Svenska Generalstaben och rysk-japanska kriget

Från Akashi Motojiro till MUST

Hur fick Sverige en modern militär underrättelsetjänst ? När fick den egen budget och personal och en fungerande sekretess kring verksamheten ? Huvudspåret pekar mot den rysk-japanska kriget som inspirationskälla. En minnesskrift för hundraårsjubileet gavs ut 2005 skriven av Lars Ulfving, och just 1905 verkar vara en rimligt vald tidpunkt. Men kopplingen till rysk-japanska kriget och dess förvecklingar i närområdet är inte redovisad. Men den syns i Generalstabens dokument hos Erik Lagercrantz och Knut Gillis Bildt, och i de utsända militärattachéernas rapporter.

Lars Ulfving nämner den 25 november 1905 som ett avgörande datum, då man fick ett anslag på 50.000 till Generalstaben att starta upp verksamheten. Då hade unionskrisen med Norge redan passerat sitt mest intensiva skede.

Det rysk-japanska kriget intresserade både Generalstaben och en bred svensk allmänhet

Det finns andra händelser redan från 1903 och 1904, som drog in även Sverige i ett mera komplicerat militärt och diplomatiskt spel och som ställde högre krav på Generalstaben. Under 1903 utvisades cirka 35 framstående finska medborgare till Sverige för att de arbetat mot förryskningspolitiken. Vid krigsutbrottet i februari 1904 utvisades den japanska legationen, däribland militärattachén Akashi Motojiro, från S:t Petersburg och verksamheten flyttades över till Stockholm. Notiser i svenska tidningar vittnade om det alltmer spända läget kring Östersjön.

Isbjörn, Mjölner och eventuellt flera ångare har fått uppdrag att lotsa ryska östersjöflottan genom Stora och Lilla Bält, samtidigt som den norske kommendörkaptenen avfärdar ryktena om japanska torpedbåtar i europeiska farvatten.”

den misstänkte japanen, Brandes kontra Alberti: 18 sep. Georg Brandes protesterar i dag i Politiken mot den löjliga polisförföljelse, som den japanske militärattachén kapten Takikava varit utsatt för under sin ferieresa genom Jylland… …Justitieministern Alberti försvarar sig i dag i sitt organ Dannebrog och uttalar som sin allvarliga åsikt, att japanen var en spion af värsta slag, och att det var regeringens plikt att låta polisen handla så som skett.”

Spioner. Med anledning af häktandet af tvenne japanska officerare, som förklädda till bodbiträden föröfvat spioneri i Petersburg… …man vet icke, hvilket man mest skall beundra, det storartadt väl organiserade systemet eller den sorglöshet med hvilken man tagit emot de sig öfverallt inträngande japanerna. Man gör emellertid japanerna stor orätt, om man, som flerstädes har skett, stämplar spioneringen som en speciellt asiatisk uppfinning… …Det finns ingen stor generalstab som icke har sin särskilda ”upplysningsbyrå” där alla de uppgifter som spionerna samlat från olika land förvaras och pröfvas.”

En rysk landsförrädare afrättad: ”New York Heralds” korrespondent i Petersburg meddelar, att den tjänsteman vid kommissariatet, som sålde viktiga dokument till japanerna hängdes i Schlüsselburg-fängelset som landsförrädare… Tjänstemannen Ivkoff hade en låst pulpet som undersöktes: …Ibland det första man såg, var en packe bref, innehållande hela korrespondensen med japanske militärattachén Akashi.”

Attentat i Kronstadt : De ryska myndigheterna ha , enligt meddelande från ryska telegrambyrån, upptäckt ett misslyckat försök att sätta fästningen i Kronstadt i brand, hvilket, om försöket lyckats, skulle efter alla sannolikhet kommit alla sprängämnen i Kronstadt att explodera. Rykten, att attentatet planlagts av japanerna, ha ej bekräftats. Alla utländska arbetare, som voro sysselsatta på fästningens laboratorium, äro afskedade.”



Vänligt mottagande

Akashi , tillsammans med den japanska delegationen, kände sig välkomna i Sverige och enligt Akashis egna memoarer blev han tackad av kungen och fick snabbt kontakt med den finske oppositionsmannen Jonas Castrén, som hade en direktingång till den Svenska Generalstaben. Delar av Akashis memoarer översattes och användes i den finska historieforskningen av Olavi Fält och. Antti Kujala. De militärer som omnämns i memoarerna ”Rakka Ryusui” är Gregor Aminoff,

Claës-Axel Klingenstierna och – förmodligen – Sune Bergelin. Den sistnämnde var expert på artilleri och ska enligt Akashi ha utfört spioneri för japansk räkning – men det finns inga bekräftande källuppgifter i från personliga arkiv som pekar i någon riktning, varken vad gäller samarbete med finsk opposition mot Tsarryssland, eller till den japanske militärattachén.

