Bussresa till Lützen 6 november 1932: Katoliker Protestanter och nazismen

Överallt firades 300-årsdagen av Gustav II Adolf, som dog på slagfältet i novemberdimman 6 november 1632. Hela året vallfärdade militärer, skolklasser, den Lutherska kyrkans predikanter och allmänt nationalistiska element till kapellet och stenen (Schwedensteine) utanför den lilla staden Lützen strax söder om Leipzig i Sachsen. Lützenkommittén i Sverige, GustavAdolfsföreningen i Tyskland samarbetade för att fira en av Reformationens och den tyska och svenska statsbildningens främsta banérförare. Det blev kulmen på en panegyrisk historieskrivning som gått vilse i dimmorna. 6:e november 1932 var inte bara 300-årsdagen för kung Gustav II Adolfs död, det var också riksdagsval i Tyskland och en viktig etapp i Weimar-republikens dödskamp.

Men vi vandrar först långt tillbaka i seklen för att hitta Reformationens ursprung, en del av dess orsaker och följder och händelser som sammanfaller i tiden utan att det handlar om några strängt kausala samband.

Påvedömet urartar i slutet av 1400-talet

Året 1492 uppfattas i efterhand som ett magiskt årtal i Europas historia. Christoffer Columbus upptäckte Amerika. Det katolska kungaparet Fernando och Isabel erövrade Granada, den sista delen av den iberiska halvön som var under morernas kontroll. Alla judar tvingades att döpa sig eller utvisas ur landet. Spanien skulle nu komma att driva sin egen inkvisitionsdomstol oberoende av Rom till fromma för Spaniens statsmakt och kolonialsträvanden på andra kontinenter.

Oroligheter förekom samtidigt inom den katolska världen i sydöstra Frankrike där Valdeserna bekämpades med alla upptänkliga medel, Böhmen – där den reformvänlige Jan Huus brändes på bål. Bruket att bränna häxor på bål och att bekämpa kättare spred sig genom nitiska präster i Rhendalen i Tyskland.

På 1480-talet reste munkarna Jacob Sprenger och Heinrich Institoris runt i Rhenlandet och försökte egga till kamp mot kätteri. De fann att de behövde stöd från påven Innocentius VIII som utfärdade bullan, Summis desiderantes affectibus 1484. Det handlade om att det finns ett stort antal människor som med hemliga konster dräper fostren i mödrarnas liv och kreaturens avkomma, anställer skador på markens grödor, hindrar mannen från att genomföra sexualakten och kvinnorna från att bli havande. Allt detta på grund av att de har försvurit sig åt djävulen eller någon av hans hjälpdjävlar, de s.k. incubi och succubi, med vilkas hjälp satan skaffar sig tillträde och herravälde över människornas tillvaro”.

Påvarna i slutet på renässansen utfärdade bullor som underlättade att häxor, kättare och judar brändes levande. Den högra bilden användes som illustration till förföljelserna in Sternberg 1492.

Häxförföljelser hade förekommit innan, men nu sattes det på pränt och påven Innocentius VIII förstärkte det hela genom sitt stöd till boken Malleus maleficarum som utkom 1487 och en mängd upplagor därefter. Boken skrevs av prästen Heinrich Kramer, och handlade om hur man spårade upp häxor och använde tortyr för att få dem bekänna – den kom till användning i många domstolar.

Många inkvisitorer och teologer tog avstånd från boken, som de menade förde propaganda för oetiska och rentav kriminella metoder. Malleus Maleficarum blev inte en manual för kyrkans inkvisitioner, men inflytandet över världsliga domstolar och allmänt trolldomsintresserade renässansmänniskor var desto större.

Den mest kända förföljelsen av judar under denna tid inträffade i Sternberg 1492. Legenden säger att prästen Peter Däne skulle ha sålt två invigda oblater till juden Eleazar. Judarna påstods ha punkterat oblaterna med nålar vid Eleazars dotters bröllopsceremoni, vilket fick blod att rinna ut. Hustrun skulle kasta oblaterna inlindade i ett tyg i kvarnströmmen utanför staden, men det lyckades inte. I stället sjönk hon med båda fötterna i stenbeläggningen, och föll död ihop framför sitt hus. Dagen efter ska avtrycken av hennes fötter ha hittats i en sten vid stadsporten.

