Vi utgår från den ganska utförliga dokumentation som finns i branschtidskriften ”bergshanteringen” nr 1-2 1945. Under åren 1941-44 är de kanadensisk-brittiska ägarna ur leken och det är ett finskt-svenskt konsortium som drar igång och färdigställer Nickelgruvan. Viktiga investeringar görs i smältverk och kraftförsörjning och bostäder med centralvärme byggs i anslutning till gruvan. Petsamo är åtminstone nominellt ett finskt område men de tyska trupperna tar alltmer över kommandot.
Ett kraftverk placerades i de övre delarna av Jäniskoski Paatsjoki, 80 kilometer söder om Kolosjoki som var en frodig älvdal nordväst om det nickelrika berget Kaulatunturi. Under vinterkriget var Finlands försvar av Lappland och Petsamo-regionen mycket begränsat. Huvudkvarteret fanns i Rovaniemi, 50 mil från Petsamo, med små möjligheter att skicka förstärkningar. Mellan 12.000 och 20.000 man från den sovjetiska 14:e armén – uppgifterna varierar – intog kusten. Gruvans skyddskår hade knappast någon beväpning men man lyckades ändå störa fiendens möjligheter att röra sig söderut över ishavsvägen. Vinterkriget avslutas med att Petsamo återlämnas till de finska myndigheterna utan alltför stor förstörelse. Tyskland invaderar kort därpå Norge och visar sig snart i närheten med stort intresse att kartlägga området kring nickelgruvan.
De engelska och kanadensiska experterna lämnar landet i samband med Sovjetunionens invasion under vinterkriget och när Finland åter får kontrollen 1940 stod de inhemska ingenjörerna inför en svår uppgift att fullfölja byggnadsprogrammet, reparera skadad utrustning och installera den hypermoderna maskinella utrustningen, en del utan motsvarighet i Europa. Teknisk Tidskrift uppger 1946 att man inte kunde vänta på att smältverket färdigställdes utan exporterade råmalmen till Tyskland för förädling. I början av 1943 kunde en del smältning av nickelkopparsten utföras, men en stor del fraktades fortfarande oförädlad till Tyskland. Exporten kunde fortsätta ända fram till hösten 1944 då Finland ingick separatfred med Sovjetunionen.
Ryska krigsfångar bygger jordvallen för kraftverksdammen.
Sven Platzer och den moderna krigföringen
Sven Platzer kom till Finland innan vinterkriget bröt ut och hade en anställning i kraftverksbygget vid Jäniskoski för Petsamon Nikkeli OY . I en artikel för Teknisk Tidskrift juli 1940 argumenterade han för att det måste finnas en civil organisation som är förberedd och kan träda till omedelbart vid ett eventuellt krigsutbrott med ingenjörer och byggnadsarbetare. De ska kunna arbeta med projekt nära krigsfronten.
Han kom att fortsätta och arbeta med kraftverksbygget fram till 1942 och berättar sina minnen i Stockholms byggnadsförenings medlemsblad 2002. Om invasionen under vinterkriget berättar han hur gruvans skyddskår samarbetade med kapten Pennanens kompani för att fördröja fienden genom en rad vägspärrar. Fänrik Jokela skulle med sin gerillagrupp med renar och pulkor gå parallellt med vägen norrut störa fienden i ryggen. Det fanns inte mer än några hundra soldater i Petsamo med knappast några vapen till sitt förfogande vid utbrottet av vinterkriget. Sammanlagt hade general Wallenius 6.000 man under sitt befäl för halva Finland med stab i Rovaniemi. Kraftverksbygget vid Jänikoski blev ett tydligt exempel på hur ett byggföretag kunde stödja försvarets styrkor i ett utsatt läge. Sven Platzers artikel i Teknisk Tidskrift ledde så småningom till att man i Sverige bildade en organisation 1944, BRB (Byggnads och Reparationsberedskapen) där de flesta av de svenska byggföretagen ingick, en organisation som ingick i totalförsvaret och bestod ända fram till 2007.
När Sven Platzer var tillbaka i Jäniskoski hösten 1940 var läget förändrat. Tyskland hade stärkt sitt intresse och inflytande över Nickelgruvan efter invasionen av Norge. Britterna tillät inte den svenska Petsamo-trafikens lastbilar att leverera till Petsamon Nikkeli. Det fick ske genom en annan organisering, men fortfarande även med svenska chaufförer.
En dag i juni 1941 möter Sven Platzer två divisioner av den tyska armén på väg uppför ishavsvägen. Jäniskoski är belägrat av en tysk luftvärnsdivision. Österut i ödemarken ligger överste Pennanens ( han har blivit befordrad ) regemente ”för att skydda den tyska armén” enligt vapenbrödraskapet. På jorddammen vid Jäniskoski har Platzer nu bara ryska krigsfångar som arbetskraft. Organisationen under Fritz Todt hade tar över och byggde nu ett mastodontiskt bombskydd över kraftverket och tredubbla torpednät över dammen. När verket kördes igång hösten 1942 åkte Sven Platzer hem.
