Militärsläkten Wahren

Förhållandevis många i den finska släktgrenen Wahren kom att ägna sig åt militäryrket, eller till att börja med aktivism mot den förryskningspolitik storfurstendömet Finland drabbades av innan självständigheten.
När Axel Wilhelm (född 1814) flyttade från Stockholm till Finland tog han med sig kunskaperna för att starta upp en textilindustri i Tavastland, där staden Forssa växte fram som ett resultat av industrialiseringen. Senare var han verksam även inom pappersindustrin och andra viktiga näringsgrenar. Som konverterad till den lutheranska protestantiska kyrkan blev han snabbt
accepterad och uppskattad. Hans barn gifte in sig i den finlandssvenska eliten och alla familjemedlemmar blev adlade i det finska riddarhuset 1883 samtidigt som det var kröningsfest för Alexander III i Moskva.

Om kröningsfesten i Moskva berättas att åskådarläktarna stod tomma, då de var byggda av dåligt virke. Alexander III levde under sin regeringstid i panisk skräck för att bli mördad av revolutionärerna på samma sätt som hans far Alexander II. Det var en tid av systematisk repression som nu också drabbade Finland med förryskningspolitiken. Ett motstånd växte fram in Finland, där
man tidigare varit vana vid en privilegierad ställning inom imperiet som storfurstendöme med egen lantdag och språkrättigheter. Axel Wilhelms barnbarn John Axel Henrik (f. 1867) och Ernst Wilhelm Mikael (f. 1869), som var godsägare på de stora jordegendomarna Kreivilä och Kojo i Tavastland, kom att dras med i motståndet med olika uppdrag. Ofta var det kvinnorna som var budbärare mellan gods och till stadsbefolkningen vilket inte syns i sammanställningen.

Nikolaj II:s tillträde som tsar 1894 innebar inga lättnader, men revolutionen 1905 gav en tillfällig öppning för mer självstyre i Finland. Första världskriget drabbade inte Finland förrän de sista åren 1917-1918 och slutade med självständighet som nation. Axels och Ernst söner hörde till dem som
antingen tog sig till Lockstedter lager utanför Hamburg och fick militär utbildning i 27:e preussiska jägarbataljonen eller fick utbildning av tyskt befäl i Finland.

Bertel Gripenberg (författare och senare högerextremistisk aktivist bla i lappo-rörelsen) var informator för barnen och bodde på Ernst gods Kojo under några oroliga år, och i sina memoarer berättar han hur det gick till när ryska revolutionärer och andra togs emot och gömdes på gården för att undkomma den tsaristiska polisens eftersökningar. Till de mera namnkunniga hörde den ryske författaren Maxim Gorkij och hans älskarinna, och om polacken Jozef Pilsudski som senare skulle bli president i det fria Polen. Ernst lyckades hålla sin hjälpverksamhet dold från de ryska gendarmernas eftersökningar. Gripenberg är osäker på om Ernst tillhörde den konstitutionella oppositionen eller kunde räknas bland aktivisterna. Ernst blev senare tvungen att göra sig av med gården och förlorade sin förmögenhet och hade åren fram till slutet av första världskriget en tjänst nära Petersburg. Ernst hade kvar en stor vapensamling, med även moderna vapen vilken beslagtogs av ryska gendarmer
hösten 1917. Under inbördeskriget tillfångatogs och dödades Ernst av de röda under slutstriden om Tammerfors.

Axel Wilhelms samröre med det Finska aktiva motståndspartiet var dokumenterat och han blev utvisad till Sverige 1903, återkom 1905 en kort tid till sitt gods och tillbringade därefter mesta tiden i Sverige och i ett nybyggarprojekt i södra Kalifornien, USA. Kolonin i Reedley drogs igång av Axel Wahren, en agronom från Finland, som köpte upp det mesta av jordbruksmarken. Det var en ovanlig plats för finsk bosättning, då man helst valde områden med samma klimat med långa vintrar med snö. Men Reedley, som låg på en platå där man odlade vete under guldrushen visade sig vara en utmärkt plats för odling av druvor för russintillverkning eller vin. De fattiga emigranterna var först skogsarbetare i de omgivande höga bergen med ett bekant klimat, innan de hade råd att köpa jordbruksmark i Reedley. Det finns fortfarande i dag en finsk koloni och en camping för bara finnar där man kan bada bastu.

