● Stäppvargen 1932

Det var kulturtidskriften ”Fronten” med sitt speciella bibliotek gav ut Stäppvargen med författar och översättarparet Sven och Karin Stolpe som uttolkare av det tyska originalet. Psykoanalytiska teorier hade under några år fått fäste i svenska kultursfärer, men mottagandet var svalt av boken – bara en längre recension i Dagens Nyheter.

Att översättningen tillkom genom ett samarbete mellan makarna Stolpe kan ifrågasättas, eller i alla fall hur intimt det samarbetet var. Det gäller också ett tiotal andra översättningar som de ska ha gjort tillsammans enligt Översättarlexikon, och andra böcker på deras separata listor. ”Det finns skäl att anta att Karin Stolpe översatte betydligt mer än vad hon fick erkännande för” framhålls det i Översättarlexikon.

Huvudpersonerna och översättarna

Man kan läsa in Sven och Karin som inkarnationer av huvudpersonerna i Stäppvargen. Sven Stolpe är en inkarnation av Harry Haller, den misantropiska kulturmänniskan och Karin Stolpe den levnadsglada Hermine eller hennes väninna Maria. 1932 framställs av flera levnadstecknare som det

avgörande året för makarna och deras fortsatta liv, det år som Karin gav sig i en i en otrohetsaffär med den unge Olof Lagercrantz. Speciellt gäller det Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev”, där andra traumatiska händelser komprimerats till ett enda år . Alex har här försökt hitta en psykologiskt autentisk sanning som går att kommunicera till en större publik.

Det är mer meningsfullt att källkritiskt ta upp Svante Nordins biografi ”Sven Stolpe – Blåsten av ett temperament ” och som komplement Sverker Oredsson ”Jönköpingsperspektiv på världen under andra världskriget”. Ingen av levnadstecknarna tar upp påverkan från parets översättargärningar eller ”Stäppvargen” som motiv”.

Familj

Både Karin och Sven kom från hem med en traumatisk skilsmässobakgrund. Karins föräldrar Hans Euler Cheplin och Astrid Cleve, som skilde sig när hon var 5 år 1912, var både högutbildade naturvetare. Hans von Euler Cheplin fick tjänstledigt från Stockholms högskola för att delta som officer i Tyskland under hela första Världskriget. Astrid var Sveriges första kvinna som arbetade som kemist, först tillsammans med maken, sedan bla på Skoghalls trävarulaboratorium för att sedan slå sig ned som bonde i Bergslagen som ensamuppfostrare av fyra barn

Studier och yrkesroll

Karin var språkbegåvad och läste pedagogik, tyska och romanska språk på Stockholms högskola och blev en erkänt kvalificerad översättare med böcker från sex olika språk. Hennes arbete som översättare hamnade i skuggan av makens verksamhet, och enligt Svenskt Översättarlexikon är hennes insatser sannolikt underskattade. Listan i Översättarlexikon tar upp ett 60-tal titlar för Karin och cirka 160 för Sven, varav 12 ska ha varit gemensamma översättningar av makarna. Betydligt sämre är statistiken för Karin Stolpe i Libris.

En stor del av de översatta böckerna är närmast kiosklitteratur och religiös uppbyggnadslitteratur eller annat som gjordes för brödfödan, men de gjorde också viktiga insatser för att introducera mera bestående facklitteratur och romanförfattare som Herman Hesse. Det finns skäl anta att även Översättarlexikon kan ha underskattat Karins översättarinsatser och i motsvarande grad överskattat Sven Stolpe, som ibland använde sig av pseudonymer som ”SJS” och annat. Sven Stolpe var överhopad med annat arbete, kunde läsa två romaner om dagen, men inte villig att ge Karin en självständig ekonomisk och yrkesmässig roll i äktenskapet. Det gäller speciellt de böcker med ett mera intrikat psykologiskt innehåll, både facklitteratur och romaner, där Sven stolpe sannolikt kom till korta – ofta kritiserad för dålig behandling av källor och ovetenskaplighet. Här ska speciellt nämnas Sigmund Freuds ”Vi vantrivs i kulturen” som kom ut 1931 i översättning av ”SJS” och ett flertal grundläggande verk av CG Jung.

