Flera i släkten Wahren valde den militära banan när Finland frigjorde sig från det ryska imperiet. Carl Gustaf Wahrens (1896 – 1953) karriär sammanfaller med hur den finska armén kom till under förra delen av 1900-talet. Hans egen inställning och lojaliteter i militära och politiska frågor framgår inte och inga dokument verkar finnas kvar efter hans egen penna. Historieforskningen har under de senare decennierna lyft på undangömda skeenden och det finns inga enkla och självklara svar. Det här är några stationer på vägen för att se vad som formade Carl Gustaf och hans tid.
(De storpolitiska förvecklingarna, inbördeskriget, jägarrörelsen, militärsläkten Wahren och de tidiga aktivisterna kan man läsa om under andra flikar i Globala Eremitaget. )
Här följer några hållpunkter i Carl Gustaf Wahrens militära karriär och en jämförelse med generalen med mera Kurt Matti Wallenius som befunnit sig på samma platser som CG Wahren – inom Generalstaben, Karelska fronten, Petsamo. Dokumentationen om Wallenius är mer tillgänglig och samtidigt relevant för att belysa de auktoritära tendenserna inom den finska armén och samhället för tiden till och med andra världskriget.
Skyddskårerna jägarna och inbördeskriget
Carl Gustaf Wahren tillhör samma generation som de första jägarna men hade en annan väg in i militäryrket än 27:e tyska jägarbataljonen. Som tjugoåring var han godsförvaltare i Estland 1916-17 och deltog där i den lokala skyddsvärnet. Han fick sedan sin första militärutbildning på ett regemente i Fredrikshamn med tyskt befäl och blev fanjunkare 1918, kadett 1920 och tjänstgjorde i Nylands dragonregemente. I kriget 1918 deltog han i det av jägarna uppsatta Karelska hästjägarregementet.
Men den största delen i de trupper som deltog i inbördeskriget var mer irreguljärt tillkomna i skyddskårer både på den vita sidan och motsvarande röda garden bland motståndarna. Några av de äldre befälen hade fått sin utbildning i den ryska armén, deltagit i kriget mot Japan som Mannerheim, eller fått stridserfarenhet från andra krig. För längre transporter använde man ofta järnvägen.
Endast ett fåtal på den röda sidan hade tillgång till häst.
Innan de vita intog Tammerfors under påskveckan 1918 blev Carl Gustafs far, Ernst Wahren dödad av de röda anklagad för att ha spionerat från tornet Pyynikki i stadsdelen Pispala.
Randstaterna och frändefolkskrigen, lojalitet eller upprorsanda
Frändefolkskrigen var en serie konflikter mellan 1918 och 1922 som involverade Finland och närliggande regioner. Omkring 10.000 frivilliga deltog i aktioner vars mål var att stödja eller ta kontroll över områden med närstående så kallande frändefolk. Aktionerna syftade till att antingen till att ta kontroll över dessa områden eller att hjälpa dem att uppnå självständighet. Det handlade om Estland, områden vid Repola och Porajärvi, Petsamo och Kolahalvön, och en östlig linje längs Ladoga, Onega och Vita havet. Ett fredsfördrag slöts i Dorpat 1920 där Finland tillerkändes Petsamo men där gränsdragningen i Karelen möttes av besvikelse från de som eftersträvade ett Stor-Finland.
Carl Gustaf Wahren och Kurt Martti Wallenius
Efter inbördeskriget och den korta tiden som monarki under starkt tyskt inflytande återvände Finland till ett system med en parlamentarisk demokrati och republik. Men det skedde inte någon riktig försoningsprocess mellan vita och röda. Striderna 1918 fick länge bara kallas för Frihetskriget och bland de vita segrarna fanns det stora grupper som var för en mer auktoritär lösning. Till dem hörde sedermera generalen Kurt Matti Wallenius. Det finns inga vattentäta skott mellan lojala och upproriska officerare – men Wallenius är det mest tydliga exemplet på de upproriska.
1915 anslöt sig Wallenius till jägarrörelsen och blev soldat. Från 1916 deltog han i nästan samtliga av jägarnas aktiviteter: vid fronten i första världskriget, på specialuppdrag i Finland samt slutligen i kriget 1918 i Tervola och Torneå. Våren 1918 var Kurt Matti Wallenius redan kapten, befälhavare för fronten i Lappland, chef för skyddskåren i norra Finland och chef för det nordliga försvarsavsnittet på den nordöstra fronten. Redan samma år befordrades han till major och blev chef för Salla regemente, för första lapska gränsbevaknings-bataljonen och för gränsbevakningen i Lappland (1918–1921). På den nordöstra fronten var han med om att planera och genomföra erövringsexpeditioner bortom östgränsen. Han ledde expeditionen till Vitahavskarelen och verkade som befälhavare för expeditionen till Petsamo 1920. Vi återkommer till den expeditionen senare i denna text.
Generalstabschefen och kuppgeneralen
Många av de som deltagit i skyddskårerna radikaliserades och även inom den militära organisationen fanns det stämningar som var emot demokratiska beslutsgångar i riksdag och kommunfullmäktige. Det gav underlag för fascistiska rörelser och växande nationalism som i slutet av 20-talet och början av 30-talet utmanade staten i bondemarschen 1929 och Mäntsälä-upproret 1932, och där spelade Wallenius en ledande roll.
Åren 1923–1925 genomgick Wallenius en kurs för generalstabsofficerare i Berlin, vilket var lite märkligt då Tyskland var ytterst begränsad att bedriva militär verksamhet enligt Versailles-fördraget. Därefter utnämndes han till generalstabschef i Finland (1925-32) och blev så småningom general. Han ska också i likhet med CG Wahren haft goda kunskaper om den polska armén. Carl Gustaf Wahren nådde aldrig lika högt i militär rang och deltog inte i generalstaben förrän efter 1932. I den officiella biografin uppges det att:
K. M. Wallenius liv var fyllt av motsatser. Han studerade estetik och var jägare, ledare för Mäntsäläupproret och en krigshjälte under vinterkriget, direktör för en fiskmjölsfabrik och författare. Hans verksamhet utmärktes av begåvning och snabb framgång men präglades också av kraftiga bakslag. Hans levnadsbana inrymde sålunda många karriärbyten, yrken och hemorter. Sin mest betydelsefulla insats gjorde han kanske som författare; hans skildringar av landskapen i Lappland och vid Norra ishavet betraktas som klassiska i den nordliga litteraturen.