Efter kriget skulle han komma att använda sina erfarenheter för flera stora damm- och kraftverksbyggen i konfliktmiljö i Filippinerna, Colombia, Mexico och andra delar av världen.
Hyllningar och eftermäle
Sven Platzer blev vederbörligen hyllad av kollegor i branschen och av officersföreningen inom VVK (Väg och Vattenbyggnadskåren). När han fyller 90 nämns hans roll som dammbyggare i samarbete med finska krigsmakten under andra världskrigets kalla vintrar. Det sägs att han var fältväbel i finska armén och i nekrologen 2014, strax innan han skulle ha fyllt 100 år, framhålls igen hans insikter från Petsamo som skulle leda fram till bildandet av BRB. Däremot nämns inget om att det egentligen var tyska armén som skyddade hela gruvområdet med tunga vapen och att det var till Tyskland huvuddelen av nickelproduktionen gick under åren 1940-44.
Gruvans tekniska beskrivning
En detaljerad teknisk beskrivning av gruvan finns i ”Bergshanteringen” 1-2-1945, en tidskrift utgiven av Bergmannaföreningen (Vuoriteollisuus). Några detaljer:
Samhällets utbyggnad började år 1937 med en arbetarrestaurang, en tjänstemannaklubb och 3 st. s.k. ungkarlsbaracker . 1938 fortsattes stadens utbyggnad med 8 st. hus för mästare och tjänstemän. Sammanlagt 42 familjer fingo bostäder i dessa hus, som alla voro byggda av tegel i 2 våningar och med mellantak av armerad betong. Alla byggnader voro centraluppvärmda och anslutna till avlopps och vattenledningsnätet.
Efter vinterkriget voro inga bostäder i beboeligt skick, varför ett 30-tal monterbara träbaracker ställdes upp vid arbetets återupptagande år 1940. De under vinterkriget demolerade stenhusen reparerades småningom under åren 1941 och 1942, men för nybyggen räckte inte arbetsstyrkan till, då densamma främst måste koncentreras på färdigbyggandet av vattenkraftverket i Jäniskoski .
Först sedan smältverket kommit i drift, vidtog en ny utvecklingsperiod för stadsbebyggelsen. År 1943 färdigställdes bostäder för 65 familjer och 260 ungkarlar. Bolaget gick numera in för en småhusbebyggelse med högst 2 familjer i samma hus.
Temperaturen i bostäderna hölls automatiskt konstant medelst utomhustermometrar och automatiska reglerventiler av den rikssvenska firman Billmans typ. Alla elpannor levererades av firma Zander& Ingerström i Stockholm. Även flera elektriskt värmda bastuhällar funnos installerade.
Hela den elektriska utrustningen till kraftverket, inkluderande generatorer och transformatorer, levererades av firman ASEA i Sverige, genom dess finska dotterbolag i Helsingfors.
Kriget gav sin prägel åt Jäniskoski på olika sätt, b1.a. genom en egendomlig skapelse under åren 1943 o. 1944 uppförd av den tyska Organisationen Todt emot PPO:s åsikter och vilja. Hela kraftverkets maskinhus, som hade den imponerande höjden av ca 30 meter, överbyggdes med en ofantlig luftskyddsbunker av extra starkt armerad betong, med 4,5 a 5,0 meter tjocka väggar och tak.
Ugnsarbetarna voro i början ovana vid det för dem nya arbetet i ett smältverk. Efter någon tid konstaterades allvarsamma skador i ugnsbotten, mellan elektroderna hade djupa kanaler frätts i magnetitteglet. Driften måste avbrytas för en längre tid och ugnsbotten repareras.
Fler svenska företag exporterade till det i praktiken tysk-kontrollerade nickelföretaget : Arbrå Verkstad levererade och installerade dammluckor till Jäniskoski kraftverksdamm, KMW – Karlstads mekaniska Werkstad levererade generatorer osv.
Den tyska armén sprängde det kraftigt bombskyddade kraftverket i Jäniskoski 1944.
Från andra källor om livet i gruvområdet
Under byggandet av kraftverket i Jäniskoski arbetade högst 1 356 personer och 32 förmän på plats. Mer än 300 män bröt malm i gruvan, och det fanns också ett betydande antal män som arbetade med andra byggnadsarbeten, militär utrustning och försvarsarbete – sammanlagt flera tusen män. Kolosjoki var på en gång ett gruvsamhälle, en garnison och en fästning. Det vaknade till liv igen, med alla sina klubbar och sjukstugor, restauranger och biografer. Det behövde också en ny institution, ett fångläger. Kommendanten var fängelsedirektören Petersén.