Sven Stolpe psykiatrisk analys

Utgående från Svens egna beskrivningar av konflikter och otrohet kan man dra slutsatsen att han var höggradigt narcissistisk. Narcissisten söker efter en tillförsel för att reglera sin egen låga självkänsla som ett sätt att upprätthålla sitt ”jag”. Personen behöver därför konstant bekräftelse för denna bild som de upprätthåller: att vara överlägsen med en unik och speciell attityd. Bakom denna fasad finns en osäker person med låg självkänsla som behöver den andra personen som stöd.

Erich Fromm definierade teorin om elak narcissism 1964. Han beskrev det som ett tillstånd där personen hade ett antisocialt och hotfullt beteende. Delar av teorin kan möjligtvis vara tillämplig på Sven Stolpe, men man bör då betona att verbala utgjutelser tillhörde vardagsretoriken inom vissa kulturtidskrifter och dagstidningarnas kultursidor – även om Stolpe hade för vana att gå längre än någon annan.

Bilolycka och bröllop 1931

Datering av de olyckor Karin råkade ut för varierar, och i vilken mån de skulle ha tillkommit avsiktligt. Den bilolycka som går att belägga vid en digital sökning är en dikeskörning i maj 1931.

Axel Schulman utgår i sin bok ”Bränn alla mina brev” från att Sven hade en suicidal läggning och att han hade för avsikt att ta med sig Karin in i döden.

I Svante Nordins biografi ”Sven Stolpe – blåsten av ett temperament” finns några brevcitat som kan kasta ljus över en del händelser: I ett brev till Kaj Bonnier sommaren 1931 berättar Sven om sin lungoperation och om bilolyckan ”Själv har jag just inga nerver att slita sönder och är oberörd fysiskt. Men Karin är rätt deprimerad och har haft flera ganska svåra nervösa sammanbrott. …jag inser själv att det måste vara lite krävande att vara min fästmö.” En notis i Dagens Nyheter meddelar att bilolyckan inte var värre än att båda kunde lämna Löwenströmska sjukhuset utan större skador. Men Sven läggs in snart därefter för en operation av lungorna, orsakad av hans tidigare sjukdom. Trots de besvärliga omständigheterna hålls bröllop som planerat.

Äktenskapet och kriserna

Kommer så den mest omtalade av händelserna i det stormiga äktenskapet mellan Sven och Karin. Några veckor under sommaren 1932 pågår en kärleksaffär mellan Karin och den helt unge Olof Lagercrantz som ska färga av sig på hela fortsättningen, Svens misstänksamhet och Karins underkastelse men också nya otrohetsaffärer, verkliga eller fantiserade. ”Sven kommer att fordra att du visar alla brev” skriver Karin till Olof. ”Nu vill jag be dig, bränn dem för Guds skull. Och röj mig aldrig. Mitt liv hänger på det. Under nuvarande omständigheter är det farligt. Sven är inte att leka med” . I ett senare brev formulerade hon sig om de böcker Lagercrantz skrev …att din djupa förståelse… …räcker för den andra inom mig som jag föraktar men inte blir kvitt.

1936

skriver Sven i ett brev till Kaj Bonnier att äktenskapet ska bestå efter en ny otrohetsaffär. Den skyldige mannen hånar honom, hustrun är hysterisk. Skillnaden den här gången är att han för första gången mött Gud och fått syndernas förlåtelse. Han har tagit steget in i den högkyrkliga Oxfordrörelsen som ger honom själslig ro.

1940

I mars skvallrar ett brev om att Karin har flyttat och överväger skilsmässa. Någon månad senare anses Karin fullkomligt galen galen och sägs beskylla Sven för att slå henne blodig och vägra henne pengar.”Hon skall och får aldrig mer komma tillbaka”. 1946 kulminerar det hela och en man i bekantskapskretsen utpekas. Svante Nordin är mer än försvarsadvokat än en levnadstecknare, och tar inte ställning till behandlingen av hustrun Karin, om det hot och den misshandel som omnämns i dagboksanteckningar borde ha tagits mer på allvar.

En kort hänvisning finns i Nordins biografi om Karins inställning under kriget: ”Det är begripligt att Karin sedan länge kände sig klämd mellan sköldarna och föredrog en strikt pacifistisk neutralitetspolitik.”

