● Stormningen av Brömsehus

Mycket är dunkelt i fråga om stormningen av Brömsehus. Några arkeologiska undersökningar har aldrig gjorts. Rester från ruinerna ska ha varit synliga ända fram till mitten av 1800-talet. Torsås kommun har låtit uppföra en rastplats med informationstavlor 1995. Man kan konstatera att avbildningen av stormningen 1436 inte har tagit så mycket intryck av den antikvariska skissen över området med två större husgrunder, eller stormningsförloppet såsom det framställs i den nästan samtida Engelbrektskrönikan.

Danskarna under kung Valdemar Atterdag lät bygga Brömsehus som en gränsbefästning 1360 när Blekinge och Skåne återtogs efter att ha varit svenskt under en tid. Men uppgifterna är något vaga.

De moderna avbildningarna visar att huvuddelen av befästningen var byggd i trä och att det därför hade varit lätt för en anfallande styrka att tända eld och bränna ner borgen. Men det verkar inte troligt att det skedde 1436. Det är inte heller fastställt om befästningen raserats vid något senare tillfälle och byggts upp igen.

Det fanns andra befästningar utmed kusten söder om Kalmar såsom Påbonäs. Den medeltida staden Avaskär låg 6 km söder om Bröms. Den omnämns för första gången år1350 i ett brev till rådmännen i Lübeck. Avaskär var en tämligen enkel stad och den fungerade på senare tid som ett slags skafferi till Brömsehus i närheten, med jordbruksprodukter, ål, sill och annat som man fångade i havet.

Svenskarna under Erik XIV förstörde Avaskär 1563 och för gott försvann staden 1599 för att ersättas av Kristianopel som försvarades bättre av en flera kilometer lång stadsmur. Men när svenskarna erövrade Skåne och Blekinge under 1600-talet tappade den militärt befästa gränsstaden sin betydelse. En annan större befästning och handelsplats var Lyckå vid Lyckebyåns mynning, som omnämns från 1449. Lyckå slott uppfördes ovanpå anläggningen och stod klart 1560. Ett nytt hus av sten, skulle bättre stå emot böndernas angrepp ifall de gjorde uppror. När Kristianopel byggs 1600- flyttas befolkningen större delen av befolkningen dit.

Engelbrekt Engelbrektsson och Nils Dacke

Från 1434 års uppror som startade i Bergslagen med Engelbrekt Engelbrektsson i spetsen till Nils Dacke och det uppror som hotade att störta självaste Gustav Vasa från tronen 1542 går det en hundraårig tradition av bondeuppror för att bli av med inhemska och främmande fogdar från Danmark eller Tyskland. Både den professionella historieforskningen och de mer lokalt inriktade historieberättarna har intresserat sig för den här epoken och det spår det satt i 600 års motstånd mot fogdar och tyranniska kungar och drottningar. Engelbrekt var en hjälte och närmast ett helgon redan direkt efter sin våldsamma död och har tillsammans med Nils Dacke uppvärderats åtminstone under de senaste två århundradena som en föregångare till ett mer demokratiskt styrt samhälle.

Johan Fredeborn och Karlskrönikan

Engelbrektskrönikan skrevs med stor sannolikhet av av Johan Fredeborn som var skrivare i riksföreståndaren Karl Knutssons kansli. Det blev en del i Karlskrönikan därför att han ville dra nytta av Engelbrekts rykte och popularitet för sina egna intressen. Karl Knutsson återkom tre gånger som marsk, riksföreståndare och kung mellan 1435 – 1470. Johan Fredeborn ska ha varit inblandad även i Karlskrönikan, som är det mest grundläggande och detaljerade dokumentet från denna tid.

Men värdet som historisk källa är knutet till dess roll som propagandaskrift: ”specialbeställda verser att sjungas i Sveriges land på 1450-talet i syfte att rentvå Karl Knutsson… …sanningen är med all säkerhet att Karl Knutsson gjorde sig skyldig till ett nattsvart förräderi mot böndernas ledare.” ( Dick Harrison )

Sven Lagerbring, 1700-talets historiker

1783 utkom ett ambitiöst verk av Sven Lagerbring som handlade om Sveriges historia, och där tiden under Kalmarunionen, Erik av Pommerns styre och Engelbrekts uppror behandlas ingående.

