Sillamäe ligger i östra delen av Estland, vid kusten nära Narva-området. Under den estniska republikens tid, mellan världskrigen, fanns det här ett svenskägt företag som tillsammans med estniska staten utvann skifferolja och skiffer till värmeverk och cementindustrin. Men skiffern består av flera lager med olika kemisk sammansättning. Svenskarna visste om att det fanns lättåtkomlig skiffer vid kustområdet i Sillamäe som innehöll för lite olja för att vara ekonomiskt möjlig att utvinna. Denna skiffer var däremot intressant för Sovjetunionen när man startade atomvapenkapplöpningen med USA 1946 – för i den oljefattiga skiffern trodde man att man skulle kunna utvinna stora mängder uran. Där den svenskägda oljeeskifferindustrin stått i Sillamäe placerades nu det mycket hemliga kombinat nr. 7 och staden Sillamäe skulle förbli stängd för omvärlden under det kalla kriget.
Det svenska intresset för uran är alldeles från början av 1900-talet. Radioaktiviteten hade just upptäckts av makarna Curie 1898 och radium var det ämne man letade efter och började använda för medicinskt bruk mot cancer. Radium fanns i ytterst små mängder där det fanns uran, och det var inte så lätt att hitta brytvärda mängder någonstans.
Redan 1893 hade geologen A. E. Nordensköld upptäckt att kolmen i Billingens alunskiffer innehöll uran, men då fanns det inga intressanta användningsområden. Efter 1898 steg efterfrågan snabbt på radium, som i industriell skala bara framställdes på två ställen i världen.
Radium från kolm
Det var 1908 som tre svenska vetenskapsmän, Gustaf Hellsing, Hjalmar Sjöberg, och Johan Gunnart Andersson, bildade ett konsortium för att utvinna radium från uranhaltig kolm, det kolliknande ämne som finns bland annat i Billingens alunskiffer i Västergötland. Aktiebolaget Kolm bildades året därpå med stöd från mer kända svenska vetenskapsmän som Svante Arrhenius och The Svedberg.
Kolm var ett ämne som tidigt, ända från 1700-talet, användes som bränsle och skiljdes ut för hand. Man fick gå tillväga på samma sätt, kolmen var svår att skilja ut ur skiffern i den besvärliga gruvbrytningen och kostnaderna blev betydligt högre än vad företagsgrundarna räknat med.
Företagets kalkyler räknade med att 0,015 gram rent radiumsalt kunde utvinnas från ett ton av den aska man fick när kolmen brändes. Fabriken låg i Islinge på Lidingö, i en lokal som tidigare använts för framställning av koks och bensin.
De högt ställda förväntningarna på stora vinster infriades aldrig. Det gick inte att framställa mer än några små sändningar av halvfabrikatet barium-radiumsulfat som skickades till den franska radiumbanken som hade monopol på radium. När man konsulterat Marie Curie förstod man att hela kolm-projektet startats med felaktiga antaganden.
Det fanns även planer på att producera uran som biprodukt, men inte heller det blev lönsamt och företaget var avvecklat 1919. Man kan ändå säga att det var en viktig föregångare till AB Atomenergi som från 50-talet i Kvarntorp och framför allt genom Ranstadprojektet i Billingen från mitten av 60-talet skulle försöka få Sverige att vara självförsörjande på uran.
För övrigt var inte grundarna av AB Kolm de enda i Sverige som var intresserade av radium. Konsortiet Silur bildades i Mariestad 1913 av Palmaer, Lundin med flera med avsikten att utvinna radium. Man tog några prover från Ulunda och Bjellum i Billingen men den kolm man hade tillgång till hade inte tillräckligt höga halter för att man skulle kunna starta upp en produktion.
Skifferolja
Utvinning av skifferolja har en lika lång eller ännu längre historia i Sverige. Men de platser där man hittar de högsta halterna av utvinningsbar olja stämmer inte riktigt överens med de som innehåller de högsta halterna av uran.
År 1873 bildades ett skifferoljebolag i syfte undersöka främst skifferoljetillgångarna i Västergötland och Närke. Ett privat företag gjorde försök att framställa olja på 1890-talet i Gössäter vid Kinnekulles norra ände. 1927 startades en mindre anläggning i Kinne-Kleva, sydöstra delen av Kinnekulle som togs över av Marinförvaltningen och drevs under namnet Flottans oljeskifferverk.