Karin råkade ut för svåra brännskador efter en gasexplosion i hemmet.1946 enligt Översättarlexikon. Rimligtvis handlar det om en svår olyckshändelse och inte någon avsiktlig handling. Svante Nordin förlägger olyckan med gastuben till sommaren 1942 och Alex Schulman förlägger Karins brännskador till en bilolycka 1932 för att förhöja dramatiken.

Oxfordrörelsen

Karin Stolpe går en annan väg än Hermine i ”Stäppvargen” för att överleva och få kontroll över ”den andra inom mig”. Genom förmedling av den norske författaren Ronald Fangen dras Sven Stolpe in i en från början amerikansk frälsningsrörelse, och båda makarna deltar sedan fram till att de på 40-talet konverterar till katolicismen. I ledningen för den religiösa sekten fanns en karismatisk amerikansk pastor, Frank Buchman, som också försökte lösa politiska problem om världsfreden genom att prata med de nazistiska ledarna och låta representanter delta på partidagarna i Nürnberg.

Andra världskriget, vindflöjeln 1940 – 1944

Svante Nordin skriver (sid 149) sina slutsatser om Sven Stolpe och nazismen:

Sven Stolpe skulle emellertid tvingas lära sig att en osanning som upprepas tillräckligt ofta till slut blir en sanning. Påståendet om hans ”nazism” skulle under de följande åren upprepas i det oändliga av författare som Eyvind Johnson, Ivar Harrie, Vilhelm Moberg, Boris Beltzikoff och många andra. Till slut skulle det komma att framstå som en etablerad sanning. Varje ilsken dementi från Stolpes sida tjänade bara till att bekräfta den.

Sven Stolpe har mest sig själv att skylla att han uppfattades som nazist. Svante Nordin redovisar inte hela historien bakom detta, men det finns skriftliga källor som borde fått en bättre analys än bortförklaringar som ”osanningar”.

Relationerna mellan Stolpe och Eyvind Johnson och flera andra författare försämrades när Stolpe gick med i Oxfordrörelsen, som hade en naiv inställning till nazismen. Men den allvarligaste schismen hade att göra med Sven Stolpes roll som vindflöjel under andra världskriget, hans åsikter 1940 och 1944 ändrades med krigskonjunkturen.

I ett brev till redaktionen för tidningen ”Vägen Framåt” 1940 skrev Sven Stolpe ”…jag har varit svärmisk tyskbeundrare under hela min ungdom, är uppfostrad i ett fantastiskt tyskvänligt hem, känner och är god vän med massor av tyskar, beundrar starkt folket, anser att tyskarna självfallet skall dominera det nya Europa, har alltid intensivt reagerat – muntligen och i tryck, mot tyskfiender som exempelvis Johannes Wickman i D.N. , har chockerat många med mina positiva uttalanden om Hitler och nazismen…

När brevet plockades fram och diskuterades i maj 1944 Hade Stolpe hunnit bli varm beundrare av Winston Churchill. Brevets äkthet sattes i fråga av Sven Stolpe själv, som skyllde på en ”dubbelgångare” med samma namn som bodde på samma gata i Stockholm. Författaren och ”vindflöjeln” Sven Stolpe blev inte trodd, och dubbelgångaren på samma gata framträdde och protesterade mot att han skulle haft något med nazismen att göra.

Schismerna mellan Sven Stolpe och Eyvind Johnson, Ivar Harrie med flera hade en allvarligare bakgrund än rena författarbråk. De författare som Svante Nordin räknar upp var de mest aktiva i tisdagsgruppen, en förberedelse till motståndsrörelse som bildades på Amelie Posses initiativ 9:e april 1940 – som råkade vara den dag Tyskland invaderade Norge och Danmark – och som fortsatte sin hemliga verksamhet till krigsslutet. Gruppen hade bland annat till uppgift att lämna namn på misstänkta nazister vidare till säkerhetspolisen, som dock inte tog så stor notis om saken.

Det är därför inte något överraskande att man såg på misstänksamhet på Sven Stolpe kanske som en möjlig samarbetsman åt en tysk invasionsarmé och att man ville hålla honom utanför tisdagsklubben och andra motståndsinitiativ även 1944. Sven Stolpe försökte skaffa sig en antinazistisk bakgrund som inte riktigt stämde, även om han var kritisk mot en stor del av det som utspelade sig inom Tyskland redan från början av 30-talet. I Svante Nordins biografi saknas viktiga pusselbitar om Sven Stolpe, även där det finns gott om källmaterial.

