I början av 1900-talet var det ont om möjligheter för mindre bemedlade personer och föreningar att kunna låna pengar från banken eller från ett kreditinstitut. Olof Aschberg sadlade tidigt om från att arbeta iklädes och textilindustrin. Han gav sig in i byggbranschen och blev intresserad av finansiella frågor.
Midsommarkransen var den första organiserade förortsbebyggelsen för arbetarbefolkningen.Området förvärvades 1907 av Nyborgs AB som bildats för ändamålet av Olof Aschberg tillsammans med andra intressenter. För att påsikt kunna underlätta exploateringen gick markägarna år 1909 samman med motsvarande bolag i Aspudden och Mälarhöjden och bildades spårvägsbolaget AB Södra förstadsbanan. Midsommarkransen blev en för sin tid modernt samhälle med arbetarbostäder, de första med rinnande vatten utanför Stockholm stad.
Men man borde gå vidareför att lösa finansieringen menade Aschberg. Det var inte markägarnas och byggherrarnas vinster som skulle stå i centrum. Arbetarna borde skaffa sig en egen bank. Det blev ett planeringsmöte för en arbetarbank familjen Aschbergs hem på Örby slott 1912, med deltagare från kooperationen och fackföreningarna. Kanske kan man säga att slottet behöll sin speciella framtoning när Nordvietnams ambassad flyttade in 1975.
Nya banken startades 1912,och i styrelsen ingick representanter från det socialdemokratiska partiet och den kooperativa rörelsen. Man kan jämföra idén med att bilda en speciell bank för arbetarna med sparbankerna och jordbrukskassorna, föreningsbanken som också hade en rörelse eller inriktning till mindre bemedlade kunder. Idén hade Aschberg fått från Tyskland, men en unik skapelse för övrigt. Det blev snabbt en affärsbank med vidlyftiga mål under Olof Aschbergs ledning.
Kontakter i New York och i Petersburg
På våren 1915 spreds nyheten att Aschberg tillsammans med bankiren Kyhlberger och andra skulle bilda ett svenskt-ryskt-asiatiskt bolag för att bedriva handel i stor skala. Hufvudstadsbladet i Helsingfors rapporterade att socialdemokraterna varit en av initiativtagarna. Aschberg har besökt Petrograd fem gånger och införskaffat order på inte mindre än 3 miljoner kronor. Det nya företaget väckte stor tillfredsställelse inom de svenska industrikretsarna som hoppades på en stor avsättning i Ryssland, särskilt av maskingods. Brantings och socialdemokraternas motivering för en ökad handel med Ryssland var att det det skulle ge sysselsättning i Sverige. Ryssland behövde ersätta import från Tyskland.
Strax innan och i början av första världskriget fanns det en stark opinion i Sverige som ville sluta upp på Tysklands sida. Handelspolitiken drogs också ini krigföringen, både i form påtryckningar från krigförande länder att stoppa strategiska varor eller i form av möjligheten att göra snabba vinster på kriget. Vilka regler neutrala länder skulle följa var föremål för långdragna förhandlingar.
Av större ekonomisk betydelse än Nya banken var Aschbergs kontakter i USA. Aschberg byggde upp sina bankkontakter och inledde affärer i Ryssland redan under tsartiden. Amerikanska banker gav krediter på till en början 50 milj. dollar. 1916 företog Aschberg en resa till Ryssland med Grayson Murphy som arbetade för Morgan-kapitalet. Vissa av bankirerna på Wall Street i New York såg stora möjligheter för handeln med Ryssland och nu blev Olof Aschberg en viktig aktör som mellanhand. Redan vid den här tidpunkten skaffade sig Aschberg viktiga kontakter i Ryssland, som Leonid Krasin, ansvarig för utrikeshandeln i Ryssland från 1917 och en lång tid in på 20-talet.
Den22 mars 1917 intervjuas Olof Aschberg i Dagens Nyheter. Han säger att man överallt inser att statsvälvningen måste få de mest vittgående följder ej blott för landet självt,utan för hela världen. Så har Rysslands ekonomiska utveckling genom den nu pågående omvälvningen fått en stöt framåt, kanske starkare än någonsin förut i landets historia.- Vad som mest hindrat den ekonomiska utvecklingen i Ryssland är bristen på nödigt kapital. Ryssland har enorma naturtillgångar som blott vänta på att bli utnyttjade, men för deras exploatering behövs det pengar och återigen pengar. De praktiska amerikanerna har till fulla insett detta, men en rätt stor obenägenhet att försträcka ryssarna kapital har ändock gjort sig gällande.
Revolutionen har gjort framtidsutsikterna mycket bättre, enligt Aschberg, och för Sveriges del anser han: För oss svenskar gäller det nu att passa på och hålla oss framme på den ryska marknaden. De som vilja hålla sig kvar på den ryska marknaden efter krigets slut måste ställa sig så att de nu ej hänsynslöst utnyttja den förehavande situationen och därigenom väcka misstro till vår köpmanskårs lojalitet. Jag ämnar resa över till Ryssland så fort förhållandena stadga sig för att återknyta förbindelserna mellan mina ryska vänner och det av mig representerande konsortiet. Jag är övertygad att stora affärer vänta oss.
