Mexmontan skulle bli Finlands förste överbefälhavare

Nikolai Mexmontan och Stockholmsplanen:

Alla fullmakter var redan färdigskrivna. Planerna hade gjorts upp av två svenska generalstabsofficerare i Stockholm. Den 8:e september 1917 skulle en samordnad aktion mellan finska skyddskårer och en landstigning av tyska trupper göra slut på den ryska överhögheten.

General Nikolai Mexmontan, den siste chefen för det Finska Gardet, skulle överta kommandot i en sannskyldig statskupp. Men planen var för djärv för att kunna genomföras. Det skulle dröja mer än ett år innan maktförhållandena var helt avgjorda. Då hade generalen Mexmontan bytts ut mot en annan general som överbefälhavare med bakgrund i den tsarryska armén. Gustav Mannerheim – som så småningom skulle bli både marskalk och folkhjälte. Nikolai Mexmontan skulle försvinna in i glömskan och hans insats skulle bara belönas med en tidig pension efter inbördeskriget och en medalj för förberedelser för ”frihetskriget”. Samtidigt utskälld av sina kollegor i den militära kommittén.

Nikolai Mexmontan föddes 1860 i en rysk provinsstad och fick sin första militära utbildning vid kadettkåren i Fredrikshamn (Hamina). Efter fyra år flyttade han till en militärskola i Sankt Petersburg. Han blev fänrik och kammarpage vid Finska gardet, och det var då han blev vittne till en mycket omskakande händelse 13 mars 1881.

Vittne till mordet på Alexander II

Svenska Dagbladet återberättar händelsen 50 år senare 1931 genom ett av de sista kvarlevande vittnena – som ska vara Nikolai Mexmontan. Hur sann historien om det finska ögonvittnet är, det är svårt att belägga. Som 21-årig kammarpage vid det Finska gardet var han igenkänd av Tsaren, Alexander II:e.

Attentatet vid Katarinabron, en av många efterhandskonstruktioner

Enligt sin egen berättelse kom Mexmontan tillsammans med en kamrat åkande längs en tvärgata vid Katarinakanalen, där bombattentatet skedde. ” Vi såg den kejserliga vagnen komma på den motsatta strandens kaj, beledsagad av sex ridande kosacker – livvakter. När Mexmontan befann sig ungefär parallellt med tsarekipaget hördes en fruktansvärd detonation. ”Vi rusade mot kanalen, kastade oss över det höga staketet och såg hur kejsaren, som stigit ut sitt ekipage, hajade till vid åsynen av våra uniformer med höga plymprydda kaskar. Tsaren hälsade igenkännande. Vi två unga kadetter gjorde sedvanlig hälsning inför majestätet och följde tätt efter när tsaren till synes fullständigt lugn gick mot en folkgrupp. Här finns det också flera andra vittnen om hur han pratade med attentatsmannen innan den andra och dödliga explosionen kom. ”Vi kastades omkull”, berättar Mexmontan, ”När jag åter kom till medvetande kunde jag inte upptäcka något blodvite, men plymerna på min kask var svartbrända och uniformen fläckig av tsarens blod.”

Inställning till tsaren och Ryssland

Attentatet som dödade Alexander II har betecknats som avgörande av flera olika skäl. Det var ”den siste stor tsaren” som under början av sitt regentskap avskaffat livegenskapen och som nu var på väg att skriva en konstitution som skulle föra Ryssland närmare resten av Europa. 1881 betecknar början på en lång anarkistisk terrorvåg i både Europa och USA, förryskning av storfurstendömet Finland under Alexander III och Nikolai II, men också motstånd från allt större grupper i Ryssland.

Hos Nikolai Mexmontan måste händelserna ha sått ett frö av tvivel, även om han fortsatte att göra militär karriär i det Finska Gardet.