Vid efterföljande rättegång dömdes 27 judar att brännas på bål, två av dem kvinnor. Som en följd pogromen i Sternberg tvingades alla judar – totalt 247 personer – bort från Mecklenburg. Deras tillgångar konfiskerades av hertigarna av Mecklenburg och alla pengaskulder förklarades ogiltiga.

På samma sätt fördrev hertigen av Pommern, Bogislaw X, de lokala skyddsjudarna 1492, 22 till antalet. Det skulle ta minst 100 år i Pommern och 200 år i Mecklenburg innan några judar tilläts bosätta sig i de nordtyska provinserna igen. Konklaven misslyckades med att välja värdiga kandidater. Sixtus IV ( 1471-84 ) levde ett hektiskt och slösaktigt nöjesliv och berikade sin familj i Kyrkostaten. Det var han som gav Ferdinand och Isabella rätt att införa den spanska inkvisitionen och beredde vägen för storinkvisitorn Torquemada som förföljde judekristna och kättare med hjälp av tortyrkammare och bål. Konklaven lyckades inte bättre med nästföljande påve, Innocentius VIII ( 1484-92 ). Korruptionen frodades och hans enda religiösa beslut, bullan Summis desiderantes gav ett godkännande åt tron på häxor och häxbål som genast började tändas, särskilt i Tyskland, och fortsatte i 300 år framöver. Pogromen i Sternberg beivrades inte, tvärtom blev det en vallfärdsplats med ett kapell och pilgrimsvandringar ända fram till Reformationen.

Reformation bondeuppror och motreformation

År 1500 började Martin Luther formulera sin kritik mot påvens kyrka och 1520 blir det egentliga startåret för Luthers mer djupgående konflikt genom de teser han spikar upp på kyrkporten i Wittenberg. Genom att boktryckarkonsten är uppfunnen får han betydligt snabbare spridning än tidigare reformrörelser som ofta går mycket längre i sin kritik. Men när bondeupproren sprider sig i Tyskland slår Luther till reträtt. Den religionsfrihet han förespråkar begränsar sig till furstarnas rätt att obegränsat välja vilken religion som ska gälla. Den protestantiska gudstjänstordningen kommer inte att skilja sig så mycket från den katolska.

Men viktiga skillnader var att i Luthers kyrka behövde inte prästen leva i celibat. Bibeln översattes så att församlingen kunde förstå innehållet. I den Lutherska kyrkan konfirmeras närmare myndig ålder men katoliker tillåter sakramentet från 6-7 års ålder. Däremot när det gäller häxbränningar och förföljelse av judar går det inte att se några religiöst motiverade skillnader. Att de dömda avrättades genom att brännas levande har att göra med förbudet att utgjuta blod i kyrkans namn och kan inte härledas till att hedniska seder vann sitt intåg. Endast någon procent avrättades i de rättegångar Inkvisitionen i Spanien drev.

Hur det var med den italienska och övriga Europas inkvisition är svårare att forska om, eftersom arkiv fortfarande är hemliga i Vatikanen. Många forskare menar till och med (enligt en artikel i Populär Historia 2001), att reformation och motreformation måste ses som ett och samma fenomen, ett förnyat energiskt försök från maktens centrum att äntligen göra bönderna kristna och lämna gamla hedniska seder. Men att Inkvisitorerna ”har uppvisat en stor juridisk försiktighet och framför allt den centrala ledningen vid kurian i Rom har haft en syn på både straff och process, som är förvånande modern” är nog en förhastad slutsats. Sakramentet kring nattvardsvinet och oblatet och dess faktiska omvandling till kött och blod i den Lutherska statskyrkan i Sverige skyddades mot förtal (blasfemi) tills författaren August Strindberg vann processen om ”Giftas” 1884.