Ökad produktion under avspärrningen
Avspärrningen under andra världskriget innebar att man satsade på en utvidgning. 300 personer var anställda och samhället Sandtorp byggdes nära Kinne-Kleva med bostäder åt arbetare och tjänstemän. Under 1942 producerades 20 ton olja per dygn och 2 ton flygbränsle och följande år ökade produktionen med ytterligare 50 procent. Det var ändå långt ifrån vad som behövdes bara för militärens behov och därför byggde man i all hast upp ett nytt statligt bolag, Svenska Skifferolje AB med produktion från skifferfyndigheterna i Närke vid Kvarntorp. Produktionen av olika bränslen från skiffer var av stor betydelse så länge kriget varade och importen nästan var helt avskuren. Men Kvarntorp var en anläggning som kommit till i all hast och produktionen var inte lönsam, ungefär tre gånger dyrare än importerad olja. Trots att oljan var mycket billig efter andra världskriget och tillgången god, förutom vid internationella händelser som Suezkrisen 1956, fortsatte man producera skifferolja i Kvarntorp ända in på 60-talet. En bidragande orsak till detta var att även AB Atomenergi hade etablerat sig i Kvarntorp. År 1953 tillkom ett uranextraheringsverk i Kvarntorp. Alunskiffern i Närke kunde innehålla mellan 100 g/ton till 200 g/ton.
Billingen och Ranstad
I Tage Erlanders dagböcker från 1959 kan man följa en del av diskussionen i regeringen kring uranfrågan. Erlander ville hålla frågan om import av uran öppen som en möjlighet i stället för att gå in för Ranstadsprojektet i Billingen. En möjlighet skulle vara att importera uran från Frankrike eller Pakistan. Kostnaderna skulle bli lägre, men det fanns avtal om internationell kontroll av vad detta uran skulle användas till. Eftersom Sverige vid tidpunkten fortfarande drev ett vapenprogram var det nödvändigt med uranbrytning inom landet. Handelsminister Lange var en av de som drev en finansiering av Ranstad mest energiskt.
Billingen har en alunskiffer som innehåller mer uran än vid andra fyndigheter som Kvarntorp, upp till 300 eller 400 g/ton. Totalt bröt man 425 000 ton alunskiffer i Billingen innan produktionen avbröts av dålig lönsamhet, miljöproblem och det faktum att upparbetad uran fanns att köpa billigt på världsmarknaden. Ranstad står kvar som ett monument över en epok då man förväntade sig att Sverige inte bara skulle klara att försörja de svenska kärnkraftverken och behålla handlingsfriheten i vapenfrågan, utan även kunna exportera uran.
Analyser av estnisk skiffer
Den alunskiffer som finns på den skandinaviska halvön hänger samman med den berggrund som finns i Baltikum. Det är speciellt i Estland som skiffern haft stor betydelse som energikälla, byggnadsmaterial och under senare tid sällsynta jordartsmineraler. Skifferförekomsterna i Skandinavien kartlades noggrant under 20- och 30-talet av Bror Holmberg med flera och publicerades i 7 delar genom Ingenjörsvetenskapsakademien.
Svenska kemister gjorde analyser av den estniska skiffern. Precis som i Sverige är fyndigheter knutna till skilda skifferlager. Det går oftast inte att på ett lönsamt sätt utvinna olja och tungmetaller som uran ur samma skifferlager.
I Estland var det från början uteslutande kukersit som var av intresse för bränsle och oljeutvinning. Redan 1916 under den tsarryska tiden gjordes de första undersökningarna. I det energifattiga Estland som skulle klara av att bygga upp en egen ekonomi efter självständigheten 1920 hade skiffer först sin främsta betydelse som bränsle i stället för stenkol eller träråvara. Lokomotiven drevs med skiffer, och skiffer kunde också användas som bränsle i värmeverk och i stället för ved. Men den största konsumenten av skiffer var cementindustrin. Tillverkningen av olja från skiffer började 1921 med både estniska, brittiska, tyska och från 1927 svenska intressenter.
