
Frågan är här hur Christian Günther kunde vara så dåligt informerad att han missledde den svenska regeringen, eller om han gjorde det för att ge sitt stöd till den finsk-tyska planen? Känt är att han vid tiden för Barbarossa trodde på en tysk slutseger och såg positivt på ett krig mot Sovjetunionen.
Henrik Arnstad tar upp många av de indikationer som tyder på att utrikesminister Günther bedrev ett inte så sofistikerat dubbelspel. När den tyske militärattachén Horst Rössing läcker viktiga uppgifter inför Barbarossa till den svenske militärattachén Gösta von Stedingk i Helsingfors i maj 1941 och Günther sedan avslöjar uppgifter och kontaktens namn till Tysklands ambassadör i Stockholm, prinsen av Weid tvekar Henrik Arnstad om det ska betecknas som spioneri eller om utrikesministern var en säkerhetsrisk.
Vad gäller UD:s historia hänvisas ofta till Wilhelm Carlgren som bringade reda i UD:s arkiv – men också gjorde urval och egna antaganden. En sådan tveksam analys som Carlgren lade fram efter Leif Björkmans doktorsavhandling ”Sverige inför operation Barbarossa” (1971) är den om Günthers avsiktliga namnläcka för att bränna den tyske militärattachén Rössing som spred falska rykten från Helsingfors och inte gav Sverige någon värdefull information.
Ämnet dyker upp igen i Henrik Arnstads bok om Christian Günther och det väckte hårda debattinlägg bland några militärhistoriskt specialintresserade och kulturredaktörer som tyckte att han gick för långt när han utpekade Günther som spion eller säkerhetsrisk i Rössing-historien. Men att sprickan fanns mellan excellensen och kabinettssekreteraren Boheman, medarbetare som Karl Ivan Westman och Nils Lindh – det framgår klart i Thermaenius källmaterial. Karl Ivan Westman berättar senare att han höll på att ramla ur bilen när han hörde hur Günther hade återberättat historierna för prins de Weid i Stockholm med källans namn – helt utanför diplomatisk praxis.
En plan upprättades i juli som skulle ha gjort det möjligt för svenska officerare att i instruktivt syfte delta i tyska förband på östfronten. Såväl Wehrmacht- som SS-förband kunde måhända ha kommit ifråga. Planen hade uppskisserats gemensamt av den tyske militärattachén Bruno von Uthmann tillsammans med överbefälhavaren Olof Thörnell, försvarsministern Per-Edvin Sköld och utrikesministern Christian Günther. Arméstaben sände ut ett värvningscirkulär, vilka emellertid återkallades ett par dagar senare. Enligt den här uppgiften förefaller det osäkert om Sköld och Günther verkligen tog avstånd från värvningar till SS-förband som det framhålls annars. Tyskland återkallade värvningen då von Uthmann överskridit sina befogenheter genom att ställa goda befälsplaceringar i utsikt.
Leif Björkmans avhandling har en lång och väldokumenterad uppbyggnad för att visa fram det finska krigskabinettets dubbelspel gentemot Sverige inför Barbarossa och utrikesminister Günthers egendomliga lösmynthet. Ett enda sakfel ska påpekas, Dagens Nyheters ledare 17 juni 1941 är betitlat ”Stormtecken” (inte stormvarning). Den väckte vrede i Tyskland. Censuren är hård mot artiklar om det förestående kriget i den svenska pressen, men den är ännu värre i Finland kan man läsa på samma DN-sida.
Bondeförbundaren KG Westman
var ansvarig för censuren.
Justitieminister K.G. Westman, ett skadligt och farligt statsråd ?
K.G. Westman har av Lundaprofessorn Sverker Oredsson karakteriserats som ett av ”Sveriges skadligaste och farligaste statsråd”. (wikipedia) Synnerligen frikostigt slog han till mot tidningar, som vågade komma med kritik av Nazityskland. Han var dessutom mycket tyskvänlig och antisemit. Det är en omvärdering som kontrasterar mot hans nyckelroll i förhandlingarna med socialdemokraterna 1932, kohandeln som skulle rädda Sverige undan från nazism och annan extremistisk utveckling och lägga grunden till folkhemmet. Han syns inte så mycket i Edvard Thermaenius bakgrundsmaterial – som själv hade viktiga uppdrag för SIS, Statens Informationsstyrelse 1940-45.
Diplomaterna K. I. Westman Gunnar Hägglöf och Erik Boheman
K.I. Westman var en av fyra bröder till justitieministern. Han tillträdde posten som sändebud i Helsingfors 15 mars 1941 och kom att verka där under ett år tills han blev persona non grata hos Risto Ryti och det finska krigskabinettet och återvände till Francos Spanien. I Thermaenius arbetsmaterial hänvisas ofta till Westmans rapporter till kabinettssekreteraren Boheman. Under den korta tiden i Helsingfors spelade han en viktig roll för att motverka det tyska inflytandet och knyta kontakter med den finska oppositionen som ville ha en separatfred med Sovjetunionen.
Till de välinformerade rapportörerna hörde också militärattachéerna i Berlin och Helsingfors och Gunnar Hägglöf. Den mycket skarpsinnige och intellektuelle K.I. hade svårt att hitta någon som ville höra om hans erfarenheter. Han belönades visserligen med den bästa tjänsten man hade inom UD, ambassadörsposten i Paris. Det var dit han kallade sin unge systerson Carl-Henric Svenstedt för att få lära sig ett och annat som han bland annat tar upp i ”Den lilla historien” en närmast aforistisk bok som tar sin början på ambassaden i Paris.