Allvarliga incidenter
Riksdagsvalet sommaren 1929 blev stökigt, högern vann och ställde krav på åtgärder mot det kommunistiska föreningslivet. Det blev början på en utveckling där lappo-rörelsen tog till allt våldsammare metoder ända till statskuppsförsök. 1930 anordnas bondemarschen till Helsingfors
och man är en hårsmån från att regeringen avsätts genom en statskupp , men det finns inget ledarskap som är tillräckligt starkt för att klara av det. Ingen griper tillfället att göra allvar av statskuppsförsöket, men man har nu fått ett skrämmande inflytande över försvarsmakten och skyddskårsrörelsen. Regeringen avgick och ombildades och radikalerna fick igenom sina krav på lagar mot kommunisterna.
Wallenius fortsatte sina angrepp på statsmakten och anhölls senare i samband med ”skjutsningen” av förre presidenten Ståhlberg. Wallenius verkade som generalsekreterare för Lapporörelsen 1931–1932, och var även en av ledarna för upproret i Mäntsälä tillsammans med fascistledaren Vihtori Kosola, Finlands Mussolini, då man ville gå ännu längre genom att förbjuda socialdemokratiska partiet. Många organisationer var beredda att stödja upproret, även bland yrkesofficerarnas var stämningen alarmerande. Att efteråt göra en stor utrensning inom armén var inte möjligt. Den som fick längst straff var Wallenius, han frisläpptes efter 7 månader och det skulle dröja innan han åter fick inträda i armén. Följande år under 1930-talet fragmenterades radikalnationalismen och lapporörelsen slutade fungera som den ledande kraften.
K M Wallenius uppträdde med Vihtori Kosola, båda lika berusade och upproret rann ut i sanden. Från Björneborgs regemente var det några från det lägre befälet som avvek från tjänsten och gav sig iväg för att delta i upproret i Mäntsälä. Carl-Gustafs kusin Håkan hade det ställföreträdande ansvaret i Björneborg. När han fick samtal från Helsingfors var han tvungen att se till att upprorsmakarna ställdes till svars och fick några dagar i buren.
När nu Wallenius fick sparken från Generalstaben och Armén kan vi förmoda att mer lojala och professionella krafter tog över. Till dem kan vi nog räkna Carl Gustaf Wahren som hade fått en mer gedigen militärutbildning.
Frihetskrigets frontmannaförbund
Arvi Kalsta tillhörde den unga republikens militära elit, kapten med jägarutbildning. Kalsta använde Frihetskrigets frontmannaförbund som ett politiskt verktyg Han kidnappade politiker, tog intryck av nationalsocialisterna i Tyskland och startade en organisation som liknade SA i Tyskland. En annan
Ledningen för Frihetskrigets frontmannaförbund
organisering var Sinimustas, uniformerade i svarta skjortor och blå slips, ungdomsförbundet i fosterländska folkrörelsen. Wallenius visade sin uppskatttning mn hade ingen ledarställning. Storhetstiden var kring 34-35 och man ägnade sig mycket åt mötesstörning. Man ville också störta Päts auktoritära regering i Estland 1934 och bereda väg för ett rent fascistiskt styre. Lapporörelsens inflytande krympte men partibildningen IKL var representerade i riksdagen från 1933 och i regeringen 1941-43. I fredsuppgörelsen med Sovjetunionen 1944 blev partiet förbjudet.
Utbildad i kavalleriet i Polen
Carl Gustaf Wahren hade goda språkkunskaper i finska och svenska, och han kunde också någorlunda tyska, ryska, estniska och polska. Han fick gedigen utbildning i en polsk kavalleriofficersskola 1923-25. Förmodligen valde han kavalleri utifrån sin vana vid hästar från uppväxten. Kavalleri var militärt användbart en bit in i andra världskriget, speciellt i oländiga områden. Förmodligen var det lättare att få militär utbildning i Polen när Tyskland var nedrustat efter Versailles-fördraget, så i motsats till Wallenius tjänade aldrig CG Wahren den tyska armén innan fortsättningskriget. Han fick en tjänst i kavalleriet
En skildring av regementet och garnisonsområdet i Lappeenranta (Villmanstrand) på mitten av 20-talet framhåller Wahrens skicklighet i fält som ryttare. En terrängridning anordnades på de värnpliktigas repatrieringsdag. Wahren ledde själv sin skvadron i full fart förbi polisstationen över järnvägsbron, flygande uppför Nupulakivigatan, det gnistrade om hovarna, vidare till de smala gränderna och full fart mot ”Dödsdalen”. På ett ögonblick lämnades de branta mjuka backarna kvar när hästarna flämtande häftigt rusade mot åsen och var redan på den välbekanta hinderbanan. Hästarna var förblindade av farten, hoppade över de hinder de vägrat tidigare, en stor bekant lägerplats öppnade sig framför dem, bara en vink med handen från skvadronchefen och åldersgruppen var redo att anfalla, hästmästarens svärd blixtrade och höjdes för ett rasande anfall mot sjukhusbacken…
Krigshögskolan och generalstaben, militärattaché i Moskva
Efter att ha tjänstgjort vid kavalleriet i Laappanranta antogs Carl Gustaf till Krigshögskolan för en två-årig utbildning. Då hade Generalstabens chef general KM Wallenius just varit inblandad i planerna på en statskupp och tvingats att avbryta sin militära karriär. Men han skulle återkomma 1939 som ansvarig för försvaret i Rovaniemi för hela norra Finland.
Generalstaben bör ha varit mer lojal till staten och konstitutionen under den period när Carl Gustaf rekryterades och blev befordrad 1934. Hans examensarbete handlade om ordergivning i det ryska kavalleriet. Kunskaperna i ryska och det ryska militära systemet var en merit för att bli utsedd till militärattaché i Moskva 5 februari 1935, där han kvarstod till 29 september 1938. Han tjänstgjorde vid utrikesminister Rudolf Holstis besök i februari 1937 när denne träffade Stalins närmaste medhjälpare i politbyrån, Litvinov, Molotov, Mikojan och kommissarien för försvaret Vorosjilov för att skriva under en fredspakt. (se vidare fliken utrikesminister Holsti)
Carl Gustafs företrädare som militärattaché i Moskva var Aladár Paasonen, och med honom sattes ett högre mål för underrättelsetjänsten än den man haft under 20-talet. Aladár skulle senare bli känd för det arbete han gjorde för Finlands underrättelsetjänst och för aktionen Stella Polaris för att rädda arkivet till Sverige när hotet från Sovjetunionen var som mest akut.
Av fem marskalker avrättades tre 1937. Bara Budjonny överst tv och Vorosjilov i mitten överlevde.