Finska gardet upplöstes på grund av Mexmontan

Det finska gardet upplöstes i augusti 1905. Det berodde på att man framgångsrikt inte accepterat värnpliktslagarna i Finland, och att det inte heller genom frivilliga var möjligt att tillräckligt fylla på i leden. Men det tillkommer dessutom att officerarna och speciellt chefen för det Finska gardet, Mexmontan, betecknades som ”osäkra” efter olika saker som framkom efter rättegångar mot attentatsmän som Hohenthal i Finland. Gardesbataljonen fick meddelandet om sin förestående upplösning genom överbefälhavaren storfurst Vladimir vid en frukost i bataljonens officerskasino. En närmare hundraårig epok tog slut. Mycket nostalgi omgärdade upplösningen av Finska gardet 1905, när tsaruniformer och andra regalier fördes bort i en tågvagn från Helsingfors.

Mexmontans släkting och fäktskolan

Nikolai hade en släkting, gymnasikläraren och fäktläraren Mauritz Mexmontan, som fick problem efter ”kosack-kravallerna” i Helsingfors 1902. När en beriden kosack uppförde sig illa för att slå ned ett torgmöte, gick han till angrepp med promenadkäpp och hög hatt och visade fram sina goda fäktkunskaper.

Han stämplades av myndigheterna, blev aktivist och en av grundarna av Voima, en sportförening som användes som täckmantel för grundläggande militär träning. Voima hade som en av sina förebilder den svenska skarpskytterörelsen. Voima blev förbjuden efter en rättegång.

Jägarrörelsen MK och AK

Jägarrörelsen kommer till tidigt under första världskriget. I hemlighet organiseras en officersutbildning i Tyskland för yngre oppositionella, många av dem studenter och en stor del svensktalande. Först i Hamburg och sedan närmare fronten i Lettland, Libau (Liepeja). Resor görs till och genom Sverige för att hålla kontakten med Finlandsaktivister, som återigen skaffar sig utrymme organiserade i en militärkommitté (MK) och en mer politiskt inriktad aktivistkommitté (AK). Jägarrörelsen utgjorde aldrig mer än ett par tusen man, men den skulle utgöra stommen i det befäl som byggde upp den finska armén till en mer professionell institution efter inbördeskriget 1918.

Marsrevolutionen och situationen i Finland

Marsrevolutionen i Ryssland märktes även i Finland, till en början med lugn och utan blodsutgjutelse. Sedan skedde det uppgörelser mellan de ryska soldaterna och deras officerare. Hopar av väpnade soldater syntes på gatorna i Helsingfors, och från militärområdet i Skatudden hördes livligt skjutande. Nästa dag drog ett stort demonstrationståg av ryska soldater genom gatorna och det hördes skott på Esplanaden, Helsingfors huvudgata. Ett par soldater hade skjutit ned en officer. De finska tidningarna uppgav inte att några civila hade dödats , men däremot omkring 100 av de ryska officerarna.

Den första tiden efter den ryska marsrevolutionen 1917 orsakar en viss förvirring både i Finland och inom exilgruppen i Sverige. Så småningom samlade man sig till ett manifest för de som fanns i Sverige där alla politiska schatteringar skrev under. ”Det finns ingen anledning att invagga sig i säkerhet” sade manifestet om de ryska löftena om en konstitutionell förändring. Finlands folk och lantdag har aldrig gett upp rätten till statliga rättigheter, något som den ryska statsmakten under många år förvanskat kränkt och förtrampat.

Den provisoriska regeringen under Miljusjin och Kerenskij försökte vända situationen vid fronten genom en sommaroffensiv mot tyskarna i de centrala delarna av Europa, men anarkin och krigströttheten skulle bara växa och förlusterna stiga till nästan astronomiska siffror.

Det märks också i Finland där säkerhetssituationen försämras, hunger och brist på en mängd varor råder.

Stockholmsplanen – vad visste Mexmontan om officerarna och om Hedin ?