Kristendomen, antisemitismen och humanismen

Kritiken av Sven Stolpes kristna engagemang – i motsatsställning till den demokratiska humanismen kommer fram i en bok av Boris Beltzikoff 1960, ”Judiskt – kristet – mänskligt: en stridsskrift och ett stycke idéhistoria”. Han ägnar mycket energi för att kritisera Sven Stolpes synpunkter under 30-talet och andra världskriget. Här finns en lång rad citat, men utan någon större precision, att Stolpe under den mest känsliga perioden under andra världskriget hyste beundran för Hitler som ett geni och föredrog nazismen som lösning framför demokratin. Henrik Bachnert har i sin bok ”Återkomsten – antisemitism i Sverige efter 1945 tagit fram citat från Oxfordgruppens tidskrift ”Nytt liv” som mer tydligt visar inställningen hos Stolpe:

Det blev en debatt omkring Boris Beltzikoffs bok. Av de svenska biskopar och andra kristna företrädare som pekades ut som följsamma till nazismen var det bara Sven Stolpe som hörde av sig med debattinlägg som förnekade Beltzikoffs påståenden om honom. Men Stolpe var vid den tiden omkring 1960 en udda röst som försökte bortförklara sig och dessutom använde sig av antisemitiska sterotyper.

Jönköpingsperspektiv på världen

Sverker Oredsson:

Intressant är att den som i Jönköpings-Posten tydligast och tidigast drog upp en gräns mot nationalsocialismen var Sven Stolpe. Redan den 7 maj 1940 skrev han om »Landsförräderi«, där han nämnde svenskar som ville ha en tysk seger: genetikprofessor Herman Nilsson-Ehle, historieprofessor Gottfrid Carlsson, båda Lund, dr Rütger Essén, Sven Hedin och dr Astrid Cleve von Euler.

Det intressanta med artikeln ”Landsförräderi (7:e maj 1940)” är att den inte alls uttrycker det som Sverker Oredsson påstår (om inte hela syftet med artikeln är fördolt på grund av censur eller försiktighetsåtgärder). De nämnda personerna är medlemmar i Svensk-Tyska föreningen och Sven Stolpes ärende är att försvara deras yttrandefrihet, vilka åsikter de än må hysa. Svensk-Tyska föreningen dominerades av en nazistvänlig ledning, och de personer som nämns av Stolpe och citeras av Oredsson var inte vilka medlemmar som helst. Det fanns ytterligare en organisation – Riksföreningen Sverige-Tyskland – bildad 1938 med ett mer uttalat intresse att ge sitt stöd till nationalsocialisterna, där bland annat Hans von Euler var engagerad. Landsförräderi menar Stolpe vara en helt annan sak, men han pekar inte ut någon. Tidpunkten för publiceringen av Stolpes artikel var känsligast tänkbara. Invasionshotet mot Sverige var som störst, åtminstone av malmfälten i norr. Eftergifter var nödvändiga, censur och transportförbud drabbade framför allt den press som var öppet kritisk mot nazismen.

Jönköpingspostens ägare sympatiserade med Oxfordrörelsen, och tidningen framförde en kristen ekumenisk grundsyn. Om Sven Stolpe framhålls som den som tydligast och tidigast drog upp gränsen mot nationalsocialismen säger det i så fall mer om Jönköpingsposten än om författaren.

När Svante Nordins biografi kom ut blev det en debatt mellan, Hans Hederberg – som menade att man inte kunde friskriva från nazismen – och Nordin och Oredsson som försvarade sina slutsatser. Men det blev en debatt där man slog mot varandra med lämpliga citat. Hans Hederberg hade rätt om man läser innantill och inte förutsätter att Stolpe hade en annan undermening. Sven Stolpes nära kännedom och avståndstaganden från förhållandena i Tyskland gör ju att han inte kan skylla på naivitet eller kunskapsbrist.

