Rysk-japanska kriget i Stockholm

Konni Zilliacus, Akashi Motojiro och agentverksamheten i Sverige

Höstens stora militärmanöver 1904 är förlagd till Hälsingland. I Söderhamn förbereder det nyrenoverade stadshotellet mottagandet av de militära attachéerna från åtta olika länder. Det rysk-japanska kriget hade då pågått sedan februari samma år. Man kan se utifrån rumsplaceringarna hur de internationella allianserna vid tillfället såg ut, även om alla deltagare var med om gemensamma genomgångar av manövern. I en korridor bodde överste Alexejeff från Ryssland tillsammans med militärattachéerna från Österrike, Belgien, Danmark och Tyskland. I en annan del av hotellet bodde den japanske översten Akashi Motojiro tillsammans med överstarna från England och Frankrike.

Det svenska infanteriet får tillfälle att visa upp sina färdigheter. Det är en orolig tid och i pressen förekommer mycket uppgifter om att det rysk-japanska kriget kan sätta sina spår även i närområdet och i Östersjön. Ett rykte berättar om japanska torpedbåtar i Östersjön, och att personer för rysk räkning i sydsvenska städer fått i uppdrag att hyra ångare för bevakningstjänst mot de japanska torpedbåtarna. De ryska myndigheterna berättar om ett misslyckat attentat mot flottbasen Kronstadt. Om man lyckats sätta fästningen i brand skulle med alla sannolikhet alla sprängämnen i Kronstadt explodera. Rykten att attentatet planlagt sav japanerna har ej bekräftats. ”Alla utländska arbetare som voro sysselsatta på fästningens laboratorium äro afskedade.”

Det fanns också uppgifter som direkt pekade ut Akashi: En Petersburgkorrespondent berättar att en rysk tjänsteman och landsförrädare vid namn Ivkoff hängdes i Schlüsselburgfängelset. Man hade undersökt Ivkoffs pulpet och funnit en packe brev, innehållande hela korrespondensen med militärattachén Akashi.

Lyckosam placering

 Akashi hade varit militärattaché i den ryska huvudstaden Petersburg i två års tid när kriget bröt ut i februari 1904. Han blev utvisad och flyttade sin verksamhet till Stockholm. Under sin tid i Petersburg, hade han grundligt lärt sig det ryska språket, men han var isolerad i den diplomatiska världen. Författaren Shiba Ryotaro berättar i sin omfattande roman om rysk-japanska kriget om Akashi Motojiros lyckosamma placering i Stockholm. Här fanns en färdig organisation som kunde dra nytta av den Japanska statens villighet att finansiera all typ av verksamhet som syftade till att försvaga fienden Rysslands militära slagfärdighet och politiska stabilitet.

 Svenska Dagbladet har en intervju med Akashi i samband med höstmanövern i Hälsingland. Han berättar utförligt om sin militära karriär och sin syn på några frågor om infanteriets organisering. Det grämde honom att endast få vara med om krig i fred, då han nu som bäst kunnat deltaga i de blodiga striderna för sitt fosterlands välfärd – han skulle föredragit Mukden mot Söderhamn. Han ska åka till Berlin och intervjuaren uttrycker en förhoppning om att han ska ta vägen över Trelleborg-Sassnitz för att inte väcka uppståndelse i Danmark.

 Medans Akashis rörelsefrihet i Sverige förefaller ha varit mycket god är det annorlunda i Danmark. Marinattachén i Berlin, baron Takikava,företog en rekreationsresa till Danmark i samband med att det ryktades om att den ryska Österjöflottan skulle avsegla till krigsskådeplatsen i Fjärran Östern. Besöket riktades framförallt mot hamnar och signalstationer. Den danska polisen följde honom hela tiden och anhöll honom slutligen. Den danska oppositionspressen, däribland Georg Brandes i Politiken riktade kritik mot de ansvariga: Regeringen har gjort hela landet löjligt genom det otroliga kryperiet för Ryssland. Akashis ankomst till Stockholm (hans huvudkälla är Akashis egna redogörelser). Han anlände tillsammans med den japanske ministern för Ryssland Kurino Shin´ichiro till Stockholms Centralstation, där de hälsades välkomna av Oscar II idet kungliga väntrummet. Akashi ville i första hand träffa Johan Castrén, ledare för den underjordiska finska rörelsen. Han skrev ett officiellt brev med meddelande ”att överste Akashi Motojiro vill träffa er. Var vänlig föreslå tid och plats.” Knappast ett brev avfattat av en regelrätt spion.