En delegation om tre man utses av MK (militärkommittén) som åker till Stockholm. Det är Nikolai Mexmontan, Hannes Ignatius och Gaston Ahrenberg. En militärplan ska nu börja upprättas i en mindre krets av exilorganisationen och med hjälp av militära experter från Generalstaben, två yngre officerare. Att de två officerarna Bennedich och Rappe också drevs av andra speciella motiv än rent yrkesmässiga, var inte något som togs upp eller kommenterades, men det skulle få sin betydelse i interna motsättningar och att den energiskt framarbetade militärplanen havererade och aldrig implementerades – åtminstone inte i den form som var tänkt.

Carl Bennedich och Axel Rappe

Motsättningar i den finska exilgruppen

I augusti blir det uppenbart att tidsplanen för Stockholmsplanen inte kommer att fungera. Informationen till M.K. ( Militärkommittén) i Finland går inte vidare och inga förberedelser görs, det inte finns någon beväpning i skyddskårerna. Man får inte heller några besked från Huvudkontoret, och därför tvingas Mexmontan inställa det hemliga upprorsdatumet 8-9 september. Beroendet av tyska trupper, som inte kan göra landstigningar i södra Finland, är avgörande. Det finns fortfarande för mycket ryska trupper och brittiska ubåtar.

Motsättningarna förstärks under hösten och i november verkar alla var i luven på varandra. Bonsdorff anklagas för att bara gynna sina egna intressen av Gripenberg och Mexmontan. Men den politiska ledningen i Sverige under Adolf von Bonsdorff, Johan Castrén och Kai Donner slår tillbaka och pekar ut den plan som Mexmontan varit med att utforma som omöjlig. De är kritiska mot förmedlingen genom de svenska officerarna med högkvarteret – de representerade inte ens den officiella svenska linjen. Den finska militärkommitténs ledning avböjde hjälp från den svenske representanten i det tyska högkvarteret. Kritiken mot Mexmontans förslag om direkt kontakt med det tyska högkvarteret är att om det genomförts hade allvarligt äventyrat hela den finska frihetskampen, och kanske omöjliggjort den..

Tysklands fartygssänkningar och biologiska krigföring

Den tyska militären hade många representanter både på legationen i Stockholm och genom agenter och hemliga grupper som förde vapen och sprängmedel genom Sverige. Samtidigt eller strax före Stockholmsplanen utformades pågick det en allt intensivare och råare krigföring mellan första världskrigets deltagare och även neutrala stater drabbades allt hårdare. Neutrala staters handelsfartyg sänktes utan förvarning både på Atlanten och i Östersjön. Omfattande mineringar gjordes och cirka 30 tyska ubåtar opererade utan i några större hämningar.

En bombcentral upptäcktes i Köpenhamn och i Norge rörde sig tyska agenter för att placera bomber även i den norska handelsflottans fartyg i juni 1917. Bland annat hittade man bomber i diplomatposten till tyska legationen i Kristiania, som förmodligen var avsedda att sänka norska eller andra neutrala länders fartyg, ”helvetesmaskiner” som skulle gömmas ombord i kol-lasten. Några av de som befanns vara skyldiga utelämnades till Sverige, som lämnade vidare till Tyskland eller lät dem resa vidare.

Tyskland hade en stor legation i Stockholm med ingående agenter, och agenter utsända till hamnarna i Göteborg och Malmö. Den detektiva polisen hade mycket att göra men utredningarna ledde inte till några konflikter med tyska intressen. Hetast var spåret efter baron Rautenfels som agerade kurir med sprängmedel mellan Stockholm och Kristiania. Pressen talade om en bombcentral på pensionat Tegnérgatan 11 i Stockholm, där Rautenfels höll till. Man antyder rent ut av att huvudkontoret för alla agentresor ska ha varit i Stockholm, men det kommer inte ut så mycket mer information från den svenska detektiva polisens arbete utom rykten om inblandade uppdragsgivare som en f.d. Högre tysk officer och en ej namngiven svensk vetenskapsman.

Speciellt i Norge väckte avslöjandena stor harm, och även i Sverige sviktade stödet till Tyskland i ljuset av alla sänkta svenska fartyg.

