Sergei Cyon 1906 och 1917

Under sommaren 1906 pågår kontrarevolutionen med full kraft i Ryssland. Tsaren fattar beslut att upplösa den ryska duman. Flertalet ledamöter tar tåget till Viborg i Finland för att sammanträda. Den ryske guvernören meddelade att staden skulle förklaras vara i belägringstillstånd. Men det pågår samtidigt organisering för ett öppet motstånd i Röda brigader och för myteri på de viktiga flottbaserna i Sevastopol, Kronstadt och Sveaborg. En av ledarna för upprorsrörelsen på Sveaborg är stabskaptenen Sergei Zion (alternativ stavning: Tsion, Cyon).

Myndigheterna har länge betraktat honom med misstro, emedan han har stått i hög gunst hos soldaterna. Kapten Zion brukar ofta underhålla sig med soldaterna och för dem utlägga och förklara vad socialismen är och vill. Hans hem stod ständigt öppet för var och en som intresserade sig för sociala spörsmål. Upproret på Sveaborg bryter ut 30 juli 1906 och varar till 4:e augusti när tillkallade ryksa fartyg slår ned det.

Det fanns mer än en stödorganisation inne i Helsingfors. Sergei Cyon umgicks i en krets där man ibland träffades hemma hos Evira Willman, journalist och författare för att dricka te och diskutera socialismen. Cyon hade en egen tidning som han redigerade och spred bland soldaterna.

Samtida rapport: Den svenska ”socialdemokratens” (Brantings tidning) representant hade tillfälle att samtala med medlemmar i den finska storstrejkskommittén. De framhöll att upproret bröt ut alldeles för tidigt och de trodde att regeringen provocerat myteriet för att kunna slå ned det, innan det blivit fullständigt planlagt och förberett. Det fanns ett medborgargarde som förhindrade att upproret på Sveaborg fick stöd genom olika aktioner i Helsingfors. Medborgargardet försvarade energiskt dynamitlagren så att de Röda gardena inte kunde spränga järnvägen i luften. Kaptenen Johan Kock (ledare för de finska röda brigaderna) uttalar sig: Kaptenen, som ej sovit på flera nätter föreföll något trött, men hade ej förlorat sin spänstighet. Han ansåg att upproret kom till stånd för tidigt i följd en av dess oberäkneliga omständigheter som så ofta förstört de ryska revolutionärernas arbete. Kock ansåg sig vara skyldig att proklamera storstrejk – annars skulle de ryska revolutionärerna kunna göra gällande att vi fiskat i deras vatten, och sedan vi fått våra privilegier, vara färdiga att förråda dem. Kampen mot tsarismen: I militärkretsar meddelas enligt Aftonbladet att planen för upproret i Sveaborg varit ypperligt uppgjord, otvivelaktigt av en duktig officer, men att genomförandet varit så misslyckat att upproret måste betecknas som så att säga dödfött. Upprorsledarna hade för avsikt att vinna kontroll över Sveaborg och Kronstadt, gå med de upproriska ryssarna genom den sk sjökanalen mellan Kronstadt och Petersburg, att på vägen förstöra det kejserliga residenset i Peterhof och när man ankrat i Neva med hot att bombardera huvudstaden framtvinga uppfyllandet av sina fordringar. Rykten hade redan förkommit flera dagar innan och man hade varnat tsaren 14 dagar tidigare för att finnas på Peterhof och i stället befinna sig i det bättre skyddade Tsarskoje Selo.