Hjalmar Holmquist och Torgny Segerstedt

Den teologiska forskningen var i början av 1900-talet en fästning för starkt konservativa kretsar. Den Lutheranska statskyrkan var lierad med kungamakten, militära kretsar och en obskyr nationalistisk rörelse. När Preussen växte fram som den ledande kraften i staten Tyskland som kom till 1871 blev denna inriktning tydligare. Mot dessa uppfattningar växte det fram idéer om en oberoende svensk folkkyrka, förespråkad av bland annat Hjalmar Holmquist som både skrev en analys av den katolska inkvisitionen och arbeten om den svenska kyrkohistorien, där han förde fram ”den romantiska föreställningen om Sveriges kyrka sedan Gustav II Adolf som en folkkyrka som bevarat sin självständighet i förhållande till staten utan slaviskt beroende av lutherdomen i Tyskland och med en egen nationell särart.” En religionshistoriker som hade svårare att vinna acceptans var Torgny Segerstedt, som blev underkänd i Uppsala och i stället fick en docentur för religionshistorisk forskning i Lund. Det gav upphov till den ”Segerstedtska striden” 1911-12. Han blev senare känd som tidningsman i Göteborg för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning och den mest radikale humanisten under 30-talet och andra världskriget.

Kulten omkring Gustav II Adolf

Intresset omkring Gustav II Adolf var starkt både i Tyskland, Sverige och Finland. Det började redan på 1600-talet när man la ut en Schwedensteine vid Lützen. Den svenske kungen var hjälten som utgöt sitt blod på Lützens slagfält för sin evangeliska tro mot de katolska legoknektarna. Från 200-årsjubiléet av hans död och fram till 300-årsjubiléet 1932 växte kontinuerligt kulten på alla fronter. Staden Lützen hyllade den evangeliske hjälten med parader, utsmyckningar och musikkårer. Redan på 250-årsjubileet 1882 blev Thomaskyrkan i Leipzig packad med folk, föredrag avlöste varandra och representanter från hela världen var där. Sveriges officielle representant, friherre Bildt, fick uppvaktning och en varm hyllning. Psalmverser till hans ära sjöngs i samband med högtidligheter, Vår Gud är oss en väldig borg, Förfäras ej du lilla hop , Fädernas kyrka. Soldater reste till slagfälten i Tyskland. Alla skolbarn läste om Gustav II Adolfs hjältedåd och uppförde små teaterstycken.

Nils Hydén skrev ungdomsromanerna om Gula Brigadens hjältar där han från sina omfattande källstudier förvandlade de svenska krigsherrarna och kanonmatens fotfolk till äventyrsfigurer med mustiga dialoger. Nils Hydén upplevde en religiös kris kring 1915 och från Evangeliska Fosterlandsstiftelsen hamnade han så småningom i Pingströrelsen. Den katolska kyrkans representanter i Sverige var lite överseende med intresset för Gustav II Adolf och såg på hans dotter som konverterade till katolicismen med mer intresse. Det finska intresset för Lützen var ofta inriktat mer mot hakkapeliterna, de hjältemodiga ryttarna som deltog i trettioåriga kriget, än för den svenske kungens öde. Man räknar med att ungefär en tredjedel av den tyska befolkningen strök med som en följd av trettioåriga kriget och värst drabbade var de provinser där de svenska trupperna deltog i stridigheter, i Pommern, Mecklenburg, Sachsen och Bayern fram till vapenstilleståndet 1647, ett år före Westfaliska freden.

Weimarrepubliken faller samman

Under 1932 hölls två allmänna val i Tyskland, i juli och i november – två val som förebådade den nazistiska diktaturen och Weimar-republikens slutgiltiga fall. Valet den 6 november hölls alltså samma dag som minneshögtiden i Lützen och andra platser i Tyskland dit svenska gruppresor från militärer till skolklasser hade åkt. Händelserna rapporteras på samma sida i tidningarna men utan några som helst gemensamma intryck.

Föga anade väl ynglingen med nazistmärke på kavajuppslaget att hans hemstad Dresden skulle ligga i aska och ruiner mindre än tretton år senare.

Ett märkligt lugn rådde i Berlin och andra platser trots transportstrejker och andra störningar. De svenska gästerna åkte buss med fördragna gardiner och besökte turistattraktionerna. Min mamma 16 år, åkte med sin realskoleklass från Nässjö. Det blir en idyllisk bild som framtonar i lokaltidningen när de intervjuas vid hemkomsten på tågperrongen. Till höjdpunkterna hörde upplevelserna i Gustav Adolfs-kapellet i Lützen. En annan grupp med 200 skolbarn som åkte med färjan från Trelleborg hade med sig en krans med inskriptionen ”Han eggade svenskarna till stora bragder”. Ungdomarna från Nässjö besökte också Dresden, där min mamma träffade en yngling som sedan uppvaktade henne, skickade brev med porträtt av Adolf Hitler – ungdomens man och besökte henne i Nässjö.

