Reformationen i Sverige startade med Gustav Vasa, men det skulle dröja närmare hundra år innan Luthers läror omsattes i en statsreligion som uteslöt alla andra trosuppfattningar. Enligt Dick Harrisons historia stärktes myndigheternas intresse av att kontrollera folkets religiösa vanor under reformationen i början på 1500-talet. Statlig fientlighet mot katolicism hade en utrikespolitisk slagsida som orsakades av en släktfejd inom Vasa-ätten.
Vid riksdagen i Augsburg 1530 lade reformatorn Philipp Melanchton fram Confessio Augustana, som var ett, försök att avgränsa den evangeliska läran. Dokumentet kom att gälla som den officiella bekännelsen i det tyska riket och fick också stor betydelse för utformningen av den ortodoxa lutheranska läran i andra länder som Sverige.
Gustav Vasa höll på Marin Luther för det gav honom en möjlighet att öka statskassan genom att lägga beslag på kyrklig egendom. Men hans fru Margareta gav inte upp sin katolska tro. Johan III, son till Gustav Vasa, utsattes för påtryckningar av jesuiterna att återvända till den katolska tron. Hans son och efterträdare Sigismund skulle som kung över både Polen-Litauen och Sverige ta steget fullt ut till katolicismen. Hertig Karl, Gustav Vasas yngste son hade sin maktbas i Södermanland och de västliga delarna av Sverige och drev genom uppror och krig ut Sigismunds anhängare, vilket kulminerade i slaget vid Stångebro utanför Linköping 1598 och Linköpings blodbad år 1600 i Linköping, sanktionerat av den rätta evangeliska tron. Men Sigismund skulle fortsätta göra anspråk på den svenska kronan, och det gav bränsle till det Svensk-polska kriget som fortsatte under de första årtiondena på 1600-talet. Men det skedde på polsk mark.
Lennart Hedberg gör en åtskillnad när det gäller Karl IX mellan perioden när han som hertig var en framgångsrik företagare och som kung när han blev envåldshärskare och utnyttjade religionen för egna syften. Den kalvinistiska uppfostran han fått själv och andra inriktningar inom den protestantiska rörelsen var inte längre gångbar.
Släktfejden mellan hertig Karl och hans brorson Sigismund fick som resultat en hård konfrontation mellan katolicismen och den lutherska ortodoxin.
De kyrkliga bestämmelser som infördes 1608 var en ortodox lutheranism byggd på bibeltexter i Mose lagar. Enligt Harrison var lågvattenmärket i det svenska religionstvånget de beslut som togs på Riksdagsmötet i Örebro 1617. Katolicism och andra tolkningar av bibeln blev förbjudna och kunde beläggas med dödsstraff. Undantaget var kalvinistiska franska hugenotter om de var förmögna och till nytta för landets näringsliv. Kristnandet av samerna hade påbörjats, men det skulle dröja till slutet av 1600-talet och in på följande århundraden innan ”hedniska gudar” övergavs och trolltrummorna förstördes.
Judar var inte tillåtna att ta sig in i landet av religiösa skäl, och om det skedde såg man till att de snabbt blev döpta. Grimberg refererar dock till en rättegång med en dödsdom 4 februari 1619 i Linköping mot tre ”judaister” (kristna som visade böjelse för den judiska läran). Det finns inga uppgifter om att dödsdomarna skulle ha blivit verkställda.
Häxprocesser med sanktion från kyrkan kom i olika vågor. Enligt biskop Abraham Angermannus visitationsresa genom landet 1596–1597 förekom omkring 140 häxprocesser, särskilt i Götaland, som dock sällan ledde till dödsstraff. Men efter 1608 användes bibelns bud i moseböckerna som grund för att utdöma dödsdomar.
En häxprocess i Norrköping 19 och 20 november 1617 hölls under hertig Johans mandat mot sex kvinnor anklagade för trolldom. Några anklagelser för samröre med Satan i form av boleri (samlag med satan) eller blåkullafärder framkom inte under förhören, men två av kvinnorna riskerade ändå dödsstraff för förgöring (avsiktlig förgiftning). En del av kvinnorna som ”Hesa Karin” genomgick vattenprovet, andra slapp undan. Den slutgiltiga rättegången ska ha funnits i en dombok som nu försvunnit så det går inte att få fram vilka domar de fick. Förlorade domböcker har bidragit till att också de övriga processerna i Östergötland varit svåra att dokumentera, man har istället i hög grad förlitat sig på kyrkomaterial och bevarade räkenskaper med kostnader för de inblandade.
Före 1668 avrättades cirka 100 för häxeri eller trolldom i Sverige och mellan 1668 och 1676 cirka 300 (huvudsakligen i Dalarna och i Norrland) och därefter bara ett fåtal. Man jagade häxor med hänvisningar till gammal folktro och till bibeltexter. Tron på ett brinnande helvete var utbredd, och det understöddes av prästerna. I Sverige finns det dock bara ett belagt tillfälle då en ”häxa” skulle ha blivit bränd levande på bål. Betydligt vanligare var det i Tyskland och Danmark.
