Stäppvargens översättare och inkarnation

Karin och Sven Stolpe 1941

Bilden skvallrar om ett par där makarna är på väg åt olika håll. Den är från 1941 och äktenskapet är på väg in i en ny kris. Men det är en katolsk förbindelse där man inte lämnar varandra. Skilsmässa var inte i vanlig i andra kretsar heller, inte heller i Sverige under denna tid. Makarnas gemensamma liv har tagits upp på senare år i Svante Nordins biografi om Sven Stolpe och Alex Schulmans bok om morföräldrarna i ”Bränn alla mina brev”. Karin Stolpe är fortfarande aktuell eftersom hennes översättningar av flera böcker kommer i nya utgåvor utan några omfattande bearbetningar.

Men vad betydde äktenskapet med kulturpersonligheten Sven Stolpe för hennes eget liv och yrkesgärning ? Det kan vara dags att ta upp några källhistoriska frågor och deras tolkningar. Det handlar om makarnas förhållande till Oxfordskolan som väckelserörelse och som högkyrklig gruppering som skulle leda till katolicismen. Det handlar om ideologiska och politiska ställningstaganden och engagemang under 30-talet och andra världskriget. Sist handlar det om ett humanitärt projekt för att stödja Danilo Dolci och bekämpa maffians inflytande på Sicilien från slutet av 50-talet till 70-talet.

Stäppvargen 1932

1932 är det år som Alex Schulman hänger upp sin berättelse kring. Det är det år som Karin hade en kort kärleksaffär med Olof Lagercrantz kring midsommartid i Sigtuna. Den får utgöra ett livsavgörande vägval där hon kapitulerar och tvingas stanna i äktenskapet. I Schulmans bok är inte intressant eller meningsfull att för att upp källhistoriska frågor.

Årtalet 1932 är intressant ur litteraturhistorisk utgångspunkt. Detta år kommer Stäppvargen av Herman Hesse ut. Romanen är banbrytande och svåröversatt på många sätt, och har kommit att tolkas på olika sätt av nya generationer. Men den svenska översättningen har inte behövt moderniseras. Bakom pseudonymen ”SJS” står Sven och Karin Stolpe. Men det skickliga hanterandet av det tyska originalet och dess mångtydiga psykologiska spel pekar på att det är Karin som i alla fall bar huvudansvaret. Konflikten mellan Sven och Karin kan delvis ses som en inkarnation av Stäppvargen och Hermine ( se vidare andra artiklar på denna hemsida).

1934 kommer Karins barnbok ut, ”Pigg och Pettan”. Det är i den lilla boken Sven porträtteras som älgen Drumle som blev utskrattad för att han var så dum men är hjälpsam mot slutet. Det är antagligen något slags försoningsporträtt efter den första äktenskapskrisen. 1933 hade första barnet kommit till världen.

Älgen Drumle har en del drag av maken Sven

Karins otrohetsaffärer i äktenskapet fortsätter och 1936 kommer den omvändelse som framför allt Sven Stolpe ser som ett livsviktigt avgörande. Räddningen är att makarna söker sig till Oxfordrörelsen, en världsomspännande religiös väckelserörelse av amerikanskt snitt. Det sågs utifrån som en ytlig religiositet med påträngande mission och massmöten i s.k. ”House Partys”.

Sanningskrav och sekterism

Oxfordrörelsen har fyra enkla påbud som anhängarna förväntas följa, absolut ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. I ”aktiv kristendom” blir Svens tolkning de fyra påbuden en sekteristisk avgränsning ( till de som kritiserar kyrkan prästerna och Oxfordgruppen) ”…Du är fullständigt utan rätt till talan. …kristendomen måste te sig orimlig för den som icke i praktisk handling gjort vissa erfarenheter som fördjupar hans kunskap om verkligheten, om livet… Den som gör ett experiment byggd på de fyra påbuden blir bergfast övertygad om kristendomens sanning. Det blir något av en andlig motsvarighet till den kemiska sanningsdrogen kallocain hos Karin Boye.

