Sven Stolpe och Oxfordgruppsrörelsen, Lewi Pethrus och Pingströrelsen, Ulf Ekman och Livets ord. Tre religiöst och politiskt aktiva som ger sitt stöd eller själva är karismatiska ledare och drivit väckelserörelserna i en reaktionär riktning i sitt motstånd mot sekularisering och det moderna samhället i allmänhet.
Om Oxfordrörelsen som hade sin storhetsperiod på 1920- och 1930-talet och om författaren Sven Stolpes roll kan man läsa på denna hemsida under fliken ”Stäppvargen 1932”
Här ska vi återanknyta till valrörelsen i Sverige 1964 och se till några frågor som uppfattades som väsentliga för väljare som kände sig höra hemma i väckelserörelserna eller inom opinionsgrupper i den svenska kyrkan. Vi följer i huvudsak Dagens Nyheters rapportering med stöd från några andra källor.
Kvinnliga präster
Det hade börjat bubbla redan på 1950-talet när man diskuterade förhållandet mellan den svenska staten och den sanna lutherska läran. När kvinnliga präster blev tillåtna 1958 och den första prästvigningen ägde rum 1959 började det jäsa på riktigt. På kyrkomötet 1963 i Västerås stormade arbetade beslutet om kvinnliga präster, gavs frihet att fortsätta verka inom statskyrkan med sitt 17-punktsprogram.
Kristendomsundervisningen
Riksdagen tog beslut om läroplan den nioåriga grundskolan och gymnasiet 1962. Kristna opinionsbildare tyckte att man gick för hårt åt den traditionella kristendomsundervisningen och det gjordes en namninsamling som samlade 2,2 miljoner underskrifter. KDS gick i sitt partiprogram ut med att man ville ha morgonbön i både grundskola och gymnasium. Kristendom ska förmedlas av
lärare med kristen livssyn minst två timmar i veckan. Folkpartiet är inte lika tydliga med sin ståndpunkt i valrörelsen -64 utan ger bara formuleringen ”bör ge kristendomsundervisningen och hela det karaktärsdanande arbetet i skolan tillräckligt utrymme och stöd”. Och vidare: ”de andliga och etiska värden som kristen kultur och humanistisk livssyn skapar skall bevaras och aktas som
omistliga grundvalar”. I vilken mån formuleringarna var en eftergift för att slå undan fötterna för KDS eller för att behålla de frisinnade inom partiet är inte så lätt att göra. Var man beredda att ta strid om innehållet i grundskolereformen ? I hög grad var det en fråga om de generationsmotsättningar som var mycket
kraftiga på 1960-talet.
Abortfrågan
Frågan om ”fria aborter” eller åtminstone förändringar i abortlagstiftningen diskuterades i början av 60-talet men förändringar skulle inte komma förrän 1974. Folkpartiets ungdomsförbund hade tagit ställning för fri abort redan 1963 och redaktören för ”liberal ungdom” Hans Nestius hade hjälpt till med att ordna kontakter i Polen för unga kvinnor som inte kunde få abort i Sverige.
1964 och 1965 undvek ungdomsförbundet att ta upp frågan om fri abort av hänsyn till en enveten minoritet av frisinnade eller av andra skäl motståndare till fri abort. Bland dessa återfinner vi en liberal representant vid namn Siewert Öholm, som vi ska återfinna som anhängare till Livets ord, om
vilka han gjorde positiva program i TV.
Gunnar Helén, medlem i Folkpartiets arbetsutskott och senare partiledare gick så långt att han anmälde den liberala studenttidningen ”Nota Bene” 1964 för Justitiekanslern i tryckfrihetsmål för att blidka raggarprästen Eric Grönlund i KDS. ”Nota Bene” hade tagit in en satirisk framtidsvision om KDS 1984. JK tog aldrig upp frågan om brott mot tryckfriheten. I 1970 års valrörelse svävade Gunnar Helén på målet om var Folkpartiet stod i abortfrågan och hänvisade till utredningar. Men när väl den nya lagstiftningen började tillämpas 1975 har det inte drivits någon egentligen opinion inom Folkpartiet mot abort, abortmotståndarna sökte sig till KDS eller till andra påtryckningsgrupper som ”Ja till livet”.
Demonstrationer och skräckpropaganda
En av de ledande i ”Ja till livet” var Mikael Oskarsson, som idag sitter i partistyrelsen för Kristdemokraterna. Under 1990-talet arrangerade ”Ja till livet” stora demonstrationer med flera tusen deltagare. Kritiken mot
abortlagstiftningen från 1974 var hård. Gud har skapat människan och offrat Jesus för människan. Det är ett pris som berättigar Gud att sätta stopp för aborter. Längst i sin demagogi gick pastor Ulf Ekman, som deltog som talare i demonstrationerna och jämförde aborter med Hitlers gasugnar i Auschwitz. Mikael Oscarsson grundade och var ordförande i ”Ja till livet” fram till 1997 då KD-ledaren Alf Svensson uppmanade honom att lämna ordförandeskapet med tanke på sitt riksdagsuppdrag.