Efterräkningar Jäsningen bland militärerna: trots undertryckandet av av myterierna på Sveaborg och Kronstadt befarar man inom marinstaben att det kan bli ett återupprepande av myteriet i Sevastopol. Krigsrätten i Kronstadt har redan de första dagarna dömt 50 matroser och soldater till döden och avrättat dem. Revolternas ledare på Sveaborg kapten Emiljanoff och löjtnant Kahanski arrsteras och avrättas. Kapten Cyon undkom att bli arresterad genom att han begett sig in till Helsingfors för att skaffa proviant, och genom ett missförstånd blivit kvarlämnad vid embarkeringen. Det kom till strider med skyddsgardisterna inne i Helsingfors. Men snart vimlade det också av rysk militär, kosacker sprängde över gator och vägar, snärtande efter envar med sina piskor. Röda gardet internerades. Även sedan skyddsgardet hade avväpnats rådde det en otäck stämning på stan mellan borgerliga och arbetarelement. Den 4:e augusti genomförs kapitulationen, krigsrätten väntas och begravningarna ha börjat och krigsskeppen har försvunnit. De militära myndigheterna själva börjar tvivla på hängandets och skjutandets ofelbara förmåga att återställa disciplinen. Troligen får väl ändå de som yrkar på dödsstraff överhand denna gång vid krigsrätten på Sveaborg, men den revolutionära andan kan man ju ändå varken hänga, skjuta eller deportera. Både Kapten Sergei Cyon och Kapten Johan Kock undkommer repressalierna och flyr via Sverige västerut. Kock hamnar i USA och Cyon bosätter sig i London och försörjer sig som journalist. Det ska efteråt diskuteras både deras och de andra officerarnas ageranden under revolten. Hade de ingen möjlighet att utöva något inflytande över revoltörerna på Sveaborg, eller ville de inte gå emot dem ? Fanns det någon avsiktlig provokation inom militären eller från Ochrana?

Tragedin på Sveaborg Alla officerare var utkommenderade att närvara vid exekutionen. Den som fick åliggandet att föra kommandot var så häftigt upprörd att det tog lång tid innan han förmådde uttrycka kommandoorden. Han föll sanslös omkull och blev förd till hospital för att vårdas.. Även för manskapet som skulle verkställa arkebuseringen var det så svårt att händerna märkbart darrade. Den första salvan träffade inte så väl att den skulle medfört döden åt de olyckliga offren. Före sin arkebusering ska löjtnant Emeljanoff ha yttrat några avskedord. Han förklarade at de som nu verkställde dödsdomen inom kort skulle råka ut för ödet att även de blir arkebuserade. Exekutionen ska ha utförts av en pluton av de revolterande artilleristerna. Bakom dem stod infanterister med laddade gevär…

Branting och Cyon mot militaristerna I april 1914 är det politisk kris i Sverige. Högern har organiserat en bondemarsch och en insamling för att bygga pansarskepp till det svenska försvaret. Det leder till borggårdskrisen och nyval och den liberala regeringen Staaff tvingas avgå. Det är den militära upprustningen som är den utlösande frågan och Hjalmar Brantings tidning

Socialdemokraten tar in en artikel av Sergei Cyon på valdagen för extraval till riksdagen i mars. Den följs av ytterligare två artiklar som tonar ner faran från öst och den ryska militära kapaciteten. Larmet om ”den ryska faran” som bröt ut nästan samtidigt i Tyskland och i Sverge måste till god del till sitt ursprung vara en ny manöver av det internationella rustningskapitalet… …Inom officerskåren utspioneras och förföljas de som visa sig hysa i någon mån frisinnade uppfattningar. Klyftor ha bildats mellan olika klasser av privilegierade, vilka intrigera mot och bekämpa varandra… …Hela armén står under uppsikt och misstänksam tillsyn av det allsmäktiga polisdepartementet. Cyon dömer ut Ryssland och anser inte att armén är något hot och att man inte har någon krigsberedskap för anfall. Fem månader senare är Första Världskriget i gång. Att Hjalmar Branting ger utrymme till Sergei Cyon att skriva i Socialdemokraten väcker kritik inte bara från högern. Cyons inlägg kom egentligen efter valrörelsen, och antagligen var inte Branting själv särskilt förtjust i Cyons militära anekdoter. Men Branting hade att ta hänsyn till att partimajoriteten var mer pacifistisk och försvarskritisk än han själv. Även Robert Ågren, ögonvittne till Sveaborgsrevolten som korrespondent för Socialdemokraten (den enda autentiska och i fråga om de faktiska händelserna ofärgade framställning som förekommit och på vilken både finsk rysk och europeisk historia om denna revolt är grundad , påstår han), klagar på Branting att han låtit Cyon framträda i tidningen.