En känd bedrift under Carl -Gustafs tid som militärattaché är när han var på semester i Tjeckoslovakien 1938. I Karlovy Vary kunde han se de tyska officerarna med invasionsplaner av Sudetlandet, här rörde det sig inte om någon vanlig militärövning på kartorna. Han varnade högkvarteret i Helsingfors och förekom de andra militärattachéerna som var i tjänst vid tillfället.
Carl Gustafs militära overksamhet i början på 1939 förklaras av att han låg inlagd på sjukhus och undersöktes för befarad TBC. Men när han hostat klart visade det sig att diagnosen lyckligtvis inte stämde. När andra världskriget bröt ut och Sovjetunionen i enlighet med det hemliga protokollet mellan Molotov och Ribbentrop anföll Finland vintern 39-40 var han åter i tjänst.
Kavalleriregementet startade sina operationere i Lappeenranta från mitten av oktober 1939 under kommando av major CG Wahren. Regementet inkluderade en signalavdelning, fyra skytteskvadroner. Nya enheter tillkom i januari 1940. Sissi-bataljonen förflyttades till nordöst om Ladoga. Lappeenranta var också centrum för evakueringen av Östkarelen, både människor och husdjur på väg mot cetrala Finland. Så många som 440 tusen tvingades flytta från Karelen efter vinterkrigets hårda fredsvillkor.
VINTERKRIGET OCH FORTSÄTTNINGSKRIGET
Wallenius blir befälhavare på Lapplandsfronten
Wallenius fick märkligt nog möjligheten att leda trupp igen när Mannerheim organiserade försvaret under vinterkriget. Wallenius var först befälhavare på lapplandsfronten, vilket innebar att han var ansvarig både för Salla-fronten och Petsamo. I den funktionen blev han intervjuad av bland annat den svenske författaren Sven Stolpe och DN-journalisten Bang (Barbro Alving). Han förflyttades sen till Karelen där han blev avskedad på stående fot för fylleri vid fronten. Efter vinterkriget 1940 flyttade Wallenius med sin familj till Lappland och blev författare på heltid.
(se vidare fliken om Sven stolpe och Oxfordrörelsen…)
De svenska krigskorrespondenternas intresse för nordfronten berodde delvis på att det var här den svenska frivilliginsatsen var som mest omfattande. Man byggde upp en del av infrastrukturen och flygförsvaret som kallades för F19. Däremot hann man bara vara med i ett fåtal strider innan vapenstilleståndet i mars 1940. Kort därefter skulle förbindelsen till Ishavet och Petsamo få en stor betydelse för den svenska sjöfarten och handeln med neutrala länder och västmakterna när Tyskland invaderade Norge och Danmark 9 april och spärrade de vanliga handelsvägarna.
CG Wahren och sissibataljonen
Under vinterkriget var Carl-Gustaf Wahren frisk och tillbaka som kommendör för Sissibataljon 3 förlagd till Villmanstrand (Lappeenranta) som hade till uppgift att agera bakom fiendens linjer. Man får anta att han under åren som militärattaché skaffat sig goda kunskaper om den ryska armén. Till Finlands smala
lycka var det Vorosjilov som förde kommandot på den ryska sidan, vilket han var fullständigt inkompetent för. Finland kunde hålla stånd under den första delen av kriget. Sissibataljonen var inte färdigorganiserad i början av vinterkriget men ska ha utfört en del uppgifter i februari 1940.
Sovjet gick till angrepp också mot Petsamo, där major Wahren från högkvarteret i Rovaniemi hade placerat ut kavalleri med 105 hästar som fanns vid gränsstationen i Kaakkuri. Bemanningen var dock bara tre man när anfallet inleddes och man var tvungna att retirera till Petsamo för att inte bli kringskurna
Carl-Gustaf hade front-tjänster under hela fortsättningskriget och lämnade sin militära karriär i oktober 1946 när han fyllt 50 år. I tjänstgöringsbeskrivningarna och i senare tidningsnotiser nämns att han utförde ett antal varierande uppdrag under fortsättningskriget. Man går här inte in närmare in på vilken roll han hade som kommendör eller i vilka strider förbandet deltog.
I en katalog från Svenska Samskolan i Tammerfors 1945 nämns om Carl Gustaf Wahren att han deltagit i striderna norr om Ladoga 39-40 (Vinterkriget), i strider på Karelska näset och Syväri , Östkarelen 41-42, mellan Karhumäki ,vid norra änden av sjön Onega och Korpiselkä, norr om Ladoga 1944, dvs områden som delvis låg längre in i Sovjetunionen än den tidigare finska gränsen innan 1940. Vidare står det att han var förbindelseofficer hos generalöverste Dietl under 1943. Av det som framgår av hans tjänstgöringsintyg hade han uppdrag på flera olika fronter från Karelen upp till Petsamo. I Operation Rentier 22 juni 1941 övertog två divisioner ur Eduard Dietls bergstrupper Petsamo utan problem men man misslyckades med de följande etapperna, Platinfuchs och Polarfuchs att nå Murmansk mycket på grund av att man inte behärskade terrängen. Noteringen att CG Wahren skulle ha varit förbindelseofficer hos general Dietl är nog överdriven. I vapenbrödraskapet mellan Tyskland och Finland fanns det ett stort antal förbindelseofficerare. I anfallet mot Murmansk sommaren 1941 deltog även finska förband, bland annat från ett infanteriregemente på Åland, som fick ta stora förluster tillsammans med de tyska förbanden. Eduard Dietl hade möjlighet att besöka Petsamo långt innan Barbarossa sattes igång och han kunde studera gränsen mot Sovjet både från land och till sjöss.
Generalöverste Eduard Dietl / Turistanläggningen och den ortodoxa kyrkan i Kolttakönkä förstördes i ett par omgångar men byggdes upp igen.
Sambandsofficer i Petsamo
Gränsbevakningsväsendet öster i Petsamo sköttes av ett kompani som bestod av reguljära officerare och gränsvakter från det tidigare Lapplands gränsbevakningsväsende, med ytterligare personal som rekryterades från reserverna. Kompaniets uppgift var att bevaka gränsen till Sovjetunionen. Den västra sidan, dvs. den norska gränsen mellan Höyhenjärvi och Kolttakönkä bevakades av Infanteriregemente JR32, som leddes av major Carl-Gustaf Wahren (1896-1953).