Våren 1903 utvisades 53 medlemmar i den finska oppositionen till Sverige. Det var ett miltstraff i förhållande till att bli utvisad till Sibirien och det var inte svårt att upprätthålla det politiska arbetet. De flesta tillhörde den svensktalande minoriteten och hade ett stort stöd i Sverige från släktingar och många inflytelserika personer i Sverige. Huvuddelen förespråkade fredliga metoder och ett konstitutionellt Ryssland med speciella rättigheter i Finland.

Castrén avvisar brevet, men istället får Akashi ett besök på hotellet, någon som knackar på dörren. Det visar sig vara Konni Zilliacus, som presenterar sig.Här går historien sedan isär mellan hur Akashi har redovisat händelserna och hur Konni Zilliacus beskriver dem i sina memoarer. Men detaljerna spelar mindre roll. Det råder samstämmighet om att det var den japanska krigsledningen och Akashi som stod förfinansieringen och Konni Zilliacus som hade kunskaperna om hur oppositionen i Ryssland och Europa såg ut och hur man skulle kunna samla dem till gemensamma aktioner mot Tsaren.

Den japanska militärattachén

Akashi hade ingen talang för att spionera, säger Shiba Ryotaro. Han tog av sig uniformen när han kom till Sverige, men uppträdde aldrig förklädd eller inkognito som spion. Mycket snart efter ankomsten till Stockholm vann han Zilliacus som en bundsförvant och de åkte i en täckt vagn, det snöade, till den finska gruppens högkvarter högst upp i ett femvåningshus. Där får han träffa Jonas Castrén,som visar sig vara helt inställd på samarbete mot en gemensam fiende. Han kommer inte att få några problem när han närmar sig andra dissidenter.

Castrén tog upp telefonluren och ringde det svenska arméhögkvarteret.Kapten Aminov konfererade med förste löjtnant Klingstierna som sände andre löjtnant Bergen till Ryssland för att spionera för Akashis räkning. Under det två år långa kriget mellan Ryssland och Japan hade Akashi tur hela tiden. Finland hade stöd från alla andra fria nationer i Europa och samarbetet med Zilliacus ledde till kontakter med andra oppositionella inom det ryska imperiet.

En polsk kontakt i socialistpartiet introducerades av Zilliacus. Hans förslag var att Japanska armén skulle sprida ett flygblad till polska soldater i ryska armén och uppmana dem att desertera. Akashi förde vidare förslaget, men högkvarteret i Tokyo viftade bort det,”vi vill inte fråga utomstående om hjälp. Det skulle lämna en mörk fläck på vår historia.” Det spreds aldrig några flygblad till de polska soldaterna. Några omfattande deserteringar från polska trupper omnämns inte i Shiba Ryotaris bok. Det viktigaste för den japanska arméledningen var att försvaga de ryska truppernas stridsmotivation, och man brydde sig inte så mycket om vad som hände med den finska nationaliströrelsen eller försöken att störta den ryska tsaren. Visserligen finansierade man inköpet av vapen och ammunition som fartyget Grafton skulle smuggla in i Finland nära Petersburg, men när den affären gick mot sin upplösning fanns det redan en fredsuppgörelse mellan Japan och Ryssland.

Zilliacus version

Direktefter Akashis ankomst till Stockholm sökte Zilliacus upp honom för att presentera sin egen idé och det brev han fått från den polska kontakten Dmovski. Zilliacus var redan känd och uppskattad efter att ha bott i Japan under två år på 1890-talet och skrivit en bok om japansk kultur. Akashi ville telegrafera hela projektet till Tokyo.Ett möte ordnades i Krakow. Inom en vecka bekräftade Akashi att allt var klart. Dmovski avreste till Japan via Amerika och spred propaganda till polska rekryterna. Några månader senare knackade Akashi på dörren till Zilliacus kontor på redaktionen för ”Fria Ord”. Det första fältslaget till lands hade ägt rum vid Yalu-floden, Koreas norra gräns, och Japan hade vunnit en viktig seger. Akashi hade kommit för att gratulera till vår förstaframgång. Tio tusen polska fångar hade tagits. Ett helt regemente hade gett sig så snart japanerna kommit över floden och ryssarna slog till reträtt. Manskapet hade vägrat lyda order och hade hotat skjuta ned sina ryska officerare om de inte lämnade trupperna ifred.

