●Wahren, städer och namn i Tyskland från folkvandringstid till Treuhand

Ordets normala betydelse i tyskan ( wahren eller waren ) är indikativ preteritum (sein) eller som hjälpverb i indikativ pluskvamperfekt första och tredje person i plural eller som substantiv plural av Ware (vara). Det är också pluralformen för adjektivet wahr (sann). Det gör det mindre troligt att det som efternamn har ett germanskt ursprung.

I stället får man söka ursprunget i västslaviska språk. Det finns två platser, det ena Wahren ligger i Sachsen, numera förstad till Leipzig – platsen har ett ursprung som är tidigare än Leipzigs grundande. Mellan år 600 – 1000 var ”vuarim”-”Waren”- ”Wahren” en sorbisk bosättning. Det första skriftliga belägget är från 1004 när kung Heinrich II besökte platsen. Språkvetarna härleder benämningen från ett sorbiskt verb för en invallad borg. Gnadenkirche Wahren (kyrkan) ska vara byggd på 1200-talet på en höjd som innan var en slavisk borg och kultplats. Det omslutande vattnet kom från den närliggande floden Weser. En riddarborg byggdes och en lågadlig släkt, von Wahren antog namnet efter den alltjämt sorbiska byn och ägde borgen under ett par århundraden som någon sorts vasall. Ett smalt skikt av sorberna tillhörde lågadeln. År 1327 får ”Vendiska språk” inte längre användas enligt domstolsbeslut. Troligen var Wahren en tysktalande by redan innan dess.

Till det andra Waren (Müritz) i Mecklenburg, som omtalas redan under romartiden 150 (A.D.), finns också en bakgrund som slavisk bosättning. Etymologin: Det finns minst två tolkningar av varifrån namnet Wahren eller Waren i Mecklenburg kommer ifrån. En av dem går tillbaka till en västslavisk språktolkning, en plats med kråkor eller korpar, en annan mindre trolig är en beteckning på ett germanskt folk, warini, som ska ha levt nära östersjökusten.

Obotriterna hade en egen religion och gjorde starkt motstånd mot germaniseringen långt in på 1100-talet i Mecklenburg. De dyrkade guden Svantevit på ön Rügen. Det är känt att slaviska folk bebodde stora delar av området öster om Elbe och gjorde stort motstånd mot germaniseringen under medeltiden. Flera gånger gjorde Obotriterna uppror, brände Hamburg och utrotade fullständigt kristendomen. Tyskarna ansatte slaverna värre än någonsin, och under 1100-talet blev obotriterna nästan utrotade. Deras land blev tyskt och kristet, huvudsakligen genom den sachsiske hertigen Henrik lejonet. Men det fanns grupper som talade västslaviska språk ända in på 1700-talet vid Elbe och östersjökusten.

Namnet Warens ursprung spelar mindre roll för frågor om assimilationsprocessen. Germaniseringen gick hand i hand med kristendomens utbredning. Fursten Niklot, som tillhörde en obotritisk adel, försökte i det längsta hålla stånd mot germaniseringen och kristendomen fram till 1160. Hans söner kämpade vidare, men slutligen accepterade Pribislav I att bli vasall under Henrik lejonet. Den germaniserade släkten efter Pribislav, huset Mecklenburg, fick en ättling i Albrecht av Mecklenburg som var kung i Sverige 1364 – 1389 när det tyska inflytandet stod som högst. Han fängslades under sex år och jagades bort av drottning Margaretha när Kalmarunionen bildades.

Albrecht av Mecklenburg, orbotritkung i Sverige

Trettioåriga kriget, Wahren, Waren och Gustav II Adolf

Det beslut som Gustav II Adolf fattade efter segern vid slaget vid Breitenfeld 1631 var kanske trettioåriga krigets mest avgörande ögonblick. Här hade man kunnat avsluta med en kompromiss och undvikit 17 års ytterligare förstörelse och lidanden. Slaget vid Breitenfeld var det största man hittills varit med om. Alla arméer byggde sin försörjning på det man kunde röva eller tvinga sig till i det område man drog sig fram.