Axels son Ivar Axel (född 1890) tog värvning i den amerikanska armén och deltog i ett fälttåg mot Mexico under ”gränskriget” 1910-1919 och i första världskriget som kapten. Det finns inga uppgifter om att han behöll några anknytningar till Reedley, men han var bosatt i USA till sin död 1939. Majoritetsbefolkningen i Reedley är numera av latinamerikanskt ursprung.
Men den äldre Axel Wahren behöll alltså sin anknytning till Finland och till Sverige och hans stöd till aktivisterna lämnade en del spår efter sig i tidningsnotiser och brev. 1902 Finska aktiva motståndspartiet höll ett möte i Linköping där man beslutade flytta huvudkontoret till Sverige efter alla utvisningar. Axel Wahren väljs in i partiets inre cirkel. 1903”Possessionaten” A. Wahren utvisas till Sverige och får lämna sin godset som nu hans fru får ta
hand om. 1905 återvänder han hem för ett kortare besök. Nu har revolutionen i Ryssland tvingat tsaren att lätta på förtrycket i Finland. Han blir högtidligt mottagen av ortsbor med musik och sång vid Matku station.

1905: En vapensmuggling senare samma år: ”John Graftons” hjälpångare ”Cecile” har lagt till vid Finnboda slip efter att först haft med fyra passagerare till Nybroviken. Ägare till båten uppges vara grosshandlare Axel Wahren i Helsingfors. Cecile var en av de tre båtar som var med tidigare samma år i den spektakulär vapensmugglingen. Vapen fördes in i Finland, men planen på att utföra sprängningar i Petersburg uteblev. Läget hade ändå förbättrats så mycket för aktivisterna att de firade med en middag på Kronprinsen i
Stockholm, där de mest profilerade aktivisterna som Konni Zilliacus och Ola Castrén var med. Efter ett telefonsamtal från Helsingfors sade Zilliacus till Wahren att han lugnt kunde gå till Helsingfors med alla flaggor i topp och sedan beställde han champagne. Därefter återvinner tsaren och reaktionen styrkan i Petersburg, men den värsta russifieringsperioden i Finland är över.

1918, 30 januari: Stockholmsfinnar håller ett diskret möte på Strand hotell i Stockholm. Inbördeskriget i Finland håller på att bryta ut. Det är sträng kontroll på att bara finska medborgare släpps in. Ett intermezzo inträffar i början när några mötesdeltagare visade alltför bolsjevikiska tänkesätt, och de blev utan vidare utkörda från möteslokalen rapporterar Svenska Dagbladet.. Bland de närvarande märktes statsrådet Gripenberg, baron von Bonsdorff herr Zilliacus och andra bemärkta finnar. Direktör Axel Wahren valdes in i redaktionskommittén som fick till uppgift att hålla den finska kolonin i Stockholm a jour med utvecklingen.

Axel Wahrens söner:
Håkan Wahren (f. 1895)inträdde i 27:e preussiska jägarbataljonen 17:e oktober 1915, deltog på tyska ostfronten under första världskriget och från 1918 i Finlands armé, sårades i Viborg i det man kallade för ”frihetskriget” (inbördeskriget). Från 1919 överförd till den centrala staben. 1932 var han tillförordnad chef för Björneborgs regemente och han fick då vara med om att avveckla ett försök till statskupp i fascistisk anda i Mäntsälä-aktionen 1932. Missnöjet med regeringen och det parlamentariska styret var utbrett inom militära kretsar. När ett par lägre officerare hade avvikit från Björneborg för att eventuellt ansluta sig till upprorsmakarna i Mäntsälä var det Håkan Wahrens
uppgift att agera på order uppifrån. Upproret ledde bara till milda straff, några månader i buren för disciplinbrott, men lappo-rörelsens allvarligaste försök att avskaffa demokratin var avvärjt.