Baron Rautenfels (Gerich) kom ursprungligen från Helsingfors, född av tyska föräldrar, och det fanns en hel grupp av 9 finnar avslöjade som var inblandade i agentverksamheten i Kristiania. De ska ha rekryterats ur den ursprungliga gruppen av 300-400 man som åkte från Finland för att utbildas i Jägarrörelsen i Tyskland.

Löjtnant Nils Rosén hade tagit värvning i Tyskland och ledde ett artilleri-batteri vid västfronten. Han kom på permission till Stockholm i maj 1917 som en av Carl Bennedichs flitigaste kontakter. Rosén var kontaktman på högkvarteret i Tyskland senare hösten 1917.

En annan spektakulär aktion som avslöjas av den norska polisen i juni 1917 är baron Otto von Rosens expedition i Finnmarken. Uppdraget är att genomföra sprängningar av Murmanskbanan som hjälp till den finska frihetskampen, spränga fartyg och på andra sätt hindra transporter från ententen till Ryssland. Von Rosens expedition ägnade sig också åt biologisk krigföring då man hade med sig sockerbitar med små ampuller innehållande mjältbrandsbaciller för att använda dem mot cirka 2000 dragdjur i finnmarken, mest renar och hästar. De hade också sprängmedel gömda i burkar skyltade som köttkonserver.

Fartygstrafiken till Finland

Det var en lång vinter 1917 och isen låg kvar sent i maj i farvattnen från Gävle till finska kusten. Tysk ubåt opererade i området och sänkte svenska fartyg på väg till Finland. Det fick den annars fortfarande tyskvänliga opinionen i Sverige att vackla och man krävde upprättelse. Den tyska agentverksamheten var stor, och det är möjligt att armén och marinen inte samarbetade fullt ut. Händelserna rapporterades stort i svensk press och Nikolai Mexmontan var varken blind eller döv. Det skulle komma att krävas mycket tur för att den motsägelsefulla ”stockholmsplanen” skulle fungera. Det borde ändå stå klart att den tyska krigsledningen hade som sitt allt överskuggande mål att försöka stoppa ententens försörjningsled till den provisoriska regeringen i Petrograd och på så sätt tvinga Ryssland till separatfred eller till att kapitulera. Hur det gick med Finland, om upproret skulle lyckas 8 september eller ej var tämligen likgiltigt, bara det banade väg för de tyska trupperna att vinna mot Ryssland.

Hade Generalstaben förtroende för stockholmsplanen ?

Carl Bennedich hade uppdrag framför allt som krigshistoriker för Generalstaben och han hade egentligen inte någon officiell roll som rådgivare i aktuella militära frågor. Ändå hade Bennedich och Rappe skaffat sig ett så starkt förtroende att de hade lätt att få kontakt och vann förtroende hos delar av den finska exilrörelsen. Men Bennedich och Rappe var medvetna om att de måste förankra sina planer också i den svenska Generalstaben och ha dess förtroende. Första världskriget satte generalstabens lojaliteter på prov, och påtryckningarna att ställa upp på Tysklands sida som krigförande part var starka. Men krigsaktivisterna hade ingen konsekvent analys av Sveriges militära läge att utgå från. Antingen var försvaret så undergrävt att landet var ett lätt rov för främmande makter – eller också fanns det resurser för att avsätta bortåt 100.000 man för att föra krig i Finland.

I Generalstaben fanns uppenbarligen aktivister, men också realister som tillsammans med en stark folkopinion ville behålla neutraliteten och undvika att gå i krig. Det var Knut Gillis Bildt som gav Bennedich uppdraget att vara ansvarig för jubileumsböckerna om Carl XII. Det gav honom en inriktning med arbetsuppgifter om föråldrad krigföring i infanteriet, och höll honom borta från inflytande i modern krigsteknik. Bennedich hade en excentricitet som gjorde att han inte befordrades i karriären och nådde någon betydande maktställning. Han blev till slut överste i Västerbottens regemente. Hans kollega Axel Rappe steg däremot i graderna och var påtänkt som överbefälhavare under andra världskriget, när han till sist mötte på motstånd från regeringen och mer försiktiga militärer.