Den kejserliga armén med härföraren Tilly som ledare mötte nu Gustav II Adolfs samlade arméer på en slätt vid byn Breitenfeld strax norr om Leipzig. Tillys 35000 man starka armé bildade en cirka 4 km lång slaglinje. På flankerna hade man Pappenheims 10000 ryttare. På en kilometers avstånd stod 23000 i den svenska armén (mestadels legosoldater) och den sachsiska arméns 16000.

Gustav II Adolf som segrare på slagfältet i Breitenfeld 1631 enligt en målning av Johann Jacob Walther 1632. I bakgrunden syns Leipzig med sina karakteristiska tornvinkel nordväst mot byarna Breitenfeld och Wahren.

Den exakta platsen anges idag som nära autobahn A14 vid avfarten Leipzig-Mitte, eller som i Nordisk familjebok på en sandås mellan byarna Podelwitz och Göbschelwitz precis öster om Breitenfeld. Avståndet från Breitenfeld till Wahren är cirka 4 km i sydöstlig riktning, men med så stora arméer är det oundvikligt att även Wahren ingår i krigsskådeplatsen. Krönikan om Wahren säger att Tillys trupper anföll och plundrade Wahren i september 1631.

Redan året därpå, 1632 plundras Wahren av både kejserliga trupper och av svenskarna 7 november. Församlingshus och skola bränns ner. Pesten bryter ut. Själva slaget äger dock rum strax söder om Leipzig vid byn Lützen. En tveksam seger för den svenska armén, kung Gustav II Adolf dör på slagfältet.

Den svenska armén fortsatte härja i stora delar av Tyskland, men enligt nu får man även en stor del av de protestantiska furstarna emot sig. 1636 är den svenska armén ledd av Johan Banér nära ett totalt nederlag och tillbakaträngande till Nordsjökusten när ett taktiskt skickligt genomfört slag vid Wittstock, fyra mil söder om Waren i Mecklenburg kastar om situationen igen. Sverige kontrollerar nu stora delar i norra Tyskland inklusive Brandenburg och Vorpommern.

1642 äger ett nytt slag rum vid Breitenfeld. Det är Lennart Torstensson som leder de svenska trupperna. Stora förluster på båda sidor men den kejserliga armén upplöses i flykt efter att pfalzgreven Karl Gustav (senare kung i Sverige) leder ett anfall. Svenskarna intar och kontrollerar Leipzig fram till 1650.

Den svenska armén fortsatte härja i stora delar av Tyskland, men nu får man även en stor del av de protestantiska furstarna emot sig. 1636 är den svenska armén ledd av Johan Banér nära ett totalt nederlag och tillbakaträngande till Nordsjökusten när ett taktiskt skickligt genomfört slag vid Wittstock, fyra mil söder om Waren i Mecklenburg kastar om situationen igen. Sverige kontrollerar nu stora delar i norra Tyskland inklusive Brandenburg och Vorpommern.

Wahren ligger utanför kartan strax söder om Lindenthal, ett par kilometer bakom den svenska linjeuppställningen. I krönikan finns inga uppgifter om byn skonades från krigshändelserna.

24 km norr om Leipzig ligger staden Eilenburg, och strax söder därom den lilla byn Wedelwitz som också hade en riddarborg, som numera är ruiner. Mellan 1443 och 1651 var det släkten Waryn eller Wahren (flera stavningar förekom) som bodde här.

*Gustaf II Adolf står lik på ”Zum Roten Hirsch”*

I Eilenburg stod Gustav II Adolf lik på krogen ”Zum Roten Hirsch”26 – 27 november 1632 efter slaget i Lützen. Genom freden i Eilenburg 1646 avstannade kriget i Sachsen och svenskarna drog tillbaka sina trupper 1650 utan att bränna ner Leipzig eller Eilenburg – som dock totalförstördes under andra världskriget.

Det förefaller som att trettioåriga kriget kan ha varit en orsak till att släkten von Wahren tappade i betydelse och i mitten av 1700-talet dör den adliga släkten ut. Om det finns några släktband till de som idag heter Wahren i Tyskland är en annan fråga.

Peter Englund framhåller i ”Ofredsår” att Trettioåriga kriget hade tre olika fokus: För det första var det ett tyskt religiöst inbördeskrig. För det andra ett tyskt inbördeskrig mellan kejsare och olika furstar och stater. För det tredje mellan hög och låg med korta intensiva folkliga resningar.

