Sven Stolpe , Oxfordrörelse och andra världskriget

Sven Stolpe var en vindflöjel under andra världskriget, en opinionsbildare det inte gick att lita på. Eller var han tvärtom principfast och en brinnande antinazist ? Svante Nordin avfärdade i sin biografi de som kallade Stolpe för nazistvänlig genom åren. Hans bok fick en kommentar av TV-producenten Hans Hederberg (DN 13.1.15), som var besviken på att Svante Nordin inte tagit sin uppgift på allvar. Framför allt gäller det året 1940 då Sven Stolpe vacklade inför Nazi-Tyskland. Beteckningen vindflöjel var inte ny på Sven Stolpes röriga intellekt. Men att rada upp citat blir ganska meningslöst, vad var det för verklighet som låg bakom ?

För Sven Stolpe hade en bestämd ideologi och tillhörighet till Oxfordrörelsen/MRA, vilket präglar hans ställningstaganden under senare delen av 30-talet och flera år in på kriget. Vill man undersöka Sven Stolpes handlingar bör man leta där. Frank Buchmans ställningstaganden var vägledande och Sven Stolpe koncentrerar sig på att skriva hjälteporträtt på oxfordianer och värvningslitteratur för rörelsen. Men rörelsens internationalistiska fredsbudskap på 30-talet mynnar ut i nationalistiska budskap av olika slag under kriget. Därefter, under påverkan från hustrun Karin eller egen idéutveckling, blir han alltmer intresserad av katolicismen och konverterar 1949. I efterhand är han kritisk mot oxfordrörelsen/MRA.

En illusorisk frälsningsvärld

Det bildades en Oxfordrörelse också i Finland, och man hinner ha ett stort ”House Party” i Tavastehus i januari 1939 innan kriget lägger hinder för stora internationella möten. Sven Stolpe var behjälplig i uppstarten. I Finland koncentrerade man sig 1939 på förhållandet mellan arbetsgivare och anställda. Rörelsen bytte namn till MRA ( moralisk upprustning) samma år.

Frank Buchmans direktiv vad man skulle koncentrera sig på kan inte ha upplevts som så angeläget i Sverige just då. Här hade arbetsgivare och fackföreningar kommit fram till Saltsjöbadsavtalet året innan och hade inte behov av några präster som förmedlare eller religiösa omvändelser bland parternas företrädare. Däremot skulle initiativet komma till nytta för förhållandena inom den amerikanska rustningsindustrin enligt senatorn Harry Truman, senare president i USA.

Sven Stolpe bemödade sig om att få med representanter för alla samhällsklasser. I böcker som ”Aktiv kristendom” och ”Oxfordprofiler” och i andra sammanhang får även arbetare från Domnarvet vara med. En vanlig kategori är fackföreningsmän och militanta kommunister som genomgått en livskris och funnit kristendomen. Men det är en illusorisk värld Stolpe skildrar. En sudettysk baron har i slutet av 30-talet beslutat sig för att återvända till Tjeckoslovakien för att han nu tror på att leva i landet som en minoritet.

Frivillig i vinterkriget

När vinterkriget bryter ut i Finland 1939 är Sven Stolpe, enligt egen uppgift, den förste att anmäla sig som frivillig från Sverige. Det är flera svenska författare som anmäler sig till vinterkriget, som Harry Martinsson och Olof Lagercrantz.

Memoarboken ”krigstid”(1976) innehåller Stolpes besök vid fronten i Rovaniemi, som skulle bli förläggningsort för svenska frivilliga. Kapitlet om ”En finsk general” blir till ett beundrarporträtt av KM Wallenius, vars fascistiska böjelser blir till en anekdot när han kidnappar presidenten Ståhlberg och kör honom över gränsen till Ryssland. Trots alla pikanta detaljer och påpekanden om hans lysande intellekt glömmer Stolpe bort Wallenius roll i Mäntsäla-upproret 1932. Kort efter att Sven Stolpe delat groggar med generalen blir Wallenius förflyttad till fronten vid Viborg där han efter tre dagar blir avskedad rakt av för sin svåra alkoholism.

Vinterkriget avslutas i mars 1940 med landavträdelser för Finland, men utan ett totalt nederlag som i baltstaterna och Polen. Olof Lagercrantz refererar i inledningen till en av sina böcker ett möte på Grand hotell i Stockholm månaden efter fredsslutet, att han själv nu förordade att man på samma sätt skulle vända ansträngningarna mot Norge som just blivit ockuperat av Tyskland. Ett förslag som inte togs emot väl av resten av mötesdeltagarna. För dem var Sovjetunionen den verkliga huvudfienden och Tyskland en bundsförvant. Sven Stolpe framstod med sina uttalanden som en av dem.

Schismer mellan Sven Stolpe och andra författare och kulturpersonligheter är ingen nyhet, men till dessa läggs nu att han anklagas för att vara en säkerhetsrisk och nazistvän. En stämpel som sitter kvar årtionden efteråt. Året 1940 efter 9 april var en vattendelare.