Zilliacus har alltså en annan version vad som hände med de polska trupperna i Fjärran Östern. I uppgörelsen ingick att de polska soldaterna skulle erbjudas vidare resa till Amerika efter kriget om de inte ville återvända hem. Efter den första framgången för myteri och desertering omgrupperade det ryska befälet trupperna. Polackerna fick tjänstgöra bakom de egentliga fronterna varifrån det var oändligt mycket svårare att desertera. När det gäller beskrivningar av hur kontakterna och konferenserna med de ryska partierna och de nationalistiska rörelserna sköttes under ett flertal resor runt i Europa finns det mindre skillnader mellan Zilliacus memoarer och Shiba Ryotaris bok. Den viktigaste är att Akashi har en mer aktiv roll i Ryotaris bok – han deltar och yttrar sig på mötena, medans Zilliacus utelämnar alla hänvisningar till att Akashi framträdde offentligt.

Den finska exilgruppen

Jonas Castrén tillhörde de som blivit utvisade från Finland 1903, och han var ledare för det nyfinska partiet, i kraftig motsatsställning till det gammalfinska partiet. Akashi räknade honom som den viktigaste kontakten att knyta med den finska exilgruppen. Zilliacus hade stöd av en minoritet från några av de yngre, men det nämns aldrig något antal eller namn på de som stödde aktivisterna. När kriget mellan Ryssland och Japan bröt ut blev det lättare att driva radikala krav och få stöd till en undersökning av vilka ryska partier man kunde samarbeta med utöver de liberala kadetterna.

Konni Zilliacus nämner inte Castrén. Däremot Axel Lille som inte ville samarbeta med honom på redaktionen för ”fria ord” därför att den var för ryssfientlig. Av de äldre har han också problem med sin vedersakare senator Mechelin som inte vill delta i något samarbete som är utanför lagstiftningen och äventyrar möjligheten att kunna återvända till Finland. Operationen med vapeninköp och smuggling med fartyget Grafton skedde utanför Sveriges gränser, liksom värvningen av besättning. Däremot angjorde ett par mindre fartyg svensk hamn och när revolutionen stod på sin höjdpunkt. Hösten 1905 kunde de små fartygen som Cysne och Cecil ta med de aktivister som fanns i Sverige till Helsingfors eller Åbo utan hot om några arresteringar.

Smuggeltrafiken

Zilliacus hade tidigt en viktig roll i den fredliga och konstitutionella rörelsen i Finland. Han var en av de drivande för att samla in namnunderskrifter. Under åren 1902 – 1904 var han ansvarig för smuggeltrafiken under tre somrar med förbjudna tidningar och litteratur över Ålands hav till små hamnar på den finska sidan som inte bevakades av de ryska myndigheterna. Till stor del var han personligt ansvarig för frakten med sin privata yacht ”Marza”. Genom att alla de oppositionella partiernas tidningar smugglades tillsammans med ”Fria ord” lade han grunden för även ett annat samarbete. Knappast någon annan än han kunde klara av att leda konferenserna i Paris och Amsterdam och på andra orter på kontinenten med så vitt skilda politiska partier och nationella rörelser..

Svensk militär

Det nära samarbetet mellan de finska exilpolitikerna och den svenska arméledningen byggde på en lång tradition. Men det fanns också svenska officerare som helst ville erövra Finland tillbaka utan att skapa en självständig nation.

Äventyrliga idéer och krigsplaner var inte något nytt, utan en tradition bland en del annorlunda tänkande militärer. Under det polska upproret 1863 upprättade Julius Mankell en plan att anfalla Ryssland genomsamarbete med Napoleon III eller med andra stormakter. Och 1868, på150-årsdagen av dödsdagen, restes en staty av Karl XII, som pekade på den förlorade landsdelen österut.

KarlXII:s fälttåg i österled fick en renässans genom Axel Rappe, som1895 – 1905 var chef för Generalstaben. Han började sin militära karriär med en uppsats där han hyllade Karl XII:s geniala fältplaner. Att det svenska arméhögkvarteret började smida planer1904 samtidigt som den japanske militärattachén kom till Stockholm var helt följdriktigt, men inte populärt i det svenska utrikesdepartementet.

 När Kurino och Akashi omplacerades till Stockholm fanns det en förväntan om att information skulle var lätt att inhämta. Men, som Shiba Ryotaro påpekar, även om Sverige var en självständig nation,fruktade man rysk aggression, och ryska myndigheter höll ögonen på den svenska regeringens myndigheter i lika stor utsträckning som sina egna. Ryssarna skulle sannerligen inte tolerera något japanskt spioneri. Den finska exilgruppens diskussioner rapporterades till Ochranan, Tsarerns hemliga polis. Zilliacus kontakter med Akashi var välkända,även om man kanske inte visste alla detaljer om hur mycket pengar som fördes över och vilken sorts aktiviteter som man stödde.Information kan ha nått den svenska regeringen genom de svenska sympatisörerna till den finska saken, exempelvis Sven Palme eller Gösta Mittag-Leffler som var personligt bekant med utrikesministern.