Drottning Margareta var Kalmarunionens främsta utformare. Hon var inriktad på att skapa en stor allians för att motverka Hansans inflytande över Skandinavien. Hon begränsade aristokratin i Sverige genom reduktion av en mängd gods men tillsatte endast danskar som fogdar på de svenska slotten. Systersonen Bogislav (Erik av Pommern) var redan som barn erkänd som efterträdare som kung i de tre rikena, men han fick inte utöva någon makt över Kalmarunionen förrän efter drottning Margretas frånfälle i pesten 1412.

Sven Lagerbring ärt starkt kritisk mot styret under Erik av Pommern. Under den första tiden överlät han styret av Sverige till drottning Philippa, som kom från det engelska kungahuset och giftes bort vid 12 års ålder. Kungaparet levde för det mesta åtskilda och Erik var fullt upptagen med göromål i Danmark och en pilgrimsresa till Jerusalem.

Lagerbring har mest lovord för både drottning Margareta och Philippa (som dog i barnsäng redan 1430). Det var efter denna tid som kung Eriks vanstyre i Sverige ledde till starkt missnöje både bland adeln, bergsmännen och skattebönderna. Engelbrekt Engelbrektsson från Norberg kom att föra deras talan inför riksrådet för att avsätta den ökände fogden Jösse Eriksson. Händelserna ledde fram till den stora revolten 1434 då många fogdar jagades iväg och flera borgar i Mellansverige som var byggda i trä brändes ner. Lagerbring visar stor förståelse för upproret. År 1436 var ytterligare ett år med revolter och ett hastigt genomfört fälttåg genom södra Sverige och de landskap som fortfarande räknades till Danmark. Det var då revolten nådde södra Möre och Brömsehus intogs, men Lagerbring har ingenting att anföra om just dessa händelser.

Drottning Philippa, drottning Margaretha och kung Erik av Pommern

Nils Stensson och Nisse Bagge

Uppslagsnotisen härstammar ur ett vanligt konversationslexikon från början av 1900-talet och som synas var uppgifterna mycket beroende av den engelbrektskrönika som Karl Knutsson sanktionerade. Senare historiska skildringar av Brömsehus är även de fattiga på andra källor. Men man kan jämföra med många allmoge-uppbåd med armborst som vapen 1434, där de hjälpte till att bränna ner de borgar som var gjorda i trä och avrätta de fogdar som inte lyckades fly. Nisse Bagge blev Engelbrekts hövitsman på Brömsehus våren 1436 enligt krönikan. Han bodde på Botorp (numera Bottorp nära Vassmolösa) och nämns som häradshövding i Södra Möre 1449-1455 och han blev småningom krönt till riddare. Släktforskarna har ingenting att tillägga om Nisse Bagges anknytning till Engelbrekt eller till Karl Knutssons försök att lösgöra Sverige från Kalmarunionen.

Då hade Nils Stensson ( Natt och Dag) redan intagit Brömsehus och förordnades till hövitsman. Men året därpå var det Nils båda äldre bröder Bo Stensson och Bengt Stensson som fick förläningen i Kalmar. Bengt Stenssons son Måns är den förmodade mördaren av Engelbrekt 4:e maj1436 vid Göksholm på en ö i Hjälmaren.

Erik Puke, som också delvis stött sig på bondeupproren i Dalarna, blev halshuggen 1437 och Karl Knutsson Bonde tog makten.

Men det innebar inte att böndernas motstånd var brutet under de fortsatta unionsstriderna. Ett exempel på allmogens starka ställning i senmedeltiden är gränsfrederna, avtal mellan folk på ömse sidor om svensk-danska gränsen. I ett fördrag från 1505 från ett möte med representanter för Blekinge, Göinge, Möre, Värend och Finnveden vid Hjortsberga kyrka i närheten av Ronneby. De förpliktade sig alla att upprätthålla fri handel och att gemensamt förfölja kriminella lösdrivare.

