Brännvin och bönehus i Almqvists smålandsresa

När Carl Jonas Love Almqvist besöker kusttrakterna i Södermöre 1836 kommer han till ett vägskäl i Påboda. Det är där hans novell ”Kapellet” avviker från den noggrant beskrivna topografin från Värnanäs och söderut och vi hamnar i en imaginär skärgård där församlingens kyrka har ett enkelt kapell utan orgel med en gammal klockare som sköter psalmsången och en gammal bibel från Karl XI:s tid. Den nyinstallerade kapellanen håller sin första improviserade predikan och blir talesman för Almqvists moderna syn på kyrkans roll och på den svenska fattigdomens betydelse.

Vid vägskälet utanför Påboda lämnar Almqvist
topografin för att gå in i fiktionen.

Men har Almqvist bara lånat miljön för något som utspelar sig i en helt annan landsdel och kanske i en annan tid ? Söder om Kalmar tar skärgården slut och där finns bara öde och obebodda skär. Det finns inget kapell och ingen befolkning som skulle kunna hysa de idéer som Almqvist för fram. ”Utopin är projicerat på en öde del av Södermöre, effekten spöklik, det framstår som en välkalkylerad illusion” menar Kurt Aspelin i sin analys av novellen. Skärgården var obebodd på Almqvists tid och har så förblivit menar Roland Lysell som följde med Almqvistsällskapets resa i författarens fotspår 1997. Almqvist vek aldrig av på vägen mot Påbonäs, Djursvik, Ragnabo eller vägen ner mot Bergkvara där kapellet skulle ha kunnat vara beläget inom Söderåkra socken. Han fortsatte i stället vägen ner mot Brömsebro i Blekinge enligt anteckningar och resebrev.

Men är det anledning att lämna Kapellet och fiskarbefolkningen i Södermöre helt åt sitt öde eller finns det trots allt några trådar att plocka upp, även om vi inte kan få någon fullödig litterär bild av hur det såg ut på platsen 1836 ? Även om Almqvist var en föregångare som inte passade in i det efterblivna och oupplysta Sverige i tidigt 1800-tal ?

Vi gör en ny resa i tid och rum och börjar i den dekadenta nedgångsperioden i slutet av 1700-talet. Statens finanser är dåliga vid Gustav III:s statskupp 1772 och man beslutar anlägga kronobrännerier på olika platser i landet för att tjäna in pengar. Kalmar slott används från 1776 med installationer av brännpanna, sädeslager med mera även i slottsgemaken. Kronobrännerierna ökade sprittillverkningen och även försäljningen på ett stort nät av krogar, ofta i närheten av kyrkorna för att öka möjligheten till avsättning. Det fanns även ett antal utspridda krogar på lämpliga platser inom socknarna, sammanlagt 3000 i hela landet som hade rätt att sätta upp kronans vapen.

1771 startade Kyrkeby brännvinsbränneri i Vissefjärda. Till att börja med brändes 40 liter sprit om dagen. Med kronobränneriernas tillkomst kom ett beslut att all bränning till hemmabruk skulle förbjudas. Men fogden i Kyrkeby, Gösta Persson, var listig. När Gustav III skulle färdas mellan Eksjö och Karlskrona måste han passera Norra Kyrkoby gård, (som det då hette) och fogden skickade ut folk för att stanna honom. Gustav III bjöds in på mat och dryck och senare lät fogden resa en sten som minne av besöket. Enligt berättelsen gavs det ett löfte av kungen under denna middag som ledde till att Kyrkeby fick rätten att fortsätta sin verksamhet trots statligt monopol. Det var bara Kalmar slott och Kyrkeby som på lagligt vis fick denna rätt i länet.

I Kyrkeby tillverkades brännvin redan 1771 i den här äldsta bevarade byggnaden.

Statsmonopolet varade inte längre än 11 år till 1787 och blev aldrig någon succé, inte heller ekonomiskt. Kronobränneriets produkter smakade finkel och lönnbrännerierna kunde inte stävjas genom kontroll och bestraffningar. I Kalmartrakten uppstod allvarliga konfrontationer mellan retade bönder och lagens väktare. Husbehovsbränningen släpptes fri och de flesta kronobrännerierna lades ned, bland annat den i Kalmar slott.