Lenins resa genom Sverige, april 1917
Det har genom åren diskuterats vilka som hjälpte till med att förmedla pengar till Lenin och Bolsjevikerna och hur avgörande det var fram till maktövertagandet i november. Banker och personer verksamma i Köpenhamn och Stockholm ska ha varit inblandade. Att Lenin och bolsjevikerna fått hjälp från Tyskland blir ett ämne fördiskussion redan i början på april 1917. Rykten börjar gå om större penningsummor. Även Branting och tidningen Socialdemokraten börjar kritisera Lenins bolsjeviker för det stöd de fått från den tyska militärledningen. Nya Banken uppges sommaren 1917 vara en av de banker som överfört pengar till Bolsjevikerna från Tyskland via Köpenhamn. Det är Alexander Helphand (Parvus) och Jakuv Fürstenberg som är de som håller i kontakterna. I Stockholm figurerar också agenten Aleksander Kesküla som förespråkar ett stöd till Lenins rörelse.
I april 1917 tecknar Nya banken ett lån till Kerenskij-regimen på två miljoner rubel för ett krigslån, kallat frihetslånet. Aschberg hade tagit intryck av det som Hjalmar Branting haft att berätta efter sin resa till Petersburg. I förberedelserna för Brantings fredskonferens i Stockholm 15:e augusti 1917 får Aschberg enligt sina memoarer förtroende som ekonomisk rådgivare i en kommission, där han träffar flera internationella representanter. Från Ryssland är det Axelrod, Martov och Goldenberg representerande den mensjevikiska inriktningen. Men Brantings initiativ att återuppliva andra internationalen genom et fredsinitiativ misslyckas. Konferensen blir inte av eftersom flertalet delegater inte får några visum.
Vänstersocialdemokraterna hade ett konkurrerande fredsprojekt. Zeta Höglund och Ture Nerman hade varit med när Zimmerwald-gruppen bildades 1915 i en liten by i Schweiz, med Lenin som en av ledarna. Lenin ville omvandla världskriget till ett revolutionärt krig. Hur man skulle se på fredsfrågan var en av de viktigaste brytpunkterna mellan Branting och utbrytarna hos vänstersocialdemokraterna, men det fanns flera andra frågor som gjorde det omöjligt att hålla samman partiet 1917.
Aschberg hade goda kontakter med både Branting och utbrytarna. Här är det osäkert om Aschberg själv uppfattade det som en motsättning eller om han medvetet bedrev ett dubbelspel. Eller lät han sig bara ryckas med av utvecklingen i den ryska revolutionen? I Catherine Merridales bok om Lenins resa (2017), vägen till revolutionen 1917, omnämns inte Aschberg med namn. Men det Handels og eksportkomagnie som Parvus och Fürstenberg, med inriktning på smuggelvaror från Skandinavien till Ryssland, använde sig av hade pålitliga kontakter i Petrograd och konto i en respekterad svensk bank. Tillfrågad i juli 1917 uppger Aschberg först att han agerat mellanhand, men att det handlat om helt legitima affärer. Men han ändrar sig sedan och dementerar att han känner till några från Tyskland förmedlade penningförsändelser för Leningruppens räkning. Det är en listigt formulerad dementi, men det var väl knappast någon som förväntade sig att det skulle finnas en check direkt utskriven till Lenin från det tyska utrikesministeriet.
När Lenin passerade Stockholm lämnades Karl Radek kvar för att sköta affärer genom Fürstenberg. Redan i april påbörjades omfattande undersökningar i Petrograd som skulle försöka binda bolsjevikerna vid landsförräderi, spioneri och mord och som sedan skulle användas vid arresteringar. Mycket var rena påhitt och förfalskningar. I februari 1918 anlände en amerikansk agent, Edgar Sisson, till Petrograd – utan erfarenheter av intrigerna men gott om dollar att spendera. I hans rapport fanns bara ett fåtal kvitton som var original men utan intressanta uppgifter. En del dokument dök uppefter Sovjetunionens fall 1991 och blev sensation. Det var bara det att de dokument som angavs – som tyska kejserliga bankordern nr 7433, 2 mars 1917 – hade undersökts i USA redan på 50-talet av Georg Kennan och funnits vara ett falsarium. Liksom många andra dokument som användes som bevis av den provisoriska Kerenskij-regeringen.