Den estniska skiffer som blivit världsledande för oljeutvinning kommer från kukersiten. Kukersiten bryts främst i dagbrott i nordöstra Estland, men även i ett område på den ryska sidan kallad Leningradfältet. Ett skifferlager från en tidigare geologisk period, Dictyoneman ligger djupare och svåråtkomligt för gruvbrytning – men vid kusten mot Finska viken går
Dictyoneman upp i dagen i ett lager som kan vara många meter tjockt. Dictyoneman innehåller inte tillräckligt med olja för att vara ekonomiskt intressant att utvinna. Den svenska anläggningen vid Sillamäe låg vid kusten, men det är inte känt om det gjordes någon mer omfattande undersökning av den skiffer som kommer från Dictyoneman eftersom det var kukersiten som var intressant för bränsle och oljeutvinning.
60 miljarder ton
Dictyoneman är mörkare brun än kukersit och innehåller en del uran, upp till 300 g/ton och det liknar en del skifferlager som återfinns i Sverige. För en större industriell utvinning krävs djupare gruvor. Det finns minst 60 miljarder ton, så det finns mycket uran totalt sett. Det statliga energibolaget i det nuvarande Estland ser en möjlighet med ett estniskt atomkraftverk med egen uran någon gång i framtiden. Men det finns inget stöd i befolkningen för det, 81 % är emot i senaste gallupen efter olyckan i Fukushima i Japan.
Svenska intressenter
Men tillbaka till hur det hela började och hur det förhöll sig med det svenska intresset i den estniska oljeindustrin: Det Estländska Oljeskifferkonsortiet som fick koncession 1925 i Türsamäe (en del av Sillamäe) och byggde den första oljefabriken var i drift 1927-29 med 200 arbetare. Dessa blev friställda, när krisen kom. År 1928 byggdes ett skiffereldat värmekraftverk upp med hjälp från svenska investerare.
Produktionen i oljefabriken återupptogs 1935 av Estländska Oljeskifferkonsortiet, men nu nämns också att familjen Wallenberg var delägare. Namnet ”Balti Õliühing” (Baltiska Oljeföreningen) nämns i en text där det talas om svenskar på 30-talet. Då bröts oljeskiffern även i Viivikonna söderut från Sillamäe, närmare Vaivara, där det fanns en järnvägsstation. Detta fortgick och växte mellan 1935-39 till kriget började. Sista båten gick kvällen innan kriget förklarades mot Polen.
Ersättning med guld
När Estland annekterades övertogs egendomarna av Sovjetunionen, och efter en lång förhandling ersattes de svenska ägarna för förlusten med guld som estniska staten hade deponerat i svenska banker och några estniska fartyg som fanns i Sverige vid tiden. Exakt hur detta skedde vet väl ingen, men det finns ett avtal från 30 maj 1941 i Moskva med svenskarna. Sovjetiska myndigheter fortsatte olje- och bensinproduktionen och öppnade en ny underjordisk gruva i Viivikonna, tills tyskarna kom i juli eller augusti 1941.
Med hjälp från det svenska bolaget rekonstruerades anläggningarna av tyskarna och dessa fortsatte bryta och använda oljeskiffer, först med hjälp av judar från Vilnius, senare även genom att mobilisera lokalbefolkningen. Vaivara är beskrivet som det största av de 22 koncentrationslägren på estnisk mark under andra världskriget.
Produktionen av oljeskiffer nådde dock aldrig högre än till en fjärdedel av vad den var 1939. Många gruvor och dagbrott förstördes under kriget, de t.o.m. brändes ur på några ställen. Först 1948 var produktionen i området i gång igen.
Kombinat nummer 7
Uranförekomsterna i Estland kom att tillhöra Kombinat nummer 7 i Sovjetunionen. Beria chef för säkerhetstjänsten NKVD, som blev högste chef för hela atombombsprogrammet i Sovjet, räknade 1947 med att utvinna 15 ton uran, och 1950 var det planerat att producera 200 ton. Den arbetskraft som ställdes till förfogande för Kombinat Nr. 7 var omkring 1000 man byggnadskonstruktörer från Röda Armén och mer än 10 000 repatrierade Balter som hade deltagit i strider tillsammans med den tyska armén och nu blev billig arbetskraft.