Döbeln på Nya teatern i Helsingfors

Stolpes krigsinsats under vinterkriget var att åka runt och intervjua ryska krigsfångar och svenska frivilliga. Han skriver senare en bok och en pjäs om Döbeln, berättelsen om en svensk officer som stred hjältemodigt på östfronten i Finland mot ryssarna 1789 och 1809 och hans tid som fängslad på Vaxholms fästning. Två bolag tävlar om att få göra en filmatisering och för Sven Stolpe blir det ett steg upp i kultureliten och han kan börja bära päls. Pjäsen sätts upp på Nya Teatern i Helsingfors med premiär i februari 1942, och får sedan en finsk översättning. Nu pågår ett nytt krig, fortsättningskriget mot Sovjetunionen samtidigt med Tysklands operation Barbarossa.

Pjäsen blir mer en beredskapsinsats än en kulturell händelse. På premiären deltog president Risto Ryti och Lennart Segerstråle, konstnär och den mest framstående medlemmen i den finska Oxfordrörelsen. Uppmärksamheten från pressen är överväldigande när Sven Stolpe bevistar premiären. Han uppger att det inte tog honom mer än fyra dagar att skriva pjäsen.

Under 1942 var Helsingfors en isolerad stad, västmakterna hade tappat tålamodet och Storbritannien förklarade krig mot Finland. Ett besök från Sverige var en stor nyhet. Senare samma år besökte Adolf Hitler Gustaf Mannerheim på hans 75-årsdag. President Ryti ska senare få skulden för att det skulle ta så lång tid att utverka en separatfred med Sovjet och överge samarbetet med det sönderfallande Tyskland 1944.

Oxfordrörelsens historia i Finland finns beskriven i en avhandling av Sixten Ekstrand. Men han betonar att det handlar om dess inomkyrkliga betydelse. Sven Stolpe ville upprätta en nordisk samling av oxford-författare, men det mottogs inte positivt. Kontakterna upprätthölls under kriget med besök i Borgå respektive Gränna. En mer allomfattande historia som också berör medlemmarnas politiska ställningstaganden och verksamhet vid den militära fronten återstår att skriva.

En av besökarna vid Oxfordgruppens möte i Visby 1938 var Hans Ruin. Han deltog under krigsåren i arbetet med Finlands psykologiska försvar, men valde 1944 att flytta till Sverige. I en essä om Oxfordrörelsen från 1935 beskriver Hans Ruin den som ”den helige andes diktatur”. Den religiösa väckelsen bär på ett fanatiskt begär efter det absoluta och ett oändligt förakt för kompromisserna. Det rycker med sig den unga generationen, som icke är intresserad av resonemang och subtila analyser, utan längtar efter handling. Det finns ett krav på ovillkorlig lydnad som liknar de politiska diktaturerna.

Olof Lagercrantz, som kom att bli svärson till Hans Ruin skrev under 1944 för Svenska Dagbladet om de pessimistiska perspektiven för ett krig som hade svårt att avslutas. Men den författare som sökte konfrontation med Sven Stolpe i frågan om Finland under andra världskriget var framför allt Eyvind Johnson i ”Krilons resa”.

Sidbyte

Sven Stolpe roll som frivillig i Finland håller i sig åtminstone till första halvåret 1942. Det är då kyrkan i Norge börjar protestera mot den tyska ockupationen. I Danmark framträder prästen Kaj Munk som motståndsman. Sven Stolpe blir entusiastisk beundrare av Winston Churchill. Men det är ingen genomgripande omvändelse som han genomgår. Prästen Kaj Munk blev mördad av nazisterna 1944 eftersom han i skrift och predikningar går emot ockupationen av Danmark, men hade hade en bakgrund som Mussolini-beundrare och var inte någon anhängare av en sekulär demokrati. De fem norska kyrkomän som Stolpe skrev om var inte centrala personer inom motståndsrörelsen, men de hade beröringar med Oxfordrörelsen. Hans främste inspiratör, Ronald Fangen, satt i fängelse några månader.

Ivar Harrie, ledarskribent i Dagens Nyheter och den nystartade Expressen, är den kritiker som ägnar mest tid att undersöka vad Oxfordrörelsen står för och vilken roll Sven Stolpe intar. Trots att det är en nyanserad kritik väljer Sven Stolpe att känna sig utpekad som nazist och vänder sig till pressens opinionsnämnd för att försöka få upprättelse.

Den svenska kyrkans inställning

I en uppsats i historia av Emil Anselin från 2014 granskas några av de skrifter som utkom inom Svenska Kyrkan under 30-talet och 40-talet. Flera av dem var förstående till nationalsocialismen i Tyskland, eller rent av starkt positiva som Göteborgs Stifttidning. Av de skrifter som Emil Anselin undersökt är det egentligen bara Vår Lösen som tar ställning för Bekännelsekyrkan och prästen Martin Niemöller i motsats till Deutsche Christen som anpassade sig till diktaturen.