Det upprättades starka garnisoner i Kolttakönkä och Salmijärvi. Från början var Kolttakönkä en sameby som hade en ortodox kyrka för församlingslivet. Under den finska tiden var det en omtyckt turistort med ett stort turisthärbärge och hotell som förstördes under vinterkriget men ett nytt byggdes av den tyska ockupationsmakten (formellt tillhörde det fortfarande Finland). Här kunde Wahrens regemente härbärgeras. Förutom gränsbevakning deltog den finska armén i renoveringen av Norra ishavsvägen. Wahren omnämns som en av de viktigaste militära ledarna i Petsamo.
Carl Gustaf Wahrens första placering i Petsamo-området är under sommaren 1940. De första spanarna är överstelöjtnant och bataljonschef Carl Gustaf Wahren och major Harri Paarma, chef i Rovaniemi för bataljonens underrättelse-avdelning. Den 10 augusti 1940 åkte de från Salmijärvi över Paatsjoki älv till Svanvik (alltså den norska sidan) i militäruniform och med den finska flaggan. Tyskarna var bittra över detta överraskningsbesök, eftersom de inte fått någon förvarning. Men man fattade sig snart, finnarna gjorde hitlerhälsning och SS-chefen uppskattade kontakten. Man träffades vidare i en turiststuga, tre tyska officerare inklusive en överstelöjtnant från SS. Den finska delegationen bestod av Wahren, Paarma, tre ytterligare officerare, direktören för Petsamo-Shipbroker och överstelöjtnant Nordström som stod för notan. Det blev bastu, man åt lax och krabbor som flugits in i miniflygplan. Framtida samarbete befanns önskvärt för båda parter och man skulle upprätta en telefon- och färjeförbindelse mellan Salmijärvi och Svanvik på norska sidan.
Weserübung Nord
Operation Weserübung Nord 9 april 1940 syftar till att vinna kontroll över hamnarna i Trondheim och Narvik i kapplöpning mot Storbritannien som återtar Narvik under några veckor. Den tyska kontrollen utsträcks till Norges övriga hamnar på Nordkalotten och till inlandet. Planeringen för Barbarossa börjar efter sommaren 1940, nu när Tyskland räknar med att kunna undvika ett tvåfrontskrig. Förbindelser mellan tyska och finska officerare öppnas upp i januari 1941, men mycket tidigare har det upprättats förbindelser i Petsamo.
Den mer intrikata militära samplaneringen börjar efter nyåret 1941. Överste Buschenhagen, stabschef för den tyska armén i Norge besöker de viktigaste operationsplatserna i Norra Finland. Han slogs av de finländska officerarnas otroliga öppenhet och entusiasm. Besök gjordes i Petsamo och Rovaniemi och man avslutade med en diskussion på Tornio Asema Hotel om den operativt sett mest fördelaktiga rutten till Murmansk.
Andningshål för Atlant-trafiken
American Legion 1940
Linhammar (Liinahamari) kom att bli den hamn i Petsamo som under ett år var andningshål för handelsfartyg och passagerartrafik över Atlanten och enda möjligheten för många flyktingar att ta sig vidare. De mest kända resenärerna var kronprinsessan Märtha och hennes barn som eskorterades från Haparanda till Petsamo av major Carl-Gustaf Wahren, till fartyget American legion som skulle ta dem till USA 16 augusti 1940. Det var en av de sista möjligheterna att ta sig ut med oceangående fartyg. Färden på Ishavsvägen mellan Rovaniemi och Petsamo var strapatsrik och man hade möten med 300 lastbilar.
Överfarten blev dramatisk nära minfälten utanför Skottland och en storm som varade i 36 timmar. I lasten fanns en Bofors 40 mm luftvärnskanon som i hemlighet skulle tas med som modell för vidareproduktion i USA i massupplaga. Den lasten hade Carl Gustaf möjligtvis ingen vetskap om.
Långtidstjänstgöringen 1942-43
Carl Gustaf Wahren var kommendör i infanteriregementena JR32 och JR2 placerad i Petsamo 1942-43 under en period när stridsaktiviteterna var låga. Detta till skillnad från början av Barbarossa sommaren 1941 när tyska och finska förband i samarbete försökte nå fram till Murmansk. Tiden fram till 22 juni 1941 hade varit en period med rafflande diplomati och dragkamp om kontrollen över gruvorna mellan många parter – Finland, Sovjet, Tyskland och det Kanadensisk-brittiska företaget som hade investerat men inte dragit igång produktionen. Nominellt tillhörde Petsamo Finland 1940 – 1944 men i själva verket växte beroendet av Tyskland som bland annat hade intresse av råvaran nickel, viktig som legering i specialstål.
Besök vid fronten
Fronten mellan de finska trupperna och Sovjetunionen gick 1942 långt in i Östkarelen, i de områden som många drömde om vara en del av Stor-Finland som i Sunku norra änden av sjön Onega och som förutom Östkarelen skulle omfatta hela Kolahalvön fram till Vita havet. Sommaren 1942 var Sovjetunionen som mest tillbakaträngt, men efter slaget vid Stalingrad vintern 1943 började kritiken mot det nära samarbetet med Tredje riket göra sig märkbart.
Under fortsättningskriget tog sig den finska armén till trakter långt in i Östkarelen.
Tyske generalen Schörner sammanträffar med överstelöjtnant Wahren vid floden Litsa framför Schörners bastu, en plats där senare ett sovjetiskt segermonument uppförs.
I september 1941 anlände general Ferdinand Schörner med sin division till norra Finland. Där fick han den 15 januari 1942 befälet över Gebirgs Armeekorps Norwegen. Han lämnade Finland i slutet av oktober 1943 för att ta befälet över en pansarkår i Ukraina. Svenska observatörer och finska sambandsofficerare var bestörta när de besökte Schörners kår. Han hade en begränsad taktisk linje och handlade mer enligt principen: ”Saligt är det som gör trupperna hårda.” Blodige Ferdinand var fruktad av både fiender och sina egna trupper. Schörner hade deltagit i första världskriget och i en frikår på 20-talet och var en av pionjärerna i Hitlers NSDAP och en av Hitlers favoritgeneraler. Carl Gustaf Wahren besökte de tyska militärinstallationerna mot gränser i öster och fastnade i liftanordningen vid Litsavuono i 2 timmar.
Både Wahren och Schörner är någon annanstans när slutstriden om Petsamo närmar sig. Som en följd av att Finland byter sida och fredsfördraget med Sovjetunionen undertecknas i september 1944 bryter Lapplandskriget ut. Carl Gustafs son Michael stupar vid karelska fronten en månad innan vapenstilleståndet.