Sachsiska bönder letade upp sårade och dödade många tusen. Nästan från konfliktens allra första stund hade folket på landet och deras plågoandar, soldaterna, varit låsta i en outsäglig fiendskap. Bönderna tog varje tillfälle som gavs för att ge igen och, i vad som blivit något av ett krig i kriget, tvekade de ofta inte att tortera, stympa och döda knektarna som föll i deras händer. Om bönderna i Wahren deltog i hämndåtgärderna finns det inga uppgifter om.

Ingmar Karlsson uppger i sin bok om de små folkens historia att sorberna från första början blev indragna i 30-åriga kriget i sitt kärnområde i Lausitz. Fördrivning , krigsskatter, pest och död. Den sorbiska befolkningen reducerades till hälften eller en fjärdedel.

Napoleonkrigen, Svenska Pommern och slaget i Leipzig 1813

I en minnesskrift 50 år efter Napoleons fall framhålls att slaget vid Leipzig 1813, som var det blodigaste under hela Napoleonkrigen, också var det största som enade alliansen mellan alla stater som var emot Napoleon. Ytterligare en gång samlas trupper i Breitenfeld, det är de svenska truppernas anförare kung Karl Johan Bernadotte som sammanstrålar med Blücher och de preussiska trupperna, som kommer från nordväst, vars anförare Yorck övernattar i Wahren mellan 16:e -17:e oktober. Napoleon övernattar på ”Zum Roten Hirsch” i Eilenburg. Ett hårt slag utspelas i Möckern, grannby till Wahren, numera ett stort köpcentrum. Slaget om Leipzig 16:e till 19:e oktober var det största innan första världskriget och viktigare än Waterloo – som bara bekräftar att Napoleon och Frankrike har förlorat. Hela Leipzig var omringat och Napoleons reträttväg västerut gick något söder om Wahren.

De svenska trupperna, 25.000 man, deltog i intagandet och slutstriderna i staden Leipzig. Den stora nyheten når Sverige någon dryg vecka senare och tidningarna ger ut extrabilagor om slaget. Visserligen existerar ordet ”telegrafi” bildat efter de grekiska orden tele och grafein, men än så länge fanns inte den elektriska telegrafin. Det snabbaste kommunikationssättet var fortfarande brevduvor och ryttare – men man experimenterade med optiska signaler på långa avstånd.

Leipzig 1813 var sista gången som Sverige deltog med militära trupper i strid utanför landets gränser och den långa fredsperioden inleddes. Kung Karl Johan hade gjort rockad och vänt sig mot Napoleon. Sachsens armé gjorde också rockad och blev motståndare till Napoleon.

Frankrike ockuperade under ett par år Svenska Pommern och ställde krav på Sverige att delta i handelsblockaden mot England för att återfå landremsan. Formellt var Sverige då i krig med England innan man bytte sida. Sämre gick det för Danmark när Köpenhamn bombarderades av brittiska fartyg. Fredsuppgörelserna i Wien 1815 innebar att Sveriges besittningar i Vorpommern med städerna Stralsund och Greifswald lämnades, och i stället övergick Norge i union med Sverige.

Stadskrönikan berättar detaljer om vilka av de militära ledarna som övernattade i Wahren, vilka broar som användes osv. Leipzig 1813 var sista gången som Sverige deltog med militära trupper i strid utanför landets gränser och den långa fredsperioden inleddes. Kung Karl Johan hade gjort rockad och vänt sig mot Napoleon.

Vandalernas konung

Innan den nya successionsordningen trädde i kraft 1975 var Carl XII vendernas kung. Den enda kända insatsen kom 1999 när han överräckte nobelpriset i litteratur till Günther Grass.

Sverige lämnar sina territorier i norra Tyskland, men enligt svenska successionsordningen grundlagen från 1809 är monarken fortfarande vendernas konung. Tradition sträcker sig tillbaka till Gustav Vasa som konkurrerade med Danmarks Kristian IV:s anspråk på att vara goternas kung på Gotland. Det är inte känt att den svenska kungen lyfte ett finger för vendernas sak, formuleringen fanns kvar för att försvara monarkins fortlevnad när den ifrågasattes på så många andra håll.