Melville menar att man bara kan spekulera i hur pengarna slussades österut. Det är rimligt att anta att en del av Parvus tyska miljoner nådde fram. Karl Radek och Fürstenberg var mellanhänder i Stockholm, men det fanns flera andra aktörer. Nya banken kan ha funnits som mellanhand, men Olof Aschberg framstår inte som någon utpräglad vänstersocialdemokrat under den här perioden. Efter sommaren och den misslyckade Kornilov-kuppen försvagas Kerenskijs roll och lånet från Nya banken till den provisoriska regeringen blir mindre aktuellt. När Bolsjevikerna tar över makten i början av november är Aschberg snabb med ändra sitt fokus och hitta nya kontakter. Nu har han nytta av att Leonid Krasin, som han känner sen 1916,inträder som ansvarig för utrikeshandeln i den bolsjevikiska regeringen.
Konstituanten 1918
Aschberg företog sin första resa efter bolsjevikernas maktövertagande till Petrograd redan i december 1917. Och i januari 1918 återkommer Aschberg till Petrograd tillsammans med vänstersocialdemokraterna Z Höglund och Karl Kilbom. De sammanträffade senare med Carl Lindhagen och med Smirnoff från Helsingfors och var med 18 januari när konstituanten, den konstituerande församlingen skulle sammanträda för första och sista gången. Det var en orolig tillställning där socialrevolutionärerna var i majoritet och ville avsätta den bolsjevikiska regeringen. Aschbergs egen skildring av konstituanten är kortfattad: Jag hade förmånen att i sällskap med mina svenska vänner få bevista denna betydelsefulla sammankomst. Allehanda rykten korsade varann. Luften var laddad. Bucharin kom fram till Kilbom, som satt bredvid mig, och viskade något i hans öra, samtidigt som han stoppade en revolver i hans byxficka.
Tillbaka till Sverige intervjuas Lindhagen och Aschberg i Dagens Nyheter den29 januari. Upplösningen av konstituanten ursäktas med att den inte representerade revolutionens nuvarande utvecklingsstadium eller de breda lagrens mening. Viktigare än långa diskussioner är handling om man vill rädda revolutionen. Borgmästare Lindhagen är inne på samma linje. Konstituanten representerar den borgerliga revolutionen på sin höjd. För närvarande an ser vi att arbetar- och soldatråden är en bättre och riktigare representation. Att utarbeta en konstitution blir en senare fråga.
Hemkommen till Sverige gick Aschberg ut offentligt på ett möte i Hornsbergshage och propagerade för handelsförbindelser med den nya regimen. Talet väckte ont blod i många kretsar och ledde bland annat till att Nya banken blev svartlistad av Ententen. Av andra skäl blev banken svartlistad av Tyskland och Centralmakterna. Aschberg avgick ur styrelsen och blev nu hänvisad till ryska affärer i i ett nytt bolag som han bildade. Nya bankens handelsaffärer övertogs av C.H.Trolle på Stockholms Handelsbank. Möjligheten till export från Ryssland var ytterst begränsade under 1918. Det som var aktuellt i januari var ett erbjudande om ett större parti te och smörjoljor till järnvägen, men Aschberg fortsatte att vara optimistisk efter sitt samtal med finansminister Mensjinskij. Finansministern sade att dekreten om avskaffande av gamla lagar,socialisering av banker och fastigheter, annulleringen av statsskulden bör uppfattas mer som en demonstration. Redan nu uppstod problem: För te-exporten, krävde man att försäljningspriset skulle vara kontrollerat utan några pålägg. I april var en stor te-sändning på väg som Aschberg skulle sälja direkt till konsumenterna för 500 procent lägre pris än i handeln. Hur kunde det hanteras ?
Det skulle bli ännu värre att vara röd bankir. Hösten 1918 avslöjade Pravda och Izvestija att Aschberg var en kapitalistisk utsugare och borde ställas inför revolutionsdomstol. Han hade levererat ett stort parti liar och tagit en mellanhandsprofit fast han lovat leverera varan till fabrikspris. Aschberg berättade att han fått besök från ett ombud från Petersburgs kommun som hade en offert på100 tusen liar. Han var en okunnig arbetare, rädd att bli bedragen,och Aschberg gick i godo för firman som lämnat offerten att priset inte var oskäligt. En ingenjör kom emellan och köpte upp firmans hela produktion och ombudet kom hem missnöjd och spred ut ryktet att Aschberg spekulerat bakom hans rygg.
Konsolidering och handelsavtal
Frågan om handelsavtalet hanterades till en del genom Aschbergs kontakter. På våren 1921hade Olof Aschberg återigen förmedlat ett sovjetryskt förslag till lösning av ersättningsfrågan… det hade blivit dyrare hösten 1921 än vad det varit vårvintern 1920 att få en välvillig behandling i ersättningsfrågan, priset för ett politiskt erkännande hade stigit sedan stormakten Storbritannien de facto hade erkänt Sovjetregimen efter inbördeskriget. Enligt förslaget 1921 var bolsjevikregeringen beredd att utfärda statliga obligationer för500 miljoner, varav 250 skulle användas för svenska medborgares ersättningsanspråk och resten till att betala svenska industrivaror. För varukrediten skulle 125 miljoner i gulddepositioner ställas som säkerhet. Men det blev inget av, frågan föll hos regeringen de Geer.
