Axel Wilhelm grundade Forssa

Släkten Wahren i Tavastland

När Axel Wilhelm Wahren anlände till Finland 1838 bestod området omkring Tammela av nio mindre byar. Efter några inledande år i den inte särskilt utvecklade textilindustrin startade han bomullsspinneriet i Forssa. Det skulle bli en början på ett mycket framgångsrikt liv som industriledare i Finland. Forssa räknar Axel Wilhelm som sin grundare och det gör att han uppmärksammas ofta i historieskrivningen och i stadens benämningar av platser. Ner till Wahren-keskus leder Wahren-katu och i centrum ligger Wahren-parken. I Wahren-keskus ligger ett institut Wahren-Opistu som har utbildning, mest i estetiska ämnen som konst textil och musik, men även tekniska datakurser.

I början av sin bana stötte Wahren på motgångar men släktingarna ordnade det så att han fick en ny chans. Wahren flyttade till Finland där han med ekonomiskt stöd från släktingar 1838 arrenderade Jockis klädesfabrik. För att säkra sin affärsverksamhet konverterade han till den evangelisk-lutherska tron när han 1839 ingick äktenskap med österrikiska vinhandlardottern Emilia Klebek.

Axel Wilhelm och fabrikskomplexet i Forssa

Efter att ha klarat sig igenom den svåraste perioden i Jockis började Wahren utvidga affärsverksamheten. År 1847 anlade Wahren tillsammans med två affärskompanjoner Forssa bomullsspinneri i dåvarande Tammela socken. Maskinerna kom liksom spinnmästarna från England. Till att börja med hade fabriken 70 arbetare, 1852 var de uppe i 250.


Wahren utvidgade fabrikens produktion genom att 1855 anlägga ett ångdrivet bomullsväveri. Väveriet klarade sig bra tack vare tullreformen 1859 som underlättade exporten av bomullstyger till Ryssland. Väveriet på Viksberg blev en del av företaget 1859, då namnet byttes till Forssa Aktiebolag. Trots att Forssa bomullsfabrik också hade andra delägare än Wahren, låg ledningen av företaget i hans händer. Wahren kan ses som en för sin tid föredömlig brukspatron, som på många sätt påverkade livet i Forssa fabrikssamhälle. Han byggde en fabriksskola, kyrka, bibliotek och bostäder för sina arbetare och arrangerade dessutom kostnadsfri hälsovård för dem. Han utvecklade traktens infrastruktur genom att bygga vägar och broar samt inrättade en sjuk- och fattigkassa. År 1923 skiljdes Forssa från Tammela socken och blev en självständig köping. Wahren kan därmed med fog betraktas som grundaren av Forssa stad. OyForssa Ab gick senare, år 1934, samman med Finlayson. ”

(Timo Herranen, som ocksås krivit en biografi 2007 om Axel Wilhelm Wahren )

Finlayson började sin verksamhet redan 1820 i Tammerfors. 1827 startade han ett bomullsspinneri men produktionen var blygsam. Finlayson flyttade hem till Skottland redan 1838 men namnet lever kvar som varumärke än idag, bland annat som butik i Mall of Scandinavia i Solna. 2008 lades den sista textiltillverkningen i Finlayson-Forssa Oy ned och företaget gick i konkurs. Men företagets logga och industrianläggning lyser fortfarande i centrum av staden, men det är annan tillverkning som gäller.

Det tog sin tid innan Forssa fick sina stadsrättigheter 1964. Nu har staden ett invånarantal på cirka 17.000 och i den ekonomiska regionen kring Forssa bor sammanlagt cirka 35.000. Även om det är en liten stad har Forssa tidvis varit en stor arbetsgivare inom textilindustrin, en motsvarighet till Norrköping eller Borås.

Förutom att grunda industrier var Axel Wilhelm aktiv på landsbygden genom att köpa herrgårdar och förvandla dem till stora lönsamma lantbruk. Tavastland är till stora delar ett mycket bördigt slättland. För att utveckla och modernisera jordbruket köpte Axel Wilhelm bruket Mariefors (Kellekoski) utanför Helsingfors 1865. Vissa delar finns kvar än idag i ett bruksmuseum. Från den tiden finns bland annat Patronsparkens gamla villor. Snart ändrade Wahren bruket till aktiebolag och realiserade sina aktier. Företaget hade en glansperiod fram till 1890-talet. 1872 var Axel Wilhelm med och grundade Kymmene oy, som efter tio års uppbyggnad blev en framgångsrik pappersindustri när det slogs samman med andra företag 1882.