Det kunde blivit något, men en diktator och ett världskrig kom emellan. Långt senare efter kriget försökte han få kontakt – då var han affärsman i USA. Gustav II Adolfsdagen och gemenskapen med den evangeliska rörelsen i ”Das Grosse Vaterland” skulle aldrig bli lika storartad som 1932. Men svenska biskopar och kyrkoledare fortsatte att hålla kontakten och delta i firanden med sina tyska kollegor som anpassat sig till diktaturen.

Victoriaförsamlingen i Berlin

Den 20 juli 1933 undertecknas ett konkordat mellan den heliga stolen, katolikerna, och det Tyska riket. Uppgörelsen innebar bland annat att Deutsche Zentrumspartei upplöses. Konkordatet skulle innebära religionsfrihet för katoliker, men nazisterna bröt snart mot detta och dödade och förföljde även katoliker. Men det är samma konkordat som är det gällande ännu i dag.

Större delen av de protestantiska kyrkorna anpassade sig till den nya diktaturen, men en del verkade under svåra förhållanden i opposition. En minoritet, de så kallade Bekännande kristna, ville hålla kyrkan fri från nazistiskt inflytande, och de tog avstånd från raspolitiken. Ett ledande namn var pastor Dietrich Bonhoeffer. Den svenske ärkebiskopen Erling Eidem, liksom Birger Forell och andra i Sigtunastiftelsen träffade honom vid ett par tillfällen. Men hans betydelse för den tyska motståndsrörelsen och hjälpen från Sverige är i mycket en efterkonstruktion.

Flera av de svenska präster som var verksamma i Victoriaförsamlingen i Berlin under 30-talet och Andra Världskriget hade en inställning som liknade Bekännande kristna. Kyrkoherden Birger Forell var ledande i Victoriaförsamlingen 1929 – 1942 då han förklarades icke önskvärd mer av tyskarna. De insatser han och andra gjorde för att hjälpa utfattiga svenskar i Berlin och andra städer sågs inte med blida ögon av svenska Lindholm-nazister. Han sägs också ha hjälpt till att gömma judar och

hjälpa några att fly från Tyskland. Den svenska församlingen stod under bevakning , men var samtidigt en samlingsplats för delegationer som förhandlade om handelsutbytet med Tyskland, och nazistregimens vänner som Sven Hedin höll föredrag.

Några svenska präster och andra kyrkomän tog aktivt ställning för nazisterna i egna tidskrifter, bland annat schartauaner i Göteborg. Gustav II Adolfs roll som evangelisk härledare tonades ner och omvärderades. På 1990-talet var Gustav II Adolf- bakelsen ett bakverk som tillverkades mest i Göteborg, men det beror nog mer på att det var han som grundade staden än hans krigiska insatser. Likaså har Vasamuseet i Stockholm självklart en Gustav II Adolf-bakelse.

Under DDR-tiden vårdades minnesmärket i Lützen som privat museum med hjälp av Lützenfonden i Göteborg. I Friedrich Engels efterföljd var statsledningen i DDR mer intresserad av en rival till Martin Luther under reformationen, – som samtidigt var ledare för bondeupproren under 1520-talet. En staty med Thomas Müntzer som predikare invigdes i september 1989 i Zwickau, ett par månader innan DDR började upplösas. De protestantiska kyrkorna hade en ledande roll i oppositionen inom DDR.

Källor:

Göran Hägg Påvarna, två tusen år av makt och helighet

Éric Vuillard De fattigas krig

Nordisk Familjebok (Holmqvist) Inkvisitionen

Juden in Vorpommern Wolfgang Wilhelmus

https://de.wikipedia.org/wiki/Liste_der_Synagogen_in_Mecklenburg-Vorpommern

http://www.juden-in-mecklenburg.de/Geschichte

Dagens Nyheter Arkivartiklar 1932 mm.