Oktober 1921: Ett förslag till handelsavtal och reglering av förbindelser från Branting överlämnades av Aschberg till Litvinov i Tallinn. Det innebar krediter och diplomatiskt erkännande i utbyte mot ett erkännande av skulderna. Hjalmar Branting hade uppenbarligen förtroende för Aschberg. Marinministern Erik Palmstierna uttryckte däremot misstro mot ”den underliga figuren” för hans relationer till svenska och ryska bolsjeviker. För Sveriges del var de privata ersättningskraven överlägset störst – i storleksordningen 400 miljoner, den svenska staten hade bara krav på 7 miljoner. För Frankrike var det omvänt en stor statsskuld att kräva ut. Aschbergs plan godkändes inte av alla de ryska förhandlarna. Kersjentsev ansåg den politiskt omöjlig. Aschbergs plan skulle innebära ekonomisk ruin. Prisläget för svenska industrivaror var mycket högre än för andra länder. Ett diplomatiskt erkännande skulle innebära att 30 miljoner frysta för den provisoriska regeringen i Sverige skulle frigöras och kunna användas för krediter på 60-90 miljoner. Brantings kommentar var att Kerzjentsev inte haft känsla för de affärsmässiga realiteterna.
Det fanns olika intressegrupper bland de svenska företagen. Gunnar W Andersson smidde storslagna planer på en konstruktion som skulle ge många arbetstillfällen till Sverige, en aktör med altruistiska motivenligt egen utsago. Andersson och Aschberg hade båda en framtoning som kommersiell äventyrare och djärv projektör. Under denna osäkra period var Aschberg och Andersson de två svenska affärsmän som hade de mest inflytelserika kontakterna med Moskva. I förhandlingarna om ryska krediter fanns både storbanker och exportindustri. Enskilda Banken framstod som motståndare till en överenskommelse.
Efter att den svenska riksdagsmajoriteten sade nej till regeringen Brantings ryska handelsavtal svängde styrkeläget och det blev möjligt för Moskva att ställa hårdare krav och använda sig av en handelspolitisk bojkott mot Sverige och vägra betala ersättningar för gamla skulder.
Storbritanniens och Frankrikes handelsblockad varade mellan slutet på 1918 och början på 1922, och åtföljdes i alla fall officiellt av Sverige .Till en början fanns inte stora möjligheter att bryta mot den,eftersom ententens flotta kontrollerade östersjökusten efter det att Tyskland kapitulerat i första världskriget. När den vita sidan i inbördeskriget förlorade terräng öppnades det upp en transportled via Estland 1920. Blockaden luckrades upp vartefter och Lloyd Georges regering i Storbritannien och Hjalmar Brantings regering arbetade för handelsavtal och erkännande, men högerinriktade partier var emot. Handelsavtal slöts 1922 med ett flertal länder däribland Sverige, Storbritannien och Norge kom före. Diplomatiskt erkännande kom 1924, men det fanns vissa kontakter och representation i Stockholm hela tiden.
Olof Aschberg agerade som förhandlare för att åstadkomma ett handelsavtal som skulle kompensera de svenska företagen för de investeringar som gjorts under Tsarväldet. Det var en dragkamp där de sovjetiska förhandlarna erbjöd handelsavtal och ersättningar i utbyte mot full diplomatiskt erkännande. När bolsjevikerna gick segrande ur inbördeskriget mot de vita generalerna och de intervenerande ländernas trupper, bröts handelsblockaden först via Estland 1920. Därifrån fraktades alla möjliga varor, även guldtackor.
I en bok från 1930 ”Bland röda härskare” av George Solomon, en av de ansvariga för Sovjetunionens utrikeshandel, berättar författaren att han träffade Aschberg på samma tåg till Petersburg i december1917. Aschberg berättade om sina idéer att starta en kooperativ bank i Ryssland, Solomon förde det vidare till Lenins svåger, men förslaget föll inte i god jord enligt berättelsen. – Vad menas,frågade Lenin, med denna kooperativa bank. Varför lämna fritt inträde till kapitalisterna, dessa hajar, dessa proletariatets plundrare? Vi ha inte behov av några privata kooperativa företag,det är vi som utgör kooperationen, sade Lenin enligt Solomon.
George Solomon arbetade sedan före bolsjevikregeringens utrikeshandel, och enligt boken hade han kontakt med Olof Aschberg flera gånger i Tallinn när de ordnade med guldaffärerna. Solomon hoppade av från Sovjetunionen redan 1923 och var mycket kritisk mot Lenin och korruptionen inom utrikeshandeln. Men Solomon hade bara gott att säga om Aschberg. ”Så vitt jag kunde bedöma under loppet av vårt samarbete, var Aschberg en mycket intelligent, erfaren och t.o.m.talangfull bankir, som gjorde mig betydande tjänster.”