Som ett litet exempel på att brukspatronens anställda kunde avancera i samhället hittar vi Miina Sillanpää:

Herrgårdar i Kojo och Matku

Yrjö Lehtinen är en levande uppslagsbok och kan berätta om Kojos historia i detalj. Han har innehaft gården i över 30 år. Ernst Wahren tvingades av ekonomiska skäl sälja gården gården c:a 1910,och den delades upp mellan 7 olika köpare. Huset är renoverat och i gott skick, och det finns även en del ekonomibyggnader som är bevarade. Ernst medverkade i motståndsrörelsen mot förryskningspolitiken liksom brodern Axel, men Yrjö Lehtinen tonar ned den delen av historien. Axel straffades genom att förvisas från Finland under två år, och det bör ha påverkat Ernsts möjligheter att driva sin gård vidare, även om han inte drabbades av något straff som landsförvisning till Sverige. Men åren i början av 1900-talet var också ett uppsving för torparrörelsen. Även omKojo och Kreivilä i Matku hade infört moderna jordbruksmetoder och den anställda personalen var lojal och positivt inställda till godsägarfamiljerna, inte minst när Axel blev landsförvisad, såvar klockan slagen för de stora godsens envälde och torparna ville bli självständiga bönder.

Detmesta om gården Kreivilä finns relaterat i en skrift från 2008 med hänvisningar till böcker om lokalhistoria, mycket om ägarförhållandena och motståndet mot den ryska överhögheten.Det fanns ett omfattande kontaktnät inte bara i Tavastland, utan även förbindelser med oppositionen i Helsingfors och i andra större städer. Det organisationsarbetet bars oftast upp av andra i familjen än Axel och Ernst, som den stora internationella namninsamlingen för Finland i Kagalen. Men det är bröderna som är lättast att lägga märke till i historieskrivningen.

Nästan all lokalhistoria är skriven på finska. Forssa och omgivningarna i Tavastland är numera helt finskspråkiga. Själva gården Kreivilä är sedan mitten av 50-talet en kursgård och centrum för den Teosofiska rörelsen i Finland, med matsal övernattningsrum och ett stort bibliotek. Huset ligger nu lummigt inbäddat en bit från vägen och tjocka stenruiner skvallrar om att det en gång funnits en lagård. En del detaljer inne i huset minnar om jugend-stilen som var populär i slutet av 1800-talet.

Axel hade möjlighet att återvända till Finland efter två år i landsförvisning, men han gjorde bara ett kort besök och återvände till Sverige. En del av tiden tillbringade han i New Mexico som nybyggare. Uppgiften att permanent stycka upp godset och sköta slutförsäljningen föll på de släktingar som var kvar. Inte mindre än 70 torparfamiljer fick möjlighet att äga marken.

Reaktionen i Ryssland efter 1905 års revolution drabbade inte Finland på samma sätt som den hårda förryskningspolitiken åren innan. Både torparrörelsen och arbetarrörelsen hade starka fästen i Tavastland och i industrin i Forssa, där socialdemokraterna hade en av sina viktiga kongresser 1903. Finland fick en konstitution med en parlamentarisk församling och allmän rösträtt.

Det verkar som om de olika intressena kring godsen i Kojo och Kreivilä kunde lösas med fredliga uppgörelser och kompromisser. Men genom första världskriget, ryska revolutionen 1917, strejken i Finland i november 1917, självständigheten och hårdnande klasskonflikter, skulle det leda till det korta inbördeskriget 1918, där både städerna och landsbygden i Tavastland var djupt involverade. Men då var åtminstone de båda bröderna Axel och Ernst ute ur bilden, enligt Yrjö Lehtinen.

Kyrkogården i Tammella

Tammella är ett litet vackert beläget samhälle dit stranden vid sjön Pyhäjärvi lockar många fritidsboende. Kommunen Tammella har cirka 6000 invånare. Forssa bröt sig loss och blev huvudort tack vare tillgången till vattenkraft, vilket hörs på namnet. En av de få platserna här som fått behålla sitt svensk-klingande namn.

Kyrkan i Tammella har gamla anor och på kyrkogården ligger stamfadern Axel Wilhelm och de närmast följande generationerna. Graven vårdas och historien hålls levande.