Kulturradikalismen
Lewi Pethrus hade startat en egen dagstidning, en radiostation (IBRA-radio) och eget bokförlag. 1955 hade pingstvännerna kampmöte i Hagaparken i Stockholm tillsammans med andra kyrkliga ledare där man vände sig mot den ”tilltagande avkristningen”. Man hade plakat som ”bojkott mot ateistpressen” ”bort med smutslitteraturen” ”fram för husandakten”. Påtryckningsgruppen KSA (Kristet Samhälls Ansvar) bildades. Man strävade efter att så många kristna kandidater som möjligt i de etablerade partierna skulle få framträdande poster och inflytande över utvecklingen i ett antal viktiga frågor.
Det skulle bli mycket värre för Lewi Pethrus och hans meningsfränder under det
begynnande 60-talet när så många bastioner för censur av litteratur och bio-filmer föll. Emblematisk är striderna kring Lars Görlings bok och Vilgot Sjömans filmatisering av ”491”.
Svensk Filmindustris direktörer med Kenne Fant i spetsen sökte nya regissörer och skådespelare eftersom de etablerade filmskaparna hade för tunna idéer och
lättviktiga manuskript att komma med. Svensk Filmindustri sökte amatörer, flickor och pojkar där ett av huvudkraven var att behärska en form av tungomålstalande, en numera utdöd sociolekt ibland kallad ekensnacket.
De måste kunna tala perfekt ungdomsslang. ”Jäla trist att hänga i ren där svansen, så jag hala upp nåra papp och börja pluddra med kompisen. Sen vare min bricka och jag stäppa iväg in i fabriken och hitta en jäla underli snubbe med ögonbryn på hakan. Vi skaka tass, regissör Vilgot Sjöman, sa han och drog in me bakom ett tygstycke…”.
Biografbyrån ville först totalförbjuda filmen 491 från visning, men regeringen trädde in och till slut blev det en kortare nedklippning bland annat av tidelagsscenen och en flämtande hund och 18-årsgräns. Det var inte fråga om någon porrfilm utan konstnärliga stillbilder tagna av Janne Halldof. Däremot blev filmen en hård kritik mot samhällets kriminalpolitik, en käftsmäll mot bristerna i det svenska folkhemmet.
Egentligen var det också en käftsmäll mot frikyrkornas brist på trovärdigt engagemang för samhällets utsatta, i filmen en pingstpastor (eller från någon
annan församling). För Lewi Pethrus var det säkert ytterligare en anledning till upprördhet.
Pingstkyrkan hade en stor verksamhet för alkoholister och narkomaner, genom att erbjuda frälsning påstods de nå bättre resultat än traditionell missbrukarvård. När regeringen frisläppte ”491” för visning 1964 blev det en
katalysator för att KDS bildades och ställde upp i riksdagsvalet. Till de som stödde konstnärlig film och att biocensuren skulle avskaffas hörde de ledande
opinionsbildarna på Dagens Nyheter som Olof Lagercrantz och filmrecensenten Mauritz Edström. Folkpartiet var mindre klar i sin syn på biografbyråns och filmcensurens roll i framtiden.
Den dolda högern
Under 1980-talet kom det en våg av ny väckelse med inspiration från de karismatiska väckelserörelserna i USA. En av de mest framträdande väckelsepredikanterna var Ulf Ekman, först som präst i Svenska kyrkan, sen reser han över till USA och kopierar över Kenneth Hagins Rhema bibelskola i Tulsa, Oklahoma. I DN:s artikelserie sommaren 1986 om ”Den dolda högern” pekas Livets Ord ut som något av spindeln i nätet – som samtidigt är familjen Ekmans privata affärsföretag.
”kyrkan infiltrerad – Extremhögern på frammarsch” löd den första rubriken i artikelserien där man tog upp frågor om att massfrälsare satsade på Sverige, kristna skolor startades som stod utanför Skolöverstyrelsens kontroll, man påstod att det fanns ett Barn-gulag som tvingade barn att älska staten, svenska daghem firar Lenins födelsedag och har kurser i onani. Mitt i vårt öppna samhälle växer nu rörelser som är slutna och toppstyrda. Utåt verkar de oförargliga men bakom finns en hårt styrd
ideologi… Svenska Missionsförbundet hade beställt en utredning om fenomenet och teologiska fakulteten i Uppsala hade gjort undersökningar. Budskapen saknade helt nyanser och är starkt känsloladdade. Ledarna har ett utpräglat förakt för fakta.
Rubrikerna om Livets Ord och pastor Ekman under de här åren säger något om det hårda debattläget och den olust församlingens verksamhet väckte hos andra religiöst aktiva.
Livets Ord är ett andligt knark
…bröt med samfundet efter två självmordsförsök.
Pingstpastor varnar – ny sekt är fanatisk (pingstpastorn i fråga är Stanley Sjöberg).
Bibelskola även för sjuåringar.
Framgångsteologier kartläggs i ny bok: Aggressivt budskap stöter bort.
Föräldrar varnar för bibelskolan: ”Livets Ord hjärntvättar barnen”.