Karl Ivan Westman, sändebud i Helsingfors
Axel Rappe och Olof Thörnell
Olof Thörnell var ÖB under andra världskriget fram till 1944. Klas Åmark menar att han gillades av försvarsministern för sin pliktkänsla och lojalitet, men han ogillades i regeringskretsar bland annat för att han 1941 föreslog att Sverige skulle sluta upp aktivt i kriget mot Sovjetunionen på Finlands sida.
Axel Rappe var överbefälhavare i området mot norska gränsen och gillades av militären för att efterträda Thörnell. Men för försvarsministern var det självklart att han inte kunde bli ÖB bland annat för sin storsvenskhet, finlandsaktivism och kritik mot demokratin. Rappe tillhörde kuppmakarna kring första världskriget, aktivist för krigsinsats på Tysklands sida.
I Thermaenius pärmar finns ett VPM om militärens bedömningar i juli 1941. Man önskar kunna delta på ett aktivt sätt i kriget med hela bataljoner med svenskt befäl. Och så har man med ett politiskt önskemål om att kommunisterna ska förbjudas. Samma förfarande mot nazister är inte nödvändigt ur militär synpunkt. …mig veterligt har de aldrig försökt skada eller motverka det nationella försvaret. Inga försök att uppluckra disciplinen genom ohemula klagomål, matstrejker, uppmaningar till olydnad mot befälet… (undertecknat ÖB O.G. Thörnell 19 juli 1941)
Jägargeneralerna, Officersupproret, Mäntsälä och frontmannarörelsen
Hundraårsjubileet av Jägarrörelsen uppmärksammades i Hufvudstadsbladet 2014. På en militärförläggning utanför Hamburg utbildades de cirka 2000 Jägarna i 27: e Kungliga Preussiska Jägarbataljonen som rekryterats från Finland 1914 och några år därefter under första världskriget. De skulle sedan komma att bli stommen i den Finska Armén som bildades efter självständigheten 1918. Jägarbataljonens första uppgift var att strida för den vita sidan i det Finska inbördeskriget, som länge kallades för bara Frihetskriget.
Det blir nästan idylliskt i Staffan Bruuns reportage från Lockstadter Lager. Jägarnas kasern och sovsal finns kvar liksom några andra mindre byggnader. Synen på jägarrörelsen har växlat under åren, under tiden för vänskapspakten med Sovjetunionen (under finlandiseringen när presidenten alltid hette Kekkonen) var dess betydelse kraftigt nertonad, men på 100-årsjubiléet uppmärksammades den framför allt för att ”jägarna ville jobba för det gemensamma goda”.
Men om man ser på listan med alla generaler (och även med lägre rang) som börjat sin bana på Lockstedter Lager finns det också anledning att reflektera över hur de som grupp fick en sådan maktposition och hur de utnyttjade den. Det fanns somliga bland dem som deltog i statskuppsförsök och några som gick så långt i sin lojalitet till Tyskland att de blev landsförrädare mot slutet av andra världskriget när Finland bytte sida.
Pehr Herman Norrmén uppvaktade Himmler
I boken ”Svart gryning fascismen i Finland 1918-44 ”Roselius Silvennoinen, Tikka (2018) går man igenom alla fascistiska och radikalnationalistiska rörelser i Finland och deras ursprung. Matti Ahti publicerade ”Aktivisterna och Andersson” 1991 som tar upp tre kriser som har sitt ursprung i missnöje med demokratin: Konspirationer och krigsplaner 1919, Skyddskårskonflikten 1921, Mäntsäläupproret 1932 . Böckerna visar på att de fascistiska organisationerna var små och splittrade och att en viktig del som höll samman den högerradikala och konspirerande miljön var grupperingar inom det beväpnade skyddsvärnet och Frihetskrigets Frontmannaorganisation. Missnöjet var stort bland militärens officerare, som ofta hade dubbla lojaliteter, och inom näringslivets ledande grupper.
Även om det fanns stora meningsskiljaktigheter bland veteranerna i jägarrörelsen var de en stor maktfaktor och det fanns en stor lojalitet inom gruppen som förhindrade våldsamma interna uppgörelser och låga straff eller inga straff alls till de som ville delta i upprorsförsök. Här bara ett par exempel utan anspråk på representativitet för jägarrörelsen i dess helhet.
Pehr Herman Norrmén, jägare, aktivist , bankman
Pehr H. Norrmén var känd både som politisk aktivist och som en inflytelserik person inom industri- och bankvärlden. Han var en av de drivande krafterna inom jägarrörelsen och verkade sedermera inom den svenskspråkiga högern. Under andra världskriget var han en förespråkare för nära samarbete mellan Finland och Tyskland.
Själv begav sig Norrmén mot slutet av december 1914 till Stockholm, där han deltog i förhandlingar med såväl svenskar som tyskar om militär utbildning av finländska frivilliga. Han var en av de första finländska frivilliga som anslöt sig till den s.k. Pfadfinderkursen för militär utbildning i Lockstedter Lager. Han återvände i november 1917 till Finland och anslöt sig till skyddskåren i Helsingfors, i vars led han deltog i erövringen av huvudstaden i april 1918.
