När Axel Schulmans bok ”bränn alla mina brev” gavs ut 2018 ifrågasattes genast hur pass äkta brevcitaten och de skildrade händelserna var och hur central triangeldramat mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz och Karin Stolpe 1932 var för deras fortsatta liv och antagonism.
Då vi i en bokcirkel läst ”Stäppvargen” av Hermann Hesse strax före pandemin 2020 fick jag anledning att gå in och analysera omständigheter runt den fina svenska översättningen från 1932 gjord av Karin Stolpe (möjligtvis i samarbete med Sven Stolpe)
Det är lite symptomatiskt att en bilolycka (som jag själv då googlade fram en notis om från DN:s arkiv) får bli en av centralpunkterna i en litteraturhistorisk debatt initierad av Lapo Lappins artikel i nättidskriften ”Kvartal” i april 2023.
Sven Stolpes dagboksanteckningar enligt Svante Nordins biografi : I ett brev till Kaj Bonnier sommaren 1931 berättar Sven om sin lungoperation och om bilolyckan ”Själv har jag just inga nerver att slita sönder och är oberörd fysiskt. Men Karin är rätt deprimerad och har haft flera ganska svåra nervösa sammanbrott. …jag inser själv att det måste vara lite krävande att vara min fästmö.” Men bröllopet hålls som planerat.
Lapo Lappin refererar i sin artikel i Kvartal till ett brev som Sven skrev till sin mamma också sommaren 1931. Han tar upp bilolyckan och hotar med att han kanske kommer köra sönder flera bilar med flit. Tonfallet är utpräglat narcissistiskt. Det förefaller inte så säkert att sitta bredvid förarplatsen när Sven sitter vid ratten, speciellt i en tid innan bilbälten och krock-kuddar var uppfunna.
Virkelighedslitteraturen
Det kom aldrig att bli något lyckligt äktenskap, men det finns mycket annat som spelar in än den korta romansen med Olof Lagercrantz. Lapo Lappin gör en förtjänstfull insats att presentera motsatsen mellan bestsellerförfattaren och de något uppblåsta anspråken på en berättelse ”based on a true story” där Schulman själv ska ha grävt fram viktiga arkivuppgifter.
Men Lapo Lappins genomgång av källor i brevsamlingarna och tidningsnotiser om bilolyckan är inte heller så mycket resultat av eget grävarbete. Felaktigheterna i ”Bränn alla mina brev” påpekades av släktingar och andra redan när boken kom ut 2018. Jag själv påpekade en del felaktigheter för några år sedan och Alva Dahl i en understrecksartikel i SvD hösten 2022.
Det är kanske inte den nära släktingens biografi och subjektiva uppfattningar som ger den mest rättvisa beskrivningen av Sven Stolpe och hans omgivning, men som nära vittne har den ett värde i sig. Synd bara att förläggare och regissörer inte bromsar och tillåter släktfejden att få så stort genomslag.
Den pågående diskussionen kring Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev” är en bekant övning för oss i Norge skriver den norske författaren Simon Saetre i en artikel i Sydsvenskan 14 april. I själva verket sammanfattar den över tio års norsk litteraturdebatt.
Det började 2009, med de tre första delarna av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Romanformen var sliten, det var dags för reality hunger. Det var som om språket fick en annan intensitet när det handlade om det verkliga, och äntligen dominerade litteratur det offentliga samtalet.
Det blev sedan problem med ”virkelighedslitteraturen” och även för sakprosan (exempelvis Åsne Seierstads bok om om bokhandlaren i Kabul), med släktingar som upplevde sig bli förtalade och rättegångar som följd.
Lapo Lappins artikel i Kvartal bidrar däremot inte mycket till en rimlig beskrivning av Karin Stolpes liv och bevekelsegrunder. Att hon valde att gå in i äktenskapet med Sven och hålla fast vid det trots alla problem är lätt att förstå utifrån situationen för kvinnor under 1930-talets moral och ekonomiska beroenden.
Konflikten i det offentliga livet mellan Sven Stolpe och Olof Lagercrantz berörde annat än privatmoral. Om det kan man läsa vidare i mina tidigare artiklar om finska vinterkriget, Oxfordrörelsen, och ideologiska motsättningar som syntes i press och bokpamfletter under den tid DN:s kultursida var en rikslikare i landet och Stolpe sedd över axeln inom kultureliten.
Stolpe och den litterära debatten
Flera litteraturvetare har intresserat sig för Sven Stolpe och hans roll i Sverige. Birger Christofferson gav 1956 ut en ambitiös studie baserat på skriftliga källor, med ett fåtal kompletteringar med brev och samtal med författaren själv. I Dagens Nyheter var det Ingemar Wizelius som gav boken en syrlig recension. ”Det är ingen övertygande historieskrivning, och läsaren har svårt att alltid hålla sig sig lika allvarlig som författaren… Christoffersons bok är emellertid ingen ohämmad panegyrik.”