Självmordsförsök slutet på två år med Livets Ord : De
sa att jag var full av demoner.
Oenig skolöverstyrelse: Nej till kristen lågstadieskola.
Pastor manar till aga.
Privatskola startade utan tillstånd.
Livets ord i högsta instans.
Livets Ord polisanmäls.
Anklagelser mot Livets ord-dagis: Två-åring fick stryk.
Södermalmskyrkan synas: Smisk skadar inte.
Inspektion hos Livets ord: Rektor förnekar inte aga.
Bibelkväll i Södermalmskyrkan: Jublande möte om barnaga
Horra Basha kass tai – herren har sagt mig – påbåbrrrvrr Langrash – TushtaKabahaia MåbriLaka dobreshika… BåstitilleMakristeki MombraStomb… åååå… LemashiEbråståkå…åååhååh… Ekman kommer här in i tungomålstalande, en utmärkande sed i pingströrelsens gudstjänster enligt en DN-artikel.
PO Enquist menar att tungomålstalandet i den svenska pingstkyrkan ofta utövades av den kvinnliga delen i församlingen och att man kan se det som en sorts orgasm i en gemensam uppsluppen rit. Tungomålstalandet kommer här tillbaka i predikanten Ekmans roll, men det är väl tveksamt om det handlar om någon orgasm i predikstolen.
Karismatikerna vinner framgångar
Ekmans karismatiska Livets ord skördade framgångar i 1980-talets Sverige. Statistiken från 1986 visade att många äldre frireligiösa församlingar tappat mark sedan 1960. Baptister, missionsrörelsen och frälsningsarmén gick kraftigt bakåt medan pingströrelsen höll ställningarna. Livets ord övertog många av Evangeliska fosterlandsstiftelsens medlemmar speciellt i huvudfästet Uppsala. Livets ord brandskattade också pingströrelsen och metodisterna på församlingsmedlemmar.
Alltfler församlingar ute i landet anslöt sig till pastor Ekmans förkunnelse och affärsföretag, bibelskola i Uppsala satte igång för 700 deltagare och nu började man också ha egna grundskoleklasser och dagis. DN har många artiklar från den här tiden om allvarliga missförhållanden och privatskolor som startat utan tillstånd. Men Pastor Ekman lagförs aldrig, det närmaste man kommer är ett preskriberat brott om uppmaning till aga. Ingen undervisning i Livets
ords regi suspenderas. På så sätt blev det en murbräcka för att starta religiösa friskolor för andra slutna rörelser som scientologer, salafister och annat – något som många politiker idag ångrar men har svårt att komma till skott för att göra något åt.
Livets ord och dess gudstjänster mötte viss förståelse även inifrån kyrkliga kretsar och från radikala samhällskritiker som Göran Greider. Värre var det med Sven Stolpe, med erfarenheter från Oxfordrörelsen och Katolska kyrkan. Ulf Ekman hade utpekat den svenska socialdemokratin som satanisk. Sven Stolpe reagerade med sedvanlig yvighet (i Aftonbladet)…blev ersatt av de naiva stackare som illhojtande följer den självutnämnde profeten Ulf Ekman. Det är av vikt att han utpekas som pestspridare…. …För egen del föredrar jag ur alla synpunkter – särskilt moraliska och själshygieniska – det etiska patos som ligger bakom socialdemokratins aktioner framför den klart sjuka för att inte säga patologiska hatstorm som här släppts lös.
Avhoppare som hade gått i Livets ords skolor och deltagit i dess församlingar framträdde i DN och andra media. Per Kornhall kom ut med en bok 2010 om Livets ord, kontroll och manipulation i jesu namn. Där berättade han bland annat om förhållandet till partiet Kristdemokraterna. I Uppsala var det omöjligt att få någon som helst förtroendepost utan godkännande från Livets ord.
Kriminalpolitiken
Alf Svensson hade lett partiet under 30 år och lyckats med att förankra partiet i den svenska riksdagen med röster långt utanför de traditionellt kyrkligt intresserade kretsarna. Han hade bland annat lyckats engagera ”kändisar” med en egen agenda att hitta sin plats i partiet, alltifrån miljöpolitikerna Björn Gillberg och Anders Wijkman, till läkaren Georg Klein eller advokaten Peter Althin. Lewi Pethrus ömmade speciellt för en human kriminalpolitik, något som han delade med högerledaren Jarl Hjalmarsson på 1950-talet. Harald Ljungström, som var KDS förstanamn i riksdagsvalet 1964 representerade en helt annan sida.
Peter Althin hade i sin roll som försvarsadvokat hand om några av de svåraste kriminella ärendena. I intervjuboken Peter Ahltin ”vem fan är du” berättar han om sitt beslut att lämna partiet 2015 när Ebba Busch (Thor) blev vald till partiledare. Giren högerut innebär att man fiskar efter populiströster. Med nuvarande ledningen på väg tillbaka till 1960- eller 70-talet.
Se även andra artiklar i globalaeremitaget.com : Ebba Busch´s förlorade heder…
Globala Eremitaget 