På 1920-talet gav han sitt stöd till den strejkbrytarverksamhet som leddes av Martti Pihkala inom organisationen Exportfred. Under Lapporörelsens år stödde han rörelsens antikommunistiska verksamhet och framstod på 1930-talet som en ledande bakgrundsfigur för den svenskspråkiga högern och för den tyskvänliga utrikespolitiska orienteringen.
Efter andra världskrigets utbrott deltog Norrmén i försöken att utverka tyskt stöd åt Finland. Han var med i den delegation som i början av oktober 1939 fick audiens hos SS-ledaren Heinrich Himmler för att tala för Finlands sak och 1941 var han med om att värva frivilliga till SS.
När strävandena efter separatfred började ville man inom de tyskvänliga kretsarna få till stånd en mer tyskvänlig regering i landet. Det visade sig omöjligt, och i och med vapenstilleståndsavtalet havererade också Pehr H. Norrméns politiska målsättningar.
Kurt Martti Wallenius , jägare , kuppmakare , författare
K. M. Wallenius liv var fyllt av motsatser. Han studerade estetik och var jägare, ledare för Mäntsäläupproret och en krigshjälte under vinterkriget, direktör för en fiskmjölsfabrik och författare. Hans verksamhet utmärktes av begåvning och snabb framgång men präglades också av kraftiga bakslag. Hans levnadsbana inrymde sålunda många karriärbyten, yrken och hemorter. Sin mest betydelsefulla insats gjorde han kanske som författare; hans skildringar av landskapen i Lappland och vid Norra ishavet betraktas som klassiska i den nordliga litteraturen.
Kurt Martti Wallenius
1915 anslöt sig Wallenius till jägarrörelsen och blev soldat. Från 1916 deltog han i nästan samtliga av jägarnas aktiviteter: vid fronten i första världskriget, på specialuppdrag i Finland samt slutligen i kriget 1918 i Tervola och Torneå. Våren 1918 var Wallenius redan kapten, på den nordöstra fronten var han med om att planera och genomföra erövringsexpeditioner bortom östgränsen. Han ledde expeditionen till Vitahavskarelen och verkade som befälhavare för expeditionen till Petsamo 1920. Åren 1923–1925 genomgick Wallenius en kurs för generalstabsofficerare i Berlin, varefter han utnämndes till generalstabschef och blev småningom general.
Wallenius, som ivrigt stödde Lapporörelsen och deltog i dess verksamhet , anhölls i samband med ”skjutsningen” av förre presidenten Ståhlberg. Wallenius, som verkade som generalsekreterare för Lapporörelsen 1931–1932, var även en av ledarna för upproret i Mäntsälä. Han anhölls på nytt och frisläpptes efter 7 månader.
Mäntsälä-upproret var det mest spektakulära försöket att genomföra en fascistisk statskupp i Finland under mellankrigstiden. Det blev ett nederlag för Lappo-rörelsen. Det som fattades enligt författarna till ”Svart gryning, fascismen i Finland 1918-44” var ett målmedvetet ledarskap. KM Wallenius uppträdde kraftigt berusad tillsammans med Finlands Mussolini Vihtori Kosola lika berusad han. Revoltförsöket lyckades inte hela vägen.
Under vinterkriget togs Wallenius till nåder igen som befälhavare på Lapplandsfronten men förflyttas till fronten i Karelen där han blev avskedad på stående fot för fylleri vid fronten. Efter vinterkriget 1940 flyttade Wallenius med sin familj till Lappland och blev författare på heltid. Den skrivande generalen, även känd som ”den tväre gubben från Marrasjärvi”, blev en av de främsta författarna i Lappland.
Wallenius fick märkligt nog möjligheten att leda trupp igen när Mannerheim organiserade försvaret under vinterkriget. Under sin placering i Rovaniemi fick Wallenius besök av den svenske författaren Sven Stolpe (se vidare globalaeremitaget.com ) och i Helsingfors samspråkade han med Edvard Thermaenius 1943, som tyckte att landshövdingen Wallenius var en intressant person.
Håkan Wahren , jägare, överste, demokratins försvarare ?
Håkan Wahren, som högst överste i rang, skymtar förbi i ett par situationer som måste ha varit besvärliga att hantera. Vid tiden för Mäntsälä-upproret är Håkan Wahren major och tillförordnad kommendör för Björneborgsregementet. Det kom ett larm om att hans underlydande, kapten Eino Laitakari och två andra befäl hade avvikit från regementet och tagit med sig ett stort lass med vapen för att understödja upproret. Sprängning av järnvägen i Salo förbereds.
Håkan Wahren
Laitakari ändrar sig dock, bland annat efter ett telefonsamtal med en berusad Wallenius och vill inte längre understödja Lappo-männen. Håkan Wahren får till uppgift att förhandla med Laitakari under hård press från president Svinhufvud. Han erbjuder straffrihet till Laitakari bara han gick med på att sitta i husarrest med sina kumpaner i sin bostad.
Upproret i Mäntsälä tappar fart då både skyddsvärnet, militären och andra möjliga stödgrupper är splittrade i sin syn på aktionen. Wallenius hinner skriva ihop ett ultimatum till rikets president att han ska tillsätta en ny regering under ledning av general Walden. Till den tänkta statsministerkandidaten Rudolf Walden skickar man ett telegram, som dock inte når fram på grund av censuren.