Vad som däremot är en säkert belagd svensk källa om inflytande från Akashi är underlöjtnant Erik Lagercrantz, aspirant till Generalstaben, genomarbetade handskrivna rapport ”Kunna vi redan nu af kriget i Östasien hämta några lärdomar beträffande ett eventuellt krig med vår östra granne? Det innehåller en mängd strategiska diskussioner som berör det svenska försvaret i allmänhet, men det som är intressant här är hans rekommendationer som ska ligga till grund för en svensk militär underrättelseavdelning.

Lagercrantz berömmer den japanska militärledningen för att de hade så tillförlitliga uppgifter. Behovet av ett hemligt underrättelseväsende för svensk del bedömer Lagercrantz som livsviktigt. Han går därefter in på hur organisationen bör vara ordnad rent praktiskt: Vid statistiska avdelningen inrättas en upplysningsbyrå som jämte den utländska detaljen ställs under särskild officers ledning. Byråns existens bör inte omnämnas i Generalstabens organisation. Uppgifterna ska vara uppdelade i två avdelningar för yttre och inre ärenden. Militärattachén i Petersburg bör vara oberoende av organisationen eftersom hans ställning är ömtålig.

Det är inte sannolikt att man kan få en censur på pressen, så det mesta staben kan åstadkomma genom upplysningsbyrån är ett visst samarbete. Hade inte pressen i Japan varit föremål för kraftiga åtgärder kan med ganska stor visshet förutsägas att ryssarna ägt mycket fullständigare underrättelser om japanerna.

Det krävs ökat anslag till de hemliga fonderna, minst 50.000 kr bör utgå på en titel som inte röjer anslagets ändamål, men ställas till krigsstyrelsens generalstabschefens förfogande från utrikesministern. Lagercrantz framhåller japanernas organisation: Frånsett krigsledningens överlägsenhet, truppernas höga stridsvärde torde japanernas framgångar i avsevärd mån böra tillskrivas deras förmåga att hemlighålla allt av betydelse för försvaret. Lagercrantz har gjort en intervju med härvarande militärattaché (Akashi), som har lämnat några intressanta uppgifter som rapporteras i en speciell bilaga.

Det svenska försvaret behöver förstärkas på en rad punkter, anser Lagercrantz och avslutar sin inlaga: ”Det återstår att se om vårt folk ska tillvarata tiden lika bra som det japanska folket, eller om vi i kampen med vår östra granne en gång komma att stå lika svaga som vi nu äro.”

Chefen för Generalstaben äskar pengar

Frågan om medel till militärattachéerna och deras verksamhet tas upp på nytt efter det att unionskrisen är över och nu är det Knut Gillis Bildt som tar upp de otillräckliga medel som utgår via Generalstaben. Många av Bildts idéer är direkt hämtade från Erik Lagercrantz formuleringar. ”Den för vårt land utan jämförelse viktigaste af militärattachéposterna och den af dem, som det tillika är svårast att hålla väl besatt är den i St Petersburg. Såväl ryska språket som de militära och borgerliga förhållandena i Ryssland äro för oss så främmande och egenartade, att icke någon som utan grundliga förstudier flyttar dit över skall kunna göra iakttagelser af värde förrän efter en längre tids vistelse och allvarliga studier i landet.”

Bildt tar också behovet av agenter av olika anknytning. Det kan vara från landets egen befolkning, som af någon anledning äro med förhållandena därstädes missnöjda. Det kan också vara ”internationella agenter” t.ex. engelsmän, danskar, tyskar i vår underrättelsetjänst. ”De sistnämnda lämpar sig mindre såsom ständiga agenter. De ska vara välbekanta å de orter de skola beresa eller tillfälligt bebo. De bör utväljas av våra hemliga huvudagenter och genom dem antas till yttre detaljen”. Men annars menar Bildt att de ska arbeta på eget ansvar och efter egna uppgjorda detaljplaner. Ständiga huvudagenter behöver vi i St Petersburg, Kristiania, Köpenhamn och London.

Gillis Bildt vill öka arvodena till både huvudagenter och underagenter till sammanlagt 20.000 i 1907 års budget under rubriken ”arméns underrättelseväsende”. Därmed bekräftas underrättelsetjänstens professionalisering, vilket kan jämföras med Generalen Axel Rappes meddelande när unionskrisen är som värst 1905:

Härmed har jag äran anhålla, att alla upplysningar som kunna vinnas om militära tilldragelser i Norge, måste insändas under adress: Generalstaben, yttre avdelningen, Stockholm, Riks 8306. Samtidigt har jag äran fästa uppmärksamheten på att även skenbart oviktiga upplysningar kunna sammanställda med andra bliva av stor betydelse. En allmännare kännedom om, för vilkens räkning upplysningarna samlas icke är önskvärt.

