Karin Boye och psykoanalysen

I en text som Karin skrev 1938, under en kurs i psykologi på Viggbyholmsskolan, finns några självbiografiska punkter som kan tjäna som inledning på varifrån hennes depression kom sig av:
”De mest uppskakande minnena är från de olika tider, då mamma drack… …särskilt högtiderna, framför allt jularna, var fruktansvärda, men också vid alla bjudningar gick man omkring med hjärtat i halsgropen… …då jag fått eget rum vid elva års ålder använde hon min garderob som vinkällare. Jag har många andra minnen, men de bleknar alla mot denna stora ångest. (texten finns med i Pia-Kristina Gardes fotobok om Boye)

Den här genomgången grundar sig på en läsning i en bokcirkel av ”Kallocain” och handlar bara om en liten delaspekt, Karin Boyes egna erfarenheter av neurosbehandling och hur det har behandlats och hur det överensstämmer i ett skiftande biografiskt material.

LÄKARBESÖK

I boken ”Kris” finns ett läkarbesök beskrivet, ”Malin” besöker ”doktor Sixten Ringström” i Lärkstaden. Dialogen avslöjar en arrogant och självupptagen person med en patriarkal inställning. Neurosen tas inte på så stort allvar och ”Malin” blir ordinerad arsenik och valeriana. I biografierna ges två alternativ att identifiera doktorn. Båda hade kontakt med kretsarna i Wien runt Sigmund
Freud och psykoanalysen, men kom att välja olika terapeutisk inriktning efter ledstjärnorna Sigmund Freud, CG Jung och Alfred Adler. Men ”Sixten Ringström” kan också vara någon annan läkare utan psykoanalytisk skolning med mottagning för nervsjukdomar.

På 1890-talet var hypnos en behandlingsmetod för ”hysteriska”
kvinnor. Målning av Richard Bergh 1892.

Poul Bjerre och Alfhild Tamm, hade egna läkarpraktiker redan några år efter sekelskiftet 1900, de var individuella läkare med egen utformad behandling, men de terapeutiska inriktningarna fungerade ofta som antagonistiska sekter. Det är psykoterapins och psykoanalysens förhistoria i Sverige det handlar om. För litteraturhistorien spelar det mindre roll vem som var ”doktor Sixten Ringström”.

Bjerre hade sin mottagning på Östermalmsgatan
Alfhild Tamm hade privatpraktik på Valhallavägen

STUDENT I UPPSALA och CLARTÉ

Karin Boyes intresse för psykoanalys var väckt och skulle fortsätta under hela hennes levnad. En ytterligare tidig kontakt med psykoanalys fick Karin genom studentumgänget i Uppsala. Det var genom Tore Ekman 1924 och hon fick en kort försöksanalys under våren. Han var sedan med i kretsen runt Clarté, där det fanns flera medicinare som var intresserade av psykoanalys. Även i den grupp som formerades runt tidskriften Spektrum (1931 – 35 ) var intresset stort och många artiklar om ämnet publicerades. Men psykoanalysen i Sverige var inte tillräckligt utvecklad och tillfredsställde inte Karins behov av en mer djupgående psykoanalys, och hon sökte sig därför till Tyskland.

BERLIN

Att djuppsykologin och Freuds teorier om det omedvetna väckte intresse i en så kluven personlighet som Karin Boyes är knappast förvånansvärt, menar Barbro Gustafsson Rosenquist i sin avhandling om Karin Boye. Karin rörde sig i välutbildade, närmast avantgardistiska kretsar, och kom rätt tidigt i kontakt med den för tiden helt nya läran. 1931-32 valde hon att fortsätta sin analys i Berlin.
Ingen av Boyes psykoanalyser kom till rätta med hennes problem att kunna hantera de återkommande depressionerna och självmordstankarna. Därtill var hennes personlighet alltför komplicerad. Hon levde i en tid där samhällskraven, religionen, krig och katastrofal politisk utveckling i världen (kanske avgörande) bidrog på ett sätt som inte ingår i den här diskussionen. Följande är en presentation av analytiker som Karin Boye kan ha anlitat för en kortare eller längre period.