Problemet var att börsen i Stockholm liten och det gick inte att vräka ut förstora belopp utan att det påverkade guldpriset negativt. Resurser förslösades av inkompetenta personer bland annat i komintern. Om inte räkenskapsböckerna blir förstörda kommer den framtida historieforskningen kunna fastställa totalsumman av hopsparade statsmedel som slösades på ”världsrevolutionens” sak.
Mars1922: Handelsavtal sluts mellan Sverige och Sovjetunionen, men ersättningsfrågor för svenska företag blir inte lösta. Flera svenska företag är intresserade av investeringar och handel med Sovjet, exempelvis Alfa-Laval har en stor export till jordbrukssektorn och ASEA har en fabrik i Jaroslavl där ägandet inte avvecklas förrän 1932. Nobels ryska företag avvecklas inte formellt förrän 1964. För Sveriges del var de privata ersättningskraven överlägset störst i storleksordningen 400 miljoner, den svenska staten hade krav på 7 miljoner. Frankrike hade en stor statsskuld att kräva ut. Efter att den svenska riksdagsmajoriteten sade nej till regeringen Brantings ryska handelsavtal svängde styrkeläget och det blev möjligt för Moskva att ställa hårdare krav och använda sig av en handelspolitisk bojkott mot Sverige och vägra betala ersättningar för gamla skulder.
Guldaffärer och lokomotiv
Svensk industri var pionjärer med att upprätta handelsförbindelserna genom att ta emot storordern på lokomotiv från Sverige. Under ett antal år hade Ryssland tidigare varit tredje största exportland för Sverige och revolutionen hade inte medfört några drastiska förändringar i detta förhållande,trots att handeln minskade i stort. I praktiken blev Sverige något av ett fönster mot Västeuropa för ryssarna. Under inbördeskriget anslöt sig det officiella Sverige till den internationella blockad mot landet som utlystes. Industrin var oskadad efter förstavärldskriget och ville i stället återuppta handelsförbindelserna.Åren 1918 och 1920 var Sverige, trots blockaden, Sovjetrysslands största handelspartner. Från Sverige köptes jordbruksmaskiner,motorer, telefoner och telegrafiutrustning, transformatorer, verktyg och spannmål, och 1920 fick Nydqvist & Holm (Nohab) i Trollhättan den förmodligen största enskilda ordern på järnvägslok någonsin till en och samma leverantör.
På våren 1920 hade ryske folkkommissarien för utrikeshandel Leonid Krasin träffat en svensk som var intresserad av att göra affärer med Sovjetryssland, direktören Gunnar Andersson. Han hade genast erbjudit sig att undersöka möjligheterna att bygga järnvägslok i Sverige. Snart hade han kommit överens med de ursprungliga ägarna till Nohab om att han, om han lyckades med att ro den ryska jätteordern i hamn, skulle få överta företaget. Den 15 majundertecknades ett preliminärt avtal av Krasin om beställning på ett tusen lokomotiv för 230 000 kronor styck. Ett slutligt avtal undertecknades den 15 oktober 1920 och omfattade ett tusen lok av typ E. Det var en modell som konstruerats redan före första världskriget av Henschel i Tyskland och som tidigare tillverkats av den ryska firman Hartmann, som skulle leverera ritningarna. Den mängd guld som skulle föras över till Sverige uppgick till 90 ton, men hur detta skulle ordnas rent praktiskt var en känslig fråga, eftersom flera andra länder ansåg sig ha större rätt till guldet än Sverige på grund av gamla, obetalda ryska lån.