Håkan Wahrens löfte till Laitakari uppfylls dock inte fullt ut till att vara ett internt disciplinbrott. Inrikesministern von Born och krigsmaktens chef, Aarne Sihvo (och gammal jägare) ser till att det blir 30 dygn i arresten för Laitakari och något mindre antal dagar för hans medhjälpare, vilket sen höjs ytterligare till maximala straffet 45 dagar av överste Erik Heinrichs (jägare).
En annan situation där överste Håkan Wahrens lojaliteter prövas är när han är chef på Kommandostabens personalbyrå under fortsättningskriget/erövringskriget. De fastanställda officerarna skulle få komma tillbaka efter tjänstgöring i SS enligt löfte från Generalstaben. Kaptenen Yrjö Kaila , som hade utnämnts till SS-Hauptsturmführer, menade sig ha denna rättighet. Han hade deltagit på Francos sida i inbördeskriget i Spanien och i SS-Wikingdivisionen i Ukraina. Håkan Wahren motsatte sig emellertid Kailas yrkande med motiveringen att inga utnämningar till fasta tjänster i försvarsmakten företogs i krigstid. (Lars Westerlund) Wahren framhöll även att kommandoavdelningen inte hade någon officiell information om att dylika officiella ”löften och försäkringar” skulle ha gjorts.
Efter kriget hör Håkan Wahren till den grupp officerare som råkar illa ut i Vapengömmeaffären. Han blir straffad för att han i likhet med andra regementen gömt undan vapen som kan behövas för att göra motstånd om Sovjetunionen skulle försöka ta kontrollen över Finland genom en kupp eller ockupation. Det handlar om embryot till ”Stay Behind” en hemlig organisation i både Sverige och Finland med brett stöd efter alla de kupper Stalin organiserat i östländer som Polen, Tjeckoslovakien osv. En sovjetvänlig säkerhetstjänst under inrikesministeriet under namnet VALPO hade beslutat att ingripa mot sådan verksamhet.
VALPO omorganiserades efter några år under intryck av utvecklingen i Östeuropa och ”Stay Behind” sög upp många med högerradikal inställning under kalla kriget.
Cirkus Collani
Lars Westerlund skrev om de 1200 frivilliga finnar som värvades till Waffen-SS våren 1941 ”Circus Collani” (2017). Förutom att användas i krigföringen på östfronten levde de en tillvaro med mycket fylla och bordellbesök på de utbildningscentra de placerades, ofta hunsade av de tyska befälen. Tanken på en finsk frivilliggrupp i tysk tjänst hade uppstått sommaren 1940 bland högre jägarofficerare, något liknande jägargruppen 1915. Men den här gången ville Tyskland mer kontrollera de politiska inställningen hos de som värvades än lämpligheten för befälsutbildning.
Den finska regeringens och högkvarterets motiv till att finska soldater uppmanades ta värvning var att få ett utbyggt militärt samarbete inom ramen för en frivillig krigskoalition. Men SS-Hauptsturmführer Yrjö Kaila menade att Tyskarna räknade med att genom de frivilliga få färdiga nationalsocialister, färdiga femtekollonare och quislingar om Tyskland skulle vilja utföra en statskupp. Finske generalstabschefen Erik Heinrichs varnade i början av juni 1941 för att en sådan utveckling skulle leda till att samarbetet upphörde.
Kring sommaren 1943 knakade det i fogarna, SS-bataljonen hemkallades och kuppryktena fortsatte ända till det blev klart att Finland gick in för separatfred.
Förhandlingar i Stockholm: Alexandra Kollontaj
Edvard Thermaenius egen resa till Helsingfors gjordes enligt anteckningarna i september 1943, Den gjordes i första hand för att hålla kontakt med pressen. Han förmedlar stämningarna av att oppositionen för en fredsuppgörelse med Sovjetunionen växer och knyter avgörandet till två personer, Paasikivi – måhända den ende man som framgångsrikt kan förhandla med ryssarna på nytt
och Mannerheim, utan tvivel den ende man som kan kommendera Finlands obesegrade krigsmakt till återtåg, ett återtåg icke blott till 1939 års gränser, utan, om så blir nödvändigt ännu längre. Det skulle visa sig att den fredsuppgörelsen satt långt inne och inte kom till förrän i oktober 1944 när det tredje rikets fall började närma sig och röda armén var på offensiven.
Alexandra Kollontaj på kunglig audiens
Alexandra Kollontajs kontaktnät var viktigt för att få igång fredsförhandlingar under vinterkriget, Det var hennes vän Hella Wuolijoki i Finland som kontaktade utrikesminister Väinö Tanner julen 1939 för att få igång den händelsekedja som kom att utmynna i den hårda fredsuppgörelsen i mars 1940 när Karelen förlorades.
När Edvard Thermaenius tog upp frågan om Kollontajs roll 1943 så kunde Boheman referera följande: Boheman som känt henne sedan många år sade att man på små drag, miner, gester kunde förstå att hon nog menat att det skulle gå att få en fred tillstånd och att hon inte vore ovilligt inställd till Finland. Det märkligaste var att det verkligen gick att hålla det hemligt. Häri ingick en historia med fiktiva namn i ett pass och en färd från Bromma till en restaurang i Sundbyberg. Hon är hyggligt inställd mot Sverige men samtidigt rysk patriot. Man har t.ex., om det gällt att svara på ryska noter, även ganska oförskämt, kunnat resonera med henne och fått hennes råd beträffande formuleringen.