Poul Bjerre:

Läkarpraktiken låg på Engelbrektsgatan och var öppen tre dagar i veckan. Men han hade redan under kriget satsat på att bygga ett ”sommarställe” Vårstavi i Grödinge. I ett reportage i Dagens Nyheter från 1926 får man veta lite mer om hur Bjerre startade sin verksamhet. En populär föregångare i placebo-teknik och själsläkekonst var vid den här tiden den franske apotekaren Emile Coué, vars skrifter även spreds i Sverige och lade grunden för att gå till en nervläkare. Hans metod byggde på optimistisk självsuggestion. Patienternas förväntningar var inte mycket mer än lite pep-talk och några piller, även om Bjerre hade en hel världsbild som han ville förmedla i andra sammanhang. Emile Coué och hans motto blev den framgångsrika kupletten ”Bättre och bättre dag
för dag
” i Ernst Rolfs revy 1923.

Poul Bjerre

Nu för tiden var person håller på med suggestion
Och själv man avgör nu sitt väl och ve
När den stora skrällen kom köpte jag en bok därom
Hatten av för gamle herr Couée
Jag lärt att hur åt helsike den hela än må gå
Ska man bara hålla huvu’t upp och säga så

Bättre och bättre dag för dag, bättre och bättre dag för dag
Bara glädje hjärtat rymmer

Strunt i sorgerna och alla bekymmer!
Om än ställningen är svag, så säg med välbehag
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah!
Det går bättre och bättre dag för dag

Det fungerade fram till julen 1932 då Ernst Rolf ådrog sig lunginflammation och avled efter att ha gått ner i vattnet vid Lidingö. Av tekniska skäl och för att rädda arvet till Tutta Rolf räknades det inte som självmord i den efterföljande rättsliga utredningen. I Povel Ramels revy PowShow från 1969 får hela publiken lyfta på hatten för den då helt okände herr Coué och så drar man ramsan:
Alla balla hubba, alla dinkan.
hubba, alla hubba, alla balla dinkan,
alla hubba, dinkan, alla dinkan,
alla balla hubba, Japp:

Ett helsidesreportage i Dagens Nyheter 1926

Poul Bjerre hade blivit intresserad av psykoanalysen genom sin praktik i hypnos och engagemang i övernaturliga fenomen. Han gav ut en bok 1905 om ”Fallet Karin” – en experimentell studie av spiritistiska fenomen i ett öde hus. Karin Nauckhoff var en jägmästarhustru med nervösa besvär som börjat höra knackningar i väggarna och föremål som rörde sig av sig själva i huset. Vid en
andeseans fick Karin Nauckhoff, som var spiritistiskt intresserad, kontakt med en ande som kallade sig Piskator. Psykologen Poul Bjerre blev anlitad av familjen och tog på sig att utreda fallet. Han fann sig kunna framkalla knackningarna i huset på beställning under hypnos av Karin och blev
övertygad om att dessa orsakades av nervstrålning.


Man kan säga att Bjerre hade intressen som sträckte sig långt utanför psykologin och att hans egen ”psykosyntes” – som han utformade efter att ha brutit samarbetet med Sigmund Freud – hade inslag av kvacksalveri. Eller att han åtminstone inte hade mycket att erbjuda Karin Boye. Även om det är
en nidbild av Bjerres terapi inbjuder han till det genom att vara så öppen för spiritism, självsuggestion och religiösa föreställningar.