Under Sveaborgsrevolten 1906 skrev Robert Ågren kort att ”högste befälhavaren blev dagen därpå ”kvarglömd” i land. Han är i säkerhet nu”. Nu åtta år senare förklarar han ”Märkligt nog kom ingen då att tänka på att denne Cyon var en humbug i bästa fall – människorna tror så gott om varandra i revolutionstider – annars hade han varit dömd. Hans underbefälhavare slogs besegrades och arkebuserades. Men Cyon, han var ”i säkerhet” som sagt. Styrelsen för finska arbetarpartiet ville inte ha att göra med Cyons okända ryska kommitté och inte heller med Kapten Kock ”vilken också ”satte sig i säkerhet” på Stockholmsrestauranger – sedan 800 rödgardister tillfångatagits på Sveaborg. …Jag påstår inte att Sergej Cyon var medveten provokatör och spion då, jag bara påstår att han var en förfärligt ynklig företeelse inför Sveaborg 1906. Kritiken i en del svenska högertidningar gick längre än Robert Ågren, och beskyllde Cyon för att vara den andre Azev, dvs spion och provokatör. Den riktige Jefner Azev var i Helsingfors flera veckor innan Sveaborgsrevolten som en representant för socialrevolutionärerna. En sentida genomgång av sveaborgsrevolten: Antti Rautiaisen skrev 2006 att den planerade revolten skulle äga rum 10:e augusti, men situationen eskalerade olika missförhållanden och officerarna drog in en extra betalning kallad ”vodkadosen”. Cyon försökte komma ut med båt till Sveaborg tillsammans med tre andra partiansvariga. På grund av dålig sikt kom de till Iso-Mustasaari som kontrollerades av regeringen, och de lyckades knappt klara sig från att bli arresterade.

Utnämnd till överste Sergei Cyon återvände till Ryssland i juni och blev omedelbart utnämnd till Överste på Sveaborg och Cyon får befälet över de ryska trupper som är placerade där. Samtidigt som han är militär redigerar han en rysk tidning som socialrevolutionärerna ger ut till soldaterna. Det fanns två legitima organisationer bland soldaterna som tog order från rådsregeringen i Petrograd och en organisation för anarkisterna med c:a 1000 medlemmar som hade sitt högkvarter på Skatudden i Helsingfors. De lät sig inte kommenderas. På sista tiden hade ännu en väpnad rysk organisation tillkommit, det ryska röda gardet som också hade element som uteslutits från det finska röda gardet när de var opålitliga och utan disciplin. Men de flesta ryska trupperna valde att inte delta i striderna. Cyon räknade med att man skulle klara av att hålla Mannerheims trupper stången

om de angrep Helsingfors och Viborg – men om det blev ett tyskt angrepp skulle det bli något helt annat. Under revolutionsperioden hade den militära disciplinen bland de ryska trupperna i Helsingfors nära nog försvunnit. Den tyska flottan närmade sig Tallinn (Reval) men den ryska flottan på Sveaborg kunde inte löpa ut i brist på manskap på grund av att många delar i maskinerna hade sålts. När ingenjörer kallats in och reservdelar tillverkats var flottan segelklar efter tre dagar – men då hade Reval (Tallinn) redan fallit till tyskarna. Någon vecka senare är gatulivet i Helsingfors helt förändrat. Det hade anlänt tusentals estniska soldater och ryska rödgardister som i desperation skulle kunna företa sig vad som helst. Det blir tyskarna och de finska jägarbataljonerna som avgör utgången till de vitas fördel.

