Många av de manliga representanterna i släkten Wahren i Finland valde den militära banan. Flera åkte till Tyskland under första världskriget för utbildning i 27:e kungliga preussiska jägarbataljonen i Lockstedt. De deltog på den vita sidan under inbördeskriget 1918 och blev sedan yrkesmilitärer i den finska armén. Till dem hörde Håkan Wahren, Åke Wahren och Carl Gustaf Wahren och alla hade viktiga militära uppdrag under 30-talet, vinterkriget och fortsättningskriget.
Om Håkan Wahren kan man läsa på annan plats https://globalaeremitaget.com/sverige-finland-krig-och-diplomati-med-forhinder/ Han var kommendör för Björneborgsregementet och fick 1932 i uppdrag att hjälpa till med att avveckla ett fascistinspirerat kuppförsök i Mäntsälä. Under kriget arbetade han på Generalstabens personalavdelning där han motsatte sig att SS-officerare kunde få återanställning i den finska armén. Han råkade illa ut, eftersom han i likhet med flera andra ansvariga officerare gömt undan vapen för att kunna göra motstånd om Sovjetunionen försökte genomföra en statskupp efter separatfreden 1944. Men straffet blev kortvarigt.
Carl Gustaf Wahren värvades till Generalstaben och fick uppdrag som militärattaché i Sovjetunionen från 17 februari 1935 till 29 september 1938. Han avlöste överstelöjtnant William Häkli, och innan dess hade den legendariske Aladár Paasonen varit placerad i Moskva för att senare placeras i Berlin under dramatiska år. Som underrättelsechef i Finland förde han ut hemliga arkiv till Sverige i operation ”Stella Polaris” 1944 för att undgå att Sovjetunionen skulle få tag i känsliga uppgifter.
Carl Gustaf Wahren kom till Moskva under en period när utrikesministern Rudolf Holsti hade ett viktigt möte med de ryska (sovjetiska) ledarna i februari 1937. på bilderna syns Wahren och Holsti på väg hem, Holsti vid middagsbordet, bilderna där under motparten Molotov och Litvinov. Under Holstis tid som ansvarig för utrikes ärenden 1936-38 skedde en uppmjukning av kontakterna med Sovjetunionen. Holsti träffade utrikeskommissarien Maksim Litvinov, som var positivt inställd till ett samarbete med västmakterna och de nordiska länderna för att motverka det nazistiska Tyskland, som sågs som det främsta hotet. Holsti tyckte han fick ett gensvar för en säkerhetspolitik där ett nordiskt samarbete var viktigt samtidigt med ett godkännande från Moskvas sida.
Men andra krafter var i antågande, vilket man kan märka när man läser protokoll från utrikesmötet.
På en avslutande middag var Litvinov sjuk och frånvarande och den ansvarige för Folkkommissariatet Vjatesjlav Molotov agerade som värd. Holsti fick dock en möjlighet att träffa Litvinov på sitt arbetsrum dagen efter. De goda kontakterna mellan Holsti och den västvänliga Litvinov får ställas i kontrast till Molotovs och Stalins alltmer tyskvänliga linje redan från 1936.
Som attaché i Moskva var Carl Gustaf kringgärdad av starka begränsningar var han kunde röra sig och vilka han kunde prata med. Utrensningarna och Moskvarättegångarna pågick och i Kjell Westös roman ”Hägring 38” kan man läsa om vantrivsel i Moskvas diplomatiska miljö. Rörelsefriheten var ytterst begränsad och övervakningen minituös. Major Wahren kunde rapportera hem om hur arresteringarna undergrävde den Röda armén som förberedde sig för krig.
Litvinovs ställning var redan undergrävd 1937 men han lämnade inte utrikesministerposten förrän 3:e maj 1939. Efterträdaren Molotov skulle komma att dra in Sovjetunionen i ett samarbete med NaziTyskland som resulterade i den ökända Molotov-Ribbentrop-pakten som innebar att Finland och de baltiska staterna lämnades i Sovjetunionens händer och Polen delades mellan de sammansvurna.