Krigföringen med senmedeltidens vapenteknologi gynnade bönder och fotsoldater i förhållande till knektarméerna. Om det handlade om ett försvarskrig hade en bondehär trumf på hand. Bönderna gick inte vilse och kunde lägga sig i bakhåll på bästa möjliga plats. De hade egen proviant och kunde stoppa en knekthär genom att anlägga bråtar i skog och mark.

De fördelarna gällde även hundra år senare när Dacke-upproret inleddes vid midsommar 1542. De upproriska hade stor framgång i Sydöstra Smålands landsbygd och upproret spred sig till Växjötrakten. Gustav Vasas knektar upprepade samma misstag när de slogs i de skogstrakter där bönderna hade alla fördelar. Men när striderna fördes på öppen mark vände krigslyckan.

På 1540-talet slöts ett avtal (Brömsebroförbundet 1541) mellan Sverige och Danmark som innebar en radikal utrikespolitisk omställning, där länderna bland annat utformade en gemensam politik mot Lübeck och också utlovade varandra ömsesidig hjälp i krig. Gustav Vasa kunde därmed påräkna hjälp från Danmark för att bekämpa Nils Dackes bondeuppror följande år.

Vilhelm Mobergs svenska historia

I Vilhelm Mobergs Svenska historia berättad för folket del II finns ett kapitel om Skogen och folkfriheten där Moberg betygar sin respekt för Almqvists lärdom och skarpsynthet. Almqvist framhåller den svenska och norska allmogens särställning i Europa som ett unikt socialt fenomen som uppväcker besökande främlingars häpnad.

Själv fyller Vilhelm Moberg på med att medeltidens feodalsystem medförde livegenskap för bönderna i nästan alla europeiska länder och att undantagen delvis hade geografiska orsaker och fyller på med exemplet Schweiz. Det schweiziska edsförbundet och bonderepubliken som grundades 1291 kunde inte betvingas av ryttarhärar i alplandskapet. I Norge med sina fjäll och djupa dalar hade bönderna sina boplatser oåtkomliga för intränglingar. Sverige var ett vidsträckt och och ödsligt land där skogen gjorde samma tjänst som alperna och de norska fjällen.

I den del av Kalmarunionen som utgjordes av Danmark var det lättare att nedkämpa bondehärar med legoknektars hjälp. Bönderna var bundna till godsen genom ”vornedskab” och senare ”stavnsbåndet”. Om man applicerar den geografiska teorin på Södra Möre i Småland och Blekinge består trakten kring Bröms av en kustremsa med slättland och därinnanför vidsträckta skogar dit det var farligt för skattefogdarna och legoknektarna att bege sig. Sannolikt en viktigare gräns under denna tid än nationsgränser.

Engelbrekt var ingen nationalist i den meningen att han kämpade för Kalmarunionens upplösning. Kungar som Erik av Pommern och Kristian II mötte motstånd även i Danmark och kom att bytas ut. Engelbrekt ledde en bondearmé men var samtidigt med och förlänade borgar till den svenska högadeln.

Vid förhandlingarna i Brömsebro 1641 frågade Gustav Vasa efter att få använda samma porträttmålare som Kristian III vilket beviljades.

De svenska bondeupproren under 1500-talet inspirerades säkert mer av de stora bondeupproren i Tyskland kring 1525 och av grevefejden 1534-36 i Danmark, då nordligaste delen av Jylland, Vendsyssel, satte upp en framgångsrik bondearm

Karl den XI:e och båtmanstorpen

Det följande århundradet präglades mycket av de återkommande krigen mellan Sverige och Danmark. Brömsebäck utgör gränsen och flera försök till varaktiga befästningar med stadsbefolkning görs, som Kristianopel och Lyckå men Sverige erövrar så småningom flera landskap. I freden i Brömsebro 1645 fick Sverige Härjedalen, Jämtland, Gotland, Ösel och Halland på 30 år och total tullfrihet i Öresund. Freden i Roskilde 1658 gav Sverige Skånelandskapen och utplånade riksgränsen vid Bröms, även om Danmark försökte återta landskapen i följande krig.