”Sixten Ringström” passar därmed in på Poul Bjerre. Den biografiska litteratur som mer djupgående handlar om de problematiska faktorerna hos Poul Bjerre är dels ”Poul Bjerre människosonen” avJan Bärmark och Ingemar Nilsson (1984) och ”Bära bud” av Håkan Bravinger (2008), som är ett ingående personporträtt i litterär form. Bravingers porträtt av Poul Bjerre berör en begränsad tidsperiod och säger inte mycket om hans yrkesverksamhet eller hans personliga bemötande av patienter, men Bärmark och Nilssons bok gav upphov till en viss debatt 1984. Maria Bergom-Larsson tycker att författarna begår lustmord på Bjerre och hans förmenta narcissism. Bengt Börjesson reagerar med ett inlägg där han kallar Bjerre för fascistoid. Det är ett hårt omdöme och vi återkommer till det…


Alfhild Tamm:

Så vem är ”Sixten Ringström” om det inte är Poul Bjerre ? Johan Svedjedal menar i sin biografi ”Den nya dagen gryr” att besöket som Karin Boye skildrar i ”Kris”ska ha gjorts hos Alfhild Tamm, med ungefär samma förlopp som i romanen. Den uppgiften går tillbaka till en artikel av Ingeborg Abramsson i svensk litteraturtidskrift 1982. I Kaj Björks (svåger till Leif Björk) bok ”Karin Boye och hennes man” kommer kontakten med Alfhild Tamm inte till stånd förrän 1926 då både hon och Leif Björk ( dåvarande make) funnit att Poul Bjerre inte varit någon kompetent analytiker. Karin Boye var under några månader 1925 Bjerres patient, skriver Kaj Björk, men i Svedjedals biografi anges däremot inga kontakter mellan Boye och Bjerre.

Alfhild Tamm

Alfhild Tamm var skolläkare vid Åhlinska skolan 1913–19, och vid Statens folkskoleseminarium 1913–25 och kan mycket väl haft kontakter med Karin Boye utan att det lett till någon behandling på hennes privatpraktik. Uppgifterna i boken ”Kris” ger inte något stöd för att ”doktor Ringström” skulle vara en kamouflerad Alfhild Tamm. Det är inte bara omständigheter som kön, familjeförhållanden, personlighet som inte stämmer. Alfhild Tamm var starkt engagerad i socialt arbete och engagemang för undervisning om dyslexi , hjälpklasser och sexualupplysning. Hon var i första hand en läkare med speciellt intresse för psykoanalys.

Dessutom blir det svårt att förstå varför Karin Boye 1926 eller 1928 skulle välja att gå till Alfhild Tamm om hon hade så negativa erfarenheter från tidigare kontakter. Årtalen för Boyes kontakter med Alfhild Tamm är svävande i akademiska uppsatser och avhandlingar. Christer Enander hävdaratt Karin gick i djupanalys hos Alfhild Tamm från 1928 och att den hade en genomgående positiv inverkan. Svedjedal anger åren 1926-27, att analysen avbröts i förtid och att Karin ogillade Alfhild Tamm och kallade henne gammal moralistisk fröken.

Att Alfhild skulle ha uppträtt på ett sätt att det överensstämmer med ”doktor Ringström” verkar inte sannolikt. Däremot räckte hon inte till som psykoanalytiker för att vara till någon större hjälp för Karin. Sina största insatser gjorde hon inom skolan och sexualupplysningen. Alfhild levde själv på
Lidingö tillsammans med sin assistent, det närmare förhållandet vet vi inget om. För sexualupplysningen skrev hon en uppmärksammad bok om onani och hon hade förståelse för homosexuell kärlek. Hon var med och bildade psykoanalytiska föreningen 1945 och utbildade bland annat Barbro Sandell som sedan skulle gå sina egna vägar på 70-talet då hon bildade Holistiska föreningen och reviderade Freuds teorier. Sekterism och vildsinta teorier fortsatte att vara många psykoanalytikers livsluft.