Hufvudstadsbladet kunde 1938 informera om hur långt Stalins utrensningar hade nått och den amerikanske journalisten H Knickerbockers antaganden samma år om Hitlers villkor för att samarbeta med Stalin var allmänt spridda. Litvinov byttes ut mot den tyskvänlige Molotov.
Tyskland kunde importera olja och livsmedel från östfronten och strida på västfronten. Men till skillnad från de flesta andra som föll i onåd hos Stalin hade Litvinov både ett fysiskt och politiskt liv senare. Han skickades ut som ambassadör i USA 1941-43 och han fick återkomma som vice utrikeskommissarie 1943-46 när Tyskland inte stod så högt i kurs längre. En bidragande orsak till att Litvinov( eller Meir Henoch Mojszewicz Wallach-Finkelstein ) fördes åt sidan var hans judiska bakgrund. Såvitt man vet dog han en naturlig död 1951.
Paaasikivi i Moskva 1939 – ett omöjligt fredsuppdrag.
När Carl Gustaf Wahrens tjänstgöringstid i Moskva var över åkte han på semester till Tjeckoslovakien. Krisen var akut och när han var i Karlsbad kunde han märka förberedelserna från Tysklands sida att invadera Sudetlandet inom en månad. Hans rapport överglänste de finska militära attachéernas rapporter från Berlin och Warszawa. Under kriget blev han kommendör för en Sissibataljon i södra Finland som hade till uppgift att göra räder in bakom linjerna på fiendens territorium.
Åke Wahren fick en kommendering 1938 att vara adjutant till de tyska gästerna vid 20-årsjubileet av Helsingfors intagning med hjälp av tyska trupper i april 1918. Ett ännu större jubileum inträffade den 16:e maj i Helsingfors med inbjudna internationella gäster, veteraner från Tyskland och Sverige. För de tyska gästerna blev det en propaganda-turné, veteranerna som ledde den tyska aktionen hyllades som hjältar. Främst bland dem greve von der Golz och amiral Meurer, ledare för den tyska militära insatsen 1918, tillsammans med den diplomatiske representanten i Finland minister Wipert von Blücher.
Hufvudstadsbladet hyllade 20-årsminnet av den tyska arméns hjälp till den vita sidan i inbördeskriget, bara bildbehandlingen på förstasidan antyder en kritik mot att von der Golz och Meurer använde tillfället till nazistisk propaganda.Bakom dem överstelöjtnant Åke Wahren och major J.E. Hydén.
Tyskarna sjöng de nya tyska nationalsångerna och gjorde Heil Hitler-hälsningen, medan de finska värdarna höll sig till det normala soldatprotokollet med honnör.
En vindkantring var på väg i den finska opinionen och i statsledningen. Rudolf Holstis västvänliga linje och betoning på nordiskt samarbete skulle komma att ersättas redan samma höst av tyskvänliga politiker, öppna för militärt samarbete med Tyskland under plan Barbarossa. Norden splittrades och Rudolf Holsti förlorade sitt inflytande.
Hälsoskäl och tyska påtryckningar påskyndade Holstis avgång: vid en diplomatmiddag i Genève hösten 1938 hade han i berusat tillstånd uttryckt sig förklenande om Hitler, vars radiotal sällskapet åhörde.
Tyska krav på pakten
Men de tyska nazisterna hade ett större byte på kroken än Finlands lojaliteter. Redan 1937 förekom det rykten att Litvinov var på väg ut från den sovjetiska utrikesledningen. I juni 1938 avslöjade den amerikanske journalisten Hubert Knickerbocker i en artikel som man kunde läsa i Dagens Nyheter att en rysk-tysk pakt var på gång och att Hitler hade ställt två ovillkorliga krav:
Att Maxim Litvinov måste avgå som utrikesminister och att Dimitrov måste avlägsnas som ordförande för Komintern (Kommunistiska Internationalen)
Dessvärre var pakten mellan Ribbentrop och Molotov inte till någon fördel för Finland. Sovjetunionen fick fria händer att starta vinterkriget och Finland offrades. Von der Golz försäkran när han var i Helsingfors att ”vi tyska finlandskämpar alltid kommer att vara finlandsvänner till sista blodsdroppen” var redan komprometterad.
Globala Eremitaget 