Amerikanska oljeföretag upprustade Nazityskland

Tyskland var långt ifrån självförsörjande på olja eller genom syntetiskt framställd bensin. 60 procent av den bensin som förbrukades importerades på världsmarknaden, och omställningen blev inte lätt när andra världskriget bröt ut och Storbritannien svartlistade de företag som försåg Tyskland med olja. Eller importerade från tyska oljeföretag.

Det var inte bara de som drevs av en nazistisk övertygelse som var vad man brukar kalla kollaboratörer. Det var lönsamt att handla med olja och andra strategiska råvaror. Många tyska industriledare understödde aktivt nazisternas krav på förändringar inom arbetslivet och ville ha en auktoritär regim. När nazisterna kom till makten 1933 bröt man direkt med Versailles-fördragen och började en kraftig militär upprustning där bensin till den motoriserade armén, olja till marinens fartyg och flygbensin till flygvapnet var av största vikt.

Flygstöd till Francos trupper i Spanien

Inbördeskriget i Spanien 1936-39 var det första testet för Tyskland att bedriva krig utanför sina gränser. Enligt non-interventionsfördraget förband sig omkringliggande stater att inte föra in trupper eller krigsmateriel till Spanien. Det brydde sig inte Tyskland och Italien om, och inte heller Sovjetunionen. Och inte heller amerikanska oljebolag.

När Franco ber om hjälp från Tyskland med flygplan i kriget får han snabbt svar. Men det hela måste ske via ett privat bulvanföretag. Inom en vecka har de tyska planen – med besättningar, servicepersonal och utrustning – anlänt. Flygbränsle levererade det amerikanska oljebolaget Texaco, vars direktör Thorild Rieber gillade fascismen så mycket att han bröt avtalet med den spanska lagliga regeringen och istället levererade bränsle på kredit till Francos flygplan, stridsvagnar och fartyg under hela inbördeskriget. Texaco levererade till en bas på Kanarieöarna och till hamnar i Spanien som kontrollerades av Franco.

Texaco försåg den fascistiska fraktionen i det spanska inbördeskriget med totalt 560 000 m³ olja.För dessa olagliga försäljningar till Francisco Francos fascistiska styrkor bötfälldes företaget med 20 000 $ för att ha brutit mot noninterventionslagen från 1937, men fortsatte att sälja till Franco på kredit fram till krigets slut.

Fördelning av oljeproduktionen före kriget

Med Thorild Rieber som direktör för Texaco under åren 1935 – 1940 var stödet till nazisterna tydligt. Han tvingades ut ur styrelsen i augusti 1940 när han blivit avslöjad att fortsätta bryta handelsblockader mot Tyskland. Eric Erickson arbetade som representant för Texaco först i Japan på 20-talet och sedan i Sverige där han handlade med olja från flera olika ursprungsländer, även Tyskland och Rumänien. Den bästa kvalitén på flygbensin som man fick ut kom från oljefälten i USA. Tyska flygmotorer använde bensin med lägre oktantal och så bör ha varit fallet även för svensk flygbensin. Det finns anekdoter om hur man tankade utländska plan i Sverige med hjälp av sämskskinn mm.

Tysklands behov av olja efter barbarossa

Tyskarnas offensiv mot det oljerika Kaukasus 1942 var ett resultat av att den påbörjade invasionen av Sovjetunionen föregående år misslyckats med att uppfylla sina mål. Armén hade ryckt fram i blixttempo, men avstånden var stora och vägarna dåliga. Hela vintern gick Sovjetunionen till motanfall. För att genomföra en ny offensiv behövde tyskarna olja. Krigföringen slukade mer än sju miljoner fat olja varje månad, medan produktionen uppgick till bara fem miljoner fat. Reservlagren förbrukades redan under hösten 1941, och efter det utsattes samtliga grenar av det tyska försvaret för hård ransonering.

Vid krigsutbrottet 1939 maximerade tyskarna den egna oljeproduktionen, och allierade Rumänien utvidgade sina stora fält i Ploiesti. Dessutom exporterade Stalin stora mängder olja till till Tyskland. Lösningen 1942 skulle vara att erövra de gigantiska reserverna i Kaukasus.