Wizelius menar att Christofferson är orimligt överslätande exempelvis om Stolpes skrivningar i ”I Smältdegeln” från 1941. Det var då Sven Stolpe gick som längst vad gäller att flörta med nazismen. ”Jag har inga sympatier för nazismen. Men den förefaller mig vara en ganska tilltalande andlig rörelse vid sidan av den åskådning vid sidan av den åskådning som Eyvind Johnson utger för att vara demokratisk och humanistisk”.
Nästan alla som var inblandade i diskussioner om Stolpes förlöpningar speciellt omkring 1940-41 var i livet och det hade varit mer intressant om Christofferson citerat eller intervjuat dem i stället för att radda upp citat från vindflöjeln Stolpe. Nu kommer inte Christofferson längre än till det halvt urskuldande …när han är hårt trängd i en polemik, sviker honom de sunda värderingarna.
Men även om Sven Stolpes förlöpningar från 1940-41 var hans allvarligaste och väckte berättigad oro för att han kunde bli en Quisling-person i händelse av en tysk invasion – som lyckligtvis inte blev av – var det ett mönster i hans röriga debattstil. Han använde sig mycket av superlativer och kategoriska omdömen och personangrepp var kulturdebattens livsluft.
På 50-talet tog han kraftfullt ställning för att Torsten Kreuger var oskyldig i pamfletten ”En svensk Dreyfus-skandal” om det flera decennier segdragna målet om Högbroforsbolagets konkurs. Att den snåriga juridiska processen granskades kritiskt var inte Sven Stolpe ensam om. Men både Ivar och Torsten Kreuger var djupt insyltade i stöd till nazistiska organisationer. Torsten Kreuger ägde Stockholmstidningen (där Sven Stolpe ibland medverkade) och Aftonbladet, som var tyskvänliga under andra världskriget – vilket bidrog till att Expressen startades.
Stolpe framförde inte bara att Torsten var oskyldig utan också att finansmannen Ivar Kreuger blev mördad och själv var oskyldig till finanssvindlerier. Det var teorier som under 30-talet framfördes av den författaren Gustav Ericsson och den nazistiska pressen i Sverige men knappast togs på allvar utanför de kretsarna. Men hos Stolpe levde föreställningen kvar.
Flera andra av Stolpes attityder och val av umgänge gick i samma riktning, som antisemitismen och samarbetet med Per Engdahl. Men ingen beskyllde Stolpe för att ha varit organiserad nazist, utan han behandlades korrekt och fick goda recensioner för sina böcker även av dem han räknade som motståndare.
Svante Nordin är i sin biografi 2014 ”Sven Stolpe – blåsten av ett temperament” och Lapo Lappin i Kvartal april 2023 är också mycket ambitiösa i sina efterforskningar, bland annat med brevsamlingarna. Men har inte Svante Nordin i sin iver att rentvå Sven Stolpe i frågan om nazismen och de religiösa irrfärderna i oxfordrörelsen och katolicismen blivit väl panegyrisk i likhet med Christofferson?
Svante Nordin gör sitt inlägg i den aktuella debatten genom en understreckar-artikel i Svenska Dagbladet 16 april 2023. Han verkar inte ha tagit intryck av bland annat Hans Hederbergs kritik av Nordins biografi om Sven Stolpes ageranden under andra världskriget, utan menar fortfarande att Stolpe blev förföljd för att ”vara nazist” trots att frågan var mycket mera komplicerad.
När Svante Nordins bok kom ut påpekades bristerna i fråga om Sven Stolpes inställningar till nazismen i olika perioder av TV-producenten Hans Hederberg, som kunde plocka fram citat som Nordin hade missat. Svante Nordin har gjort ett litteraturhistoriskt viktigt arbete med att ta fram källmaterial från brevsamlingarna, men samtidigt lämnat flera trådändar om Karin Stolpe, äktenskapet och Stolpes madonna-hora-syn i kvinnofrågor obearbetade eller idealiserande till Svens förmån.
Det är det som kommer igen när Alex Schulman skriver sina romaner om morföräldrarnas miljö. Fakta blandas ihop och mycket kan bevisas inte överensstämma med verkliga händelser men det blir en succéroman och film för stor publik. Litteraturhistorikerna har en smalare publik, men Lapo Lappin lyckas med konststycket att vinna stor uppmärksamhet och debatt om frågor som i stort redan är diskuterade.
Inte många läser Sven Stolpes böcker i dag, men författaren är stilistiskt ett slags länk till dagens arga bloggare och fake news-skribenter och på det sättet får han en välförtjänt plats i parnassen. Men är Lapo Lappin ute efter att rentvå Sven Stolpe i likhet med tidigare litteraturhistoriker som gett sig på ämnet, eller finns det ett intresse att fördjupa och bredda beskrivningen av hans insatser och tillkortakommanden ? Och att ge Karin Stolpe en plats som hon förtjänar ?
Globala Eremitaget 