Men det förblir oklart vad beteckningen ”venderna” egentligen syftade på, det användes som ett samlingsnamn för flera västslaviska folkgrupper som bebodde stora delar av området öster om Elbe från folkvandringstiden och som trängdes tillbaka och blandades upp i det som skulle bli den germanska samfälligheten i Tysk-Romerska riket och senare Tyskland.

I den latinska formuleringen heter det att den svenska kungen är Rex Sueorum, Gothorum et Vandalorum” fram till författningsändringen 1975. Även om Carl XVI Gustav aldrig läste upp formuleringen när han övertog kungatiteln i september 1973 var han vandalernas kung under 1973-74. Någonstans hade man i den svenska författningen blandat samman venderna med vandalerna som var ett folk under folkvandringstiden som intog Rom och småningom hamnade i Marocko.

Den enda västslaviska folkgrupp som inte helt germaniserats eller assimilerats var sorberna i det sydöstra hörnet av Sachsen och dess motsvarighet kasjuber i Polen.

1999 fick den svenske kungen möjlighet att uppmärksamma de bortglömda venderna genom att överräcka nobelpriset i litteratur till Günther Grass, vars mor räknades som kasjub.

Wahren järnvägen och industrialismen

Leipzig var först i Tyskland med att bygga järnväg 1842. Först till Dresden för att få en bättre hamnförbindelse. Redan innan den järnvägslinjen var klar satte man igång med nästa till Magdeburg som kom att passera Wahren. En järnvägsstation för persontrafik blev klar 1884 och den låg utan några andra byggnader omkring sig, liknande en målning av Edward Hopper. Wahren kom att bli en förstad med många stora industrier och rangerbangård. Men innan förstaden inkorporerades i Leipzig han man bygga ett pampigt rådhus.

Bland de industrier som fanns i Wahren från åren kring 1900 fanns verktygsmaskiner i Pittlerwerk, Polyphon-Musikwerke (innan radion uppfanns), tobaksindustri och mycket annat. Efter andra världskriget fick Pittlerwerken betala av krigsskulden till Sovjetunionen fram till 1959. Industrierna fanns kvar under DDR-tiden men inga moderniseringar genomfördes och inte mycket överlevde Treuhand som förvaltade de statliga industrierna efter Tysklands återförening. Under Treuhands ledning försvann mer än 3 miljoner arbetstillfällen i före detta DDR.

Wahrens största industribyggnad, tom efter DDR:s kollaps och Treuhands förskingring skulle bli ett kulturcenter med många olika verksamheter. En trävarufirma finns i de delar som inte står tomma.

Omkring 2018 lanserades ett stort kulturpojekt för att använda de gamla tomma industrilokalerna i Wahren. Den norska arkitektfirman Snöhetta, känd för spektakulära och storvulna ritningar presenterade ett förslag som fortfarande finns till beskådan på nätet (augusti 2022) men som i praktiken är nedlagt. Man hann ordna några större konserter innan coronaepidemin omöjliggjorde en fortsättning.

Det gamla förfallna stationshuset fick en köpare. Melanie Müller, född under DDR:s sista skälvande år, blev känd som porrfilmsskådespelare och schlagersångare och hade tänkt att huset kunde användas för bostad, restaurang mm. Hon bildade familj och fick två barn. Men år 2022 står stationshuset återigen tomt och tillbommat och det verkar inte vara utlagt till mäklare. Men Melanie Müllers korta boende räddade i alla fall taket från att falla in.

Melanie figurerar mycket på TV och i kändispressen och på Mallis (Mallorca) efter hon hade vunnit en tysk tävling liknande Big Brother ”RTL Dschungelcamp”. För att vinna följer hon mottot: ”Gå in som Ossi och kom ut som Ossi. Jag agerar alltid som jag är – även om inte alla gillar det.” Ossi och Wessi är visserligen inga nya folkslag, men ändå segdragna identiteter.

Fastighetspriserna har stigit stadigt i Leipzig, och även delar av Wahren har fått sin del av gentrifieringen, men det gäller inte stationsområdet eller de gamla industrierna där förfallet går vidare.