Prognoserna för uranutvinning i Baltikum visade sig vara alltför optimistiska. Totalt hade inte mer än mellan 22 och 36 ton (olika uppgifter från olika källor) utvunnits när man avslutade uranutvinningen 1952. En mycket obetydlig del jämfört med den totala mängden uran från andra delar av Sovjet. Ändå diskuteras ofta det uran som kom från Sillamäe 1948-52.
Tõnis Kaasik, miljöminister 1991-92 i Estland, sade att “den första atombomben i Sovjet byggdes uppenbarligen upp av uran som brutits i Sillamäe”.
För låg produktion
Men Kaasiks uttalande kan inte bekräftas. Enligt specialister som arbetat i Sillamäe kan uran från Sillamäe ha spelat en roll i utvecklingen av bomben, men kvantiteten var alldeles för låg för det som var nödvändigt för den första bomben.
Sillamäe låg geografiskt bra till och hade en bra infrastruktur jämfört med andra delar i Sovjetunionen. Det förklarar varför myndigheterna satsade på Sillamäe mer än andra regioner. Det är därför oklart varför David Holloway i sin bok ”Stalin and the bomb” inte har med Sillamäe på kartan över ”Sovjetiska nukleära installationer”.
Fullskalig uranproduktion var planerat starta 1:a mars 1947, men det var orealistiskt även om man hade tillgång till en mängd slavarbetare. Den gamla svenska skifferoljefabriken visade sig vara ett bra camouflage för uran-produktionen, men tekniskt sett var den värdelös och användes inte.
Den nya fabriken för att extrahera uran, Fabrik nummer 1 i Kombinat 7, byggdes närmare kusten. Från början deponerades slaggen nära en försöksanläggning i Narva men sedan öppnades en deposition utanför Sillamäe..
Första etappen i Fabrik nr 1 var färdig i juni 1948. Produktion av uran startade i fjärde kvartalet 1948. Resultatet blev 99 kg, motsvarande 6,6 procent av den planerade produktionen på 1,5 ton samma år. Produktionsmålen kunde inte heller uppfyllas de följande två åren och det blev uppenbart att teknologin för att behandla skiffern inte skulle fylla kraven varken tekniskt eller ekonomiskt.
Men Sillamäe blev mycket betydelsefullt av andra skäl. Hit fraktades uranmalm från andra delar av Sovjetunionen som var lättare att bearbeta. Produktion av uran både för det militära och civila programmet sköt i höjden.
Hemlig stad
I samband med bygget genomfördes en folkomflyttning där en stor del av de estniska invånarna fördrevs och främst ryssar flyttade in. Sillamäes invånarantal ökade från 2 642 år 1940 till cirka 10 000 år 1950. 1947 stängdes staden från omvärlden. Stadens namn ströks från alla kartor och register och fick det anonyma namnet Postbox nummer 22 fram till 1957.
Sillamäe blev ett viktigt centrum för vetenskaplig och teknisk utveckling. Den fabrik som Stalin och Beria beslutade om att bygga upp 1946 för att tillverka atombomber var i bruk ända in på 1980-talet när perestrojkan började, en utveckling som ledde fram till Estlands återvunna självständighet 1990. Under tiden hade också stora industriella förändringar skett och Sillamäe var under en period en plats där man framställde sällsynta jordartsmetaller, en industri som Kina idag närmast har monopol på.
Det var inte bara Sverige som hade en avancerad forskning om oljeskiffer och dess användningsområden. Systematisk forskning startade i Estland 1925 av professor
Paul Kogerman, knuten till universitetet i Tartu. Kogerman tillfångatogs och fördes till Sovjetunionen 1941 men frigavs redan 1945 och fick återvända till Estland, nu under sovjetisk överhöghet.
Fanns något samband?
Hur stort är sambandet mellan den oljeskifferindustri i Sillamäe som drevs av svenska ägare och det företag som i Kombinat nr 7 skulle bli en av hörnpelarna för uranframställning?