Efter vinterkriget diskuterades en försvarsunion mellan Sverige och Finland som gick så långt som ett förslag till en union där Sverige skulle bestämma utrikespolitiken. Christian Günther tog upp försiktigt upp frågan med Alexandra Kollontaj i oktober 1940. Man spelade under täcket med det tyska legationsrådet von Below, men när Moskva och Molotov nåddes av förslaget blev det tummen ner. I december var utväxlingen av meddelanden livlig mellan legationerna men direktivet från Molotov sade klart att fredsavtalet var en uppgörelse med den suveräna staten Finland som inte kunde ingå i några allianser. Under tiden hade kontakterna med Tyskland ändå befästs, och trupper hade transiterats in via Vasa till norra Finland för att ingå i operation Barbarossa.
Kollontaj skulle ännu en gång spela en viktig roll i kontaktarbete för fredsförhandlingar, som delvis fördes i Stockholm och Saltsjöbaden under fortsättningskriget(erövringskriget) Hon förmedlade den 29 augusti 1944 till Finlands regering förhandsvillkoren för att inleda fredsunderhandlingar.
Några slutsatser
Edvard Thermaenius opublicerade manuskript och bakgrundsmaterial ger ytterligare stöd till några omvärderingar som gjorts i svensk och finsk historieskrivning. Det har fördelen av att ligga nära fastfruset i tiden till händelserna, men bara en noggrann genomgång kan avgöra om det går att fylla ut några luckor vad gäller detaljer i ett annars väl genomforskat ämne. Thermaenius arkiv var inte tillgängligt under SUAV, det största svenska systematiska forskningsarbetet om Andra världskriget.
Psykopater och diplomati
En audiens med de tyska ledarna, antingen den nu skedde i Hitlers arbetsrum på rikskansliet, eller på ministeriet hos Ribbentrop eller Goebbels eller på Carinhill eller järnvägsvagnen med Göring så innebar det en speciell föreställning som började med 20 minuter till en timmes långa haranger innan det var möjligt att komma i svaromål eller att ta upp någon viktig fråga.
Inom diplomatkåren var säkerligen Hitlers okontrollerade vansinnesutbrott välkända. Göring var välkänd från sina sjukhusbehandlingar i Sverige och han kunde ibland behöva bryta ett samtal för att få sin morfinspruta som lugnade ned honom. Hos Ribbentrop, som varit ambassadör i London, kunde man förmärka ett patologiskt englandshat.
Av de utländska ambassadörerna i Stockholm utmärkte sig Victor prins Zu Wied, Tysklands ambassadör under de flesta krigsåren, genom sin nära vänskap med Göring och för sin klena intelligens vilket gjorde att det var envoyén Karl Schnurre ( enligt Boheman med en obehaglig framtoning – den delvis nedlåtande, en smula beskyddande och sliskigt vänliga, delvis övermaga och fordrande ) som skötte de viktigaste frågorna och kom med de hårdaste kraven.
För Sovjetunionens ambassadör Alexandra Kollontaj på posten i Sverige var exilen ett sätt att överleva den farliga miljön i Stalins närhet. Endast tre i den ursprungliga bolsjevikiska politbyrån dog en naturlig död, dvs Lenin (omstritt), Stalin (nåja) och Kollontaj. Hennes dagbok fram till 1940 gavs för några år sedan ut i svensk översättning men frågan är om några gåtor kan redas ut med hjälp av den. Hon klädde allt i en stalinistisk språkdräkt och visste att allt hon skrev kontrollerades.
Det var ingen lätt uppgift den svenska diplomatin hade att utföra, men i jämförelse med Kollontaj och Rössing kunde man i alla fall slippa tänka på faran att bli avrättad av sitt eget lands regim.
Tidiga varningar om Göring censurerades
Redan tidigt censurerades uppgifter om Herman Görings mentala hälsa och narkotikaberoende. Enligt läkaretiken var alla journaler om hans behandlingar i Sverige hemligstämplade. När Göring kom till makten i Tyskland 1933 bestämmer sig ändå vårdaren Ruben Zetterlund att han ska lämna ut de graverande uppgifterna från Långbro sjukhus och Aspuddens vårdhem. De publiceras i en del tidningar men väcker ändå inte någon större uppmärksamhet.
Socialdemokraten publicerar ett par artiklar om Göring i mars 1933, men Per Albin Hansson tar snart i en ledare avstånd från publiceringen och lovar att inget mer ska skrivas om saken.
1939 kommer boken Göring – Tysklands farligaste man skriven av den tyske journalisten Kurt Singer. Sitt tidigare efternamn Deutsch hade han bytt ut mot sin mors judiska efternamn. Han hade tvingats flytta sin verksamhet till Stockholm och fortsatte skriva flera kritiska böcker mot den nazistiska utvecklingen. Det var Axel Holmströms förlag som gav ut dem. ”Göring Tysklands farligaste man” hann knappast komma ut förrän den togs i beslag. Men då polisen kom för att hämta upplagan hade den förutseende Holmström endast några få böcker uppe på förlaget. Axel Holmström var anarkist under hela sitt liv och en beundrare av Kropotkin. Under första världskriget, 1914, gav han ut en tidskrift med namnet ”Försvarsnihilisten” i två nummer som givetvis blev beslagtagna. En av skribenterna var Alexandra Kollontaj som för detta blev utvisad från Sverige.