Den finska armén åtar sig att köra bort de tyska trupper som finns i Norra Finland, cirka 200.000 man – lika stor som hela den civila befolkningen. Tyskarna evakuerar sina trupper i huvudsak mot norr, bränner alla byar på sin väg och ett stort slag äger rum vid Petsamo. Alla anläggningar vid nickelgruvorna sprängs sönder. Slaget om Nordkalotten var ett av de stora fältslagen och det inleddes den 7 oktober 1944. Det var den största drabbning som någonsin utkämpats norr om polcirkeln och är det näst största slaget i nordisk historia.
Efter andra världskriget är Carl Gustaf Wahren tillbaka som kommendör för Tavastlands ryttare. Han hinner fylla 50 år innan han begär avsked från armén 18 oktober 1946. Han får goda vitsord från Överste Ekman 1944. …
Wahren är en öppen och omtänksam ledare. Han är entusiastisk över sin uppgift och har visat initiativ, även om han inte alltid är tillräckligt detaljerad. Upprätthåller disciplin och ordning, är faderligt välvillig, men samtidigt impulsiv och frispråkig. Allmänt utseende oklanderligt. Visat sig vara regelbunden i sin livsstil. Eftersom Wahren uppvisar en viss osäkerhet i vissa fristående lösningar, kanske på grund av sin långvariga stabstjänstgöring, behöver han fortfarande praktisk erfarenhet för självständiga eller befälhavande uppgifter, även om han säkert har förutsättningarna för dem. Fältkondition mycket tillfredsställande.
Medkrigförande eller allierade
I april 1943 spriddes genom den tyska pressen uppgiften om vad som hänt den polska officerskåren som tvingats kapitulera för den ryska armén i östra Polen. Massakern i Katyn-skogen där 10.000 polska officerare avrättats summariskt kunde inte bortförklaras. Tyskland hoppades säkert genom publiceringen kunna behålla lojaliteten från samarbetande länders officerare som inte ville gå samma öde till mötes när Sovjetunionen gick till offensiv.
Finland ville beteckna förhållandet mellan finska och tyska armén som cobelligerent eller medkrigförande. Med det menades att de krigade mot samma fiende men utan att ha något organiserat samarbete. Det var något som USA och Storbritannien inte trodde på, och Storbritannien gick så långt att de förklarade krig mot Finland. I själva verket var den innersta cirkeln inom militären införstådda med barbarossa-planen flera månader i förväg innan den förverkligades genom Tysklands angrepp på Sovjetunionen 22 juni 1941. ( se vidare andra flikar )
Militärt möte på hög nivå mellan generalerna Falkenhorst och Siilasvuo i Kuusamo 29 aug. 1941.
En vidare diskussion om vad cobelligerent betyder kan man följa på Wikipedia. Enligt en omröstning i Helsingen Saanomat 2008 ansåg 16 finska historiker att Finland var allierad med Tyskland under fortsättningskriget, 6 var däremot och 6 avstod från att rösta. Men under flera årtionden efter andra världskriget var detta en fråga som inte diskuterades i Finland trots att den var uppe i internationella fora. Den togs upp från det att Finland ansökte om medlemskap i FN 1947, vilket godkändes 1955.
Wallenius och Petsamo
Under inbördeskriget 1918 och frändefolkskrigen åren därefter gjordes flera försök att inta Petsamo-området. Finland hade ingen naturlig koppling till landområdet som beboddes av olika samiska grupper med både renskötsel och kustfiske som sysselsättning.
Karl Matti Wallenius deltog i inbördeskriget i Torneå 1918 som plutonchef. Han fick ansvar för gränsen i nordost. Det var närmast en förlängning av inbördeskriget genom att man ville slå mot en del av den röda armén som blivit kvar för att försvara Murmanskbanan tillsammans med brittiska trupper. Kampen innan freden innefattade två finländska militärexpeditioner. Den andra leddes av Wallenius, men lyckades inte så bra. En del av hans soldater gjorde myteri och han tillgrep summariska avrättningar. Vid en expedition mot Petsamo 1920, närmast en hemlig privat armégrupp med uppbackning direkt från utrikesminister Rudolf Holsti, hade han heller inte någon framgång. Befolkningen ville hellre tillhöra Norge, men i fredsuppgörelsen i Dorpat oktober 1920 fick Finland ändå en korridor med isfri hamn året runt.
Skolterna, en samegrupp ursprungligen från Kolahalvön, betraktades som främmande och nationellt opålitliga, även om Wallenius i sina böcker vurmade för den naturnära kulturen och det primitiva livet. Efter sina äventyr i Lapporörelsen och statskuppsplaner återvände Wallenius till Petsamo för att starta ett storskaligt fiskeföretag tillsammans med Ragnar Nordström där han blev direktör för Petsamo fisk Ab och för Petsamo olje- och fiskmjölsfabrik Ab åren 1935-37. Ragnar Nordström hade också ett militärt förflutet som jägare och hade fortfarande militär grad som överstelöjtnant fast han var krigsinvalid. Han varm anhängare av Lapporörelsen och värvare för den finska SS-bataljonen. Men han var samtidigt en omhuldad medborgare i Lovisa, en liten stad öster om Helsingfors och Borgå vid Finska viken, där han startade rederiverksamhet och en djuphavsfiske-flotta som sedan fiskade också utanför Island och vid Petsamo i Barents hav.
De sista åren på 30-talet var även ett tyskt företag intresserat av att bygga upp en större fiskeflotta i Petsamo beredda på att göra större investeringar i hamnen. Den tyska regeringen understödde detta i en skrivelse maj 1937, men projektet väckte protester från Sovjetunionen och Petsamo kommun var inte heller positiva till konkurrensen – även om förslaget hade ett visst stöd i lantbruksstyrelsen. Åren före vinterkriget, 1938 och 1939, skedde en våg av arresteringar för spionverksamhet för Sovjet. Bland de arresterade och dömda fanns även anställda i gränsskyddet.
Enligt finsk krigshistorisk forskning (Ohto Manninen) tjänade Nordströms samarbete med tyska intressen inom Finska Fiskeri AB till att bygga upp en bas för den tyska krigsflottan långt innan kriget.
Petsamo kustbebyggelse.
Flykten till Sverige
Alla som deltagit i fortsättningskriget lyckas inte anpassa sig så väl när Finland bytte sida genom ett fredsfördrag med Sovjetunionen som förutsatte att man med egen kraft körde ut de tyska trupperna från landet. Att från en dag till en annan byta sida och kriga mot de tyska förband som man samarbetat med under flera år fungerar inte för alla. En del har stridit på östfronten i en finsk SS-bataljon innan de omplacerats för att försvara Finland. Flera hundra har kvar en lojalitet mot Tyskland och högerradikala lösningar. Det är svårt att veta hur stort inflytande Sovjetunionen skulle komma få efter kriget över domar och bestraffningar.