Dilettanter och interimistisk organisation

Det sägs i Ulfvungs minnesskrift att underrättelseväsendet i samband med unionskrisen med Norge sköttes till stor del av dilettanter. Det kan ha att göra med att innehållet i konflikten var suspekt ur statsrättslig synpunkt. Förutom statsöverhuvudet, den svenske kungen, och utrikespolitiken, så var Norge redan en egen stat. Men hela den svenska pressen, förutom Hjalmar Brantings Socialdemokraten, reagerade negativt när det norska Folketinget avsatte Oscar II som kung över Norge. De trupper som mobiliserades i västra Sverige och i marinen sommaren 1905 uppgick till cirka 140.000, det dubbla mot vad den norska armén kunde samla ihop.

Ulfvung uppger att unionskrisen gav upphov till en improviserad lösning genom en hemlig promemoria 24 juni, upprättad av kommunikationsavdelningens chef överste Oxenstierna och att kapten Erik Lagercrantz fick leda verksamheten de första månaderna med hjälp av löjtnant Henning Stålhane. Efter unionsupplösningen inkallades majoren Jochum Åkerman till Generalstaben för att sköta hemligt underrättelsearbete och pressen. Underrättelsebyrån upprättades sedan 1907 och fick till uppgift att sköta både inrikes och utrikes underrättelseverksamhet.

Intresset för rysk-japanska kriget

Intresset i Sverige för det rysk-japanska kriget var stort i Sverige. Militärattachéer sändes till båda krigförande parter. Major Peter Hegardt var placerad i Tokyo under två år och på den ryska sidan fanns major Carl Greger Leijonhufvud med hjälp av kaptenerna Nils David Edlund och Oskar Nyqvist som var ute på fältet vid den manchuriska fronten, samt marinattachén kapten Gustaf Theodor Kraak. Ivan Aminoff, författare och tidigare militär och attaché i S:t Petersburg sammanställde en bok om rysk-japanska kriget. Rapporteringen var detaljrik och närgående med hjälp av bidrag från flera krigskorrespondenter. ”Kriget Japan-Ryssland 1905” innehåller militära reportage blandat med bakgrunder om försörjningssituationen, värvning av värnpliktiga och sociala faktorer.

Utvisningen av finsk opposition 1903

I april och i juni 1903 utvisades 35 ledande i den finska oppositionen i Tsarryssland till Sverige. Det var ett milt straff i förhållande till de som utvisades till det inre av Ryssland och Sibirien. Dessutom blev en stor grupp både högre och lägre tjänstemän avskedade. Oppositionen fortsatte att vara organiserad i exil. De flesta förespråkade en konstitutionell lösning och många var angelägna om att så fort som möjligt kunna flytta tillbaka till Finland. Men det fanns också en fraktion som ville gå längre i motståndet mot Tsarens envälde. Det fanns också ett stöd i Sverige till exilgruppen från inflytelserika kretsar, en del med släktband till Finland. Andra hade revanschistiska mål mot Ryssland eller motiverades av stöd till tyska intressen. I vilken utsträckning det fanns ett aktivt stöd till finsk opposition inom den svenska militären är inte med säkerhet belagt. Men med stor säkerhet fanns det kontakter, antingen genom Jonas Castrén eller genom den svenske utrikesministern.

Det finska aktivistpartiet och Akashi

Under sin tid i Stockholm fick den japanske militärattachén kontakt med det finska aktivistiska partiet, som leddes av Konni Zilliacus och med andra nationalistiska rörelser inom det ryska imperiet och ryska revolutionära partier som vill avskaffa tsardömet. Den japanska krigsledningen har emellertid bara för avsikt att försvaga Rysslands militära slagkraft genom sabotage och opposition mot kriget, inte att förändra styrelseskicket i Ryssland. Akashi Motojiro skickar förslag om ekonomiskt stöd till ryska revolutionära partier, men det avvisas till en början. När den japanska krigföringen på marken börjar gå trögare i samband med slaget vid Mukden ändrar man dock inställning. Akashi är organiserad i Kokuryū-kō , Svarta drakarna – som stöder en mer hänsynslös krigföring. Överföring av vapen till Finland och till ryska revolutionärer genom att smuggelfartyg, den s.k. Graftonaffären finansieras av Japan (se vidare globalaeremitaget.wordpress.com)

Detektiva polisen i Stockholm

Stadsfiskalen i Stockholm har ansvaret för den detektiva polisen och under början av 1900-talet heter han Lars Stendahl ”Lasse med påken”. Parallellt med att den militära underrättelsetjänsten professionaliseras får den detektiva polisen alltmer utmanande uppgifter. En stor utvandringsvåg från Ryssland drar genom Sverige efter det att revolutionen 1905 har misslyckats och Tsaren upplöst den valda duman. Den detektiva polisen samarbetar med den ryska Ochranan för att kontrollera de som utvandrar, bankrån förhindras och anarkister avvisas eller fångas in.