– Dom fick inte så många med sig, sa Holmström och såg mycket hemlighetsfull ut. Vi gick ned på gården, in genom en dörr och kom in på en annan gård, fortsatte genom diverse labyrinter
och kom så småningom in i ett litet kyffe där hela upplagan låg säkert förvarad. Där fanns ett litet packbord, papper och snören, adresslappar och klister – allt fanns för att distribuera den farliga boken. Det var ett tidigt exempel på den censur som skulle användas mot för Tyskland misshagliga tidningsartiklar och tidskrifter. Kurt Singer lämnar Sverige med ett visum som korrespondent för en svensk tidning och tar sig till USA med sin familj via Petsamo i Finland efter hotet att bli utlämnad.
Hitler som psykoteraput
Sveriges psykoterapeutiska förening fick ett svårt problem med sina internationella kontakter efter machtübernahme. Tyskland var det dominerande landet för vetenskapliga kontakter och så gällde även för psykoterapin. Den som blev ordförande för de terapeuter som tilläts fortsätta sin verksamhet var Matthias Göring, kusin till Hermann Göring. 1933 fick den svenska läkarföreningen höra på ett föredrag om den tyska fören ingen och den delikata uppgiften om ”Mein Kampf” skulle räknas in som en viktig vetenskaplig grundlitteratur – i stället för utmönstrad litteratur av bland annat Sigmund Freud och hans lärjungar.
Poul Bjerre föredrog 5 december 1933 ”Hitler som psykoterapeut”, som publicerades i ett särtryck 1934. I Tyskland hade i september ”Allgemeine Ärtzliche Gesellschaft für Psychotherapie” bildats. Medlemmarna förutsattes ha läst Hitlers ”Mein Kampf” och erkänna den som vetenskaplig lärobok. Det tyska sällskapets ordförande var Mathias H. Göring – kusin till nazistledaren Herman Göring. I övrigt skulle man fortsätta följa arbetet i ”Überstaatlichen Allgemeinen ärtzlichen Gesellschaft für Psychotherapie” som leddes av Carl G. Jung i Zürich.
Poul Bjerre, läkare med intresse för hypnos, jungiansk psykoterapi (fast i egen tappning) och spiritistiska försök var en av de få internationella medlemmarna i en psykoterapiförening som dominerades av tyskar. Men man behövde en professionell legitimitet för att klara sig efter det nazistiska maktövertagandet, terminologi som förde tankarna till judisk psykoanalys och Sigmund Freud rensades bort eller omformulerades.
Det lyckades genom att anknytningen till släkten Göring skyddade från angrepp uppifrån, anknytningen till CG Jungs respekterade internationella ställning för angrepp utifrån, och dessutom lyckades man stävja de mest radikala nazisterna i Tyskland som i Julius Streichers anda ville ha ”naturläkare” med bara tre års utbildning likvärdiga med riktiga läkare. Det skulle dra ner medicinen till kvacksalveriets försumpning, ansåg Poul Bjerre.
Poul Bjerre har ingenting till övers för nazismen, men nu uppstår problemet med Göring som ”skyddshelgon” för psykoterapins överlevande under det nazistiska idealet med den friska sunda människan som dessutom är renrasig arier. Hermann Görings svåra personlighetsstörningar, narkotikaberoende, och behandlingar på svenska vårdinrättningar har just blivit kända, låt vara i en mindre del av den svenska pressen. De tyska läkarna kan naturligtvis inte vända sig mot sin beskyddare. Det går inte i en diktatur att angripa den som har makten för att vara psykopat även om man har alla bevisen. De svenska läkarna har sin stränga tystnadsplikt om patienten att bevara, och dessutom är ju majoriteten av den svenska läkarkåren tyskvänlig.
Matthias Göring Poul Bjerre
Historieskrivning med förhinder
Staffan Thorsells ärende med sin bok ”Mein lieber Reichskanzler” 2006 (ny utvidgad upplaga 2007) var inte så mycket att rikta kritik mot den förda politiken under kriget, men att komma tillrätta med den falska bild av neutralitetspolitiken som spriddes därefter. Man får anta att det motivet också var aktuellt för Henrik Arnstad när han skrev sin väl genomarbetade biografi om Christian Günther. Båda böckerna väckte en viss nyttig uppståndelse.
När Henrik Berggren skriver en krönika om ”Landet utanför” i en trilogi (hittills två utgivna delar fram tom 1942 ) får han en annan sorts kritik från en historiker av facket, Johan Stenfeldt. …inget nytt att komma med i den andra delen (485 sidor)… även betraktad som en popularisering tillför den inte mycket. Berggrens ambition har varit att inte tadla och inte frikänna, men det är kanske inte möjligt att skriva om andra världskriget utan att ha de stora moralfrågorna nära inpå (Respons nr 3 2021).
Så vad nytt finns att säga, kan Edvard Thermaenius över 75 år gamla manuskript, inkapslat under 50 år, locka till läsning för att få reda på vad som var så hemligt att det måste hållas borta i över en generation tills ingen hade något intresse för vad som stod där längre ?
Ribbentrop-Molotovpaktens rötter
För Sovjetisk/rysk historieskrivning är problemen svårare. Ribbentrop-Molotov-paktens egentliga rötter och följder går inte att beskriva eftersom alla arkiv inte är öppna. Den rådande berättelsen är fortfarande det stora fosterländska kriget med den store och taktiskt geniale Stalin. Men pakten var inte någon kort taktisk åtgärd för att vinna tid och bygga upp försvaret.