Wallenius och hans familj hör till de som måste fly över gränsen till Sverige. Han evakueras från stockhuset i Marrasjärvi med sin familj och hamnar i Piteå innan han återvänder hem till Finland efter en kortare tid i exil. Hans kompanjon i Petsamo, Ragnar Nordström, flydde i all hast från hemstaden Lovisa med fartyget Karhula och anlände till Sundsvall 26 september. Med sig hade han 24 finländska flyktingar, bland dem en vapenhandlare med familj och ett f.d. Legationsråd. Han skulle stanna en längre tid innan han kunde återvända och återuppta sin rederiverksamhet.
I Sörby utanför Umeå gör man sig beredda på att ta emot desertörer från den finska armén. Det ska bli ett flyktingläger för finska quislingelement, upp till 400 personer. Utlänningskommissionen utreder om det behövs ett eller flera läger uteslutande för finska quislingar som kan komma att bli långvariga gäster. Då räknar man förmodligen med även tyska och österrikiska desertörer.
Vid nickelverken skapades ett helt samhälle skilt från kustbebyggelsen.
Sverige blev mottagare av desertörer från den finska armén
Petsamo och Nickelkompaniet
Petsamo, (ry. Petjenga) är landet mellan norska gränsen och en linje Korvatunturi-Fiskarhalvön, 10 470 km. In på 1800-talet befolkat mest av skoltsamer. I slutet av 1800-talet fanns en norsk, en rysk och en karelsk koloni. Vid freden i Dorpat 1920 tillerkändes Finland området.
Att ishavskusten gjorts mera tillgänglig lockade också intendenten vid historiska museerna i Stockholm, Gustaf Hallström, till en expedition vårvintern 1922. På 21 dagar tog han sig på skidor från Kiruna genom Finland till Petsamo med hjälp av en vägvisare från Karesuando. Att ta sig genom det väglösa landet var möjligt bara under vissa årstidsförhållanden – men redan under första världskriget var försörjningstransporter över land från små isfria hamnar på norska nordkusten och från Murmansk och Archangelsk mot de centrala delarna av Ryssland mycket viktiga.
(se vidare fliken vem sänkte fartygen i Östersjön…)
Under den finska tiden i Petsamo ökade intresset för att exploatera områdets naturtillgångar. Det gjordes undersökningar redan på 20-talet, och man fann att det fanns malmförekomster som var brytvärda av framför allt nickel. Finland hade byggt vägar och en hamn i Liinahamari 14 km norr om Petsamo. Finland satsade betydande resurser på att utveckla området, som även förfinskades snabbt; vid ingången av 1929 var finnarnas andel av befolkningen redan 53 %. Tio år senare var invånarantalet drygt 5 000, huvudsakligen som en följd av inflyttning från Finland. Petsamo var bas för några betydande finländska sillfiskeföretag.
Ishavsvägen började byggas under första världskriget på order av tsar Nikolaj II som ett komplement till ett järnvägsbygge till Murmansk. Den blev klar i sin helhet från 1931 och lockade en stor trafik av bilturister sommartid och det byggdes hotell vid Ishavskusten. Det kom att bli ett alternativ till transporter till sjöss och en förbindelselänk med övriga Finland. Vägbygget var också nödvändigt för gruvinvesteringarna.
Olycksdrabbad ishavsväg
Det var 1968 som Peter Krosby publicerade en del av sitt forskningsprojekt som bok – Finland, Tyskland och Sovjetunionen och dispyten om Petsamo 1940-41. Mycket källmaterial var då fortfarande inte tillgängligt.
Omkring 1935 hade det Brittisk-Kanadensiska Nickelkompaniet beslutat bygga en nickelgruva med smältverk i det finska arktiska området Kolosjoki (Nikel)50 km sydväst om Petsamo.
De stora nickelfyndigheterna i Petsamo, de viktigaste i Europa, upptäcktes 1921 och utarrenderades 1934 till den kanadensiska trusten International Nickel Company. Området besattes under vinterkriget av sovjetiska trupper, som dock drogs bort efter Moskvafreden1940. Finland fick en fredsperiod omfattande 15 månader till nästa krig.
Under mellankrigsperioden 1940-41 var P:s nickel en bricka i det storpolitiska spelet och Liinahamari (Linhammar) ett viktigt centrum även för Sverige för handeln med den icke-krigförande delen av världen. Sovjetunionen utövade hårda påtryckningar på Finland för att få kontrollen över nickelfyndigheterna, men dessa propåer avvisades med Tysklands tysta stöd. Över Petsamo skedde en betydande utskeppning av skogsindustriprodukter, medan importen främst bestod av livsmedel och krigsmateriel. Även flyktingar från Mellaneuropa utnyttjade denna väg på sin färd till länder som inte behärskades av det nazistiska Tyskland. I juli 1940 inledde Aero Oy regelbunden trafik på det nybyggda flygfältet.
Petsamos förvaltning handhades under fortsättningskriget av Tyskland, som åren 1943-44 fick 70-80% av sitt behov av nickel från Petsamo. Tyskarna lämnade området i oktober 1944. Enligt vapenstilleståndsavtalet av detta år avträdde Finland Petsamo till Sovjetunionen. En del av områdets urbefolkning (skolter) anvisades nya boplatser vid sjön Sevettijärvi i Enare i norra Lappland.
Nickelgruvan var färdig att starta produktionen när andra världskriget bröt ut 1939. Sovjetiska trupper invaderade och brände ner ett flertal byggnader under vinterkriget, men i fredsuppgörelsen mars 1940 fick Finland behålla större delen av Petsamo-området. Månaden efter skulle Tyskland besätta Norge, och fram mot sommaren 1940 var det norska och brittiska motståndet på Nordkalotten brutet. Tyska trupper behärskade kusthamnarna ända fram till Kirkenes.
Nickelgruvan fick en strategisk betydelse i en serie förhandlingar. Det blev en barometer på hur rivaliteten mellan de två stormakterna Sovjetunionen och Nazityskland utvecklades innanför Molotov-Ribbentrop-uppgörelsen. Finlands enda chans var att försöka spela ut de båda stormakter som delat upp Östeuropa mot varandra för att vinna tid till ett bättre förhandlingsläge. Vem skulle styra nickelföretaget och vem skulle få tillgång till produktionen, antingen som malm eller som färdig metall att använda för framställning av rostfritt stål och olika hårdmetallprodukter ?