I början planerade tyskarna till och med att bygga en gigantisk sköld över hela gruvans ovanjordiska konstruktioner för att göra den helt säker mot luftangrepp. Inom kort skyddades Kolosjoki av en styrka av regementsstorlek. Sammanlagt elva kanoner uppfördes i en mäktig båge runt gruvområdet. Jaktflygplan fanns i ständig beredskap på de närliggande fälten. Det var förbjudet att fotografera dammen och maskinstationen med hot om dödsstraff.
I Petsamo fick fångarna gräva gravar, hugga ved, skotta öppna vägar och bryta malm i Nikkel. och gå i mörka rader in till sina baracker på kvällarna. Skott hördes när tyskarna avrättade sina egna soldater. Dödsdomar utdömdes på grund av feghet eller på grund av den stränge generalen Schörners infall.
Det fanns till en början ett finländskt krigsfångeläger med 360 sovjetiska krigsfångar. Vintern 1942 slöts ett avtal med tyskarna som använde sina egna sovjetiska krigsfångar i befästnings- och underhållsarbeten. Därtill satte de in polska tvångsrekryterade arbetare samt 275 arbetare som hämtats från Kingisepp, Luga och Oredzjske.
Albert Speer kommer på besök
Julen 1943 anlände den tyske krigsmaterielministern Albert Speer till Petsamo, en anmärkningsvärd besökare under hela kriget. Han flög in för en speciell semester och en utflykt, för att för en stund komma bort från sina gnagande bekymmer, Hitlers missnöje och intrigerna i sitt eget ministerium. Lagren av viktiga metaller som mangan, krom, volfram, nickel och molybden var på väg att ta slut. Deras kvantiteter beräknades i månader.
På vägen inspekterade Speer nickelgruvorna och såg högar med malm som hade lämnats kvar i sluttningarna på grund av transportsvårigheter. Han beordrade att en flotta av lastbilar skulle flyttas från bunkrarna till småvägarna för att transportera malmen till Tyskland.
Hösten 1943 utfärdade Hitler en instruktion som gick ut på att arméns huvuduppgift var att skydda Nikkel när Finland hade dragit sig ur kriget, att dra Kuusamo och Salla styrkorna norrut och sedan bygga upp positioner där de kunde möta ett sovjetiskt angrepp. Tyskland skulle inte klara sig om man förlorade nickelgruvan ansåg Hitler.
När Tyskland retirerade vid slaget om Nordkalotten 7 – 29 oktober 1944 sprängdes alla gruvanläggningar och dammen i Jänikoski. Svenska och finska företag anlitades i viss utsträckning för reparationer och återuppbyggnad när Sovjetunion tog över i Petsamoregionen och nickelproduktionen kunde starta igen omkring 1951.
Nickelproduktionens krigsbetydelse
Storbritannien ville förhindra att Tyskland fick tillgång till nickelmalmen. Finlands agerande ledde till att Storbritannien förklarade krig mot Finland. Men den enda krigshandling som utfördes var ett anfall mot Liinahammari hösten 1941.
Sovjetunionen lät Finland behålla Petsamo efter vinterkriget och upptäckte inte förrän efter fredsuppgörelsen 1940 hur stora gruvfyndigheterna var. I förhandlingarna ville man absolut ha en sovjetisk företagsledning och motsatte sig en lösning där Finland var huvudägare. Däremot kunde man garantera Tyskland 60 procent av nickelmalmen.
Tyskland ville inte utmana Sovjetunionens överhöghet så länge Molotov-Ribbentrop-avtalet gällde utan var nöjda med att få en garanterad export till Tyskland. Krigsutvecklingen 1940 gjorde att nickel kunde hämtas från andra lager i Europa. Den finska förhalningstaktiken gick ut på att spela ut olika intressen mot varandra för att undvika att Sovjetunionen kunde fortsätta pressa Finland till underkastelse. Egna gruvfyndigheter med ex. nickel vid sidan av Petsamo var inte prospekterade.
Sverige blev en medspelare och utvidgade sina investeringar i gruvan och fick i utbyte en del av nickelproduktionen. Provisoriska maskinlösningar gjorde att brytningen kunde påbörjas innan de stora investeringarna var helt klara. I Sverige fanns åtminstone tre nickelfyndigheter som var prospekterade och lönade sig att exploatera i krigstid. Men ytterligare försörjning med legeringsmetaller gjorde att produktionen kunde hållas uppe för viktig exportindustri. Myntverket bytte ut kopparmynten mot järn och behöll hög silverhalt i kronmynten (som högst 1942) i stället för att använda legeringar med nickel.