Museo Vapriikki i Tammerfors

Mer än ett sekel gått sedan inbördeskriget i Finland bröt ut i januari 1918. Flera årtionden efteråt dominerades historieskrivningen av den vita, segrande sidans syn på saken. En stor utställning om de tragiska händelserna i Tampere (Tammerfors) under inbördeskriget visades 2008. Den bygger på forskning som utförts på Tammerforsuniversitet. Själva benämningen inbördeskrig skiljer sig från tidigare, när man i första hand kallade det ett frihetskrig från Ryssland. Det största slaget under inbördeskriget de sista dagarna i april och början på maj i Tammerfors, och det var där Ernst Wahren befann sig i efter att han återvänt till Finland från trakterna omkring Petersburg. Både Axels och Ernsts familjer var starkt engagerade på den vita sidan, och läget var att de röda kontrollerade de södra delarna av Finland, inklusive Tammerfors. Men man tappade snabbt mark när de vita trupperna avancerade söderut. Samtidigt landsattes tyska trupper i Hangö. Axel hade tre söner som utbildat sig militärt och Ernst hade två. Några av dem deltog i jägarbataljonen under inbördeskriget.

Om Ernst Wahren står det i släktkrönikan att han förlorade sin förmögenhet i Forssa-aktier därför att den förskingrades av en oärlig bankdirektör. Han tog en hög tjänst nära St Petersburg, men några närmare detaljer om vad han sysslade med fram till 1918 framgår inte. Den ryska revolutionen tvingade honom att resa hem.

Det står inte vad som är hem, Kojo var sålt för nästan tio år sedan. Men av någon anledning hamnade han i Tammerfors november 1917. Vid strejken i Tammerfors 1917 söktes enligt tidningsuppgifter Ernst Wahren avryska bolsjevikiska soldater. Han var inte hemma utan ute på

resa, och man beslagtog hans vapensamling. Den sista uppgiften i släktkrönikan är att han mördades av bolsjevikerna i sitt hem inför familjen påsknatten 1918. En del av de skyldiga sköts därefter på torget i Tammerfors.

Det finns en del frågetecken omkring Ernst sista dagar i livet. Skildringen i Adelskalendern bygger på en propaganda som spreds i samband med inbördeskriget. Det fanns ryska soldater i Karelen och ett fåtal i Tammerfors men för det mesta var inbördeskriget en uppgörelse mellan två dåligt beväpnade irreguljära arméer. Finska Riksarkivet framställde en databas om krigsdöda 1914-1922 som publicerades 2004, och där förekommer inte namnet Wahren, men annan forskning har funnit några uppgifter som motsäger det som står i    Adelskalendern och citeras i släktkrönikan.

De uppgifter som finns om Ernst Wahren är att han bodde och befann sig i Pyynike, en grusås med utsikt över staden och dess omgivningar, närmast intill låg arbetarstadsdelen Pispala. Bara några dagar innan de vita trupperna intog Tammerfors blev Ernst Wahren dödad av de röda trupperna.

Visserligen var han civilist, men han befann sig vid fronten och anklagelserna var att han hade gett signaler till de vita trupperna från ett  bevakningstorn som fanns i närheten. Det man också vet om ErnstWahren var att han hade starka sympatier för den vita sidan.Utsiktstornet på Pyynike blev delvis förstört under inbördeskriget och ett nytt byggdes upp först 1929.

Det var vanligt medfristående grupper som inte lydde under några befälhavare och ingen av dem följde några krigslagar om hur man skulle behandla fångar osv. Men den 29 april var Pyynike en krigszon och Ernst kan ha tagit en risk att bli dödad för att utföra ett militärt uppdrag. Uppgiften om att några av de skyldiga efteråt sköts på torget i Tammerfors är missvisande. Något sådant samband kan inte ha etablerats i de summariska förhören innan avrättningarna.

Bertel Gripenbergs självbiografi

En nära källa till livet och händelserna på Kojo gård under 1900-talets första år är Bertel Gripenbergs självbiografi ”Det var de tiderna” från 1943. Dock inte särskilt pålitlig. Gripenberg bodde flera år på Kojo och var informator till en av Ernsts söner.

Vi levde ett stilla och händelselöst herrgårdsliv, men följde med spänt intresse de politiska händelserna. Ernst Wahrens äldre bror, godsägaren Axel Wahren, hörde till Kagalen och hade varit landsförvisad, men var nu åter hemma (1906). Han hade förbindelser med aktivisterna eller var kanske själv aktivist, jag vet inte så noga. Han var svåger till fröken Ebba Procopé i Helsingfors , som den tiden var en djärv och verksam aktivist.” Lite mot sin vilja dras Gripenberg med och får hjälpa till med att gömma Maksim Gorkij och andra ryska revolutionärer.