Det guld som kom att levereras till Stockholm,tillsammans med diamanter och andra värdeföremål, kom inte bara från den gamla tsarryska guldreserv och ädelstenar, utan var till stor del stöldgods som tagits eller exproprierats från banker och privatpersoner. I Stockholm smältes guldet ned och fick svenska guldstämplar i stället för ryska. Kritiska historiker menar att det var i själva verket var en av världshistoriens största”pengatvätt”-operationer som genomfördes – med svensk hjälp. Bankiren Olof Aschberg var en av de mest aktiva i dessa affärer. Enligt vissa beräkningar ”tvättade” han ensam ryskt guld och ryska värdesaker till ungefär samma värde som det stulna guld som samtliga schweiziska banker tillsammans”tvättade” under andra världskriget. Men jämförelsen haltar något. För det första var huvuddelen av guldet en del av den tsarryska guldreserven. Det fanns inga ordnade förhållanden som skiljde vad som var tsarens privata egendom och vad som användes i statens intresse. När den provisoriska regeringen tillträdde i mars1917 abdikerade tsar Nikolai den II:e och ingen annan i familjen Romanov ville tillträda enligt en konstitutionell ordning. Därmed blev stämpeln ogiltig och äganderätten till merparten av guldet övergick till den provisoriska regeringen. För det andra fanns det kring 1920 ingen gruppering inom Ryssland förutom bolsjevikregeringen som kunde göra anspråk på att kontrollera statens reserver. Redan 1919 tröttnar den svenska regeringen på att ge något utrymme till både den vita och den röda sidan att föra någon kamp eller propaganda från svenskt territorium. För det tredje var affären var angelägen för svensk del, landet befann sig i en svår lågkonjunktur efter förstavärldskriget och omställningen till fredsekonomi. Det var snarast en kapplöpning vilket land som skulle vinna fördelar genom att vara det första som återknöt handelskontakterna. För det fjärde är det fel att peka ut Olof Aschberg som ensam ansvarig eller huvudansvarig för handeln med guld och för förskingringen av den ryska guldreserven. Tvärtom var lokomotivaffären 1920 – 1924 ett exempel på en bra affär och produktiv investering för båda parter. Merparten av guldet hamnade i USA eller Frankrike ofta som ersättning för krigsskulder. För det femte var det så att Rysslands/Sovjetunionens valuta kollapsade kring 1920-21,hungersnöden var svår i hela landet och det handlade om nödhjälp att importera det nödvändigaste. Tyskland var det andra stora land där hela valutan kollapsade. Frankrike, framför allt konseljpresidenten Clemenceau, var till stor del ansvarig för den halsstarriga politik som ledde till ekonomisk ruin för Tyskland och Ryssland. Det förorsakade en oförsonlig revanschism som var en av huvudorsakerna till nästa världskrig. Krigsminister Winston Churchill var huvudansvarig för hur man drev stödet till den vita sidan, det urartade till korrupta krigsherrar och kosackledare och en utländsk intervention utan något annat perspektiv än en restauration av det gamla tsarväldet.
Det svenska initiativet att bryta handelsblockaden bidrog inte till att konsolidera bolsjevikernas makt, den vita sidan hade redan förlorat. Det fanns ett starkt egenintresse för svenskindustri att exportera, och det fanns jordbruksvaror och råvaror som var intressanta att importera. Dessutom förväntade man sig fortfarande att bolsjevikregeringen skulle bli en kort parentes och att landet skulle integreras i världsekonomin. Något som verkade besannas med införandet av NEP, Nya Ekonomiska Politiken, 1923. Härska Olof Aschberg hitta en ny glänsande roll i den ryska huvudstaden Moskva.
Vad ville Wall Street ?
Den16:e november 1920 kan man läsa i Dagens Nyheter om det fartyg som kommer in från Riga med prominenta personer ombord. Först tror man att det är bankiren Frank Vanderlip, en av världens rikaste från Wall street, åtföljd av Olof Aschberg och Claire Sheridan Winston Churchills kusin, skulptör och just då entusiastisk bolsjevik. Men så visade det sig vara en annan Vanderlip, medlem i ett konsortium från Los Angeles som erbjudits överta en del av Östra Sibirien öster om 160:e längdgraden. Washington Baker Vanderlip, veteranända från 1890-talet i att leta efter mineraler och olja. Han är nu är på väg till USA för att få klartecken från presidenten i Washington att han ska kunna utnyttja en koncessionen på 60 år att exploatera stora delar av Östra Sibirien, innefattande delar av Kamtjatka-halvön. Området är rikt på olja och kol, fiske och timmer.
I ”Wall street and the russian revolution” av Richard B. Spence (2017) beskrivs den föreslagna koncessionen närmare: Om Washington godkände skulle det också innefatta två flottbaser, och därifrån skulle USA kunna kontrollera norra Stilla Havet. Men president Harding godkände inte avtalet, och det gick inte heller bra för Vanderlip med andra förslag – som ett område vid Archangelsk. Det finns en intrig omkring det hela som gör att det inte går att veta om Lenin och Trotskij och andra bolsjevikiska ledare verkligen var beredda att låta det forna ryska imperiet koloniseras av amerikanska kapitalister. Det fanns fler amerikaner som erbjöds samma koncessioner. 1921 och 1922 kontrollerades Vladivostok och Kamtjatka antingen av vita trupper eller av en japansk invasionsarmé. Så de koncessioner som Sovjetunionen utfärdade var inte värda någonting, kanske bara en strategi för att få stormakterna USA och Japan att vända sig mot varandra.