Kontakten med högerextremister

Sven Stolpe upprätthöll inte samma gräns mot högerextremism med nazistisk framtoning som annars var rådande de närmaste årtiondena efter 1945. De närmaste årtiondena efter Andra Världskriget betraktades det som inte riktigt rumsrent. Han försvarade Torsten Kreuger under 50-talet och uppmärksammade Per Engdahl i Nya Wermlandstidningen på 70-talet. Både Oxfordrörelsen och MRA (för moralisk upprustning) och katolicismen, som Sven Stolpe företrädde sedan 40-talet, hade förlorat sin roll som moraliska vägvisare i ett alltmer sekulariserat Sverige. Det hindrade inte Sven Stolpe från att fortsatt ha en stor läsekrets.

Svärföräldrarna

Karin Stolpes föräldrar var hängivna anhängare till nazismen och Adolf Hitler, fast på var sitt håll eftersom de skildes 1912. Hans von Euler Chelpin, av adlig släkt från Tyskland, är ett exempel på att det var fullt psykologiskt möjligt att beundra Adolf Hitler utan att vara påtagligt antisemitisk. Han var betrodd av tyskarna och hade redan 1934 blivit utnämnd till reichforschungsrat (riksforskningrådgivare). 1938 hamnade han i onåd och förlorade sin roll som föredragande för Hitler eftersom han inte villa säga upp fyra judar som arbetade på hans institution i Stockholm.

Astrid Cleve von Euler, Karins mor, kom från en familj med höga vetenskapliga ambitioner och hon själv publicerade många vetenskapliga arbeten inom biokemi. Efter skilsmässan var hon ensamförsörjare och arbetade som lärare, forskningschef på Skoghall, och slog sig på 20-talet ned som bonde i Bergslagen. Hon var trogen nazismen och beundrade Adolf Hitler även efter 1945.

Sven Stolpe försvarade sin svärmor, bland annat i Jönköpingsposten 1940 och hjälpte till med att få henne utnämnd till professor 1955 vid Uppsala universitet.

Sven Stolpe och Ronald Fangen

Sven Stolpe blev frälst och indragen i Oxfordrörelsen av den norske författaren Ronald Fangen. Oxfordrörelsen hade en mycket starkare position i Norge än i Sverige. I Jönköpingsposten uppstår en förvirrad diskussion vintern 1941 när Sven Stolpe menar att Eyvind Johnson ligger bakom en smutskastning mot hela rörelsen för att vara en femtekolonn och landsförrädare, för förräderi och defaitism.

Den tyska ockupationsmakten i Norge litade inte på Ronald Fangen, och fängslade honom under någon månad. Men Oxfordrörelsen hade inte någon framträdande roll i det norska motståndet, den berodde på enskilda medlemmars inställning.

Översättningsarbeten under 30-talet

Tyvärr går inte Svante Nordin in på verksamheten, hur man valde litteratur och vilka intryck översättningsarbetet kan ha gett upphov till. Översatte Sven Stolpe bara för brödfödan eller valde han själv vilka böcker han ville ge sig i kast med? Det skulle vara intressant att veta hur han uppfattade Gerhard Mackenroths bok ”Tysklands ungdom i revolt” (1933) – författaren, en nationalekonom som bl.a. hade kontakter med paret Myrdal, hade lämnat ett manuskript i Sverige om befolkningsfrågor som var skrivet före det nazistiska maktövertagandet. För att rädda sin universitetskarriär gick han med i NSDAP (Nazisternas parti).

CG Jung och Göringinstitutet

Efter Nazisternas maktövertagande i januari 1933 följde en period av förvirring och anpassning. Alla partier och institutioner drabbades inte på en gång. En tysk avdelning av psykoterapin under ledning av Mattias Göring, äldre kusin till Herman Göring, skapade ett psykoteraputiskt institut där man också inkluderade Hitlers ”Mein Kampf” som vägledning i arbetet. Eftersom CG Jung och världsrörelsen inte med en gång bröt med den nazistiskt utformade psykoterapin ledde till en infekterad diskussion efter kriget.

I en bok av Geoffrey Cock, som kom ut i ny upplaga 2018 redovisar författaren en omfattande undersökning av Göringinstitutet och CG Jungs roll som ordförande för det internationella samarbetet mellan olika psykoteurapeutiska föreningar där den tyska sektionen vägde tyngst med sitt medlemsantal. För Jung var det en balansgång, där somliga uttalanden kan uttolkas som ett stöd till delar av den nazistiska ideologin som nationalismen och den dunkla mytologin och rasteorierna. Hur mycket som var taktik eller anpassning är svårt att avgöra, men Geoffrey Cock menar att det inte hade någon stor påverkan på det praktiska arbetet. Det internationella arbetet upplöstes under andra världskriget. Efter kriget fortsatte den djupa klyftan mellan de som stödde Freuds psykoanalys och Jungianerna att odlas.