Inbördeskriget bryter ut

Stockholmsplanen förlorade alltmer sin aktualitet och Militärkommittén använde aldrig Mexmontans ( och Bennedichs) rullor för att inkalla värnpliktiga.

I stället för Nikolai Mexmontan letar de tongivande från militärkommittén efter någon annan som kan bli högste ledare för den vita armén. De hittar Gustav Mannerheim, som i likhet med Mexmontan hade sin bakgrund i den Ryska Armén. Han var generallöjtnant och kommendör för en kavalleridivision.

Hannes Ignatius, som var med i tremannadelegationen i Stockholm, berättar hur värvningen gick till. Först hade man tänkt sig en general Charpentier, men man fann honom mindre lämplig. Hannes Ignatius och en kollega vid namn Hallberg träffade Mannerheim vid en frukost på Hotell Kämp. Mannerheim bad att få en närmare redogörelse om militärkommittén och ett möte anordnades på societetshuset tillsammans med överstarna Schaumann och Holmberg. ”Vår ensidigt tyska orientering behagade icke Mannerheim”, men genom freden i Brest-Litovsk hade möjligheten att tyska trupper skulle ingripa i Finland minskat.

Mannerheim deltog nu i Militärkommitténs möten på Riddarhuset. Det ledde till att Charpentier, som redan var utnämnd till överbefälhavare (i stället för Mexmontan) valde att avgå. Efter självständighetsdagen och firandet i Helsingfors i december förbereddes resan till Vasa med järnväg, där de ledande officerarna för den blivande vita armén installerade sig. Trots att Ignatius håller fast vid beskrivningen av att det handlar om ett frihetskrig framgår det att klassmotsättningarna i Finland alltmer färgar en oförsonlig inställning. ”Om än självständighetsfesten inom en del borgerliga kretsar höjde stämningen, så förstod å andra siden de, som alltjämt iakttog den jäsande upprorsandan inom samhällets bottenskikt, att faran dag från dag ryckte närmare.”

Det som fortfarande kvarstod av Stockholmsplanen var att man väntade hem jägarna och vapenhjälp från Tyskland. Men det totala beroendet av tyskarnas militära planer var brutet i och med att högkvarteret i Vasa var upprättat.

Det röda Finland och självständigheten

Röda garden tog alltmer kontroll över södra Finland. De fick vapen från de kvarvarande ryska trupperna, cirka 40.000. Skyddskåren var bättre organiserad i de mellersta delarna av Finland, och Vasa kom att bli centrum där den vita armén byggdes upp. Man var beroende av vapensändningar från Tyskland, som i hemlighet släpptes genom Sverige. Till det medverkade även den socialdemokratiske marinministern Erik Palmstierna, men den officiellt deklarerade neutraliteten gjorde att det svenska stödet med militär personal organiserades genom rekrytering av frivilliga. Det var dock ganska lätt för svenska officerare att få tjänstledigt för att delta i det finska inbördeskriget.

Mexmontans funktion i den vita staben

General Mexmontan anslöt sig till det vita högkvarteret och han kom att bli Generalinspektionens chef, och han åtföljer general Mannerheim. Trots att de har samma militära grad är Mexmontan helt underordnad och saknar inflytande. Han är kvar i den vita armén fram till dess att inbördeskriget är avslutat, men därefter begär han avsked på samma gång som flera andra svenskspråkiga officerare med bakgrund i den Tsarryska armén. Han framhåller i sin ansökan om avsked, att det varit hans avsikt att efter krigets slut även fortsätta på den militära banan, men som omständigheterna utvecklat sig bör yngre krafter fortsätta. Även Hannes Ignatius sade upp sig från sin militära tjänst, och i en maktkamp om inflytandet var det Jägarrörelsens medlemmar som utbildats i Tyskland som tog över efter veteranerna med erfarenheter från den Tsarryska armén.