Inflytandet från Tyskland
Den ortodoxa Lutheranismen periodiseras av Göran Hägg i boken ”Gud i Sverige” till cirka åren mellan 1600 och 1720. Det är en period då de flesta högre utbildade prästerna och biskoparna var under stark påverkan från Nordtyska lärosäten som Rostock och Wittenberg. Petrus Johannis Gothus föddes i Norrköping och skrevs in 1568 som student i Rostock men han kom att verka som översättare och Sveriges förste förläggare. Han gav ut uppbyggelseskrifter som Gudeliga böner och tacksägelser (1572), och en första översättning av Augsburgska bekännelsen 1581 och andra viktiga skrifter som kom att bli vägledande i den statskontrollerade svenska kyrkan.
Linköpings domkyrka Marienkirche i Rostock
Ärkebiskopen Abraham Angermannus levde i landsflykt i Tyskland under 13 år under Johan III men fick stöd av Karl IX och var under en tid ärkebiskop när han gjorde en inspektionsresa 1596 i Linköpings stift och ville utrota katolicism, trolldom och sexuell lössläppthet med spöstraff och vattentortyr. Däremot ville han inte avsätta Sigismund och hamnade därför i fängelse på Gripsholm när Karl IX tog makten från sin brorson.
Som efterträdare utsågs Nicolaus Olai Bothniensis som också studerat i Rostock och varit aktiv i Uppsala för att anta den Augsburgska bekännelsen. Följande ärkebiskopar utbildades också i Rostock, som Olaus Martini och Petrus Kenicius – som speciellt omhuldade katekes-läsningen. Laurentius Paulinus Gothus från Söderköping, som tillträdde 1637 och avled 1646 var naturligtvis också utbildad i Rostock. Hans teologiska arbeten har i hög grad format den svenska lutherdomens ställningstagandet till folktro. Han förespråkade dödsstraff för djävulsdyrkan och avguderi, menade att domedagen var nära.
Johannes Canuti Lenaeus fick sin utbildning i Wittenberg och Helmstedt och hade Pfalzgreven, sedermera kung Karl X Gustav som inneboende. Därefter har ärkebiskoparna mer blandade utbildningsorter och företog resor i andra länder i Europa. Det är efter Westfaliska freden och de uppslitande religionskrigens tid i Tyskland är över.
Rostocks universitet var på 14- och 1500-talen en populär studieort för skandinaviska studenter. Det låg vid Östersjön, som gjorde det lätt att nå från grannländerna. Cirka 1000 svenskar var inskrivna vid universitetet under 1400-talet. Det räknades dock inte som särskilt framstående, men en examen därifrån kunde tjäna som utgångspunkt för vidare studier vid andra lärosäten. Under 1500-talets senare del inskrevs över 250 svenska studenter vid Rostocks universitet, många av dem blev viktiga för att genomföra den Lutherska reformationen.
Samma utbildningsvägar kan vi se hos biskoparna i Linköping, där Rostock och Wittenberg ingår. Siste katolske biskopen i Linköping avsattes 1540. Johannes Bothwids som var biskop 1630-35 var också hovpredikant hos Gustav II Adolf och medföljde till Sachsen.
Svenska krigsmakten i Polen
Sverige var under långa perioder i krig med Polen med religiösa förtecken att bekämpa katolicismen och Sigismunds anspråk på den svenska kronan. Mellan 1600 – 1629 och 1655 – 1660 fördes krig avbrutet av kortare vapenstillestånd. Beslutet att anfalla Polen 1655 gjordes under Karl X Gustavs regeringstid för att man ville utöka kontrollen av Östersjökusten.
I samband med ryssarnas och svenskarnas angrepp på Polen under 1650-talet skyllde den polska befolkningen de olyckor som drabbat landet på judarna, som påstods stå i maskopi med svenskarna. Judarna, som ofta arbetade som skatteindrivare eller förmän inom jordbruket, blev massakrerade och hundratals judiska byar förstördes. Antalet judar som dödades har uppskattats till mellan några tiotusen till mer än 100 000. Någon analys av den svenska krigsmaktens roll är svår att hitta.
Dick Harrison påpekar i sin historiespalt att judarna var neutrala gentemot protestanter och katoliker under trettioåriga kriget i Tyskland, men att de ändå drabbades av krigföringen. Trots den svenska krigsmaktens långa engagemang i kriget finns inte heller här några närmare uppgifter.
Källor:
Göran Hägg Gud i Sverige
Dick Harrison Den svenska religionsfriheten saknar historiska anor artikel/SvD
Dick Harrison Trettioåriga kriget hemskare än sitt rykte understreckare SvD 2014
Carl Grimberg Svenska folkets öden och äventyr
Wikipedia Linköpings historia, Linköpings stift mm
Stefan Östergren Sigismund 2005
Lennart Hedberg Karl IX företagarfursten&envåldshärskaren 2009
Gunnar Wetterberg Prästerna 2022
Globala Eremitaget 