Geoffrey Cocks bok kom först ut i slutet på 1980-talet, och läkaren Bo Kuritzén startade en debatt kring denna och CG Jungs dolda samarbete med Göringinstitutet. Ännu längre gick ett temanummer i tidskriften Res Publica 1992 som tog upp ämnet CG Jung och nazismen.

I början av 1930-talet fanns det bara ett fåtal läkare som använde psykoanalys eller jungianska teorier i sin psykoterapi-verksamhet. I Sverige höll den främste svenske jungianen, Poul Bjerre, ett föredrag för läkarföreningen i Stockholm i december 1933. På ett försiktigt sätt tog han avstånd från att man kunde använda ”Mein kampf” som något grunddokument för den psykoterapi han företrädde. Något större betydelse hade de psykoanalytiska teorierna bland litterärt intresserade och i kulturdebatten.

Herman Hesse och psykoanalysen

Herman Hesse omtalas som ett av de få fall där patienten övertog teraputens roll. Det inträffade under under en flerårig analys med Jungs lärjunge Joseph Lang. När Hesse författade Stäppvargen kan det ses som ett resultat av att han blivit förtrogen med Jungs kollektiva undermedvetna, och han upprätthöll också en vänskapsrelation med CG Jung.

Hesse fick nobelpriset i litteratur 1946, bland annat för Stäppvargen. Men när Beatnik-generationen och Allen Ginsburg började uppmärksamma honom såg han sig nödsakad att lägga till ett förord att Stäppvargen var den av hans romaner som blivit mest missuppfattad.

III

Stäppvargen Harry Haller kan ses som en inkarnation av Sven Stolpe och Karin en inkarnation av Hermine eller Maria. Romanen kan ha fungerat terapeutiskt eller förstärkande av deras egna konflikter, öppna eller internaliserade. Kvalitén i den första översättningen bevisas av att ingen nyöversättning gjorts under 70 års olika nytryckningar. Om Karin haft tillfälle att bearbeta och modernisera översättningen för nya upplagor är inte undersökt.

”Der Steppenwolf ” Suhrkamp 1960 – ”Stäppvargen” Forum 1991 – några stickprov: sid 61 / 47 Ich Steppenwolf trabe und trabe, die Welt liegt voll Schnee… Jag Stäppvargen löper mitt ensliga lopp, marken är täckt med skare… Rytmen i dikten behålls i översättningen, meningarna

formuleras om på ett sätt som bättre passar för svenska och betydelser ändras i en riktning som stämmer med svenska erfarenheter (schnee blir skare ), allt på ett skickligt sätt – bara ett fåtal ord har fallit ur bruk i svenska språket.

Sid 196 / sid 142 och forts. Wie eine Marionette, deren Draht dem Spieler einen Augenblick etglitten war, nach kurzem, steifem, Tod und Stumpfsinn wieder auflebt, wieder ins Spiel gehört, tanz und agiert … På samma sätt som en marionett vars tråd för ett ögonblick glidit ur handen på den spelande, och som efter en kort, stel och enfaldig död åter vaknar till liv, åter rycks in i spelet, dansar och agerar… Det är början på besöket på den teater som är endast för förryckta. Översättaren följer den tyska texten, som ibland är ordrik med långa meningar och många kommatecken, men på ett sätt som håller flödet vid liv när de hallucinatoriska upplevelserna stegras.

Sid 217 / sid 157 Auf zum fröhlichen Jagen! Hochjagd auf Automobile… Upp till glad jakt ! Storjakt på automobiler I avsnittet med skjutande på automobiler och med flygmaskiner som kretsade i luften är det helt riktigt att behålla det föråldrade språket och teknikbeskrivningarna, skulle man modernisera språket skulle det bara bli ett tråkigt konsolspel med mer eller mindre häftiga grafikscener.