För det första var Sillamäe det geografiskt bäst placerade oljeskifferföretaget om meningen också var att exploatera andra skifferlager än kukersit. De första försöken med olja gjordes av den estniska staten 1921 i Kohtla-Järve och det brittiska Consolidated Gold Fields hade sin oljeframställning i Kohtla-Nömme.
Inte mycket är känt om det specifika svenska intresset i det Estländska Oljeskifferkonsortiet eller i ”Balti Õliühing”. Om det fanns kunskaper och överväganden för en utvidgad prospektering och produktion är en fråga som måste lämnas öppen.
Kemisten G. Hellsing, professor Sjöberg (i en källa kallas han Sjögren – men det bör vara samma person) och docenten J.G. Andersson bildade 1905 ett oljeskifferkonsortium – de skulle tre år senare försöka få fram radium i Kolm AB . Flera experiment och laboratorieförsök utfördes men det ledde inte till någon oljeproduktion. Första världskrigets handelsavspärrning ledde till förnyat intresse, men investeringar i Gössäter kom aldrig till användning. Samma personer som var drivande för att utvinna radium från skiffer var också engagerade senare i affärsföretag för att utvinna olja, det fanns tekniskt kunnande och en tradition i Sverige att bygga vidare på.
I Sundius skrift från 1941 om oljeskiffrar och skifferoljeindustri finns ett avsnitt om Estland. Det skifferlager som är från dictyonema omnämns som mäktigt, 4 meter tjockt, och lätt åtkomligt men för fattigt på olja (2,6 till 3,1 %) för destillation. Däremot menar Sundius att kukersiten är Europas och kanske världens rikaste oljeskiffer. Tekniska metoder som används i Estland har också provats i Sverige bland annat i Lanna i Närke, där den estniska ugnen omnämns. Sundius text om Estland bygger på statistik från produktionen innan kriget fram till 1939.
Biprodukter
Till skifferns biprodukter hör till exempel ett flertal sällsynta metaller som vanadin, molybden och volfram. Sundius tvivlar på att uran och radium över huvudtaget skulle vara ekonomiskt möjligt att utvinna i de minimala mängder som finns i alunskiffern. Men Sundius uppfattning 1941 är föråldrad när han menar att uran främst har användning i glas och porslinsindustrin som färgämne. Det är ingen hemlighet att de krigförande nationerna har stort intresse av uran. Ingenjörsvetenskapsakademiens sekreterare Edy Velander publicerar artiklar om detta och om den betydelsefulla isotopen U235 redan 1940.
Den egentliga startpunkten för det svenska atomprogrammet brukar dateras till 1945. Den 27 juli fick kabinettssekreteraren i UD besök av en amerikansk minister i ett ytterst viktigt ärende. Man begärde att Sverige skulle utöva en effektiv kontroll av alla råämnen som innehöll uran eller derivat av uran och förbjuda export utan de amerikanska eller brittiska regeringarnas godkännande. USA och England kontrollerade enligt egen uppskattning 97 % av världens urantillgångar och man vill försäkra sig att Sverige inte exporterade uran, speciellt till Sovjetunionen. Det var en försmak av kalla krigets handelsembargon.
Sverker Åström, sekreterare på UD:s politiska avdelning invigdes i hemligheterna. Han mindes i efterhand att UD hade mycket dimmiga föreställningar om vad uran var för slags ämne. Men det visste fysikprofessorn Manne Siegbahn på Nobelinstitutet som rådfrågades. Han lämnade alla upplysningar om uranämnets egenskaper och dess i sanning explosiva karaktär. Sverige ingick i en världsomfattande utredning med 56 geologiska rapporter från mer än 50 länder. Det var engelska experter som fått i uppdrag att undersöka förekomsten av kolm i svenska skiffrar.
Det är möjligt att den svenska regeringen inte var tillräckligt välinformerad om det egna landets tillgångar på uran eller om svenska företags engagemang i exempelvis Estland, för att kunna ge någon information tillbaka till de amerikanska och brittiska ambassadörerna. Den kunskap som general Groves, ansvarig för Manhattanprojektet, och den amerikanska underrättelsetjänsten byggde på var att Sovjetunionen inte skulle kunna få igång ett atomvapenprogram under de närmaste åren på grund av brist på uran.
