Det torde icke vara eder ovälkommet att få höra något ifrån Smålands mest avlägsna trakt, självaste Getapulien, de havrebrödsätande och ståltrådsdragande Vestboiternas hemland, detta dunkla, underbara, sagolika land, som mestadels består av skogar, mossar och sjöar, varest rågen ganska sparsamt växer, där havrebrödet måste täras av den idoga befolkningen, som enligt Wieselgren ”endast får sova fyra timmar om nätterna – men ändå sjunger med glad röst i morgonvakten”, samt får leva på 5 öre om dagen, men vars flit ändå är beundransvärd.
Det är gnosjöandan som besjunges av en korrespondent till Smålandsposten på 1860-talet. Kärnområdet med de sju industriorterna i Gnosjö kommun är här något utvidgat till att omfatta alla invånare i Vestbo härad. Numera får även Värnamo räkna sig som medlem i gnosjöandan. Beskrivningen av landsdelen är tillkommen i en intressant brytningsperiod när järnvägarna signalerar att den första riktiga industrialiseringsvågen i Sverige är på väg. Korrespondenten för Smålandsposten är medveten om att Vestbo härads invånare har en mentalitet som går tillbaka ett par hundra år i historien från de tidiga järnbruken och tråddragningen som gjort dem speciellt påhittiga och företagsamma. Och i sin lokalkännedom överglänser korrespondenten den uppburne kyrkoherden historieskrivaren och hembygdsromantikern Peter Wieselgren.
Men det finns ett område som inte omfattas av den omtalade gnosjöandan, och det är livsmedelsförsörjningen. Här ligger havrebrödsätarna efter sina grannar i andra delar av Småland för att inte tala om Skåne. Detta till trots att det finns stora odlingsbara marker i området norr om sjön Bolmen. Redan 1848 har man gjort en första sjösänkning för att tillföra ytterligare fertil jordbruks eller betesmark. Korrespondenten kommer inte fram till vad bristen på gnosjöanda hos bönderna beror på, men en av förklaringarna är ägandeförhållandena med de stora godsen som stänger ute självägande bönder från att satsa på livsmedelsproduktionen. Ofta bor inte ägarna till säterierna och fideikommisserna på plats, men kommer kanske på besök med sitt jaktsällskap.
här följer beskrivningen av Gnosjö under det dynamiska 1860-talet in extenso (varning för tidstypiska rasistiska formuleringar):
”Som allmogen i denna vidsträckta härad, med undantag av några få församlingar, icke kan leva av sin jords avkastning, har de måst tillgripa åtskilliga binäringar. Ibland dessa är järnhanteringen den huvudsakligaste, men även denna börjar bli allt mer och mer avtynande i följd av de dåliga kontunkturerna.
I Gnosjö och angränsande församlingar har hittills dragits ståltråd och vävts sikteduk mm. med stor fördel, med stor fördel, men även denna hantering har börjat bli mindre lönande, sedan man börjat anlägga valsverk, där tråden fabriceras med maskin. Även här i trakten är ett dylikt valsverk anlagt. Ståltrådsdragandet förtjänade sitt eget kapitel, det är måhända en för denna orten egendomlig konst, ännu egendomligare att se dessa vulcani söner, som gå svarta som negrer de sex dagarna av veckan och endast tvätta sig till söndagen, men denna avsköljningsprocess är ganska besvärlig till och med smärtsam, synnerligast om vintern, under vilken tid ståltråd mestadels drages. Om ståltrådsdragaren, som nödgas tillbringa även nätterna sin kalla verkstad, kan man med skäl säga, att lotten är honom icke fallen in det lustiga.
Även i andra slöjder är Vestbon hemmastadd. Vår landsman och hävdatecknare Wieselgren säger även härom: En gammal Västra härads bonde kan icke jämföras med en tolv års gammal Vestbopojke i slöjd. Och likväl beles (hånas) vi ofta av samma Västrahäradsbor. Vi har nyligen hört en mycket upplyst och framstående man ifrån denna trakt benämna oss ”Sveriges pelasger” (ursprungsbefolkning i Grekland). Men det var ju även Nazareths lott att av sina övriga landsmän hånas och bespottas !