” Gripenberg berättar vidare ”Ernst Wahren var en passionerad hästkarl samt ivrig jägare och hundvän, vi fick snart kontakt och det blev början till en livslång vänskap”. ”Min blivade elev, den sjuårige Carl-Gustaf var en ovanligt käck och hurtig landspojke, riktigt i min smak.”

Gripenberg berättar att hästsport och hästuppfödning, i synnerhet av ädla varmblodshästar, var Ernst Wahrens stora passion. På det stora godsets villebrådsrika marker marker fick Gripenberg utlopp för sin passion för jakt, men ofta fick han bedriva den ensam.

För Ernst Wahren var det hästsporten som intog hedersplatsen. Han var både skicklig ryttare och körsven och ägnade mycket tid till dressyr och inkörning. ”Han var en ovanligt härdad och oöm man.  Även i stark vinterköld satt han och körde med bara händer, oftast med den korta pälsen öppen och ena foten hängande ut över slädkanten. När han sedan, klatschande med sin långpiska, hade lyckats betvinga någon motspänstig unghäst, lyste hans små ögon av förnöjelse och han sög ivrigt på en länge sedan slocknad cigarrettstump, som satt liksom fastfrusen vid mungipan.”

När Bertel Gripenberg under inbördeskriget tar sig över till den vita sidan stöter han på Nylands dragonregemente. Han fick reda på att regementschefen major Ahrenberg bodde på Kukkogård i Laitikala, norr om Tavastehus. På väg dit välter släden omkull. ”Där kom en lång, mörk gestalt gående på vägen. -Vem fan är det som svär på svenska här ? – Gripenberg! Svarade jag ilsket.

  • Vad för en Gripenberg? – Bertel Gripenberg! – Å fan, är det sant?Kom i mina armar! Jag är Åke Wahren.” Jägarkornetten Åke Wahren (son till Axel) hade fått militär utbildning i Tyskland 1916 och var adjutant vid regementet.

Den pågående inringningen av Tammerfors varsamtalsämnet för dagen. Trots att Gripenberg saknade kompetens ochmilitär utbildning hälsades han välkommen och fick bli intendent för regementet. I självbiografin framhåller Gripenberg inbördeskriget som hans lyckligaste tid.

Kojo – pionjär i hästuppfödningen

I släktkrönikan framhålls det Ernst Wahren blev av med sina pengar han hade placerat i Forssa-aktier. Det kan vara en anledning att Kojo försåldes 1910, och godset delades upp på flera ägare. Om hästuppfödningen var viktig för godsets ekonomiska bärkraft kan det också finnas en annan anledning till att inriktningen ändrades. Den fennomanska rörelsen hade framgångar och inflytande i börjanav 1900-talet, och den fortsatte även efter den politiska reaktionen efter revolutionen 1905. Den fennomanska rörelsen vurmade för den ursprungliga finska hästen. Det nationella uppvaknandet är motivet bakom utvecklandet av en ren finländsk hästras.

1907 inleds ett systematiskt avelsarbete och förädlingen av den finska hästen som en ren ras inleds. Beslutetom grundandet av en stambok som omfattar hela landet träder i kraft. Hingsten Ukonpoika är den första som registreras i stamboken. Statens lantbruksstyrelse ansvarar för upprätthållandet av hingststamboken. Ernst Wahren verkar ha varit mest intresserad av  uppfödning av varmblodshästar. En motsvarande förordning och förening för varmblodshästar skapades inte förrän 1926. Den finska kallblodshästen hade sitt fäste i trakterna kring Savolax och hade en mångsidig användning både militärt, som arbetshäst och som travhäst

Kavalleriet var viktigt i den finska försvarsmakten, som inte var motoriserat förrän efter andra världskriget och viktig för jordbruket långt in på 50-talet.Omkring 1950 var antalet hästar som störst, omkring 400.000. Import av varmblodshästar för travsporten var förbjudet ända till 1959.

Trakten kring Forssa är i dag berömd för sin hästuppfödning och Forssa har en egen travbana. På Kojo gård finns ingen djurhållning, men i trakten omkring Forssa finns flera viktiga anläggningar.