När Tsaren kommer på statsbesök 1909 spärras hela området kring Kungliga Slottet av.

I kungsträdgården skjuts generalmajoren och befälhavaren vid kustartilleriet i Waxholm Otto Ludvig Beckman ihjäl av en förvirrad ungsocialist, Hjalmar Wång, som sedan tar sitt eget liv. Gustaf Lidberg, som är den nye stadsfiskalen i Stockholm, låter en misstänkt rysk provokatör slippa ur landet med färjan till Finland. Den detektiva polisen jagar ungsocialister som sprider anti-militaristisk propaganda.

Men samtidigt förbättras de tekniska utredningarna ordentligt under Gustaf Lidbergs tid, mot brevbomber, lömska mördare och ett intimt samarbete med Scotland Yard påbörjas. Erik Lagercrantz påpekar behovet av att studera den detektiva polisens metoder.

Svensk intervention i Ryssland

Vilka förväntningar hade svenska officerare när man hade kontakt med den japanska krigsmakten? Kunde Sverige vinna något på att Ryssland försvagades och att en allians mellan Storbritannien och Japan kunde leda till krig där Sverige blev inblandat ? Norge förlorades i unionskrisen, men kunde man vinna Finland åter till svenskt intresseområde ? Personliga arkiv som finns kvar från officerare i Generalstaben som omnämns i Akashi Motojiros ”Rakka Ryusui” ger inga ledtrådar. Men själva tomrummet på uppgifter tyder i en del fall på att det fanns dokument och uppgifter som man av någon anledning inte velat spara.

=======================================================================

Gregor Aminoff Aminoff blev underlöjtnant vid Livgardet till häst 1892, och ryttmästare1909. Han blev officer hos prins Eugens stab 1902 och adjutant där 1909. 1909 blev Aminoff adjutant hos kung Gustav V. Anknytning till Generalstaben osäker.

Ivan Aminoff , överstelöjtnant, bl.a. i Bohuslän och Karlskrona. Ivan Aminoff sammanställde en bok om rysk-japanska kriget byggt på material från krigskorrespondenter med varierande reportage och rikligt bildmaterial. Också känd som författare med pseudonymen ”Radscha”.

( Släkten Aminoff härstammar från en bojarsläkt, som valde att följa svenskarna när den förste Tsaren av huset Romanov insattes på 1600-talet. Många som valt den militära banan, både i Sverige och Finland.)

Peter Hegardt, kapten, sändes ut som militärattaché till Tokyo där han verkade under två år och redovisade i en lång rapport.

Claës-Axel Klingenstierna, generalmajor , lärare i ryska, knuten till Krigshögskolan och Generalstaben i flera omgångar, avslutar sin karriär som Överste i olika regementen och generalmajor i Generalitetets reserv. Studier bland annat i Moskva. Kunskaperna i ryska var sannolikt viktiga för användning på Generalstaben.

Erik Lagercrantz, kapten, som aspirant på Generalstaben skrev han det första utkastet för ett moderniserat och självständigt organiserat militärt underrättelsearbete. Klippboken visar på ett fortsatt intresse för säkerhetsfrågor i allmänhet och steg i graden till överste. Avled hastigt efter ett slaganfall 1916.

Sune Bergelin Underlöjtnant (sedermera överste)född 1883 kan ha spionerat för Japans räkning enligt Akashi. Men det beror också på om namnet översatts och tolkats rätt. Ingen klar koppling till Generalstaben. Han hade specialkunskaper från Artilleri och Ingenjörshögskolan. Under en lång tid publicerade han militära analyser för Göteborgs Handels och Sjöfartstidning.

Andra namn som nämns är en major Lindberg och en Lindberg som blir honorärkonsul för Japan och några av Castréns och Zilliacus anhängare i den finska exilgruppen.

Källor:

Akashi Motojiro: Rakka ryusui, valda delar utgivna av Olavi Fält och Antti Kujala

William Copeland: The uneasy alliance

Shiba Ryotari : Saka no ue no kumo, ( Clouds above the hill )

Michael Futrell: Underjordiskt i Norden

Konni Zilliacus: Flera självbiografiska och andra böcker o artiklar och Gummerus biografi

Lars Ulfving: Underrättelse-och säkerhetstjänsten 100 år

Krigsarkivet: Diverse handlingar och personliga arkiv, framför allt förslag av Erik Lagercrantz och Knut Gillis Bildt

Riksarkivet, porträttarkivet

Dagstidningar, digital söktjänst, förutom stockhomlstidningarna och speciellt Söderhamns tidning

Om agentverksamheten i Stockholm, läs vidare globalaeremitaget.wordpress.com