Sönerna stödde Sovjetunionen

Hjalmar Brantings son Georg blev också socialdemokratisk politiker och under en
period medlem i partistyrelsen, för att fall i onåd när han var alltför mycket åt vänster
och sovjetvänlig. Konni Zilliacus son blev också en mycket aktiv politiker i
Storbritannien i Labours Sovjetvänliga vänsterfraktion, så kontroversiell att han blev
utesluten två gånger men tagen till nåder. Det var under kalla kriget, men sönernas
politiska historia går tillbaka till första världskriget och Sovjetunionens bildande. Det
är öppet för tolkning hur mycket inspiration eller oppositionslusta de fick genom sina
respektive fäder.

Under första världskriget översatte Hjalmar och Georg tillsammans den franske socialistledaren Jean Jaurés texter, han som mördades 1914. Georg utbildar sig till advokat och samarbetar med”den röde bankiren” Olof Aschberg. Han ska ha varit med i Nya banken och vid starten av Svenskryska banken 1917.
Partiet och fackföreningarna hade redan från 1912 ett samarbete med Olof Aschberg i ”Nya banken” som skulle serva arbetarrörelsernas organisationer. Det fanns inte mycket pengar i det och Aschberg var engagerad i en mängd andra affärer. Det framkom en hel del kritik mot hur en del ledande socialdemokrater engagerat sig i bankens affärer vid partikongressen 1920. Men Hjalmar Branting försvarade Aschberg, och nu var han på väg att hjälpa till att öppna handeln med Sovjetunionen efter inbördeskriget och ententens handelsblockad.
Det rådde ett osäkert läge, men en ny regering i London under Lloyd George hade förklarat att handelsblockaden var över, och när Branting och socialdemokraterna kom i regeringsställning i Sverige öppnades möjligheterna och Sovjetunionen erkändes men dröjde ända till 1924 innan det diplomatiska erkännandet ”de jure” kom. Flera svenska företag hade investeringar i Ryssland eller var intresserade av exportaffärer under den lågkonjunktur som följde efter första världskriget. Export till Sovjetunionen gjordes i utbyte mot rent guld eller platina eller andra värdefulla tillgångar som var det man hade att erbjuda erbjuda när industrin låg i spillror efter inbördeskriget.
En isbrytare för handeln var den stora beställningen av 1000 lokomotiv från NOHAB med flera företag (det blev 500 så småningom). Sverige var ett av de första länderna som bröt handelsblockaden mot bolsjevikerna. Flera svenska företag hade investerat i Ryssland tidigare, ASEA, Alfa Laval, Nobel osv. De hoppades återfå sina fabriker eller ersättningar under NEPperioden (Den nya ekonomiska politiken). Nobel väntade så länge som till 1964 med att helt avveckla sitt företag i Ryssland.
Georg var utbildad till försvarsadvokat i en del förhandlingar om handelsavtal. Men det var efter det att han lämnat banksfären och engagerade sig i internationella rättsfall som han skaffade sig många fiender. Lapporörelsen i Åbo följde honom till färjan
Åbo 1930: Georg Branting råkade ut för liknande problem som sin far när han besökte Åbo i oktober 1930. Han var inte önskvärd och fick lämna Finland tämligen omgående med nästa båt mot Sverige när Lappo-rörelsen inte ville att han skulle agera som försvarsadvokat för några kommunistiska riksdagsmän.
I de finska arkiven är den svenske advokaten Georg Brantings personakt diger. Om honom rapporteras från Stockholm första gången redan 1922: ”Branting, Georg, son till excellensen, är anställd som Tjekans juridiska ombud och chef för dess politiska avdelning. Lön: 12 000 kr. (Tjekan = Sovjetunionens politiska polis, företrädare till KGB.)