Vår fattiga trakts största, snart enda rikedom skogarna hålla tyvärr på att riktigt utrotas, ity att en grossör ifrån Göteborg i några inom Willstad socken belägna skogshemman, därifrån han utsänder sina emissarier runt omkring, inköper och avverkar den ena skogsparken efter den andra och grasserar värre än högtsalige H.M. Olof Trätälja fordomdags i Värmland. Visst sprides härigenom mycket penningar, mångenstädes till nytta och fromma, men på ännu flera ställen till skada för säljaren, som icke så noga beräknar slika spekulationer. (jmfr baggböleri)
Det är visst icke underligt att allmogen här, vars huvudnäring järnhanteringen börjar bli allt sämre och som följaktligen icke har några inkomster till sina många utlagor, söker att förvandla sin skog i penningar. Skada emellertid att dessa skogsaffärer på många ställen bedrivas så oklokt, ty därigenom blir den naturliga följden, att både Vestbo och det tillgränsande Mo, där man gör mycket i ”pitprop” (stödpelare i kolgruvor) i en framtid blir hårt nära en ödemark, och den stora vinst, man förespeglat sig på affären, uppätes genom transporten till Nissan, varifrån skogen sedermera flottas till Halmstad. Denna vinter, då icke kärr och sjöar burit, har för Vestbon varit mest så tryckande som ett missväxtår, emedan kolning och körning till järnbruken är en av våra huvudnäringar. Då skåningen, kanske även våra landsmän i södra Småland om vintern mestadels vila sig, får Vestbon slita ont i skog och mark och träla för att förtjäna sitt knappa uppehåll.
Om några av stadsgourmanderna som gå ifrån en läcker middag till en ännu läckrare supé, såg den knappa kost som bestås den stackars Vestbon när han i skymningen hemkommer frusen och våt ifrån skogen, därifrån han, för att skona sina små stutar, fått hjälpa till att dra lasset i uppförsbackarna, så skulle de icke så lättsinnigt förstöra sin dag som nu. Torftighet och brist råder här visst, men icke ändå något särdeles elände, ej heller förspörjes härifrån sådana sessioner och vinglerier som i rikare trakter, ej något som moraliskt elände som oftast betingas av det ekonomiska, man har fått lära sig att ”rätta mun efter matsäcken” och gott vore om detta Vestbos exempel vann efterföljd över allt i vårt kära fosterland.
Genom folkskolornas betydliga upphjälpande, nitiska skollärare, som även sammanträda till möten, fast dessa icke komma att omnämnas som de närmast järnvägen boende, blir Vestbon allt mer och mer civiliserad, så att han kan tävla till och med västra häradsbon som bor vid järnvägen, den gamla vidskepligheten, som förut karaktäriserat honom, är nu på god väg att försvinna.
Allmogen spar icke på sina tillgångar, när det gäller allmänt nyttiga företag, den är då frikostigare än andra trakters befolkning. Så har på det sista decenniet uppstått inom Vestbo icke mindre än 8 nya vackra kyrkor, en mängd nya vägar är anlagda, nya präktiga skolhus, med ett ord man kan förundra sig över att sådant kunnat åstadkommas och varifrån folket fått medlen härtill. Genom en oavlåtlig arbetsamhet och försakelse har detta blivit möjligt. Varje hushåll i Vestbo är såsom Wieselgren säger ”en fabrik i smått” allt som möjligen kan undvaras säljes för att göra rätt för sig, vadan något överskott till odlingar sällan uppkommer.
Gott vore om odling av jorden blev allmännare och tillgångar därtill kunde beredas oss, ty i detta stå vi långt efter vår tid. I Anderstorps socken finns en större fabrik för förfärdigande av trösk och hackelseverk, anlagd av en man vid namn Sven Jonsson, som tyvärr i fjol slutade sin gagneliga verksamhet och saknas mycket. Fabriken drives nu av ett bolag som äger en masugn.
Gislaved, Vestbo medelpunkt, är i starkt tillväxande, torgdagarna där, den första onsdagen varje månad, är så talrikt besökt som marknaderna i många städer, i synnerhet är allt ätbart där mycket dyrare än på andra ställen, en följd av det ringa kvantum spannmål här produceras. I endast få- socknar av häradet som, Bolmsö, Dannäs, Unnaryd finnes säd över behovet, i 3 eller 4 till att fylla behovet med, men i alla andra fall måste behovet fyllas från andra håll. Till heder för Gislaveds… (Och här slutar texten, tidningen verkar ha tappat slutraderna)
Vestboiterna äter numera en mer varierad kost än havrebröd, de lokala matproducenterna säljer sin skörd till de fina restaurangerna och fideikommisserna är upplösta.
Globala Eremitaget 