Sven får efter sin frälsning en framträdande roll inom Oxfordrörelsen. Han är presentatör på det stora möte med besök av sektens ledare Frank Buchman på ett stort möte med cirka 800 deltagare i Visby 1938. I Svenska Dagbladets årsbok 1938 får rörelsen en negativ recension:

Grupprörelsens benägenhet för ytlig schablon, dess underliga former för reklam, dess något vulgära humor och framför allt dess alltmer framträdande sektväsen — i trots av dess kategoriska påstående, att den icke avser sektbildning — verkade beklämmande och avskräckande på många allvarliga och uppriktiga människor.

Karin går med i Oxfordrörelsen samtidigt med maken och följer med på hans resor. På ett presentationsmöte i Stockholm för Yrkeskvinnors klubb framträder Karin med vittnesbörd, vilket refereras i en tidning :

I ett kort och vinnande anförande koncentrerade (hon) sig kring problemet vad kvinnorna kunna göra för att motverka våldspolitik och skapa fred. Vårt bästa bidrag blir att i vår personliga miljö, i vårt eget hem, på vår egen arbetsplats, upprätta en modell för den stora fredsstaten”.

Hon följer med Sven på resor för att träffa ledare i Oxfordrörelsen till Schweiz och till USA. På väg ner till Schweiz får de problem med passpolisen, släpps inte in i Tyskland och får ta färjan till Antwerpen i stället. Sven har tidigare deltagit i en författarkongress i Travemünde 1936, där han var den ende som uttryckt negativa åsikter om nazismen.

Karin följer med till USA 1939 för möten med Oxfordrörelsen, där man nu har bytt namn till MRA, rörelsen för moralisk upprustning. De svensk-amerikanska tidningarna är lite skeptiska till de europeiska delegaterna och tycker att de har problem på hemmaplan att reda ut, även om de inte rår på sådana diktator-personer som Hitler, Mussolini och och Franco. I USA har MRA stor framgång med stora massmöten och goda kontakter med president Roosevelt. På ett massmöte i Washington 4 juni är Frank Buchman presentatör och Roosevelt har valt ut en senator Harry Truman för att ge ett positivt svar till mötet.

Sven fortsätter att vara mycket engagerad i Buchmans väckelserörelse och ska så förbli under flera år in i andra världskriget. Han blir aktivist under finska vinterkriget och skriver böcker om kristna profiler i Norge och Danmark. Om Karin Stolpe säger Svante Nordins biografi att makarnas religiösa utveckling förefaller ha gått parallellt. Karin var livligt engagerad för Oxfordgruppen men på vilket sätt visas inte fram.

Pacifist och neutral

När världskriget bryter ut verkar det inte finnas mycket av arbetsgemenskap eller gemensam religiös upplevelse mellan makarna. Svante Nordin uppger att den äktenskapliga krisen mer eller mindre var permanent. Karin hade föredragit en strikt pacifistisk neutralitetspolitik redan från 1939. Hon flyttar hemifrån vid några tillfällen och överväger skilsmässa.

Flera av Karins översättningsuppdrag går långt utöver Oxfordisternas religiösa uppbyggelselitteratur, det blir en bildningsresa där hon söker sig till katolicismen långt innan maken vänder sig mot Rom och konverterar. En svår personlig kris tillstöter när hon bli svårt brännskadad av en gasexplosion i hemmet sommaren1942 och rehabiliteras med svåra smärtor under ett år. 1943 föds hennes tredje barn. Det finns inte mycket realism med att flytta ifrån det gemensamma hemmet.

Karins föräldrar kommer regelbundet på besök på gården nära Karlskoga. Både Hans von Euler och Astrid Kleve (von Euler) är hängivna nazister och ska förbli Hitlerbeundrare även efter 1945, då de flesta hade sadlat om och blivit äkta demokrater. Vi vet inte hur Karin manövrerade den situationen, det förekommer inte mycket hänvisningar till politik eller krigshandlingar i hennes bevarade brevväxling. Sven Stolpe var desto mer engagerad, och sågs som tyskvänlig eller en opålitlig vindflöjel under krigsåren (se vidare egen artikel)

Karin har lämnat Oxfordrörelsen och deltar i en katolsk församling efter rehabiliteringen från brännskadorna. De översättningsuppdrag hon tar är oftast romaner eller facklitteratur av katolska författare, av sådana som fortfarande läses och ges ut på nytt finns Simone Weil och CG Jung. Hon behärskar flera språk mycket väl, som tyska, italienska, franska och engelska.