Georg Branting var engagerad i rättegångarna mot Sacco och Vanzetti på 20-talet i USA, deltog i en internationell rättegång om riksdagshusbranden i Berlin 1933, och var den ende i den svenske partistyrelsen som gav stöd till den republikanska sidan i det spanska inbördeskriget när västmakterna följde en non-interventionspolitik.
Efter andra världskriget var Georg Branting i det närmaste utstött från partiet. Han förde en egen linje och hade samtal med representanter från Sovjets ambassad. Under kalla kriget sågs det som mycket allvarligt även om samtalen var öppna och redovisade. Han utpekas som informatör under kodnamnet ”senator” och blir fiende även med den svenska säkerhetspolisen.
Wilhelm Agrell tar upp Georg Brantings roll som möjlig storspion, senast i en bok från 2014 ”FruPetrovas sko”. Han gick inte i partiets ledband, men något mer graverande än att han skulle ha tagit emot 1000 kr från den sovjetiska ambassaden utan något kvitto framkommer inte. Bevisen saknas.

Konni Zilliacus junior

Konni Zilliacus mor flyttade till England 1909 och sedan USA med två söner efter skilsmässan från Konni senior. Konni junior var brittisk medborgare, såsom född på ett brittiskt fartyg i en japansk hamn. Han deltog som frivillig för ententen på västfronten, blev sedan värvad för brittisk underrättelsetjänst och hamnade i Vladivostok i Sibirien under ryska inbördeskriget. Han såg på nära håll västmakternas interventioner på den vita sidan och de misslyckade krigsföretag det ledde till.

Vladivostok januari 1918: Zilliacus hade sänts med en tre-mannadelegation till Vladivostok för att utröna hur läget var där. Zilliacus var krypteringsofficer med möjlighet att tränga in i de rapporter som sändes. Delegationens chef Wedgwood fann att bolsjevikerna hade vunnit övertaget och Kerenskij inte längre hade något stöd och att japanerna inte var intresserade av någon intervention.Wedgwood lämnade sin rapport i mars: att han inte såg någon mening med att muta lokala banditer
och kosack-ledare för att fortsätta kampen. Men hemma i Storbritannien var många ledande politiker inte nöjda med rapporten. Syftet var från början att förmå Ryssland att fortsätta kriget mot Tyskland i samarbete med ententen, men det förvandlades alltmer till en intervention i Ryssland för att stödja de vita och störta den bolsjevikiska regeringen. Det var framför allt Winston Churchill som drev på för ökat militärt stöd till den vita sidan.
Zilliacus fick inte tillstånd att lämna Vladivostok förrän sent 1919. I hans position var det möjligt att mata kritiska parlamentariker med information från Sibirien för att motverka Churchill och det brittiska stödet till den vite generalen Koltjak, tjeckiska trupper med mera. Till slut lyckades Konni junior ta sig tillbaka till Europa och andra uppdrag.

Han gjorde en lång insats inom Nationernas Förbund (föregångaren till FN) och kunde se hur samarbetet gradvis bröt samman. Efter andra världskriget hörde han till en oppositionell grupp labour-politiker som var kritiska mot bildandet av NATO och USA:s överhöghet. Det fanns naiva idéer om ett samarbete med Sovjet för att bygga upp ett nytt Europa. Det blev tydligt efter Pragkuppen 1948 att Sovjet inte skulle tillåta någon opposition inom sitt område.
Zilliacus träffar Tito i Jugoslavien när de bryter med Moskva, och han blev persona non grata i Tjeckoslovakien när han kritiserade rättegången och avrättningen av Slansky i början av 50-talet. Georg Branting och Konni Zilliacus hamnar under 50-talet ibland på samma konferenser på olika ställen i Europa som rör fredsfrågor eller annat som luckrar upp fastlåsta positioner under kalla kriget.
På 60-talet blev vänsterfraktionen kritiserad av Labours ledning när de åker till Nordvietnam för att prata om fred. I fråga om Ryssland blev Georg Branting och Konni Zilliacus lika mycket representanter för ett alternativ som inte fanns som sin föräldrageneration.