I Michael S. Goodmans bok ”Spying on the Nuclear bear” redogörs för hur de amerikanska och brittiska underrättelsetjänsterna underskattade Sovjetunionens uranförekomster. Men framför allt var det gamla uranfyndigheter från mineralen Pechblände i Tjeckoslovakien och andra fyndigheter i Erzgebirge i östra Tyskland som gjorde att Sovjetunionen så snabbt kom ifatt USA:s försprång i atomvapen-kapprustningen. Men så hade man också tillgång till hundratusentals krigsfångar och andra gulagfångar som arbetskraft.
Ett par veckor efter atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ville den svenska militären ha mer kunskap om de nya vapnen som kommit som en överraskning. Atomkommittén bildades och föreställningen om att Sverige förhållandevis enkelt skulle kunna bli självförsörjande på uran för både ett militärt och civilt program växte sig stark. De första åren var forskningen nästan helt inriktad på hur man skulle få fram tillräckligt med uran.
Illusioner
Men det visade sig bygga på illusioner. Den första utredningen av FOA (Försvarets Forskningsanstalt) 1945 föreslog utvinning av uran från den kolmförande delen av skifferlagren med Peltura Scarabaeoides. En etablering av uranindustri föreslogs i Kvarntorp.
Olika metoder för att utvinna uran från kolm provades på KTH, i Kvarntorp och Nobels gamla anläggningar i Vinterviken. Man kom efter ett par år fram till att förekomsten av kolm var för liten för att kunna bygga upp en industri. Försöken med skiffer och skifferaska fortsatte och mellan 1953 och 1961 fick man fram 62 ton uran. För en fullskalig reaktor skulle man behöva 550 ton. Den första svenska försöksreaktorn som förlades i bergrum under KTH invigdes 1954. För att få fram metallisk uran till bränslestavarna gjordes ett byte med Frankrike som fick uran som hade brutits i Sverige.
Den sista perioden i Kvarntorp, fram till 1964, när en nedläggning av hela oljeskifferverket var beslutad, importerades skiffer från Paukkajanvaara i Finland för att produktion av uran skulle kunna hållas uppe.
Verkligheten hann ifatt kärnvapenspråkarna i mitten av 60-talet. När Sverige genom uranbrytningen i Ranstad hade tekniska möjligheter att bli självförsörjande i hela kedjan från uran till plutoniumproducerande reaktorer lades det militära forskningsprogrammet ned.
Strategiska kärnvapen fanns under kalla kriget i Estland på fyra flygbaser bland dem Tapa, Ämari och Tartu. Taktiska kärnvapen fanns på ytterligare ett antal platser. Att ett neutralt Sverige med sina egna urantillgångar och egna tekniska resurser skulle kunna bygga upp något motsvarande hade Sovjetunionen knappast skäl att tro på.
Källor och vidare läsning:
Tidig uranbrytning och skifferindustri i Sverige: Tekniska museet har en text om ”Radiumrusch ” som handlar om Kolm AB med ett flertal dokument.
Nils Sundius: Oljeskiffrar och skifferoljeindustri 1941, SGU
Bror Holmberg: Skifferundersökningar (I-VII) IVA , varierande årgångar
Edy Velander: IVA (nyhetsbrev) 1940:2
Sovjetunionen: David Holloways bok ”Stalin and the bomb” 1996.
Michael S. Goodman 2006 ”Spying on the Nuclear bear”
Estland: Oil Shale in Estonia, Wikipedia
Vaivara Wikipedia
The present status of the oil-shale industry in Estonia, journal of the status of the oil industry in Estonia Paul Kogerman 1925
Historical Survey of Nuclear Non-proliferation in Estonia 1946-1995,
Ello Maremäe m.fl 2003
Andra estniska uppgifter genom Henry Kenamets
Sverige, efter 1945: Tage Erlander Dagböcker, speciellt årgång 1959
”The Scandinavian Alum Shales” (SGU ser Ca nr 56, 1985)
Kemakta slutrapport Kvarntorp 2005
Anders Byttner Kvarntorp: en studie i slöseri 1959
Erik A. Strandell Uran ur skiffer 1998
Globala Eremitaget 