De finska förhandlarna hänvisade till att man först måste lösa ut ägandefrågan och kompensera så att gruvföretaget kunde drivas vidare i en finsk-rysk regi. Tyskland erbjöds 60 procent av nickelproduktionen, vilket man var i stort behov av för krigsindustrin. Det är nu Sovjetunionen upptäcker att det finns ett ekonomiskt intresse i nickelproduktionen som man vill ta del av. Storbritannien vill förhindra att Tyskland får någon del av nickelmalmen. Det Canada-baserade Nickelbolaget behärskar större delen av världsproduktionen och Tysklands inhemska tillgångar är begränsade.
Peter Krosby drar långtgående slutsatser om att gruvfrågan kan ge svar på frågan varför krigföringen på Nordkalotten blev så omfattande och att Tyskland band upp 400.000 man i Norge och Finland. Krosbys resonemang om råvarutillgångarnas betydelse kan kompletteras med järnmalmstillgångarna i Kiruna och Gällivare, men man bör också till att se till andra faktorer som Sovjetunionens uppbyggnad av marinbasen i Murmansk och att försörjningen av vapen och andra förnödenheter från västmakterna till Sovjetunionen under kriget gick den här vägen till bortåt 25 procent.
Kolosjoki (Nikel)Befälhavaren i Petsamo 1942-43 överstelöjtnant Wahren
Svensk järnmalm rostfri stål och specialstål
Petsamo ska enligt en del beräkningar ha svarat för 80 procent av Tysklands behov av nickel under andra världskriget. Smältverken i Tyskland var nyligen moderniserade och även om nickelfyndigheterna i den arktiska regionen var de största i Europa blev inte råvarubristerna akuta förrän mot slutet av kriget 1944.
Nickel var en viktig legeringsmetall också för den svenska stålindustrin. En viss utvinning ägde rum under andra världskriget från fyndigheter som annars inte skulle ha varit lönsamma att bruka Om det räckte för det svenska behovet av nickel under kriget är osäkert. Petsamotrafiken, som var så viktig för Sverige under avspärrningen av världshandeln, fortsatte även efter juni 1941 och nu var det nickelmalm som fraktades på lastbil.
Från oktober 1941 och några månader framåt fraktade 50 volvolastbilar nickelmalm från Petsamo för den svenska statens räkning. Om det gjordes efter tyska påtryckningar framgår inte av en intervju med en av lastbilschaufförerna långt efter, Sven Danielsson. Sverige hade ett intresse av nickel för sin egen försörjning av rostfritt stål och specialstål för bland annat militärt bruk. Det var också av betydelse för exportindustri som SKF:s kullager.
Frakterna av de skrymmande malmlasterna får en del av sin förklaring i ”Foreign relations of the United States: Diplomatic papers 1942:
”Den årliga produktionskapaciteten vid raffinaderiet i Petsamo nickelgruva är 5000 ton metall, men uppenbart är inte anläggningen ännu i produktion”.
Man hade från det brittiska kommersrådet i Stockholm fått veta att även om smältverket (i Petsamo) var uppbyggt var det ännu inte i funktion. När en stor del av byggnadsmaterialet fraktades genom Sverige såg man till att vissa delar fattades. Även om dessa hade ersatts, hade någon sett till att fel isolering för elektrolystankarna hade levererats.
Att det inte fanns något fungerande smältverk i Petsamo betydde åtminstone 15 gånger mer skrymmande last och många arbetstimmar för de svenska chaufförerna.
Gruvan i Lainejaur var bara i bruk under krigstid 1941-45
Nickelgruvor i Sverige
Lainjaur är en fyndigheten som ligger 13 km nordost om Malå i Västerbotten, bröts under andra världskriget av Boliden varvid 119 000 ton malm producerades, mer än i någon annan nickelfyndighet i Sverige, med 2,2 procent Nickel, 0,93 procent koppar och 0,1 procent Co. Nickelhalten i sulfidfasen är ungefär 3,6 procent. Malmen fraktades till det nyanlagda Rönnskärsverken. I dalarna fanns två mindre fyndigheter som också användes under krigstid. Boliden bröt 3500 ton malm med 0,93 procent nickel i Kruså och 2000 ton i Slättberg.
Tyskland sprängde hela gruvverksamheten i Petsamo vid reträtten oktober 1944. Ferdinand Shörner hade redan förflyttats till andra uppdrag och Carl Gustaf Wahren fanns inte heller i närheten av Petsamo när dess öde beseglades. Sovjetunionen byggde upp verksamheten igen med en gigantisk miljöförstöring och död skog över hela Kola-halvön som följd under de kommande decennierna. Men det kan ändå inte jämföras med ännu värre resultat av brytningen av nickel och andra metaller omkring Norilsk i Sibirien.
General Schörner, Dietl och Lapplandsarmén
Generalen Ferdinand Schörner var placerad på nordfronten 1942-43 och bör ha sammanträffat med förbindelseofficeren Wahren ett flertal gånger. Schörner hade deltagit i första världskriget som underofficer och blivit sårad flera gånger. Efter det hade han deltagit i en frikår och blivit nationalsocialist under pionjärtiden på 20-talet. Han var en av Hitlers favoritgeneraler och hade ansvarsuppgifter på många andra krigsskådeplatser i Europa. Han satte upp en bergsjägardivision som var med i ockupationsstyrkan i Frankrike 1940, på Balkan och i Grekland 1941. Den 15 januari 1942 fick han befälet över Gebirgs-Armeekorps Norwegen som också var stationerad i Finland. Oktober 1943 förflyttades han till en pansarkår i södra Ukraina. Han fick allt högre befattningar tills han i enlighet med Hitlers testamente blev utnämnd till efterträdare som befälhavare för Oberkommando des Heeres 30 april 1945. Han var den siste siste tyske generalen som kapitulerade i Tjeckoslovakien där ha fortsatte strida efter det att Tyskland gått med på kapitulation.
Generalöversten Eduard Dietl var högste ansvarige för invasionen av Narvik 1940. Då Tyskland 1941 gick till angrepp mot Sovjetunionen ledde han en bergsarmékår i riktningen Murmansk och erövrade Petsamo. Vid ingången av 1942 fick han befälet över den tyska Lapplandsarmén som skötte fronten norr om Ule träsk. Han avled i en flygolycka juni 1944 efter att han besökt Hitler i Berchtesgarden.