De hjälpklasser och OBS-klasser som Alfhild Tamm var med och byggde upp råkade senare i vanrykte bland annat för att man inte lyckades upprätthålla någon god standard på pedagogiken. Några av de psykoanalytiker som hon var med och utbildade på 50-talet skulle sedan bli upphöjda och därefter råka i vanrykte efter Säter-modellens fall och Tomas Quick-affären. Alfhild Tamm
levde till 1959 och kan inte gärna lastas för urartningen inom hennes intresseområden. Någon mer uttömmande förklaring varför inte Karin Boyes analys hos Alfhild Tamm inte ledde till några framgångar mot hennes neuroser ges inte och det finns inga uppgifter om att de skulle haft några kontakter senare i livet.

Tore Ekman:

Tore Ekman var en några år äldre student som Boye träffade under studenttiden i Uppsala 1924. Under en nattlig promenad samtalar de och beslutar att Tore ska ge henne en provanalys som varar några veckor innan han reser till Tyskland. Tore Ekman finns med i kretsarna kring Clarté och Spektrum. Något resultat utom att Karin var positiv till fortsatt psykoanalys ges inte.

Berlin I: Walter Schindler

Walter Schindler

Barbro Gustafsson Rosenqvist har i sin jakt efter vittnesmål fått tag på ett brev skrivet av analytikern Walter Schindler, som hade Karin Boye som patient i Berlin. Skuldkänslor, dödsdrift och inåtvänd aggressivitet präglade på den tiden Karin Boyes existens. Enligt läkarens egna ord led hon av eine sogenannte endogene Depression mit einem psykogenen Überbau in einer depressiv disponierten Persönlichkeit (en så kallad endogen depression med en psykogen överbyggnad i en depressivt disponerad personlighet). I hennes diktning framgår en inåtvänd aggressivitet. Svedjedal uppger att redan till Berlin motiverades med att hon ville bli av med sin homosexualitet. Till en början gick analysen bra, men Svedjedal refererar ett brev till Erik Mesterton där hon säger: ”Jag har upptäckt att Schindlers metoder är särdeles tvivelaktiga, analys blandad med suggestion” och hon kände att hon behövde en kvinnlig psykoanalytiker.

Berlin II: Jeanne Lampl-de Groot:

Jeanne Lampl-de Groot

Lene Lampl visste man i Boye-forskningen länge inte vem det var. Barbro Gustafsson Rosenquist kom fram till att det var en psykoterapeut nära kretsen kring Sigmund Freud och att hon sedan var verksam i Holland. Hennes specialitet var kvinnlig sexualitet. Karin upplevde ett genombrott men efter några månader såg hon inte av henne. Dessutom hade hon inte råd att fortsätta behandlingen. Det positiva med vistelsen i Berlin 1932 var själva miljöombytet. Men en svensk psykoterapeut uttryckte resultatet av hennes analys ”att jämföra med en operation, som väl blottlagt en elakartad svulst, men aldrig lett till svulstens avlägsnande”.

ALINGSÅS OCH KALLOCAIN

Karin bodde i Alingsås för att vårda Anita Nathorst. Hon hade tidigare varit gift med Iwan Bratt, läkare och psykoterapeut, som hade sin mottagning i samma hus. Någon källa påstår att Karin fick psykoanalys av Iwan Bratt men det lär inte ligga någon sanning i det. I samtida pressklipp dementerar Iwan Bratt själv detta. Ulf Boye skrev dagbok under de dagar man letade efter Karin Boye.

Den 26 mars skrev Bratt ut en ny sorts sömnmedel, Adofenyl, åt Karin och Bratt tog löfte, utan att veta något, av henne att inte missbruka det. Hon har sedan meddelat att hon var mycket nöjd med detta medel, då det dels gav sömn, dels gjorde henne så glad och lätt om hjärtat. Därför misstänktes det att hon redan förbrukat en hel del av de 100 tabletter som skrevs ut. Den 23:e på morgonen hade hon sovit dåligt och klagat på att inte sömnmedlen gjort nytta och haft gråtparoxysmer. ” ”Vi talade om sömnmedlet och det förmodades att hon hade cirka sextio tabletter kvar. Denna dos trodde icke Bratt var dödande. ” ”Jag kan tyvärr inte säga att jag tyckte om denne Ivan Bratt. Han verkade alltid litet påträngande och kom med icke dithörande personliga, lite närgångna frågor och han stödde sig på sin auktoritet. Det är möjligt att detta är typiskt för en psykoanalytiker, men jag märkte att han förstått mycket litet av Karin. Han hade ju heller aldrig psykoanalyserat henne. Av personer i Alingsås har jag hört att han var mycket aktad som politiker och kommunalman, men jag märkte samtidigt att han som person ej var lika respekterad.