Nikolai Merxmontan degraderas till generalmajor med rätt att bära uniform. Han drog sig tillbaka till Borgå och fick vara med att ta emot Mannerheim när han kom på en bejublad turné och blommor ströddes runt hans bil.

Marknadsplatsen i Skibotn, också hamn i Norges finnmark

Ignatius historieskrivare

Det blir Hannes Ignatius som anförtros uppgiften att skriva inbördeskrigets historia, inklusive förhistorien med Stockholmsplanen. Direkt efter 1918 är det bara möjligt att kritisera Mexmontan och hans agerande som gjorde att planen aldrig kunde utföras. ” Det är icke här min avsikt att närmare kritisera dessa instruktioner som utgjorde ett noggrant och förtjänstfullt arbete av de svenska generalstabsofficerarna vi arbetsbordet, – men blottade okunnighet om de verkliga förhållandena. Krigsdugligheten var överskattad för båda sidor. Vi trodde att förslaget var godkänt av tyskarna samtidigt som vi insåg hur omöjligt det var att ens delvis genomföra detta program.”

Mexmontans bok 1929

Nikolai Mexmontan väntade med att gå i svaromål och gav först 1929 ut sin bok om ”förarbetet till frihetskriget” där han berättade mera utförligt om hur Stockholmsplanen hade kommit till och hur avgörande Bennedich och Rappes arbete hade varit för utformningen, och svårigheterna i samarbetet med det tyska högkvarteret. Men han framhöll likheterna med planen och hur man sedan organiserade den vita armén 1918. Den tyske befälhavare som skötte förhandlingarna i Stockholm, major Crantz, gav några korta kommentarer till Mexmontans bok. Men det blev en missvisande bild av att Tyskland skulle ingripa för att bekämpa bolsjevismen, och att detta skulle ha varit en huvudanledning för landsättning av trupper på det finska fastlandet. Det stämmer inte, speciellt inte för den tidpunkt det handlar om. Det handlade bara om Tysklands intressen i första världskriget.

Jägaröverste berättar 1939 om Stockholmsplanen 1917

Överste Erik Jernström tillhörde 27 tyska jägarbataljonen och var under sommaren och hösten 1917 placerad i Stockholm och kunde på nära håll studera Mexmontans arbete med Stockholmsplanen. Jernströms uppgift var att ombesörja de vapentransporter som kom från Tyskland och som skulle fördelas ut från lossningsplatser vid Österbottens kust till det inre av Finland. Jernström menade att Carl Bennedich var ”en sällsynt skicklig, arbetsam och för soldatkallet fullkomligt hängiven officer”.

Mexmontan skötte förhandlingarna med den tyska armeledningens stora huvudkontor och fick direktiv av majoren Crantz. Jernström framhåller ur olika källor att det var Militärkommittén som bar skulden till att man inte förmedlade det värdefulla arbete som utfördes i Stockholm till de lokala krafterna i de aktiva kommittéerna.

Mexmontan hamnade i konflikt med Tysklands generalstabs politiska avdelning och med ledande finska aktivister i Sverige som von Bonsdorff. Stockholmsplanen förseglades i tjugo kuvert och hamnade så småningom i Mannerheims högkvarter utan att komma till någon användning.

Kritik från Archibald Douglas

Archibald Douglas var kurskamrat med Axel Rappe och uppskattade både Bennedichs och Rappes militära kunskaper. Men när han var hemma på besök hos Bennedich på nyåret 1918 och träffade Rappe och Mexmontan, och fick höra om deras planer för Finland, blev han inte imponerad. ”Mexmontan såg charmerande ut, men hans intellektuella förmåga fick han inget intryck av eftersom han teg hela kvällen som en egyptisk präst”. På frågan om hur planen stämde med det verkliga skeendet i Finland hade de svävande svar. Mannerheim hade plumpat i deras protokoll och ”de undrade om jag kunde hjälpa dem att fullfölja planerna, och jag undrade om det stod rätt till i deras hjärnor.”