Den svenska lastbilstrafiken
Svenska transporter av material till gruvan kunde inte ske enligt avtalet för Petsamo-trafiken eftersom Storbritannien satte sig emot det. Hur den organiserades antyds bara i Eric Björklunds bok om Tysktrafiken. Det var tung utrustning som skulle fraktas. Exempelvis fick ASEAs transformatorer delas upp på flera lastbilar och monteras på plats.
Den nickelmalm som exporterades till Sverige gick förmodligen på samma lastbilar på retur till Rovaniemi och östersjöhamn om man inte kunde ta ut den via Haparanda. Möjliga utskeppshamnar på den finska sidan av bottenviken var Röyttä i Kemi och kanske Torneå.
Norskt samarbete och motstånd
Tyskland värvade SS-trupper i de skandinaviska länderna inklusive Finland. I Norge genomfördes den största värvningen i samband med ockupationen och Barbarossa. Cirka 6000 av dem fick strida på den finska fronten många av dem på de nordliga gränsavsnitten och inne i Karelen. De norska fjälljägarna på skidor hade bättre utrustning för arktiska förhållanden, men något förband verkar inte ha varit placerat i Petsamo.
Även om nickelmalmen var en strategisk råvara som användes militärt skedde transporterna till smältverken i norra Tyskland på handelsfartyg efter norska kusten. Även om flera fartyg blev sänkta eller minsprängda var det mer lönsamt än andra transportvägar.
Den norska motståndsrörelsen uppmärksammade nickeltransporterna, vilket sänkningen av fartyget Bygdöy med 1700 ton nickelmalm utanför Torekov i Halland 17 maj 1943 är ett bortglömt exempel på. 1955 hittade en bottentrålande fiskare fartyget och lasten och då kom historien fram att kaptenen hade öppnat bottenluckorna med flit och sedan hade besättningen rott in till land, hållit masken och sagt att det varit fråga om en minsprängning. Entusiastiska dykare har sedan dess gått ner och tittat på vraket som hyser mycket biologiskt liv. Men i deras rapporter gäller fortfarande att Bygdöy var minsprängd.
Problem med historieskrivningen
I historisk tidskrift har det under senare år förts en debatt om i vilken utsträckning den finska armén stod under tyskt befäl och i vilken mån man styrde över sina egna trupper. Det handlar till en del om tolkningsbegrepp som ”cobelligerent”, det vill säga medkrigförande. Det innebär att två eller flera länder för krig mot en gemensam fiende, men man är inte lierade. Att Finland förde ett separat krig erkändes av Sverige, men inte av England, medan USA inte uttalade sig. Svenska fackhistoriker hamnar i olika fållor och en del kritiserar ett regeringsinitiativ som ”Levande forum” för att bygga på etiska begrepp i stället för vetenskapliga i sina presentationer.
Men situationen i norra Finland och speciellt Petsamo var annorlunda än på den södra karelska fronten. Tyska generaler som Falkenhorst, Dietl och Schörner hade överkommandot och deras mål och strategi för att inta Murmansk och hindra Storbritanniens intressen var inte nödvändigtvis desamma som Finlands. På samma sätt som Italien och Rumänien bytte Finland allians mitt under kriget vilket fick till följd att tyska armén brände ner och härjade alla områden från Rovaniemi och norrut över till den norska sidan.
Mest kritiserades mottagandet av Wallenius i kommunistisk och syndikalistisk press, men här är det Expressen som 1945 hälsade på hos den forne lappogeneralen i Piteå.
Under Lapplandskriget tvingades befolkningen fly till Sverige och togs emot i Tornedalen och andra platser i Norrbotten. Men det var inte bara de som fått sina hus bombade eller nerbrända som tog sig till Sverige. Den tidigare generalen Kurt Martti Wallenius hamnade i Piteå och togs emot betydligt bättre än sina landsmän. Detsamma gäller skeppsredaren Ragnar Nordström som tillbringade tre år
på den svenska sidan innan han kunde rekonstruera sitt rederi utan att hotas av den finska säkerhetspolisen. Den officiella biografin slätar över hans anknytning till tyska intressen.
Petsamo Nikkeli utnyttjade möjligheten att använda ryska krigsfångar. Även om gruvan var ämnad att tjäna framtida finska ekonomiska intressen går det inte att bortse från att den under kriget tjänade den tyska krigsindustrins behov av råvaror.
Vi vet inte hur överstelöjtnant Carl Gustaf Wahren, som lojalt tjänade den finska armén, skulle ha uppfattat saken. Han avled 1953, ett år innan boken ”Okänd soldat” av Väinö Linna skulle komma ut, och det blev möjligt att skildra kriget från någon annan sida än hjältemodet.
Hur de ryska krigsfångarna hade behandlats i kriget på Nordkalotten var inte okänt ( här ett tidigt reportage från norska Finnmark ) men förblev undertryckt i många decennier.
Globala Eremitaget 