Elvira Willman Eloranta Burtsev anländer till Finland i april ett par dagar innan tyskarna tar över i Helsingfors. Han flyttas över till ett annat hotell av tyskarna och får rådet att fara vidare till Stockholm efter vissa besvärligheter. Han gör det i sällskap med Cyon, som uppger att han varit arresterad två gånger i Finland. Vad som får Cyon att välja Stockholm som tillflyktsort finns det inga närmare förklaringar till. För Burtsev är det självklart att han är på väg västerut, det finns inga möjligheter för honom att återvända till Ryssland nu. Cyons tidigare sammansvurna i Finland går det sämre för. Elvira Willman Eloranta och Voitto Eloranta var också socialrevolutionärer som Cyon samarbetade med under Sveaborgsupproret 1906. De väljer nu att bli bolsjeviker och följer med de röda gardena som flyr österut mot Petersburg. Där blir de indragna i interna stridigheter i de finska röda gardena, 8 ledande finska bolsjeviker blir skjutna vid ”Kuusinen Klubb-incidenten”. Voitto Eloranta blir anklagad för att vara inblandad och blir avrättad 1923, hans fru Elvira Willman blir också avrättad två år senare. Sveaborg blir fångläger efter att de vita vunnit inbördeskriget i Finland. Många av de som tillhört den röda sidan och inte lyckats fly blir arkebuserade eller dör av de undermåliga förhållandena i det överbelagda fängelset. Cyon fick sitt uppdrag att leda Sveaborg under Kerenskijs korta tid vid makten, men i Polisbyråns anteckningar i Sverige betecknas Cyon som monarkist efter att ha börjat sin bana som anarkist i Helsingfors. Burtsev, i motsats till Cyon, hade aldrig något till övers för Kerenskij utan stödde generalen Koltjaks uppror sommaren 1917 som hotade både Kerenskij och bolsjevikernas växande inflytande. För andra gången har Sergei Cyon lyckats undkomma välbehållen från en nästan omöjlig situation. Det är inte underligt att det uppstår rykten om att han skulle ha varit värvad för motsidans intressen.

Morden i Bollstanäs Vladimir Burtsev får visum till Frankrike och undviker att bli indragen i det som ska bli 1919 års stora mordrättegång och den största kriminalutredningen i Sveriges historia. De som står inför rätta

är ”Ryssligan” under ledning av den karismatiske kosacken Mohammed Hadjetlaché. I en villa i Bollstanäs vid sjön Norrviken i Roslags Näsby har de låst in minst 4 offer, torterat och mördat dem och slängt liken i sjön. Det är en blandning av rent kriminella och politiska mord riktade mot exilryssar som uppfattas som representanter för bolsjevikerna. Sergej Cyon deltar som vittne i rättegången mot ”Ryssligan” och Hadjetlaché. Han blir intervjuad i den svenska pressen där han framför en teori om att det kan finnas en liga med internationella förgreningar bakom hela affären. Ligan leds från London och som galjonsfigur finns änkekejsarinnan Maria Feodorovna, Tsar Alexander III:s änka. I Helsingfors sköttes verksamheten av general Judenitj. Han framträdde i rättegången i Stockholm. I Stockholm skulle den främsta representanten vara grevinnan Orloff-Davidoff enligt polisens övervakningsuppgifter De bestialiska morden i Bollstanäs och ”Ryssligans” alla intriger avslöjas efter den största polisundersökningen någonsin i Sveriges historia. Hajedlatché är den siste i Sverige som får ett dödsstraff, men det kommer aldrig att verkställas och han dör i fångenskap. Några andra av medlemmarna i ligan får fängelsestraff. Sergej Cyon får inget visum till England och han blir kvar i Sverige, där han av allt att döma för en lugn tillvaro. Han är ordförande i den litterära föreningen ”Ivan Bunin”, uppkallad efter den förste ryske författaren som får nobelpriset. Han håller föredrag i Stockholm på ryska om olika kulturella ämnen. Det har varit en förvirrad tid för de som arbetat som hemliga agenter, angivare eller provokatörer. Makten byter plats och de som tidigare varit i exil återvänder till Ryssland medan andra ger sig iväg. Men som helhet är det en bransch med lysande framtidsutsikter.