Under Karl XI:s tid byggdes den militära strukturen ut för att kunna behärska Blekinge. Karlskrona grundades 1680 och blev marinens viktigaste fäste i södra Sverige. Båtsmän placerades ut i hela Blekinge och Södra Möre och med indelningssystemet kunde flera jordegendomar åläggas att sörja för en båtsman med eget torp och jord mm. Systemet fanns kvar till början av 1900-talet.

Bröms gästgiveri var ingen fredlig plats ens när gränserna hade monterats ner. Hembygdsföreningen berättar om att det var täta slagsmål mellan blekingar och smålänningar.

Den första gruppen båtsmän togs ut från Finland och Norrland, c:a 1350 man med familjer eftersom man inte litade på att den lokala befolkningen var lojala med Sverige. Detta var den största påtvingade befolkningsomflyttningen under hela stormaktstiden. En del av de roteplacerade båtsmännen i Södra Möre hade som samlingsplats Bröms Gästgiveri som låg nära Brömsehus ruinborg.

Romantiken och vurmen för Engelbrekt

En kultomkring Engelbrekt uppstod redan direkt efter hans död. I den svenska nationens mörkaste stund, när stormaktstiden var över och Finland hade förlorats var det tid för att ta fram nya och gamla hjältemyter som kunde ge lite tröst åt nationen. Man uppfann Vikingatiden, Carl den tolftes megalomana krigsföretag mot öst hyllades och Engelbrekts tragiska slut målades i svartaste svart som en olycka för hela nationen.

Den 4:e maj 1836 firades å Engelbrektsholmen i Hjelmaren den sekulär-sorgefest vartill några vänner i Sveriges Forntidsminnen hade förhandsinbjudit. Envar som som önskade deltaga skulle vara svartklädd. Landstigningen på holmen skedde på en för tillfället byggd svartdraperad upphöjning. Ett tal hölls av riddaren Carl Jacob von Schantz om det mod och den ädla fosterlandskänsla som satte Engelbrekt i spetsen för ett missaktat folks kämpar. Men den hycklade vänskapen och lågsinta hämndlängtan hade bestämt utövandet av en gärning, så blodig, så upprörande att minnet därav ännu efter 400 års förlopp ensamt förmår att isa varje redlig svensk mans hjärta.

Engelbrekt Engelbrektsson: historisk roman är en bok av Georg Starbäck som utkom 1868, gick som följetong i Dagens Nyheter och trycktes i ytterligare 9 upplagor fram till 1914. Trots att hans böcker lästes mycket ignorerades han av den akademiska världen. Han måste ändå ha lagt ner betydande källstudier. I den 469 sidor långa romanen nämns dock inte ett ord om Brömsehus. Det är desto mer innehåll i klassisk följetongsstil med smäktande romantik och spännande personliga förvecklingar.

Berit Spong och 500-årsminnet

Författaren Berit Spong gör en bilresa 1934 i Engelbrekts spår och publicerar en berättelse i Svenska Turistföreningens årsskrift.

Här är hon lika beroende som andra historieförfattare av rimkrönikan. Och den är också hennes stöd när hon kommer fram till Lyckebyån.

Fabian Månsson och Vilhelm Moberg

Engelbrekt skrivs in i en folklig historia för demokratin mot monarkernas envälde. Mest energisk var Fabian Månsson som höll en mängd tal och gjorde ett stort forskningsarbete för sin historia om böndernas uppror från Engelbrekt till Dacke. Hans romaner blev inte så trovärdiga men han vann respekt för sina omfattande arkivstudier. Vilhelm Moberg skrev romanen ”Förrädarland” som framför allt handlade om hur bönderna motverkade Gustav Vasas hårdhänta nationsbygge genom att samarbeta över gränsen mellan Värend och Blekinge, hur prästerna i Vissefjärda och Fridlevstad och andra kämpade för freden. Man kan dock notera att när Dacke-upproret startade fanns det ett gällande fredsfördrag mellan statsmakten i Sverige och Danmark. Gustav Vasa hade lättare att komma överens med Kristian III.