Stationshuset i Wahren 1884 och 2022. Finns någon intresserad köpare ?

Om staden Waren (Müritz) och dess historia kan man läsa på stadens web-plats eller på wikipedia. Boplatsen har gamla anor och fanns redan som slavisk bosättning innan den medeltida staden kom till omkring 1260. Det har förblivit en småstad med et visst industriellt uppsving under 1800-talet. Staden drabbades av en lång rad stadsbränder och krigsangrepp under 30-åriga kriget och senare. Under DDR-tiden var Mecklenburg en outvecklad landsdel och Waren fick betala ett stort krigsskadestånd till Sovjetunionen.

Innerstaden i Waren räddades från rivning och är nu upprustad med ett visst turistiskt inslag.

Det finns ytterligare en liten stad i nordvästra Mecklenburg med namnet Warin som först nämns 1178 i en urkund och som kyrkby 1233. Det ges ingen etymologisk förklaring till stadens namn, men arkeologiskt är det helt klart att här först fanns en slavisk bosättning.

Assimilation av de västslaviska folken

Innan den tidiga medeltiden var det slaviska folk som bodde i Tyskland öster om Elbe. När den tyska koloniseringen, Ostsiedlung, byggde upp ett feodalt samhälle och spred kristendomen under högmedeltiden gjorde man det genom att bygga städer och borgar bredvid de gamla bosättningarna. Som ett fossil levde de gamla geografiska namnen kvar. Riktigt hur assimileringen gick till, hur mycket som var frivilligt och hur mycket som skedde genom våld eller utplåning av gamla byar finns det inte så mycket dokument eller arkeologiska undersökningar omkring.

Men man vet resultatet. Det som finns kvar i dag är ingenting i Östersjöprovinserna och en liten sorbisk minoritet i det sydöstra hörnet av Sachsen. Vad de demografiska katastroferna under exempelvis digerdöden på 1300-talet och Trettioåriga kriget på 1600-talet betydde för befolkningssammansättningen är oklart. Och i vilken mån innehöll bondeupproren på 1500- och 1600-talen en överlevnadsfråga för de kvarvarande minoriteterna ? Reformationen medförde att bibeln översattes till sorbiska, något som bidragit till språkets överlevande.

Wahren som familjenamn – Sachsen

En genealogisk undersökning gjord av Siegfried Hausstein framkastar olika teorier om varifrån släkten von Wahren kom ifrån början. Efter att familjen varit ägare till riddarborgen Wahren med omgivningarna under cirka 200 år finns von Wahren kvar som ägare till borgar nära Leipzig. Den adliga släkten verkar dock vara utdöd någon gång i mitten på 1700-talet.

Det var en släkt med en betydande makt ha haft flera gods eller herrgårdar under sig och ett gott förhållande till högadeln. En nära efterkommande släkting till stamfadern Heinrich von Wahren blir biskop i Merseburg vilket visar att den världsliga makten låg nära till den kyrkliga makten. En senare byggd herrgård, som fortfarande står kvar, behåller namnet Wahren. 1998 fanns det enligt Siegfried Haussteins undersökning 150 Wahren i den tyska telefonkatalogen varav 47 i området kring Halle och Weissenfels i Sachsen, men för övrigt spridd i hela Tyskland.

Herrgården Wahren

Wahren som familjenamn Mecklenburg, Stralsund, Sverige

Den svenska släkten Wahren kom från staden Waren i Mecklenburg, där släkten var bosatt i mitten av 1700-talet. Familjen flyttade under senare delen av 1700-talet något tiotal mil norrut till Stralsund i svenska Pommern och därifrån successivt till Stockholm 1800 – 1806. Den definitiva flyttningen skedde antagligen på grund av det pågående kriget i svenska Pommern, kanske också på grund av judarnas problematiska ställning i Pommern .

Jacob Wahren, född 1784 i Stralsund, kom att bli stamfader för släkten som flyttade till Norrköping.

Myndigheterna ställde krav på ett efternamn som inte var bildat efter faderns namn för att underlätta beskattning och bokföring. Stavningen på staden i Mecklenburg vid sjön Müritz fastställdes 1913 till Waren, dvs utan det ur uttalssynpunkt överflödiga h:et.