Bratt var angelägen om att få göra en obduktion av Karin, han var kanske angelägen att huvudorsaken till dödsfallet skulle vara förfrysning och inte förgiftning.

Iwan Bratt

Iwan Bratts mottagning låg centralt i Alingsås, i ett hus som numera är rivet. När Peter Weiss gav ut tredje delen i ”Motståndets estetik” (1981) – Peter Weiss bodde och arbetade där 1940-41 och träffade då Karin Boye – reagerade Iwan Bratts son på beskrivningen av läkarmottagningen och tyckte att den drogs ned i smutsen. I motsats till Boye gick Peter Weiss i analys hos Iwan Bratt.

Peter Weiss menade att den miljö som Karin Boye delvis vistades i under sin sista tid i ett gästhus befolkat av förvisade som smög om varandra, försvann för ett par timmar i själasörjarens rum, kom fram igen utan hopp, tillbragte sin tid med att irra omkring. Bratt betraktades i progressiva kretsar som en pionjär, men företrädarna för den traditionella psykologin avfärdades som kvacksalvare, såg som det huvudsakliga syftet med sin behandling att dela med sig något av sin glättighet.

Hitler som psykoteraput

Sveriges psykoterapeutiska förening fick ett svårt problem med sina internationella kontakter efter machtübernahme. Tyskland var det dominerande landet för vetenskapliga kontakter och så gällde även för psykoterapin. Den som blev ordförande för de terapeuter som tilläts fortsätta sin verksamhet i Tyskland var Matthias Göring, kusin till Hermann Göring. 1933 fick den svenska läkarföreningen höra på ett föredrag av Poul Bjerre om den tyska föreningen och den delikata uppgiften om ”Mein Kampf” skulle räknas in som en viktig vetenskaplig grundlitteratur – i stället för utmönstrad litteratur av bland annat Sigmund Freud och hans lärjungar.

Hermann Göring
Matthias Göring

Kusinerna Hermann och Matthias Göring ”räddade” den tyska psykoterapin.

Poul Bjerre hade ingenting till övers för nazismen, men nu uppstår problemet med Göring som ”skyddshelgon” för psykoterapins överlevande under det nazistiska idealet med den friska sunda människan som dessutom är renrasig arier. Redan tidigt censurerades uppgifter om Herman Görings mentala hälsa och narkotikaberoende. Enligt läkaretiken var alla journaler om hans behandlingar i Sverige hemligstämplade. När Göring kom till makten i Tyskland 1933 bestämmer sig ändå vårdaren Ruben Zetterlund att han ska lämna ut de graverande uppgifterna från Långbro sjukhus och Aspuddens vårdhem. De publicerades i en del tidningar men väckte inte någon större uppmärksamhet.

Bjerre som ”fascistoid”

Poul Bjerre och CG Jung hade framträdande poster i den internationella psykoterapiförening där den största gruppen var de som stannat i Tyskland och anpassat sig till nazismen vid makten. Frågan om Bjerre deltagande och eventuella ansvar blev ett slagträ mellan olika psykoanalytiska grupperingar efter andra världskriget. Sigmund Freuds böcker hade bränts på bål i Tyskland och det stora antalet psykoanalytiker med judisk bakgrund hade tvingats fly. CG Jung däremot uppfattades ha samma inspirationskällor som nazismen i sitt intresse för mytologier. Richard Noll gav 1994 ut en bok om Jung-kulten – en modern mysteriereligions födelse, där Jungs nationalromantik ochkollektiva omedvetna granskas närmare. Paul Bjerre var den svenska psykoterapeut som stodnärmast CG Jung i sina teoretiska resonemang och religiöst färgade mytologier.