På en karta från 1600-talet finns en tullplats i Bröms i närheten av borgruinen.

Nationalismen och emigrationen

Folkmängden 31 december 1864:

Kronobergs län 161000 Kalmar län 232000 Blekinge län 124000

Sverige 4070000

Folkmängden 1960:

Kronobergs län 160000 Kalmar län 236000 Blekinge län 144000

Sverige 7497000

Folkmängden 2020:

Kronobergs län 204000 Kalmar län 246000 Blekinge län 159000

Sverige 10452000

Statistiken visar att emigrantlänen i sydöstra Sverige hade ingen eller en mycket blygsam folkökning under samma tid som hela Sveriges befolkning fördubblades. Folkräkningen 1864 utfördes precis innan den stora emigrationen till Amerika drog igång. Det var också en tid när den svenska nationalismen och punschskandinavismen firade nya triumfer – i kontrast till de fattiga och jordlösa som i sin mest fertila ålder valde att rösta med fötterna och köpa biljetter till atlantångarna för att för alltid kapa banden med det fosterland som inte kunde erbjuda några utkomstmöjligheter.

Ekonomiska teorier om bondeupproren

1934 och 500-årsjubileet var inte bara kulmen på Engelbrektsmyten om frihetshjälten. Historieforskningen hade kommit i fatt myten och bjöd även på andra förklaringar till bondeupprorens styrka och framgångar.

400-årsjubileet av Engelbrekts uppror firades stort 1934

I en lång ledartext midsommaren 1934 refererar Dagens Nyheter till en samtida historikerstrid där Erik Lönnroth lagt fram en avhandling om Sverige och Kalmarunionen där Engelbrekt inte längre var någon målsman för svensk-nationella och demokratiska intressen utan i stället en representant för tyska hanseatiska intressen mot Erik av Pommern och Lübeck. Den svenska aristokratin begagnade honom som yxa och plog för sina intressen.

Erik Lönnroth fick på pälsen för att han överdrev de ekonomiska faktorernas betydelse, men den nationalromantiska bilden var bruten för mer realistiska tolkningar. Nils Dackes uppror påstods på liknande sätt ha fått stöd av tyska intressen och exporten av oxar från Värend uppförstorades som ekonomisk faktor – speciellt av Gustav Vasa, men även i Dacke-vännen Bo Alvemos tolkning.

Det fanns andra näringsgrenar som skogsbönderna kunde försörja sig genom. Spannmål gick inte bra på de steniga åkrarna men det fanns mycket skogsbete på utmarkerna. Skogen användes tidigt för att sälja timmer och i delar av södra Möre var järnhanteringen omfattande. Handeln från Värend och Södra Möre gick ofta hellre över Ronneby och Avaskär än över Kalmar.

Källor och vidare läsning:

Karl Knutsson – En biografi Dick Harrison 2002

Uppror och allianser – Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle Dick Harrison 1997

Jordbruket under feodalismen Janken Myrdal 1999

Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror L-O Larsson 1984

Dackeland Lars-Olof Larsson 1992 (1979)

Engelbrektskrönikan Sven-Bertil Jansson 1994

Ödet och hoppet Niklas Natt och Dag 2023

Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Lars- Olof Larsson 2002

Svenska Turistföreningens årsskrift 1936 Berit Spong I Engelbrekts fotspår

Förrädarland Vilhelm Moberg 1967

Engelbrekt Engelbrektsson historisk roman Georg Starbäck 1868

Swea rikes historia Sven Lagerbring 1783

Det medeltida Småland Martin Hansson 2008