Paraden 1931

I augusti 1931 firades 50-årsminnet av den finska värnplikten och 5000 veteraner paraderar framför på senatstorget framför läktaren där bland annat president Svinhufvud och general Mannerheim stod. Bland dem som deltar i paraden framför presidentläktaren är Nikolai Mexmontan , vithårig men smärt och spänstig som en yngling. Han går runt och hälsar på folk som står runt omkring. Man såg att veteranerna var barn av det folk som ”frös och svalt och segrade tillika”.

Veteranernas dag kan verka mer idyllisk än den var. Man får förmoda att det också var viktigt att visa att demokratin stod pall mot den fascistiska Lappo-rörelsen som var som värst i början av 30-talet. Året därpå var Nikolai Mexmontan död.

Nikolai Mexmontan deltar i en jubileumsparad 1931

Sven Hedin förklarar intrigerna

Först på 1950-talet kommer det fram mer information kring omständigheterna runt Stockholmsplanen. Det började med att Sven Hedin ger ut sina memoarer 1951.

Tillsammans med Axel Rappe jr tog Carl Bennedich kontakt med Sven Hedin hösten 1913, och tillsammans utformar de kungens borggårdstal 1914 och fortsätter med flera intriger med stöd av kungen och den tyskvänliga drottning Victoria. Det lyckas dock inte för dem att få med Sverige på Tysklands sida i första världskriget. Hammarskjölds regering gav inte det stöd till krigsplanerna som Sven Hedin och Bennedich hoppats på och håller dem på avstånd för att hindra dem att fortsätta driva Sverige mot ytterligare en konstitutionell kris och statskupp. Att Bennedich går så intensivt in för att hjälpa Finland till självständigheten har att göra med nykarolinernas historiesyn att Sverige skulle spela en aktiv roll i kriget, eller annars gå under.

Historikern Gösta Johanson jämför Carl Bennedichs syn på Finland med Gösta Mittag-Leffler, som var angelägen om att man inte från svensk sida för tidigt skulle uppmuntra till en resning i Finland. Det kunde leda till ett blodigt nederlag. Den risken bekymrade inte Bennedich; han såg ”det finska byket” mer som en nödfallsutväg, en schackpjäs, i den av honom eftersträvade svenska expansionspolitiken”.

KÄLLOR OCH VIDARE LÄSNING:

Maktkampen 1902 1915 – Karl Staaf som politisk ledare Gösta Johansson 1997

Svenskar i krig 1914 – 1945 Lars Gyllenhaal Lennart Westberg 2004

Det dunkla pusslet – Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning – Wilhelm Agrell 2018

Tärningskast på liv och död K-G Olin 2008

Kriget i Finland 1918 – till 10-årsminnet – Archibald Douglas 1928

Jag blev officer – Archibald Douglas

Från ofärdsår till självständighet – Hannes Ignatius 1927

Frihetskriget i Finland 1918 – Hannes Ignatius 1924

Till diskussion kring frihetskrigets förhistoria – Nicolaj Mexmontan 1930

Ur frihetskrigets förhistoria – Nicolaj Mexmontan 1929

Finska inbördeskriget – Tobias Berglund Niclas Sennerteg 2017

Ett varningsord – Sven Hedin 1912

Försvarsstriden 1912-14 – Sven Hedin 1951

Äventyr på riktigt – berättelsen om upptäckaren Sven Hedin Axel Odelberg 2008

Med kungen som verktyg – historien om försvarsstriden, borggårdskrisen & Sven Hedin – Axel Odelberg 2014

”Stockholmsplanerna i förberedelserna för frihetskriget”

(I översättning från Suomen Vapaussota – nr 3 1939) – Erik Jernström 1939

Finska svenskspråkiga dagstidningar – digitala sökningar

( framför allt Hufvudstadsbladet 1915-18, 1929, 1931)

Svenska dagstidningar – digitala sökningar

( framför allt Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet – speciellt bokrecensioner och artikel om Mexmontan i SvD 1931 )

Krigsarkivet, ( personliga arkiv och andra handlingar från Generalstaben och dess medlemmar)