Men innan tyskarna hann fram hade enheter från Röda armén sprängt oljepumpar, fyllt borrhålen med järn och betong och tänt eld på flera cisterner. I augusti stod tyska stridsvagnarna stod stilla med tomma tankar endast tjugo mil från oljestaden Groznyj. Sedan vände krigsutvecklingen definitivt efter slaget vid Stalingrad.

När den tyska armén nådde fram till oljekällorna i Kaukasus hade Röda armén satt dem i brand och gjort dem oanvändbara för lång tid.

Sveriges behov av olja

I motsats till tyskarna frös inte svenskarna i sina bostäder. Bilar ställdes av eller drevs med gengas, som industrin snabbt ställde om till att tillverka. Militären behövde högoktanig bensin till flygvapnet och den motoriserade delen av armén. Marinen hade en liten försöksanläggning på Kinnekulle för att utvinna skifferolja. När man inte kunde räkna med mer än en rännil olja från import tog man beslut att starta ett statligt företag för att utvinna skifferolja i Kvarntorp, Närke. Några exakta undersökningar om Ericksons roll i Sveriges oljeförsörjning finns inte att tillgå, men han var verksam i flera företag, bland annat Pennco som var inriktad på den svenska landsbygden.

Några spår efter Eric Ericksons oljeaffärer under andra världskriget kan man hitta i tidningsnotiser som denna. Ett fåtal fartyg med oljelast nådde svensk hamn efter överenskommelser enligt lejdtrafiken. Det låg i Tysklands intresse att Svenska marinen fick drivmedel till sina fartyg som eskorterade svenska malmlaster över Östersjön till tyska hamnar. Säkert var varje last med olja viktig under beredskapstiden.

Kvarntorp framställde bränsle från skifferolja framför allt för militära behov.

Sverige och Rumänien

I en doktorsavhandling av Andreea Dahlquist görs en jämförelse mellan Rumänien och Sverige under andra världskriget (Oil and Iron. Romania and Sweden from the Perspective of the Great Powers during the Second World War)(2023). Rumänien levererade olja och Sverige järnmalm av stor betydelse för Tyskland att kunna föra krig. En regimförändring tvingades fram och Berlin övertalade Rumänien att gå med i Axelmakterna, vilket innebar en nästan ensidig oljeexport till Tyskland, och övertygade de svenska myndigheterna om att godkänna transport av järnmalm till nazikontrollerade territorier. Oljeutvinningen i Rumänien utökades och blev av stor betydelse när transoceana oljetransporter stoppades och britterna intog Nordafrika. 1944 förstörde de allierade styrkorna rumänska oljeraffinaderier och påverkade Sverige att markant minska svensk järnmalmsexport till tyska hamnar.

Handelspolitiken avgörande

Sveriges export och import efter nordsjöblockaden i april-maj 1940 efter det att Norge och Danmark ockuperades blev helt inriktat på Tyskland, som levererade livsnödvändig kol till Sverige. Först genom ishavshamnen Petsamo och sedan genom lejdtrafiken över Göteborg kunde en livslinje till västmakterna och neutrala stater upprätthållas. Sveriges utrikespolitik bestod av handelsavtal som slöts mellan regeringsrepresentanter och näringslivets mest framträdande, som bröderna Wallenberg. Industriföreträdare som Birger Dahlerus (Bolinders) och till dem får vi räkna Eric Erickson – som hade goda kontakter med de högsta nazistledarna och viktiga industriledare.

President Roosevelt och William Rhodes Davis

Oljemagnaten William Rhodes Davis var en av de som utmanade BigOil eller den stora oljekartellen, som ibland kallas för de sju systrarna som bildats 1928.

Rhodes Davis lät bygga ett stort raffinaderi vid Hamburg och hade depåer i Mucking vid Themsens utflöde från London. Under flera år skulle han bedriva ekonomiska och politiska påtryckningar i USA till stöd för nazisterna. När han motarbetades av Roosevelt i USA använde han sina kontakter i Mexico för att exportera från de nationaliserade oljefälten till Tyskland. BigOil bojkottade Mexicos olja, och det fanns inte många andra länder som kunde ta emot ett så stort överflöd av olja.

Dale Harrington, Mystery man 1999, beskriver Davis som en skicklig manipulatör med kontakter med både ledarna i Nazityskland, president Roosevelt i USA och de fackliga ledarna i USA och Mexico. När han inte lyckats muta demokraterna utmanade han Roosevelt politiskt genom att skänka pengar till republikanska partiet och till kandidater som var för isolationismen och att USA inte skulle skicka några soldater för att strida på europeisk mark. Roosevelt tog hem segern i presidentvalet 1940, delvis beroende på att motkandidaten Wendell Willkie var oerfaren och en otydlig isolationist. Om inte japanernas attack på Pearl Harbour inträffat hade det dock inte varit möjligt för Roosevelt att skicka trupper till Europa.

Davis deltog också i smugglingen av olja till Tyskland via Francos Spanien, men han hade bara en liten del i den trafiken. 1940 visste den brittiska underrättelsetjänsten att han var bakom många försök att smuggla olja till Tyskland, men också att han spionerade för Abwehr, tysk underrättelsetjänst. Han hade gått från att vara en fellow-traveller till en fullfjädrad tysk agent.

När kriget bröt ut var Davis tvungen att omdirigera de oljetankers han hade på havet till neutrala hamnar i stället för till Hamburg. Han försökte med att skicka fartyg till Malmö i stället, men britterna ingrep och konfiskerade flera av lasterna, eftersom Sveriges reserver av olja var större än hela Skandinaviens behov vid det tillfället.

I februari 1928 började Sveriges första raffinaderi byggas i Nynäshamn och i december startade driften. Grundaren var Axel Axelsson Johnson. Han var skeppsredare och industriidkare. Davis kalkylerade med att han skulle kunna använda sig av Axelsson Johnsson för att bygga ett nytt raffinaderi i Sverige för mexikansk olja som sedan skulle transporteras vidare till Tyskland. Men den brittiska blockaden hindrade detta.

En annan svensk industriman, Axel Wenner-Gren, svartlistades av USA för att vara spion och gå Nazitysklands ärenden. Han ansågs vara bulvan mellan Bofors och Krupp-koncernen. Under kriget befann han sig på Bahamas och i Mexico.

Thorild Rieber och oljan från Colombia

Thorild Rieber och oljan från ColombiaI en hittills så gott som okänd liten hamn på republiken republiken Colombias nordkust lasta sedan någon tid tankfartyg olja av en sällsynt hög kvalitet. Den är inte mörk, som vanligen är fallet, utan klart gulgrön och ger dubbelt så mycket bensin som vanlig råolja. Detta står att läsa i Dagens Nyheters söndagsbilaga från 28 april 1940.

”Hela Petrolealägret är försett med moderna bekvämligheter, men omges av ett högt ståltrådsnät till skydd mot indianpilar och svepande strålkastare nattetid. Utanför stängslet lurar döden, och flera män har blivit genomborrade av pilar alldeles invid lägret. Att det fanns olja hade man upptäckt i början av 1900-talet – men det var först 1936 som Texaco, under dess energiske chef Torkild Rieber, satte igång bygget av den långa oljeledningen. 1940 flöt dagligen 25.000 fat olja ner i fartygstankarna, men kapaciteten var betydligt större.” Nu behöver världen mer olja än någonsin – krigets länder behöva mer och mer olja. Ingenting stannar inom landet eller införes till USA.

Det som inte nämns i professor Gustaf Bolinders artikel i söndagsbilagan är att det koloniala projektet är avsett att förse Nazitysklands krigsmaskineri med olja, och att det är Texacochefen Torkild Rieber som satsat på Colombia när han mött allt större motstånd mot oljexport från USA.

Efter avslöjanden i pressen om stödet till nazisterna fick Rieber till sist i augusti 1940 lämna ledningen för Texaco. Det blev allt svårare för Tyskland att kunna importera olja från Latinamerika.

Export via Spanien

Francos Spanien deltog inte med trupper på Nazitysklands sida under andra världskriget. Men det innebar inte att landet var neutralt. Under 1940 finns flera tidningsuppgifter om att landet importerat olja från andra sidan Atlanten långt över behov och att en stor del reexporterades till Tyskland – som man nu också hade landförbindelse med. Storbritannien skärpte kraven på certifikat och beslagtog last som inte hade sådana intyg.