Karin är inte en troende av det enklaste slaget. Hon ställer frågor om de grundläggande dogmerna i kristendomen. I ett inte avsänt brev till en biskop Robinson ställer hon frågan om Maria och den obefläckade avelsen, om det verkligen är sant eller en berättelse – alltså en lögn och vad det tjänar till. Likaså om återuppståndelsen – om det bara är en berättelse så visa på att den sortens symbol uträttar något gott. Hon verkar vara av ett annat temperament än maken Sven.

Karins brev

Svante Nordin använder en del citat från Karins brev till Olof Lagercrantz som hon sparat. Men han gör ingen djupare analys av triangeldramat från 1932 som ledde till en livslång fiendskap mellan Stolpe och Lagercrantz. Men även om Karin gör sig påmind i Lagercrantz poesi och i Stolpes kvinnotolkningar finns det större frågor som skaver.

Stina Otterbergs doktorsavhandling om Olof Lagercrantz ”Klädd i sitt språk” (2010) menar att den huvudsakliga offentliga kommunikationen mellan dem handlar om kärlek och moral och om litteratursynen, framför allt i fråga om ”Den gudomliga komedin” av Dante och James Joyces ”Odysseus”. Karin Stolpe är indirekt formulerad och gestaltad, men förblir själv stum.

Olof Lagercrantz uppfattar Sven Stolpe som förljugen: ”en märkvärdig är han i vilket fall som helst och så fången i sin falskhet att han ej ens i ett ögonblick av klarsyn skulle erkänna att både gudstron och ödessuset är masker, att hans orientering i världen huvudsakligen sker med stöd av kulisser.”

Danilo Dolci 1967

Sicilien var en av Europas mest glömda och outvecklade provinser och på 50-talet gjorde sig en icke-våldsrörelse berömd genom annorlunda metoder för att vinna stöd för utvecklingsprojekt som också skulle bryta den lokala maffians grepp i framför allt västra Sicilien. 1959 bildades en dolci-kommitté i Sverige med stöd från kyrkornas biståndsorganisationer, men även andra som bildningsförbund och massmedia, döpt efter den främste ledaren Danilo Dolci.

Danilo Dolci i mitten

Det kom att bli ett långt engagemang från Karin Stolpes sida som översättare av böcker och diktsamlingar, som organisatorisk kontakt i arbetet för att stödja skolor, dammbyggnader och annat som skulle hjälpa den fattiga landsbygdsbefolkningen.

Karin Stolpe skrev en efterskrift till Danilos bok Slöseri – Röster och dokument kring några former av misshushållning på västra Sicilien. Boken skrevs 1960 och kom i svensk översättning 1967. Det var då en veckas kampanj anordnades på västra Sicilien med en marsch från Partanna till Palermo med representanter från 34 städer och byar, från Jatos och Belices floddalar, marschen för Sicilien och för en ny värld. Danilo Dolci håller sig utanför de politiska partierna – men syftet är naturligtvis att avlägsna maffian och dess skyddslingar. En stor del av Karins eftertext tar upp att man även bjudit in en vietnamesisk representant och ställer krav på den italienska regeringen att den ska kräva att bombningar och annan aggression ska ställas in.

Karin blev föregångare

Man kan jämföra Karins text med hur läget var i Sverige året 1967. De fyra största partierna i riksdagen vill stoppa att Russel-tribunalen hålls på svensk mark, ett internationellt initiativ som ska visa USA:s krigsförbrytelser. Den socialdemokratiske partiledaren och statsministern Tage Erlander vill helst att mötesfriheten inte ska omfatta ett så känsligt ämne för de svenska diplomatiska relationerna med USA. Svårt att veta vad Karin Stolpe tänkte, men hon var några år före sin tid före en vindkantring i opinionen som skulle göra att alla de svenska politiska partierna skulle protestera mot de amerikanska bombningarna av Hanoi 1972.