Under andra världskriget hade Håkan ansvaret för personalärenden på generalstaben där han argumenterade för att fastanställda officerare inte skulle vara garanterade att återinträda i tjänst efter att ha tjänstgjort som frivilliga i SS-trupp utomlands. Efter kriget hör Håkan Wahren till den grupp officerare som råkar illa ut i Vapengömmeaffären. Han blir straffad för att han i likhet med andra regementen gömt undan vapen som kan behövas för att göra motstånd om Sovjetunionen skulle försöka ta kontrollen över Finland.

Åke Wahren (f. 1893)sökte sig också till 27:e preussiska jägarbataljonen under första världskriget. Han deltog i ”frihetskriget” 1918 avancerade till jägarmajor och överfördes till skyddskårernas stab. Under 30-talet hade han civilt arbete, men inträdde som kommendör för Helsingfors oldboysbataljon 1937. I den funktionen blev han utsedd till adjutant för att ta emot de tyska gästerna.

Helsingforsarna jublade när von der Golz och de andra tyska gästerna klev in i bilarna. Hufvudstatsbladet hade ett stort reportage dagen efter där von der Golz och tyskarna hyllades för att ha befriat Helsingfors i april 1918. Befrielsen av Helsingfors var en del av av den tyska kejsardömets strategi för att vinna första världskriget, men det spelade det självständiga Finland i händerna. Von der Golz deltog i Kapp-kuppen i början av 20-talet för att störta Weimarrepubliken
och det var logiskt att han flera andra krigsveteraner slöt upp bakom Hitler och och att de valde att försöka göra besöket i Helsingfors till en nazistisk propagandaföreställning.

Åke Wahren återgick i militär tjänst under vinterkriget och fortsättningskriget och slutade som överste.

Per-Axel Wahren (f. 1898) inträdde i 27:e jägarbataljonen 6 februari 1917, sårad i strid 24 april 1918. I reserven, skyddstjänsten och civilt arbete, återinträdde i tjänst 30 maj 1932 vid karelska gardesregementet. Avgick som major 1941.

Ernsts Wahrens son och sonson:
Carl Gustaf Wahren (f. 1896) var godsförvaltare i Estland 1916-17, deltog i inbördeskriget 1918 och gick genom kadettskolan med tyskt befäl 1919-20 och var sedan vid karelska hästjägarregementet. Genomgick krigshögskolan och hamnade i generalstaben, utsedd till militärattaché i Moskva 5 februari 1935 där han kvarstod till 29 september 1938. Han tjänstgjorde vid utikesminister Rudolf Holstis besök i februari 1937 när denne träffade Stalins närmaste medhjälpare i politbyrån, Litvinov, Molotov, Mikojan och kommissarien för försvaret Vorosjilov.
Carl-Gustafs tjänstgöringsperiod i Moskva sammanföll med de stora utrensningarnas år i Sovjetunionen 1936-38 då även de flesta av de mest kompetenta militära ledarna arresterades och avrättade. Dödsdomarna bar i de flesta fall Vorosjilovs underskrift.

Under vinterkriget var Carl-Gustaf Wahren tillbaka i Finland som kommendör för Sissibataljon 3 förlagd till Villmanstrand som hade till uppgift att agera bakom fiendens linjer. Man får anta att han under åren som militärattaché skaffat sig goda kunskaper om den ryska armén. Till Finlands smala
lycka var det Vorosjilov som förde kommandot på den ryska sidan, vilket han var fullständigt inkompetent för och vilket var en av orsakerna till att Finland kunde hålla stånd under den första delen av kriget.

Carl-Gustaf Wahren blev sedan kommendör för kavalleriregementet i Lahtis där han återfinns när han fyller 50 år, och från vilken han beviljades avsked 18 oktober 1946.

Carl Gustafs son Michael Alexander Wahren (f. 1923) deltog som frivillig i vinterkriget och fortsatte sedan med militär utbildning i Tammerfors. Han stupade 1944, två dagar innan vapenstilleståndet.

Mer om släkten Wahrens insatser för Finlands frigörelse och självständighet och betydelse för den industriella utvecklingen kan man läsa i ytterligare artiklar under denna flik.