Olof Aschbergs egentliga roll framgår inte. Är han en i gänget från Wall street som ska göra inkomstbringande affärer med Ryssland eller är han bolsjevikernas stödjepunkt för att klara av att sköta förhandlingarna? Eller är han bara en mellanhand med goda språkkunskaper och bankkunskaper ? Både Lloyd George i Storbritannien och presidentens rådgivare i USA är på väg att släppa handelsbojkotten 1921, men man behåller restriktioner för att handla med ryskt guld. Det blir Sverige som ställer upp för att handeln ska fungera med säkerhet i den gula metallen när läget fortfarande är för osäkert för att ge krediter. Men för övrigt finns det inget behov av vidlyftiga konspirationsteorier. När NEP-perioden inleddes fanns det ett positivt intresse av att integrera Sovjetunionens bankväsen i världsekonomin. Men både personliga konflikter och motsättningar om privatbank eller statsmonopol i utrikeshandeln gjorde att Aschbergs tid i Ruscombank blev kortvarig. En som tog NEP på allvar var Gustav Cassel, professor i nationalekonomi i Stockholm, och han kan knappast anklagas för att vilja gå bolsjevikernas ärenden när han 1922 deklarerade ett intresse av att bli rådgivare till Ryska banken.
Albert Engström imponerad av banken
Albert Engström öser beröm över Aschberg och är mycket nöjd mitt sitt besök i Moskva. Liksom Sven Hedin verkar han ha blivit charmerad av de bolsjevikiska ledarna. Om Trotskij, som han tecknar av, säger han att det är ett ansikte som är lätt att teckna. ”Mannen verkade helt och hållet vital och maskulin. Intelligens lyser ur hans ögon och – om också hela Europa skulle reagera mot mina ord just nu, kunde jag avläsa godhet i dem.”
”Ryska Kommersbanken, vilkens president bankdirektör Olof Aschberg var under min vistelse i Moskva, var den enda bank i Ryssland som icke såg ut som en drängstuga, klibbig av smuts och översållad med cigarettstumpar och solrosfrön. Belägen i hörnet av Petrovka och Kusnetskij Most (nära Bolsjojteatern) var den ett mönster av elegans, komfort, liv och rörelse. Man kunde tillbringa sin dag där utan att ha någon känning av att man befann sig i en delvis sönderskjuten stad, där tiggare och andra olyckliga eller lata individer kantade gatorna”.
Bland de framstående personer som Albert Engström träffade på banken var även madame Kollontay, världens första kvinnliga minister.”Lunchen började och vi lyssnade alla till hennes blixtrande konversation”. Hon skulle senare bli uppskattad som ambassadör i Stockholm. Men Albert Engström gick även runt och tecknade av det andra Moskva, tiggarna och rännstenens människor och kom nära både bolsjevikledare och kritiker. Valutan var skjuten i spillror, ett hotell kunde kosta över 8 miljarder rubel – och då tyckte ändå Albert Engström att det var billigt.”Kommunismen är död, men det finns ingen som kan begrava den” var ett slagord som han ofta hörde. Aschbergs bank var en del av NEP – en kort illusion om att Sovjetunionen skulle söka sig tillbaka till en plats i världsekonomin.
På drift – från Peking till Moskva med Sven Hedin
Sven Hedin hade på sin upptäcktsfärd kommit in i en sal innanför Kremls murar. Det var december 1923 och Lenin hade gett ett storartat bevis på sin klokhet genom att genomföra NEP. Kamraten Kamenev nästan skröt med regeringens framsynthet att så gott som frigiva handeln. Därigenom skapades ju möjlighet för den enskilde att göra vinst och grundlägga kapital alldeles som före novemberrevolutionen 1917.
Samma dag begav sig Sven Hedin tillsammans med Albert Engström till ”den noblaste och förnämligaste aristokrat som Tyskland frambragt” Tysklands ambassadör greve Ulrich Brockdorff- Rantzau. Brockdorff hade varit ambassadör i Köpenhamn 1912-1918 och således inblandad i Lenins resa våren 1917. Hedin fann att de hade samma åsikter. ”En dag skulle franska folket vakna till insikt om dåraktigheten i sina ledares våldspolitik. Det skulle kanske rentav gå upp för dem att de skadade sig själva genom att skada Tyskland. Den stunden kommer,när uppblomstringen börja och fortskrida med oanad hastighet. Det skulle sedan icke heller dröja länge förrän Tyskland uppnått en ny storhetstid.” Freden i Versailles lade en säker grund för framtida krig. Tillsammans med greve Brockdorff vandrar han vidare iden svavelosande värld som ska göra honom till en av de främsta husgudarna hos en ökänd tysk diktator 1933.
Några dagar senare är han på en ny scen i Moskva. ”Olof Aschberg, vars ståtliga och vackra hem är dekorerat med gamla rara ikoner och vars bank har en personal på femhundra herrar och damer av olika nationalitet och trosbekännelse, gav en lunch till vilken jag och Albert Engström (och en lång rad diplomater) var inbjudna med folkkommissarien Lunatjarskij”. Man pratade om ett erkännande av Rådsryssland, vilket Hedin var för när han kom hem till Stockholm den 19 december. ”utan tvivel skulle en överenskommelse medföra stora fördelar för båda länderna. Vi kunna lugnt erkänna Ryssland de jure på samma gång som vi hänskjuta våra gamla fordringar till senare underhandlingar.”