Det finns detaljerade beskrivningar av judarnas situation i Mecklenburg och Vorpommern samt svenska Pommern, se närmare litteraturlistan. Judarnas närvaro i Mecklenburg-Vorpommern kan delas in i två, ja egentligen tre perioder. Den första är från 1260 till 1492, då förföljelserna och händelser som pogromen i Sternberg leder till att alla judar utvisas till andra delar av Tyskland eller andra länder. 1492 är också det märkesår då kungaparet (los reyes catolicos) Fernando och Isabella gör Spanien helt katolskt och de muslimska morerna och judarna tvingas bort.

Från 1658 börjar det bli möjligt att igen vistas i Mecklenburg och bygga synagogor med början i Schwerin. Synagogan i Waren byggdes 1797 och var i bruk till 1936, då den tvångsförsåldes. Den revs 1954 under DDR-tiden. Synagogan i Stralsund byggdes 1787 och brändes ned av nazisterna kristallnatten 1938.

Efter andra världskriget fanns det 22 judar kvar i hela Pommern. De återuppståndna judiska församlingarna består nästan uteslutande av emigranter från Sovjetunionen i början på 90-talet.

I den del av Pommern som förvaltades av Sverige var man restriktiv mot att släppa in några judar. För att krigshandlingar skulle kunna finansieras smidigare startades ett myntverk 1757 i Stralsund

” Tidigare hade man i Svenska Pommern använt sig av utländska, medandra ord andra tyska länders mynt. Med kunglig licens och Giese & Olthof i styrelsen, präglades nu mynt på en pommersk myntfot. Mynten, “Reichstaler”, med Adolf Fredriks byst gällde i hela Tyska riket, där de olika myntens värde beräknades på fastställda koppar-, silver- och guldhalter… …

För myntproduktionen i Stralsund insåg Giese & Olthof att det var viktigt att judar etablerade sig, eftersom ädelmetallhandeln i Tyska riket nästan utan undantag sköttes av dem. Till en sådan etablering gav Adolf Fredrik sitt godkännande,mot den pommerska adelns häftiga motstånd.”

Utvandringen till Sverige

Aaron Isaac kom till Stockholm 1774 från Stralsund. Han räknas som den förste som tilläts bosätta sig i Sverige utan att gå med på tvångsdöpning. Hans kunskaper som silvergravör utnyttjades flitigt både av kungen Gustav III , av myntverket och aristokratin. Det skulle öppna för flera utvandrare från Stralsund även om det skulle dröja innan skråväsendet (1846) stoppade dem från att syssla med hantverk, och andra möjligheter att vara verksamma utanför en mycket snäv sektor inom handel och finansiering.

När toleransen från de svenska myndigheterna ökade var det fler av de mer bemedlade judarna som hade möjlighet att flytta till Stralsund. Det gjordes ett försök att utvidga näringsrättigheterna när bröderna Hertz flyttade in i Stralsund.

År 1778 fick Samuel Hertz med kompani förmånen att starta en ullfabrik, efter att de fick köpa ull direkt från bönder på landsbygden och utomlands, bearbeta den var som helst i landet och ta in de arbetare som behövdes för det. Betydligt motstånd från Stralsunds myndigheter gjorde att manufakturverket snart gavs upp och Hertz åkte till Sverige med sina judiska partners. 1792 kunde juden Joseph Friedländer dock få Stralsunds magistrats medgivande att inrätta en bomullsfabrik”.

Kanske var det början till att också släkten Wahren började se en möjlighet att följa de andra församlingsmedlemmarna till en ny tillvaro i Sverige.

Litteratur:

Litteratur och tips för vidare läsning:

Trettioåriga kriget

Christian Pantle Trettioåriga kriget 2017

Dick Harrison Ett stort lidande har kommit över oss 2014

Lars Ericson Wolke m.fl Trettioåriga kriget Europa i brand 1618 – 48 2006

Peter Englund Ofredsår 1993

Västslaviska folk

Ingmar Karlsson De små folkens historia 2018

Sachsen

Siegfried Hausstein Zur Genealogie und Historie der edelfreien Familie von Wahren 2000