Under början av 20-talet och under en svår ekonomisk kris var det enligt Versaillefördraget avväpnade Tyskland och Sovjetunionen två paria-stater utestängda från internationell ekonomi. Bolsjevikregeringen fann ett samarbete med den gamla fiendens revanschister i Rapallofördraget och Tyskland kunde återupprustas. Ribbentrop berömde Stalin för att han följde överenskommelsen och levererade livsmedel, olja och andra viktiga förnödenheter inför Barbarossa.
Modern historieskrivning och synen på världskrigen
Modern historieskrivning vill gärna sammanföra de två världskrigen till en helhetsperiod, eftersom så mycket av orsakerna och motsättningarna hänger ihop. Det gäller även Sveriges ambition att försöka överleva som en liten neutral nation. Kuppmakarna från 1914 som riskerade att dra in Sverige i ett storkrig tillsammans med Tyskland är desamma. Men den parlamentariska demokratin var mer förankrad 1939/40 och den 83-årige monarken hade inte samma genomslagskraft när han hotade abdikera och olovandes skrev brev till andra statsledare utan regeringens kontroll.
– Djävla skitprat, sade statsminister Per Albin när Axel Rappe gjorde en föredragning 21 februari 1940 där han ville skicka mellan 80 tusen och hundra tusen svenska soldater till Finland för att få Sovjetunionen att sluta fred. Många av de högsta officerarna hade svårt att fungera i ett moderniserat Sverige, män som överbefälhavaren Olof Thörnell och generalen Axel Rappe (Klas Åmark)
I samlingsregeringen företräddes aktivismen efter fredsuppgörelsen 13 mars 1940 av högerpolitikern Bagge, räknad som en svag ledare och av utrikesministern Günther, dock för det mesta lojal med statsministern och majoriteten i regeringen. Utrikesministern Palmstierna hade under första världskriget en liknande roll att hålla sig väl med tyska intressen. (se vidare globalaeremitaget.com)
Begreppsförvirring
I ”Historisk debatt” (2010) fördes en diskussion mellan Margaretha Mellberg och Lennart Andersson Palm. Frågan var om Finlands krigföring i fortsättningskriget var ”cobelligerent”, att man förde krig mot gemensam fiende utan att vara lierade. Att Finland förde ett separat krig såsom det erkändes av Sverige och Teherankonferensen 1943, medan Tyskland, Sovjetunionen och England (som förklarat krig mot Finland) såg på Finland som bundsförvant till Tyskland.
Om man frågar en av de viktigaste aktörerna, den tyske militärattachén i Stockholm Bruno von Uthmann, såg hand det säkert som ett utpräglat militärt samarbete mellan Tyskland och Finland, bara nio månader efter de hårda fredsvillkoren från Moskva. Samarbetet gick egentligen tillbaka ända till Jägarrörelsen 1915. Pionjärerna i den finska armén var nu i ledande ställning som generaler. Det var de som hade en maktposition som gav tyskarna en möjlighet att etablera sin närvaro på finskt territorium. Man delade på befäl och manskap och lade upp en plan tillsammans för Barbarossa.
Men det fanns en gräns för samarbetet, och efter 1942 handlade det mest om att hålla kvar Finland i kriget så länge som möjligt. Finland hade egentligen nått sina krigsmål men tvingades fortsätta. Förhållandet skulle bättre kunna beskrivas som någon form av ”war by proxy” än som ”cobelligrent”.
Generalen Hjalmar Siilasvuo (jägare) fick uppgiften att leda kriget i Lappland 1944 för att bli av med den allierade tyska krigsmakten Tyskland, som bränner alla byar på sin reträtt mot det fortfarande ockuperade Norge. Hjalmar Siilasvuo belönas med Mannerheimkorset och Nikolaus von Falkenhorst, chef för överkommandot i det ockuperade Norge döms till döden 1946 för övergrepp mot allierade soldater. Dödsdomen omvandlas till fängelse efter att Sven Hedin engagerat sig i frågan och han friges redan 1953.
Men de båda högt uppsatta militärerna hade en lång period av samarbete bakom sig som sträckte sig ända tillbaka till 1918 då de var vapenbröder i inbördeskrigets Finland. Nikolaus von Falkenhorst hade från början det polskklingande efternamnet von Jastrzembski och Hjalmar hade det svenskklingande efternamnet Strömberg. En fingervisning om att nationalitets- och språkstrider hade sin betydelse även för de militära karriärvägarna, ämne för en annan historia.
Nikolaus von Falkenhorst, chef för överkommandot i det ockuperade Norge hälsar på sin gamle vapenbroder från inbördeskriget i Finland 1918 general Hjalmar Siilasvuo. Platsen är vid norra fronten vid Kuusamo 29 augusti 1941.
Historiografi om utrikesdepartementet
En neutral historia – Den svenska allmänhetens uppfattningar om svensk utrikespolitik under andra världskriget. Det är namnet på en rapport skriven av Oscar Österberg för Forum för levande historia. Österberg ger en historiografisk bakgrund innan en enkät presenteras. Det börjar med en kommentar om Edvard Thermeanius och hans uppdrag 1945 att skriva objektiv historia, en vitbok om UD:s roll.