Diplomatiskt erkännande och fest i Saltsjöbaden
Sven Hedin kom tillbaka från sin resa genom Asien och Sovjetunionen och var överraskande positiv till att Sverige skulle normalisera sitt förhållande med ett regelrätt handelsavtal och diplomatiskt erkännande. Och med det kan man säga att ett konsensus hade uppstått. Ryssarna som hade lagt stora importaffärer i Sverige åren innan tyckte det var dags att man äntligen kom till ett avslut om Sverige skulle få behålla sin gynnsamma roll. Olof Aschberg stod som värd på Saltsjöbadens hotell för att fira det diplomatiska erkännandet av Sovjetunionen 1924, dit alla kom från vänster till höger, en gammal polischef som Lars Stendahl och författaren Sven Hedin , företagsledare och fackföreningsmän, ambassadör Ossinskij, alla naturligtvis optimister om framtiden utifrån sina respektive utgångspunkter. Det var i rollen som en eklektiker mer än som ”röd bankir” han var festens värd och organisatör.
Antisemitismen ochranan och de vita
I olika versioner ses både den ryska revolutionen och de banker som ville ta sig in i Ryssland som ett utslag av en judisk konspiration. Antisemitismen är en arvedel från Tsarryssland där den användes mot de cirka 10 miljoner judar som levde i de västra delarna av Ryssland och i de områden som skulle bli nya nationer som Polen, Ukraina och de baltiska staterna. Bankiren Olof Aschberg fick regelbundet uppleva vardagsrasismens stereotyper i det tidiga 1900-talets Sverige.
Men i USA valde Aschberg en bank som Morgan och Guaranty Trust Co för ett närmare samarbete. Han uppgav i en intervju med Dagens Nyheter våren 1917 att den judiska firman Kuhn, Loeb &CO till följd av den ryska regeringens hårda framfart mot judarna motarbetat både finansiella understöd åt tsarismens Ryssland liksom handelstraktat med USA. Man kan nog säga att Aschberg tidigt blev en del av Wall street – och amerikanska handelsintressen. Även antisemiten Henry Ford var intresserad av att sälja bilar och maskiner till Ryssland. När Aschberg satt som ansvarig i Ruscombank i Moskva i början på 20-talet tog han utan urskiljning emot alla svenskar som kom på besök, även Sven Hedin och Albert Engström som hade komplicerade aversioner mot judar.
Storbritanniens krigsminister Winston Churchill, Frankrikes konseljpresident Clemenceau och andra av ententens politiker stödde de vita i inbördeskriget och skickade egna interventionstrupper till Archangelsk, Ukraina och östra Sibirien. Försöket att militärt störta bolsjevikregeringen skulle snart urarta till ett extremt blodigt inbördeskrig där de vita bestod av krigsherrar och tsarryska reaktionärer som var ännu mer konekventa med att förskingra guld än bolsjevikerna. Propagandan utmynnade i pogromer mot ”judebolsjevismen” – ett förspel till andra världskrigets utrotningar av Östeuropas judar. Rütger Essén vittnade om generalen Koltjak och de vitas misslyckande i Sibirien i en bok 1924.”Att hans antibolsjevikiska omstörtningsförsök misslyckades berodde på en del faktorer som rörelsen oklara politiska program. Det skulle vara riktigast att utan vidare proklamera tsardömets restauration. I stället ville man under inflytande av de allierade, särskilt Amerika, vara demokratisk och lovade den politiskt outvecklade befolkningen en konstituerande nationalförsamling.”.
Flyttar till Frankrike
Aschbergs tid som bankdirektör i Moskva blir kortvarig. Han tvingas lämna sin post efter en maktkamp mellan Litvinov och Krasin om den ryska utrikeshandeln. Privatbankens tid är snart slut och Sovjetunionen inför utrikeshandelsmonopol för staten. Han är inte populär heller i Sverige och verksamheten som bankir fortsätter i Tyskland och i Frankrike. Bara enstaka notiser om Aschberg når den svenska pressen. Han köper in ett slott i Frankrike. Det kommer till användning för olika verksamheter av mer filantropisk och kulturell karaktär. Aschbergs granne från Saltsjöbaden, Isaac Grünewald, får använda en byggnad för ett konstnärsseminarium.
När inbördeskriget iSpanien rasar och förhållandena i Tyskland blir allt värre tar han emot flyktingar som får bo på slottet. I början på 1939 vill han starta en bank som ska hjälpa judar att emigrera från Polen till Amerika. Hans verksamhet ses inte med blida ögon av den franska regeringen 1939. Han blir arresterad och internerad i fångläger och blir kvar i Vichy-Frankrike till 1941, då han lyckas bli frigiven och tar sig vidare till USA. Efter kriget 1946 är Olof Aschberg optimistisk som vanligt om Sovjetunionens framtidsutsikter. Han tror att handelsförbindelserna med USA nu ska bli goda när Harry Truman har valts till president.
Globala Eremitaget 