Ochranan i Paris London och Stockholm

Ochranan hade ett stort lokalkontor i Paris, och det vimlade av spioner mot de som kunde vara Rysslands fiender och man understödde mord och provokatörer. Speciellt inom och utom de ryska revolutionära partierna. Zilliacus vittnar om att det kryllade av spioner i Stockholm och att även den svenska polisen höll reda på honom. Ochranan övervägde att även bygga upp ett lokalkontor i Sverige,men kom fram till att man inte behövde det eftersom samarbetet med den svenska polisen fungerade så bra.

 I Zilliacus memoarer är det bara Ochranans centralt placerade provokatör Jenfer Azev som presenteras med namn. Han passerade Stockholm 1902 och var ansvarig för det Socialrevolutionära partiets våldsamma aktioner. Eftersom Jenfer Azev var med och planerade flera mord på Tsarens ministrar och höga ämbetsmän tog det lång tid innan han avslöjades för sitt dubbelspel. Alla de spioner som skickades till Skandinavien var lättare för Zilliacus och andra att genomskåda, enligt vad han själv påstår.

Graftonaffären

Sommaren1906 kunde den ryska tidningen Novaja Gazeta i en speciell bilaga publicera alla detaljerna i faksimil om Akashis förehavanden med Zilliacus i vapensmugglingen med fartyget Grafton för att starta en revolution …av dokumenten framgår det att georgiern Dekosani och finnen Konni Zilliacus var förmedlare från revolutionärernas sida. Pengarna gick till att in köpa gevär , fartyg mm och det fanns ett aktstycke med en förteckning på de inköpta vapnen och hur de fördelats till olika revolutionära grupper bland annat för Graftonaffären och vapenlasterna i finska skärgården. Alla anträffade gevär var tillverkade i Schweiz.Det är troligast att den informationen snappades upp i korrespondensen, genom postöppningen i Paris. Ochranan belönade de poliser och tjänstemän som hjälpte till att samla in information.

Som hjälp för att föra över pengar till spioner och agenter användes en bankkontakt, en herr Lindberg, som var så lojal att han senare blev utnämnd till japansk honorärkonsul. Det är i alla fall en uppgift som Shiba Ryotaro förmedlar i sin bok. Samarbetet mellan den Japanska underrättelsetjänsten och den underjordiska finska rörelsen tas upp i en uppsats av Olavi K. Fält, professor på Åbo Universitet, 1976 i tidskriften Asian profile.

”Stockholmsparlamentet”samlades i Stockholm i september 1903. En nio-manna-kommittébildades för att ta upp förhandlingar för samarbete med de rysk liberalerna, Zilliacus argumenterade för att gå längre och samarbeta med fler partier.

I februari 1904 verkade det som om Zilliacus var välinformerad om att Japan förberedde sig genom att låta handelsfartygen föra med sig militärt material. I fråga om samarbetet med den polske motståndsmannen Roman Dmowski finns det en mer krånglig historia.Zilliacus överdriver antalet polacker som ska deserterat, det kan inte ha rört sig om mer än några hundra. Det hade därför inte någon betydelse för att ändra styrkeförhållandena i kriget. Men det var en inledning till ett närmare samarbete i Europa.

Sven Palme och Ernst von Vendt

Ernstvon Wendt träffade Zilliacus i Finland när han ville ha hjälp att trycka en underjordisk tidning i Åbo. Hans minnesord i Aftonbladet vid Zilliacus död 1924 var beundrande, men det fanns händelser och ageranden som man helst ville förtiga.

”Han levde och kände sig som en fribrytarchef i ett gerillakrig. Han var ett märkligt och fängslande fenomen av seg vilja och uppfinningsrikedom. Han gav sig in i vapensmuggling, samarbete med ryska revolutionärer och oändligt mycket annat som en gång ska tas fram ur minnets gömmor när någon sakkunnig penna skriver den märkliga biografin över fenomenet.”

Sven Palme var en nära vän till Konni Zilliacus under åren i Sverige.Han förvarade det finska arkivet i sitt kassaskåp. Zilliacus var ofta gäst hemma hos Sven Palme och han var frispråkig om vad han sysslade med och hur diskussionen gick inom den finska exilgruppen. Men i Sven Palmes dödsruna 1924 är det bara namninsamlingarna och Kagalen som blir ihågkomna, ingenting om Zilliacus tid som aktivist och motsättningarna till de äldre motståndsmännen och konstitutionalisterna.