Men nu hade superiet tagit ordentligt fart. Genom flera beslut stärks rätten att destillera 1801 och tillverkarna får rätt att sälja en sup nästan överallt i varje bod. Konsumtionen ökar tiofalt till 1820, fyrtiofem liter per vuxen. En brännvinspanna stod på jäsning i varje hem och man tog en sup både på morgonen och eftermiddagen och däremellan om så behövdes.

Var det kapellet eller krogen som var den naturliga samlingsplatsen i byarna och fiskelägena i Södermöre ? Almqvist, som ville beskriva den svenska fattigdomens betydelse i sin diktning, berör inte superiet trots att det borde ha varit ett av huvudproblemen under hans tid. Omkring 1830 bildades den första föreningen för måttligt drickande i Stockholm och därefter kom helnykterhetsrörelsen över hela landet. Man fick en av sina största framgångar först ett par årtionden senare. Hembränning bedrevs på varje gård fram till 1855 då den till sist blev förbjuden.

Fanns det då någon befolkning som kan tänkas ha ägnat sig åt fiske vid kusten i Söderåkra socken ? För att få ett svar på den frågan kan man gå tillbaka till 1680. Sverige hade erövrat Skånelandskapen från Danmark och nu byggde man upp en ny stad och örlogsbas i Carlskrona för att försvara stormakten och försvenska gränstrakterna, bland annat i småländska Södermöre, samma område som hade hotat hela rikets sammanhållning hundra år tidigare under Dackefejden.

En ny båtsmansorganisation för att bemanna örlogsfartygen sjösattes av Carl XI:s regering. Eftersom man inte litade på lokalbefolkningen genomfördes en folkomflyttning och 1500 båtsmän värvades från kusttrakterna i Finland, i Norrland och från andra delar av Sverige. Varje liten by i Blekinge och Södermöre (söder om Kalmar-Nybro) fick sörja för ett båtmanstorp, där den värvade båtsmannen kunde bo med sin familj och sköta ett litet jordbruk. Eftersom Blekinge bara hade cirka 10.000 invånare var det ett stort befolkningstillskott med barnrika familjer. Under den drygt 200-åriga epoken (1680 – 1901) fanns 83 båtsmän i Påboda, 19 i Påbonäs och 57 i Ragnabo. Om Almqvist hade begett sig ut till kusten hade han säkert påträffat en stor grupp småbönder och torpare som hade fisket som en försörjningskälla.

Almqvist kan ha varit påverkad av tidigare väckelserörelser som Herrnhutismen och andra pietistiska rörelser med rötter i 1700-talet. Men konventikelplakatet gjorde det strängeligen förbjudet och straffbart att predika och hålla gudstjänst utanför statskyrkans kontroll. Om Almqvist hade någon verklig förebild till prästen i ”Kapellet” kan det ha varit en skyddsåtgärd att han inte gav honom något namn eller angav någon församling eller geografiskt identifierbar plats. På samma resa 1836 besökte han Smålandskusten norr om Oskarshamn, seglade över förbi Blå Jungfrun och till Öland där han hade stort utbyte av att träffa befolkningen.

Från mitten av 1800-talet växte det upp frikyrkor av olika schatteringar med ett litet kapell i snart sagt varje by i Södra Mörebygden. Söderåkra är en stor och vidsträckt socken ända ned till gränsen mot Blekinge. Men något sidokapell tillkommer inte förrän 1958 i Bergkvara.

Små fiskelägen mellan Värnanäs och Bergkvara fanns det flera av, även sådana som bör ha varit verksamma under Almqvists tid. Skulle han verkligen ha vikit av mot kusten och tagit sig till Påbonäs skulle han ha stött på ett fiskeläge med gamla anor. 1766 var det en markdelning i Påbonäs som föranledde lantmätaren att göra ett besök liksom storskifte i början på 1800-talet.