Tyskland är ett viktigt land vad gäller psykoanalysens utveckling efter andra världskriget, men man var länge tysta om vad som egentligen hänt under nazistväldet. Tills den amerikanske forskaren Geoffrey Cocks publicerade en bok om Göring-institutet 1997 ”Psychotherapy in the third reich”.

På besök i Sverige 1941

Kanske var det något av detta Bengt Börjessonsyftade på när han stämplade Bjerre som fascistoid 1984, att anpassningen hade gått för långt? Poul Bjerre stretade emot den tyska dominansen och vägrade ta på sig rollen som ordförande 1940.

Det förtjänar dock ett påpekande att det fanns ett vetenskapligt utbyte mellan Göringinstitutet och svenskainstitutioner även under brinnande krig. 1941 kom den tyske psykoterapeuten doktor August
Vetter från Göringinstitutet i Berlin till
teknologföreningen i Sverige för en
föredragsserie som handlade om psykologiska prov för att tillsätta chefer inom industri och handel. De företag som finansierade August Vetter var IG Farben och Volkswagen. Det var inte särskilt ovanligt att forskningskontakter med Tyskland upprätthölls under den nazistiska perioden. I Sverige lärde man sig tyska som första främmande språk och i läkarkåren fanns det många som hade sina sympatier för Tyskland.


Men det som är lite speciellt är att IG Farben är det företag som är mest känt för att ha slavarbetare, och de planerade för att bygga en stor fabrik koncentrationslägret i Auschwitz.


När vi kommit så här långt i presentationen av de psykoanalytiker som Karin Boye hade kontakt med kan vi se att det inte fanns någon som var kompetent nog eller fick tillräckligt med tid på sig för att bota eller lindra Boyes neuroser och delvis suicidala karaktär. Enbart psykoterapi är inte verksam mot svårare neuroser, psykoser eller andra allvarliga psykiska sjukdomstillstånd.


Men det fanns inte heller rent medicinska behandlingar som fungerade. Kemiska medel som var verkningslösa eller rent av farliga , men som påstods vara lugnande eller bra för nerverna marknadsfördes även i seriösa sammanhang i början av 1900-talet, även i läkartidningar.

Att neurosen hade sin debut under tonåren vittnar Karin Boye själv om. (Ur boken ”kris”)

I uppväxtåren hade hon vetat att livet var fasa… det kom över henne om kvällarna då hon hade lagt sig… Hon var överkänslig och tog åt sig även sådant som förmodligen var propaganda i syfte att få den egna sidan att utföra en våldsam hämnd : ”…under finska revolutionen hade en familj blivit fastspikad med tungorna vid bordet…” och i en fingerad dialog i samma bok säger doktor Ringström: ”…det hade kvittat tämligen lika under vilka omständigheter och i vilka ideal hon hade vuxit upp. Flickan var ganska degenererad helt enkelt, det märkte man ju redan på hennes extatiska, för att inte säga hysteriska läggning. Hon är med all sannolikhet predestinerad melankoliker…”

Tjugo år senare hamnade hon i en djup depression när hon skrivit färdigt ”Kallocain” när Peter Weiss träffar henne. ”Hon bestred att upplevelserna i Berlin skulle ha givit henne uppslaget till romanen (Kallocain), snarare hade det sprungit ur en vanmakt som bestått alltsedan hennes tidiga barndom. Vistelsen i Berlin hade, precis som psykoanalysen, varit till ingen nytta, sa hon, hon hade återvänt i känslan av att ha misslyckats.”

%d bloggare gillar detta: