Enligt en del moderna omvärderingar var han en demokrat och antinazist och förtjänar att räknas bland de verkliga statsmännen i Sverige, vid sidan av liberalernas Kaarl Staaf och socialdemokraternas Hjalmar Branting, samtliga tre födda i början av 1860-talet.
Redan 1954 skrevs en biografi om Arvid Lindman av hans nära medarbetare Ivar Andersson, chefredaktör för Svenska Dagbladet. Partisekreteraren Sofia Arkelan, Leif Lewin beundran i serien om Sveriges statsministrar, Timbroförfattaren Anders Edwardsson reservationslösa hyllning – inget av porträtten blir särskilt bra eftersom de är alltför närstående till studieobjektet.
Om man nu vill framhålla amiral Arvid Lindmans roll som statsman i det tidiga 1900-talet kan man i stället se honom som reträttens hjälte. Det finns inga vattentäta skott mellan den traditionellt bundna delen i det konservativa valmansförbundet, inom kungahuset och ämbetsmannakåren och en modern höger som accepterar lika rösträtt, parlamentarism och pressfrihet. Arvid Lindman verkar i skarven mellan olika tidsåldrar, där politiken ändå undvek större nationella katastrofer.
1905 – Amiralen hotar Norge
Under unionskrisen 1905 är det amiralen som har en av de mer framskjutna positionerna och står på kommandobryggan när de svenska kryssarna lägger sig i Oslofjorden. Han begär att de fästningar som Norge byggt på gränsen mot Sverige ska rivas och 150 miljoner i ökat anslag till försvaret. Det är nu hans förkärlek till stora båtar visar sig, vilket senare ska leda till konflikter inte bara med de krafter som vill rusta ner försvaret, utan senare gentemot andra vapenslag och försvarsanalytiker. Sjökrigsminister Arvid Lindman uppträder i norsk amiralsuniform tillsammans med Oscar II, men vapenskramlet ebbar ut och inte ett skott avlossas efter en fredlig uppgörelse i Karlstad.
1907 segrar Arvid Lindmans förslag om allmän rösträtt för män till andra kammaren, en omvändelse under galgen sägs det. Första kammaren fortsätter att vara vald enligt en 40-gradig skala för att garantera att konservativa krafter fortsätter ha inflytande, liksom graderad skala för kommunala val. Sverige är ett av de sista jämförbara länderna med denna halvhjärtade rösträttsreform, men det blir ändå ett historiskt steg framåt när reformen blir stadfäst 1909.
1911
Som en konsekvens av den nya valordningen förlorar högern valet 1911 och den liberala ministären Staaff kan träda till.
1914
Försvarspolitiken är en av grunderna för Bondetåget i februari 1914 där kungen håller det tal på borggården som leder till en parlamentarisk kris, i praktiken en statskupp där Karl Staaff tvingas begära avsked och statsministerposten till sist tilldelas Hjalmar Hammarskjöld. Arvid Lindman deltar i överläggningarna mot Staaffs regering. Kungens inre krets av rådgivare drottning Victoria, marskalk Ludvig Douglas, Ernst Trygger och Sven Hedin hade tillfälligt segrat genom aktionen kring borggårdstalet. Men det visade sig att man gått för långt, till och med för riksdagshögern. Förberedelserna för en ny regering var undermåliga. Högerpartiet under Arvid Lindman ville inte avsätta regeringen på detta sätt även om högerpressen ivrigt stödde bondetåget.
1917 – Luxburgaffären och regeringsskiftet
Arvid Lindman blir utrikesminister i en kortvarig ministär 1917, mellan april och oktober under Swartz ledning. Av historikerna framhålls Arvid Lindman som en motpol till den andre framstående högerledaren Ernst Trygger, Lindman var mer resonabel för demokratiska reformer och kompromisser. Det stämmer inte under 1917, enligt historiker som Sverker Oredsson. Båda högerledarna hade förståelse för tyskaktivismen.
Andrakammarvalet i september framtvingade en regering som var mer neutral och lyhörd för ententens krav på Sverige. Arvid Lindman fick bära ansvaret för Luxburgaffären, där det avslöjades att svenska legationer hade använts för att vidarebefordra telegram för den tyska ubåtstrafiken. Det är Arvid Lindman som till sist ger efter och låter parlamentarismen få sitt genomslag. Ententen hade inget förtroende för honom, och hade han inte avgått var risken stor för att de livsmedelstransporter som var på väg till Sverige skulle ha stoppats. Med Arvid Lindman kvar i en regering hade det kunnat leda till ännu mer omfattande hungerkravaller i landet.
1917 De tyska sabotagegrupperna
Otto von Rosen och Walter von Rautenfels (Gerich) agerade delvis med den svenska regeringens vetskap och goda samvete, men det blev aldrig någon fråga av dignitet. Utrikesministern ärvde frågan från den tidigare regeringen, som utnämningen av den specielle smuggleri-inspektören för Tornedalen, polischefen i Malmö Gustaf Hårleman. Det får förutsättas att Arvid Lindman hade mycket goda kunskaper om frågor som rörde Norrbotten och Lappland. Under två hade han varit VD för LKAB och sett till att gruvnäringen blev förstatligad. Den svenska sidan av Tornedalen blev 1916-17 ett basområde för sabotagegrupper i hela Nordkalotten finansierade av den tyska krigsmakten. Hårleman svarade för information och arresteringsbeslut i samråd med kunglig maj:t (regeringen). Frågan desarmerades genom den milda och inlindade kritik som framfördes av norska polisutredarna, och genom att Arvid Lindman själv såg till att telegram från den norska nyhetsbyrån censurerades. Arvid Lindman kallade upp två av de vänstertidningar som gick längst i sin kritik. Mest förgrymmad på utrikesministern var Hjalmar Branting . ”…vilka är de krafter som i Sverige förlamar undersökningarna mot förbrytarna. Står vårt utrikesdepartement med rena händer i dessa skurkaffärer ? ”
1918 Hårleman och reservpolisen
När Hårlemans speciella förordnande som smuggleri-inspektör i Tornedalen är slutfört får han tjänsten som polischef i Stockholm. Han har bråttom med med att begära medel för en reservpolis på 2000 man som ska kunna användas i kritiska situationer. Förslaget godkändes utan votering av Stockholms stadsfullmäktige. Mest kritisk var vänstersocialisten Carl Lindhagen, tillika borgmästare, mot något som mest liknade ett medborgargarde. Men även socialdemokrater hade svårt att förstå brådskan. Hårleman skulle få kritik för en annan organisation utanför polisens kontroll som importerade vapen från Tyskland.
1918 Drottningen vill fortfarande ha en statskupp
Brev till biskop Billing 12 oktober: …Jag finner det oförsvarligt av ministären (Swartz) att ha lämnat in sina avskedsansökningar. Jag kämpade med Lindman länge och försökte få honom att inverka på Swartz att låta bli… Men det lyckades inte för drottning Victoria att övertyga Arvid Lindman att bryta mot parlamentarismen och förhindra en regering med liberaler och socialdemokrater, där speciellt Hjalmar Branting räknades som vänligt inställd till ententen.
En annan aktivist för Tyskland var sändebudet i Berlin, Arvid Taube, som i ett brev till Arvid Lindman skrev …för Sverige liksom för hela den germanska världen, är det en livsfråga att Tyskland behålles i sin maktställning… …vår plats i vårt eget livsintresse är given på dess sida i denna kamp på liv och död…
Enligt Stig Hadenius i boken om Victoria, så var Arvid Lindman neutral i motsats till sin rival inom högern, Ernst Trygger. Kanske hade Lindman en unik roll för att kunna stävja äventyrligheter inifrån lejonets kula.
1919 Horst von Pflugk-Hartung och Munckska kåren
Horst von Pflugk-Hartung, adelsman och kapten i den f d kejserliga flottan flydde till Sverige och verkade här mellan 1919 och 1932. Han var ledare för ett frikåristkommando i Berlin och ställdes inför rätta bland annat för morden på socialistledarna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Pflugk-Harttung var medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO) som grundades 1926 samt i högerextrema Munckska kåren eller Stockholms luftförsvars frivilliga beredskapsförening som bildades av friherren och generallöjtnanten Bror Munck af Fulkila. Pflugk-Hartung försåg den svenska paramilitära frikåren med vapen och ammunition som smugglades in från Tyskland och undervisade svenskarna i gatustridsteknik. Munckska kåren var modellerad efter de vita skyddskårer som växte fram i Tyskland under mellankrigstiden och organiserade mellan 2-3000 medlemmar. Många var överlevande krigsveteraner från Svenska brigaden som deltog i Finska inbördeskriget. Bror Munck ville själv delta i Finland men fick inte tjänstledigt från sitt svenska förband.
smugglade vapen
1928 Kosackvalet och Arvid Lindman
Det svenska valet 1928 har gått till historien som ”kosackvalet”. Det var då som högerns fristående ungdomsförbund, Svenska nationella ungdomsförbund hjälpte högern till en valseger genom en kampanj där socialdemokratin jämställdes med bolsjeviker, och att Moskva skulle ta makten över Sverige. Arvid Lindman blev för andra gången statsminister. Ungdomsförbundet drogs alltmer åt det nazistiska hållet, men det kom inte till någon brytning med moderpartiet eller Allmänna Valförbundet förrän 1934.
1931 Munckska frikåren avslöjas
Ett väpnat borgargarde bildades av Bror Munck af Fulkila 1927 i samförstånd med polismyndigheterna i Stockholm. Borgargardets syfte var att trygga samhällsordningen och ingripa mot ”samhällets inre fiender”, i första hand kommunisterna. Inom polisledningen i Stockholm och bland grupper av militärer ansåg många att samhällets beredskap var otillräcklig vid händelse av ett kupp- eller revolutionsförsök inspirerat av den ryska revolutionen 1917.
Kåren hade cirka 2 000 man utrustade med vapen och 50 skarpa skott var. Det var polismästare Gustaf Hårleman som gav licenser för handeldvapen, 500–600 togs illegalt in i landet från Tyskland. Hårleman frikändes i hovrätten, som dock ansåg att han förfarit felaktigt vid utfärdandet av vapenlicenserna. Högerledaren Lindman stödde den Munckska kåren genom en kommuniké 9 nov 1931. Han menade att kåren hade bildats ”i renaste uppsåt” och under ansvarsfull ledning i ett läge av ”en så överhängande fara för den lagliga ordningen, att frivillig förstärkning av dess krafter måste anlitas”.
Bror Munck åtalades för olaga vapeninnehav men slapp undan med böter. Han hävdade, att han hade varit i god tro i fråga om vapenanskaffningen och inte känt till smugglingen från Tyskland. Han framhöll att kåren hade bildats med stöd av polismästaren, varför ledningen hade trott att allt skedde i lagenliga former.
I riksdagen motionerade socialdemokraterna om en allsidig utredning för hindrande av ”väpnade, privata sammanslutningar” och om snara regeringsförslag i detta syfte. Vid riksdagsdebatten 6 juni 1932 förklarade statsminister CG Ekman att samhället inte kunde tillåta enskilda, beväpnade kårer. Ansvaret för ordningen måste helt och fullt vila på samhällets egna organ, men han hade ändå en viss förståelse för den Munckska kåren.
Arvid Lindmans högerparti såg ingen anledning att förbjuda en reservkår på 2000 man av detta slag, och han åtnjöt förtroende från många av högerpressens mest högljudda röster: (Halland)
”Denna linje har amiral Lindman accepterat, denna uppgift har han uppskattat. Han har rent och tydligt sagt ifrån vad han menat. Han har uppträtt som en karl. Svenskt politiskt liv har sett så många bevis på kärringaktighet och ynkedom att hans ord hälsas med dubbel tillfredsställelse”.
1933 Demonstrationen 21 maj
Högerpartierna samlade sina krafter till en stor manifestation söndagen 21 maj 1933 i huvudstaden Stockholm med minst 35000 deltagare. Något sådant hade inte skådats på länge, och kan väl närmast till sin omfattning jämföras med samlingen mot löntagarfonder 4 oktober 1984. Med det oroliga läge som rådde i Europa, blev det en samling under blågula fanor för att försvara nationella intressen. I spetsen för demonstrationen tågade amiralen Lindman, general Åkerman, Ernst Trygger och Ivar Andersson. Tre av den ledande kvartettens tal publicerades i Svenska Dagbladet dagen efter – alla utom Ernst Trygger.
Ivar Andersson blev senare chefredaktör för Svenska Dagbladet och var påtänkt som efterträdare på partiledarposten. I hans tal kunde man bland annat läsa:
”En stor uppgift väntar denna ungdom. Den ska bekämpa upplösningstendenserna varhelst de visa sig. Den ska verka för ansvarskänslans stärkande i det enskilda och offentliga livet och den ska gå fram med kravet på statsauktoritetens återställande och befästande. Den nationella revolutionen i Tyskland kan i det avseendet tjäna som förebild . När den riktar sig mot ruttenheten i förvaltningen, mot oredligheten i handel och slappheten i vandel då är den ett tecken på att folkets sunda självbevarelseinstinkter ha vaknat.”
General Gustaf Åkerman undvek att prata om Tyskland men ville se ett partiförbud för bolsjeviker: ”Vi kommer inte att uppgiva vår kamp förrän vi segerrikt förverkligat vårat oryggliga krav: Sveriges befrielse från bolsjevismen och förbud mot rörelser som på våldets väg vilja omstörta det gamla svenska samhället.”
Det föll på amiralen Lindmans lott att också påminna om andra faror: Svensk konservatism är icke tysk nationalsocialism. Sverige vill låta andra folk gestalta gestalta sitt öde från sina utgångspunkter. Samma rätt förbehålla vi oss själva. Utländska eller internationella symboler passa oss icke.” ”Låt icke locka er av ytterlighetsriktningar, importerade från öster, från söder, eller från andra luftstreck.”
I det långa demonstrationståget fanns inga speciella avdelningar förutom ungdomsförbundet SNU:s 800 man gråskjortor, en uppmärksammad del åtminstone i Dagens Nyheters bevakning. Ett förslag om förbud mot uniformer hade dagarna innan lagts i riksdagen. Saken började brådska. Små grupper som de nazistiska ”furugårdarna” och kommunister förekom i gatuslagsmål. När nu även en stor ungdomsorganisation bar speciella skjortor och bildade kampgrupper riskerade man att politiken i ännu högre grad avgjordes på gatorna.
Det blev Arvid Lindmans uppgift att avstå från samarbete med SNU och i stället satsa på det nybildade Konservativ Ungdom, en process som fullbordades under 1934.
Fredrik Böök i Svenska Dagbladet 24 maj 1933: En artikelserie om omvälvningarna i Tyskland på prestigefylld plats på första sidan, en udda röst eller en temperaturmätare på vad stora delar av den svenska högern hade för uppfattning ? …i Tyskland har man nu den betryggande känslan, att anständigheten och den goda smaken vunnit en seger. I litteraturen och konsten, i pressen, på teatrarna och nöjeslokalerna, överallt har reaktionen mot det osunda, det vidriga och det perversa satt in med stor styrka, och varje förnuftig människa måste säga sig, att den liberala skepticismens tidsålder verkligen gjort sig skyldig till vidskepligt avguderi av friheten.
1936 dör Arvid Lindman i en flygolycka i England, efter ett frimurarmöte som han deltagit i. Alla går inte med på att kalla honom en stor svensk statsman i paritet med Karl Staaff och Hjalmar Branting. Per T Ohlsson, som specialstuderat svensk politik, bland annat under 1918 menar att man inte kan jämföra Lindman med de båda andra när det gäller att genomföra den parlamentariska demokratin i Sverige. Arvid Lindman, liksom stora delar av den svenska högern, stretade emot för mycket för att förtjäna den ärebetygelsen.
Man kanske ändå kan ge honom epitetet ”en stor statsman” om man begränsar sig till hans roll som reträttens organisatör från en omöjlig position av maktprivilegier ?
Bilaga presscensur 1917:
Källor och litteraturhänvisningar:
Leif Lewin Arvid Lindman
Anders Edwardsson Arvid Lindman – en statsminister och hans tid
Sofia Arkelan Partiprogram och intervjuer
Stig Hadenius Drottning Victoria av Sverige
Sverker Oredsson Nils Edén, demokratins statsminister
Tobias Hübinette Munckska kåren (nätpresentation)
Stockholms stadsarkiv inkommande post , detektiva polisen
Svensk Tidskrift (1960) Arvid Lindman i historiskt perspektiv
Dagstidningar: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet
Globala Eremitaget 