Skären utanför Påbonäs användes för bete men också för att lägga nät.

Förutom Påbonäs finns det tidiga fiskelägen i Djursvik och Ragnabo. Bergkvara blir den viktigaste hamnen från slutet av 1800-talet. Folkbokföringen från 1880 visar att en stor del av befolkningen inom Söderåkra var verksamma inom marina områden, såsom sjömän, båtsmän och skeppare. Däremot finns bara en notering om yrkesfiskare. 1880 är det sex hushåll som är försörjda av en sjöman eller båtsman i Påbonäs. I Påboda, med 500 invånare (de flesta är barn) är det 38 som har yrken anknutna till sjön, varav en är fiskare. Bergkvara har inte mer än 140 invånare men här finns flera skeppare och handlande. Ragnabo har 240 invånare. 42 sjömän eller båtsmän står på listan för att de är hemmahörande i Söderåkra socken utan särskild bostad, men många av dem hade redan utvandrat till Amerika.

Hur många bönder som har som bisyssla att syssla med fiske framgår inte. Sammanlagt har Söderåkra socken 5018 invånare 1880. Historien om fisket och de redskap som användes finns i en fotosamling på Kalmar museum. Fotografen heter Nils J Nilsson och han dokumenterade Smålandskusten och Öland på 1950-talet, just som epoken var på väg att försvinna. Fisket i Möre kan inte mäta sig med de samhällen som fanns i de riktiga skärgårdar med bebodda öar som fanns i de norra delarna av länet.

Enligt terroiratlasen över maten i Kalmar län – smaken av östra Småland och Öland – var det vanlig vardagsmat med salt strömming eller salt sill men det såldes också annan fisk som torsk, gädda, abborre, ål, id, braxen, lax, mört och sik. Befolkningsökningen i Sverige under 1800-talet byggde på att flera barn överlevde inom fattigbefolkningen. Man talade om ”potatisfolket” som höll sig knappt över svältgränsen, och på samma sätt fanns det på Almqvists ett begrepp för de som var beroende av fisk för sin överlevnad, ” Ichtyophagerna” som han kallade dem i ”Kapellet”.

Ett sentida kapell i Bergkvara

Den dubbla dialektiken mellan påbjudet statligt eller privat initiativ i brännvinsframställningen och statlig monopolkyrka eller frikyrka skapade förutsättningarna för de folkrörelser som under 1800-talet nådde ut och förändrade landsbygden. Men det är inte så lätt att hitta ett tydligt referensmaterial om i vilken utsträckning ”Kapellet” i Almqvists diktning återspeglade en början till en mental rörelse i befolkningen eller om det 1836 var för tidigt för något sådant . Om det i stället rörde sig om hans egna fantasier som behövde få ett utlopp. Det vittnar mer om den svenska fattigdomens obetydelse än det omvända.

Kyrkeby brännvinsbränneri höll ställningarna någorlunda till 1971, och på senare år har produktionen återupptagits av potatisbrännvinet, nu med gastronomiska förtecken. 100 fiskare finns kvar i Kalmar län i en stadigt sjunkande yrkeskår och det sportfiske som bedrivs sker i sötvatten. Några ålfiskare har specialtillstånd i ett annars nedlagt fiske.

De flesta småkapellen har försvunnit, står öde eller har blivit sommarställen.

Vidare läsning:

Carl Jonas Love Almqvist Kapellet – Törnrosens bok 1837

Länsstyrelsen Kalmar län Smaken av östra Småland och Öland – en terroiratlas

Kalmar läns museum, fotosamlingen Fisket i Kalmar län Nils J. Nilsson

Almqvistiana 34 /2012 Almqvistsällskapet

Kyrkeby.com Kyrkeby bränneri och museum

Kalmar slott arkeologisk Kalmar läns museum

undersökning 1998-2000

Blekinge och Södra Möres båtsmän http://www.diginpast.se/bmregister

Båtsmän i Blekinges socknar kulturlandskapetblekinge