I Anselins uppsats framstår den Katolska Kyrkan i bättre dagar som i alla fall framförde vissa protester i samband med det nya konkordatet mellan Hitler och Påven juli 1933 och därefter. Men då ingår i undersökningen inte frågan om inbördeskriget i Spanien, där den Katolska Kyrkan och Nazi-Tyskland båda stödde Franco. Sven Stolpe var redan under mitten av 30-talet intresserad av katolicismen, speciellt en hel rad franska katolska författare – flera av dem skulle senare ge sitt stöd till Vichy-regimen när Tyskland ockuperade Frankrike 1940.

Sven Stolpe finns representerad i några antologier under kriget med aktiva kristna som tar upp problem i förhållandet till nazismen. Men till skillnad från andra använder Stolpe denna plattform mest till att angripa naturalistiska författare som han inte gillar.

Föredrar nazistisk hegemoni ?

Att citera Sven Stolpe är något grannlaga. Henrik Bachner hittade följande i Oxfordisternas egen skrift ”Nytt liv” nr 9 1940 när han skrev ”Återkomsten -antisemitism i Sverige efter 1945”.

Jag tror en nazistisk hegemoni skulle betyda en olycka. Men jag föredrar denna olycka framför att leva i en demokrati, där relationen mellan individens eget liv och hans ideal alldeles suddats bort, och där det är tillåtet att bedra sin bäste vän, förföra sin broders hustru, leva i lögn och hat och ändå tala höga ord om nordisk demokrati, om nordisk kultur, ja , om ”kristna västerländska kulturvärden”. (Nytt liv nr 9 1940)

Vad menar han ? Vem är det som är bedragaren, är det Eyvind Johnson eller Olof Lagercrantz eller vem är det som talar höga ord om nordisk demokrati ? Är han beredd att bli nazist bara för att han blivit bedragen av sin bäste vän ?

Memoarer om krigstiden

När Sven Stolpe kommit fram till memoar del 3 (krigstid, 1976), som behandlar tiden omkring andra världskriget, fanns en möjlighet att räta ut frågetecken kring hans ställningstaganden. Så mycket av det blir det nu inte. Han menar att ett par protyska citat från perioden 1940-41 har misstolkats. Men han går inte alls in på de långa ideologiska artiklar han skrev i Jönköpingsposten, som var något av ett huvudorgan för Oxfordrörelsen.

Han berättar om sina besök i närheten av fronten i Finland i Rovaniemi och i Karelen under vinterkriget, då han träffar höga officerare som samtliga är tyskvänliga. Speciellt måste porträttet av generalen Wallenius på Nordfronten i Rovaniemi ha retat upp mer vänstersinnade bland de finlandsfrivilliga. Wallenius var en av ledarna i Lappo-rörelsen, som 1932 nästan lyckades med en fascistisk statskupp då socialdemokrater och kommunister skulle ha förbjudits.

Ingenting sägs om succén med pjäsen om Döbeln 1942 i Helsingfors och inte mycket om vad han ville uträtta genom att upprätthålla kontakterna med den finska Oxfordrörelsen även under fortsättningskriget.

Sven Stolpe är i efterhand kritisk mot mycket i Oxfordrörelsen och dess karismatiske ledare Frank Buchman. En anledning till att Stolpe höll tillbaka kritiken mot Tyskland när kriget redan brutit ut och under 1940 var att Buchman fortfarande trodde att det skulle gå att nå den tyska ledningen med fredsinitiativ. Det försöket hade alla andra gett upp vid det laget.

Sven Stolpe har en stor intellektuell kapacitet och en förmåga att snabbt läsa in sig på nya områden. Men det finns en kognitiv dissonans i hans påståenden och beskyllningar. Det är inte underligt att han får epitetet vindflöjel , och ibland handlar det om motstridiga ståndpunkter eller ställningstaganden som inte redovisas i memoarerna. Inte heller i Svante Nordins biografi eller Sverker Oredssons genomgång av Stolpes krönikor i Jönköpingsposten.

Litteratur:

Svante Nordin Sven Stolpe, Blåsten av ett temperament

Sven Stolpe Oxfordprofiler

Sven Stolpe Fem Norrmän

Sven Stolpe Kaj Munk

Sven Stolpe Aktiv Kristendom

Sven Stolpe Krigstid

Olof Lagercrantz Ett år på sextiotalet

Henrik Bachner Återkomsten

Ord och Bild 1935 Svensk skönlitteratur i Finland

Sixten Ekstrand Tro och moral (Oxfordrörelsen i Finland)

Emil Anselin Synen på nationalsocialismen i Svenska kyrkan

under 1930- och 1940-talen. (2014)

Eyvind Johnson Krilons resa

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Hufvudstadsbladet

Jönköpingsposten (Sverker Oredsson)