KÄLLOR:
Gränskriget K-G Olin 2017
Tysktrafiken Eric Björklund 1984
Petsamo 1939-1944 Mikko Uola 2012
Petsamo Joni Skiftesvik 2008
Petsamon Kuvia Erno Paasilinna 1997
Petsamo och Havet Engman/Westerlund 2009
Petsamotrafiken i bild Eric Björklund 2000
Petsamo: Historiaa ja muistoja Erno Paasilinna 1992
Circus Collani Lars Westerlund 2017
Svart gryning: Fascismen i Finland Roselius m.fl. 2018
Människojägare och fångstmän KM Wallenius 1953
The Petsamo Dispute Peter Krosby 1968
Petsamos store spionsak Ida Pedersen 2015
Krigstid Sven Stolpe 1976
Riksarkivet Helsingfors
Wikipedia
dagstidningar div Finland och Sverige
Yle svenska redaktionen
APPENDIX
Frändefolkskrigen och Storfinland: Många av de som deltog i frändekrigen var inspirerade av nationalistiska känslor och drömmen om ett Stor-Finland där hela Karelen ingick med gränser vid sjöarna Ladoga och Onega och Vita havet. Gränsdragningen mellan Finland och Sovjetunionen i Dorpat 1920 blev en kompromiss som ändå inte gjorde de mest nationalistiska rörelserna nöjda. Ett område i Karelen byttes ut mot Petsamo i fredsfördraget. Kurt Matti Wallenius deltog i expeditioner som bestod av frivilliga både i Karelen och Petsamo utan klart stöd från statsmakten. Under andra världskriget var däremot avsikten att skapa ett Stor-Finland genom att delta i Barbarossa sanktionerad av marskalk Mannerheims dagorder.
Randstaterna och deras öde under mellankrigstiden: Med Versaillesfreden efter första världskriget uppstod ett antal randstater i områden som tidigare tillhört Tyskland eller det Ryska imperiet. Den parlamentariska demokratin dukade under och auktoritära regimer kom till makten, vissa med inspiration från Mussolinis fascism i Italien, i de baltiska staterna och Polen Militären var i hög grad indragen och detta framgår även i de finska militärattachéernas arkiverade material. Lettland…
Finland som undantag : Finland drabbades också av auktoritära rörelser och kuppförsök som påverkade landets ledning. Men samarbetet mellan landets militära institutioner och de politiska församlingarna gjorde ändå att man kunde klara den värsta krisen under 1930-talet. Någon fascistisk ledare tog aldrig makten. I historiska analyser förklaras det med Mannerheims rent personliga egenskaper, splittring och brist på ledaregenskaper hos kuppmakare. Även om dessa faktorer bidrar bidrar bör man ändå gå tillbaka och se till den tradition av självstyre med egen lantdag som fanns i furstendömet Finland och hur framväxten av en nationell armé skedde.
Jägarrörelsen och den parlamentariska demokratin: Av de 1895 som fick militärutbildning i Lockstedt-lägret i Tyskland och kom att tillhöra 27:e preussiska jägarbataljonen deltog 1261 på de vitas sida i inbördeskriget i Finland. En del återgick till civila karriärer men de som blev kvar kom att utgöra stommen i den finska krigsmakten och var ledande officerare under mellankrigstiden och andra världskriget. När den röda sidan var helt nedkämpad 1918 och resterna av deras armé avrättad eller satt i fångläger och Tyskland hade kapitulerat i världskriget var det ändå möjligt för den parlamentariska demokratin att återkomma och fortleva. Även om många jägare kände sig höra hemma i extrema högerradikala rörelser blev huvuddelen lojala i en professionell armé likt Carl Gustaf Wahren även om det inte fanns några bestämda vattendelare. Kollegialiteten var stark i jägarrörelsen och inga långa processer eller straff drabbade de som likt Wallenius avvek i sina åsikter eller handlingar. Officerare ställdes aldrig mot officerare i ståndsrätt.
När jägarkollegan Lauri Malmberg arresterade Wallenius för att förhindra statskuppsförsöket i Mäntsälä användes fyra flaskor whisky och en bilfärd hem.
Nickel och järnmalm som krigsanledningar: Det finns inte någon beskrivning som sammanfattar läget vad gäller de viktiga naturtillgångar som fanns i det arktiska området och hur det påverkade storleken på de militära insatserna och det antal soldater som skickades till Norge och Finland. Lägger man ihop betydelsen av den svenska järnmalmen och tillgången på nickel och andra legeringsmetaller påverkar det krigshandlingarna i högre grad mellan stormakterna Storbritannien, Tyskland och Sovjetunionen än om man isolerar varje gruva för sig som konfliktanledning. För Sverige var järnmalmen huvudfaran för att bli inblandad i krigshandlingar. (se vidare Sverige,Finland, krig och diplomati…)
Petsamotrafiken och det svenska försörjningsläget: I Eric Björklunds detaljerade efterforskningar om Petsamotrafiken och Tysktrafiken, dvs lastbilstransporterna i Norra Finland från sommaren 1940 till och med vintern 1942 finns en period som är mindre utförligt förklarad och analyserad. Det gäller den trafik som utfördes med nickelmalm från gruvan vid Petsamo.
Efter den tyska ockupationen av Norge planerades en operation att med två divisioner ur Gebirgskorps Norwegen för att ockupera de strategiskt viktiga gruvorna i Petsamo och se till att Sovjetunionen inte fick tag i dem. Planerna utfördes 22 juni 1941 som en del av operation Barbarossa. Fortsättningen varav Operation Platinfuchs som var en del av ett större anfall mot Murmansk i Operation Silberfuchs för att behärska hela ishavskusten. Ett problem med nickelförsörjningenvar att smältverket ännu inte var i drift vilket till en del kan bero på ett brittiskt industrisabotage. Hösten 1941 var cirka 50 volvolastbilar med okänt antal svenska chaufförer avdelade med att frakta nickelmalm från gruvan söderut mot antagligen Haparanda. Vad som hände sedan är obekant, om malmen fraktades vidare till Tyskland eller om den anrikades vidare exempelvis i Rönnskärsverken utanför Skellefteå.
På älgjakt med Mannerheim: Medlemmarna i släkten Wahren hade efter åren kring sekelskiftet 1900 inte längre någon tillgång till stora jaktmarker då jordegendomarna i Tavastland gått förlorade. Överste (Åke?) Wahren var ändå bjuden att delta när Mannerheim och höga regeringsrepresentanter någon gån på 30-talet jagade älg på Rosenlews egendomar.
Globala Eremitaget 