Sid / sid 123 Vi fick alla röka några bloss opium, och med öppna ögon satt vi alla tre orörliga och upplevde den scen… här följer förslagen om orgier, könsupplösningen och annat som sällan beskrevs även i modern litteratur på 30-talet. Översättaren följer med in i en drömvärld trots att hon förmodligen normalt inte umgicks med starkare saker än nattvardsvinet. Det skulle vara intressant att veta vilka bilder Karin arbetade med under översättningen.

Intelligensen i familjen

I Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev” (2018) används Karin Stolpes i sig ganska banala utomäktenskapliga kärlekshistoria med Olof Lagercrantz 1932 som navet i det förgiftade förhållandet mellan makarna Stolpe. Men i Schulmans arbetsmetod ingår inte något intresse för källkritik, men de psykologiska drivkrafter som finns i brevformuleringarna används skickligt.

Det finns inte belägg för någon suicidal karaktär hos Sven Stolpe, även om han kanske var en slarvig bilförare. Att Sven Stolpe använde våldsamma hot mot Karin antyds även av Svante Nordin, som i grunden har en positiv inställning till mannens personlighet. I den efterföljande debatten kring hans biografi citeras de som hade nära kontakt med familjen Stolpe att det var hon som ”utgjorde intelligensen i familjen”.

Även om Karin Stolpe ibland tituleras som både översättare och författare får man nog sätta parentes om det sistnämnda. Det förekommer bara en titel i hennes namn, barnboken ”Pigg och Pettan” (1934 – nyutgåva 1957). I Karin Stolpes saga finns en älg som kallas för Drumle, som delvis ska föreställa maken. ”Det är synd om dig som är så dum, Drumle, sade Pigg”. I sagan ska hjälten få älgen att sluta dricka vatten från svarttjärn – ”trollen har dränkt en mullvad i svarttjärn och alla djur som dricker där blir blinda.” Längre fram i sagan får hjältarna rida på älgen Drumle ”det kändes som att rida gränsle på en gärdsgård.” ”älgen Drumle var ingen fin kavaljer och hade aldrig lärt sig att akta små flickor för stötar”. Men trots Drumles klumpighet och bångstyrighet lyckas barnhjältarna till sist styra över älgen.

Älgen ligger naturligtvis långt från stäppvargen som personlighet. Karin Stolpe går inte under som Hermine i ”Stäppvargen”. Men typiskt nog för sin generation väljer hon underkastelsen i äktenskapet och det är hon som är drivande i makarnas religiösa intresse och att de söker sig till den katolska kyrkans moraliska krav.

IV

Stäppvargen Herman Hesse

knarket och extremvåldet

Det mesta av Hermann Hesses sedelärande historier har inte mycket att säga dagens läsare. Men det finns en del teman i ”Stäppvargen” och en del andra berättelser som fortfarande inspirerar till nya analyser och till nya litterära skapelser. Vargen och människan har vuxit samman till en gemensam varelse :

En ganska självklar tråd är Hesses revival i samband med hippie-vågen utgående från USA kring 1967. ”Steppenwolf” spelade in huvudtemat i filmen Easy Rider där Jack Nicholson får sitt genombrott med sina halsbrytande monologer, kom senare att spela på vargtemat mer specifikt. Hippiekollektivet i Los Angeles med Charles Manson som ledare betecknar höjdpunkten på hippiekulturens anknytning till knark och extremvåld och har förblivit en del av en envis populärkulturell fixering. I Charles Mansons kollektiv var ”born to be wild” en av de låtar som spelades ständigt.

En nyare tappning är ”Den unge stäppvargen” skriven av den lundensiske pseudonymen Dekius Lack 2014. Här är den magiska teatern utbytt mot en rivningstomt i Berlin och allt våld och knark utskrivet explicit. Författarens alter ego har kommit dit för att supa ihjäl sig. Hans bäste vän är Cracker som också bor på rivningstomten. Trots anslaget är det en bok som i hög grad tar upp filosofiska och metalitterära diskussioner.

Ett problem är att inte bara att människan förutsätts bära vargen inom sig. Enligt en gren inom djuruppfödning och naturfilosofi förutsätts vargen bära människoliknande egenskaper inom sig vilket fick sitt mest drastiska motbevis i ”Vargattacken” , Kolmårdens djurpark 2012. Lars Berge har skrivit en djuplodande reportagebok om varför Kolmården lät besök inne i vargarnas inhägnad bli ett stort dragplåster och om hela den beteendeskola som låg bakom att man bortsåg från farorna.