Johannes Wickman , utrikesredaktör på Dagens Nyheter, tror inte på det projekt som lagts ut på docent Thermeanius. Han kommer från Statens Informationsstyrelse som i sina statuter från 1940 är satt att ”motverka osvensk propaganda ”. Akterna i UD:s arkiv förblir hemliga i femtio år och man ska få hålla till godo med Thermaenius verk, på förhand karaktäriserat som vetenskapligt objektivt. Men även den objektive docentens verk om Finland hemligstämplas i femtio år. Vitböckerna om Danmark och Norge gavs däremot ut och stillade i viss mån kritiken mot den svenska politiken.
Österberg tar upp en del milstolpar i hur synen på krigsåren utvecklades. Det som länge dominerade var det småstatsrealistiska perspektivet. Även SUAV (Sverige under andra världskriget), det stora systematiska forskningsprojektet på 60-70 -talet fastnade oftast i småstatsrealismen, refererar Österberg. Men han glömmer då att nämna ett av de första forskningsprojekten i SUAV, en avhandling av Leif Björkman : Sverige inför Operation Barbarossa, om svensk neutralitetspolitik 1940-41. Den kom 1971 då den väckte stor uppståndelse. Björkman hittade sina fakta i andra arkiv än hos UD och Säkerhetspolisen IB uppmärksammade honom. Så småningom fick Björkman också ta del av handlingar som härstammade från den topphemliga avlyssningen och dechiffreringen av kabelnätet bland annat från Helsingfors, där man kunde läsa hemliga tyska och finska telegram..
Flera genomarbetade biografier kom omkring 2006, bland annat om kung Gustav V, Sven Hedin och Christian Günther. Men samtidigt hade det blivit en slagsida åt moralistiska skildringar och koncentration på svenska nazister och rasbiologer.
Källor:
Svart gryning Fascismen i Finland, 1918 – 44, Roselius, Silvennoinen, Tikka
Aktivisterna och Andersson. Martti Ahti 1991
Circus Collani Lars Westerlund 2017
Mein lieber reichskanzler Staffan Thorsell 2006
Äventyr på riktigt Axel Odelberg
Vi som beundrade varandra så mycket Axel Odelberg
Samtida vittne 1940-45 Gunnar Hägglöf 1972
Sista försöket London-Berlin-sommaren 1939 Birger Dahlerus 1945
Landet utanför 1939-40 Henrik Berggren
Landet utanför 1941-44 Henrik Berggren
Förtroligt och hemligt Gunnar Richardson 2007
Den falska freden -Finlands kamp för oberoende 1944-48 Allan Sandström 1997
Spelaren Christian Günther Sverige under andra världskriget Henrik Arnstad 2006
Ärans vinter finska vinterkriget Claes-Göran Isacson 2007
Sveriges militära beredskap (Mallet och Uthmann om svenska krigsmakten) 2015
Låt mig Berätta Sven Stolpe 1970
Dagens Nyheter
Hufvudstadsbladet
Dokument och otryckt manus vitbok om Finland under andra världskriget Edvard Thermaenius 1945 avhemligat 1995
https://en.wikipedia.org/wiki/Co-belligerence
Se även författarens egna artiklar på globalaeremitaget.com
Generaler och riddare i den finska Jägarrörelsen
- Följande 49 jägare blev med tiden generaler i Finlands armé.
- Johan Arajuuri, Pietari Autti, Aarne Blick, Otto Bonsdorff, Leo Ekberg, Uno Fagernäs, Leonard Grandell, Verner Gustafsson, Edvard Hanell, Hannu Hannuksela, Aarne Heikinheimo, Erik Heinrichs, Juho Heiskanen, Kaarlo Heiskanen, Woldemar Hägglund, Selim Isaksson, Heikki Kekoni, Antti Kääriäinen, Taavetti Laatikainen, Ruben Lagus, Jarl Lundqvist, Lauri Malmberg, Armas-Eino Martela, Lars Melander, Einar Mäkinen, Lennart Oesch, Woldemar Oinonen, Oiva Olenius, Paavo Paalu, Väinö Palojärvi, Albert Puroma, Erkki Raappana, Unio Sarlin, Aarne Sihvo, Jussi Sihvo, Hjalmar Siilasvuo, Aarne Snellman, Alonzo Sundman, Antero Svensson, Paavo Talvela, Wiljo Einar Tuompo, Väinö Vainio, Väinö Valve, Einar Vihma, Kaarlo Viljanen, K. M. Wallenius, Claes Winell, Harald Öhqvist, Hugo Österman.
Följande 21 jägare blev Mannerheimriddare, militär grad då belöningen tilldelades: - General Erik Heinrichs (två gånger), överste Ruben Lagus, generalmajor Paavo Talvela, överste Erkki Raappana, överste Antero Svensson, överste Aarne Blick, generalmajor Taavetti Laatikainen, överste Kaarlo Heiskanen, överste Einar Vihma, löjtnant Albert Räsänen, överste Verner Vikla, överste Pietari Autti, överstelöjtnant Berndt Polón, överste Albert Puroma, generalmajor Claes Winell, överstelöjtnant Auno Kuiri, generalmajor Armas-Eino Martola, generallöjtnant Lennart Oesch, generallöjtnant Hjalmar Siilasvuo, överstelöjtnant Viljo Laakso.
Globala Eremitaget 