Demonstration på 60-talet

1968 drabbades delar av Sicilien av en kraftig jordbävning och ingen hjälp kom till återuppbyggnad. Danilo Dolcis rörelse splittrades i några taktiska frågor och en av hans tidigare medhjälpare, Lorenzo Barbera, blev ledare för en egen rörelse i Valle de Belice, den del som hade drabbats värst. Splittringen av rörelsen blev en huvudfråga, men i efterhand kan man se att det handlade om obetydliga detaljfrågor som utnyttjades av de som inte ville se några förändringar, maffian och samarbetspersoner i det Kristdemokratiska partiet.

och Sven röt mot rödskäggen

Splittringen drevs fram också i den den svenska Dolci-rörelsen. Trots att vänsterrevolutionärerna inte hade någon betydelsefull roll fick det Sven Stolpe att agera, Han anklagade Barbera och hans medarbetare för att arbeta med dödsdomar och kommunistisk propaganda i samband med Roccamena-rättegången 1968. Debatten fördes i den katolska tidskriften Credo, och Stolpes uppgifter tillbakavisades. Lorenzo Barberas språkbruk liknade Danilo Dolcis tidigare kampanjer. Men Barbera hade varit på turné i Sverige och förutom godkända organisationer träffat svenska strejkledare från gruvorna och skådespelare vid Norrbottens teater vilket måste ha retat upp Sven Stolpe som var på krigsstigen mot ”rödskäggen” var han än såg dem.

Karin Stolpe hade brevkontakt med Danilo Dolci åtminstone fram till mitten av 70-talet, fortsatte med översättningar och arbete i kommittén fram till mitten av 70-talet. Karin föreslog också bokförlagen att man skulle översätta Michele Pantaleones böcker om maffian. Pantaleone var vänsterpolitiker och journalist som var den förste att avslöja maffians stöd inom det kristdemokratiska partiet, och han var genom sin uppväxt väl förtrogen med miljön.

Danilo Dolci-rörelsen stöddes av en bred krets organisationer i Sverige, från från kyrkliga biståndsorganisationer bland katoliker, baptister, från studieförbund. Och från elevorganisationen SECO som genomförde dagsverke i flera skolor både 1965 och 1975. Pengarna skulle 1975 gå till en skola, den första på Sicilien som inte använde sig av aga.

Men varken Danilo Dolci, Lorenzo Barbera eller Michele Pantaleone skulle räcka till för att komma åt maffian och bryta Cosa Nostras makt. I stället skulle det bli den New York-baserade författaren Mario Puzo och filmaren Francis Ford Coppola som i ”Gudfadern” skulle ge en lätt romantiserad bild av de hårdföra maffiafamiljerna från klassisk mark i Corleone och andra småstäder. Livet har förändrats på Sicilien och Cosa Nostra är inte den starkaste maffiaorganisationen i Italien. Namnen Lorenzo och Barbera är i dag mest känt som ingående i ett varumärke som marknadsför exklusiv olivolja och andra högklassiga produkter från sluttningarna i Valle Belice och Trapanesi, osäkert om det finns några släktrelationer.

Bränner upp manuskript

När Sven Stolpe kommit upp i pensionsåldern blir han bitter. Han bränner upp manuskripten till fem nya romaner i protest mot de höga skatterna. När Svenska Dagbladet vill ha en intervju är det bara Karin som är hemma. Hon berättar att han liksom har tappat lusten. Sedan böckerna gick ut i stora upplagor har det blivit bekymmer. – När han som författare blev egenföretagare blev det svårare, ja ödesdigert med alla skatter. Han har fått svårt att sova. Men många av hans läsare är traditionella socialdemokrater, det är de som främst känner sig angripna av ”rödskäggen”.

Karin har gjort en berömvärd yrkesinsats som översättare men är ändå präglad av mindervärdeskomplex. Det märks inte minst i TV-inslagen där både Sven och Karin framträder. Hon har i sin bildningsresa fått översätta några av psykoanalytikern CG Jungs centrala verk och Herman Hesses epokgörande bok om det som vi nu kallar för kulturmannen.

%d bloggare gillar detta: