Det dröjde ända till 1995 innan en välmatad undersökning av hela det tyska raketprojektet publicerades av Michael J. Neufeld i ”The Rocket and the Reich”. De viktigaste källorna fanns i Peenemündearkivet i Maryland, USA, men även arkiv i Tyskland och Storbritannien ingår. Michael B. Petersen gav 2009 ut en fortsättning ”Missiles for the Fatherland” genom Cambridge (USA) University Press som. Han beskriver ingående vetenskapsmännen, ingenjörerna och slavarbetarna som byggde V2-raketerna.
Undersökningarna försöker förklara hur det kom sig att projektet mötte så lite motstånd och att den nazistiska ideologin bakom fick stort genomslag bland de som arbetade i Peenemünde och andra platser. De motsättningar och det motstånd som fanns kommer fram bland annat i Neufelds många intervjuer och i viktiga källdokument. Men det finns ingen sammanställd beskrivning av hur information om det ”superhemliga” vapenprojektet nådde ut i omvärlden till de allierade västmakterna och neutrala länder som Sverige.
Den geografiska närheten, den vetenskapliga institutionernas traditionella närhet till tysk forskning och kultur, de militära och ekonomiska kontakterna gjorde att svenska intressenter befann sig närmare Peenemünde och raketprojektet än andra – men det märks inte hos Neufeld och Petersen som bara har några korta notiser om denna delfråga. När V2-raketen exploderade och störtade nära Bäckebo i södra Småland var den svenska flygförvaltningens haverikommission och professorerna i Stockholm snabba med sin tekniska analys. Men varifrån kom kunskaperna och hur förvaltades de när den svenska krigsmakten tog konsekvenserna av detta i sina egen vapenutveckling?
Här några frågor som skulle vara intressant att veta mera om:
Svenska vapenföretag:
Perioden 1918 – 1935: I första världskrigets slutskede försöker den tyska krigsledningen med långskjutande kanoner mot Paris betvinga civilbefolkningens motstånd med terrorbombningar. Drömmen om fjärrskjutande artilleri lever kvar efter Versaillesfreden då Tyskland tvingas att lägga ner sin offensiva krigsmakt. Detta kringgår man genom militärt utvecklingsarbete med framför allt Sovjetunionen men även med svenska Bofors kanoner för Kruppkoncernen och exempelvis AB Flygindustri i Limhamn som var ett bulvanföretag för flygplanstillverkaren Junkers 1925-35.
Pariskanonen skulle sätta skräck hos den franska huvudstadens befolkning
Man kan säga att Peenemünde-projektet startade 27 juni 1935. Wernher von Braun, Walter Dornberger och andra tacklade motstridiga intressen från arméstaben, Luftwaffe och privata intressenter som flygtillverkaren Junkers och rena amatörgrupper. Man diskuterade bland annat ett flygplan som med raketdrift skulle kunna gå upp till mycket större höjd i atmosfären än ett plan med jetdrift genom att det bar med sig sin egen syretank i den tunna luften.
Den flygindustri som kom längst med att tillverka flygplan med jetdrift var Heinkel AB. Den svenska krigsmakten lade ut beställningar på både Junker och Heinkel, som var det företag som först utvecklade jet-motorn.
Den tyska Arméstaben var angelägen om att projektet skulle hållas hemligt för utländska intressen och att man själva skulle kontrollera tillverkningen. Underleverantörer skulle bara få kontrollerad information och man utsåg därför ett team på sex man för flygtillverkare som Junker och Heinkel som skulle få ta del av projektet.
Rudolf Nebel ville flyga ut i rymden med egenkonstruerad raket i januari 1933
En raketutvecklare som avpolletterades på ett tidigt stadium var Rudolf Nebel – som under en tid arbetade som ingenjör för kullagertillverkning för SKF-Norma. Han var drivande på Raketenflugplatz utanför Berlin och skicklig på att driva in finansiellt stöd från många teknikföretag. Hans eget raketförsök var dock ett misslyckande och hans bristande tekniska kunskaper och oförmåga att hålla raketprojektet hemligt gjorde att det blev Wernher von Braun som fick ledningen i Peenemünde med V2 och andra prototyper.
Ett exempel på ett svenskt dotterföretag som kan beläggas vara inblandad i V2, liksom i V1 och alla annan flygutveckling är svenska kullagerfabriken SKF. Det var inte förrän 1997 det togs upp av Judiska Världskongressen som påpekade att det fanns kullagerdelar från SKF i V2-raketen. Det finns inget påvisbart samband mellan Rudolf Nebel och andra raketutvecklares flitiga kontakter med privatföretag, men det tjänar som illustration till att även svenska företag var en faktor att räkna med för att information om det topphemliga militära projektet spreds vidare.
Universitetsmiljö och forskningsinstitutioner:
Traditionellt fanns starka band till tyska universitet och tekniska utbildningar och även avancerad forskning. Som exempel kan nämnas att i den svenska vetenskapsakademin hade Hans von Euler Chaplin ett starkt inflytande, och under det tredje riket valdes han till medlem av styrelsen för Kaiser-Wilhelm Institut i Berlin och han var sedan 1937 ledamot av Akademie für Luftfarhtsforschung.
De tyska tekniska universiteten var på många sätt inblandade i grundforskning och speciell forskning om raketutvecklingen. Många anställdes på utvecklingsavdelningen i Peenemünde, från 411 anställda 1938 till närmare 3000 1941.
Filosofin med att ha allt under ett tak gav resultat i framför allt tre teknologiska områden: Stora raketer med flytande bränsle, överljudsdynamik och kontrollerad styrning. Werhner von Braun hade samarbetat med flera akademiska institutioner för aerodynamik och mätteknik från 1935. Den vetenskaplige ledaren Walter Thiel i raketprojektet, var i stort sett hänvisad till interna resurser eftersom arméledningen ställde höga krav på säkerhet och sekretess i kontakterna med forskningsinstitut. Men man lyckades ändå förbättra raketmotorn på flera viktiga punkter.
Efter krigsutbrottet 1939 drogs universiteten allt mera in för att man skulle kunna bli klara till den planerade militära implementeringen september 1941. Det första mötet med de tekniska universiteten skedde i Dresden 14 september -39. Viktiga samarbeten fanns bland annat i Aachen för vindtunnlarna och i Stuttgart för motorkonstruktionen. Utvecklingen av instrument för gyrokontroll skedde i samarbete med Siemens.
Frågan är hur vattentäta kontakterna var med universiteten och forskningsinstitutionerna?
Militärattachéer och militära samarbeten:
Från 1933 till 1945 var Curt Juhlin Dannfelt militärattaché i Berlin. I början av kriget lovsjöng han den tyska arméns effektivitet och fick följa med till fronterna tillsammans med de andra attachéerna från neutrala länder. En delegation från Sverige kom med en lång beställningslista på vapen av olika slag. Andra militära delegationer kom på besök och några tog värvning för den tyska armén mot den svenska regeringens förbud.
När krigslyckan vände blev de tyska myndigheterna, Gestapo och SS allt mer misstänksamma mot Juhlin-Dannfelt. Vi vet inte om han kunde samla någon information om den hemliga satsningen på raketer eller gav den till Sverige, eller om någon av de andra attachéerna kunde göra detta. Juhlin-Dannfelt hade dock en intressant kontakt på ön Rügen några mil från Peenemünde, Silvius Albedyll som möjligtvis deltog i den oppositionella rörelsen bland officerarna 1944.
7 mars 1945 blev svenske ministern i Berlin Arvid Richert uppkallad till tyska UD, varvid Juhlin Dannfelt förklarades som persona non grata. Han skulle ha lämnat rapport till Sverige med uppgifter rörande tyskarnas hemliga vapen i Peenemünde, vilka meddelats i ett anonymt brev till legationen. Vidare hänvisades till två pärmar med originaltext och tyskspråkig översättning av de tre svenska försvarsattachéernas rapporter till Sthlm.
Import av militärt intresse:
Även om Sverige inte kunde importera de senaste vapenmodellerna hade man kontakt med de företag som var underleverantörer till raketprojektet eller som hade närliggande intressen i flygutvecklingen, luftförsvaret med mera. Det kan inte uteslutas att någon information läckte. De svenska företag som direkt efter Bäckebo startade missilutveckling, Bofors, SAAB etc. såg det naturligtvis som en nödvändighet att följa vapenutvecklingen och modernisera försvaret mot nya hot.
Kunskapsutbyte och spioneri:
Svenska spioner kan ha förekommit som anställda i raketprojektet. Eller i vilket fall kan exemplen med Nils Werner Larsson ( Raketlasse ) och Eric Erickson visa att det var relativt lätt att ta sig in i topphemliga miljöer om man hade de rätta kontakterna.
Mer intressant är kanske exempel med spioner som använt Sverige som genomgångsland. Efter de inledande åren blev den svenska underrättelsetjänstens samarbete med MI6 och OSS allt mer påtagligt i samma takt som Gestapo och Abwehr-agenter blev avslöjade och Tyskland försvagades.
Under kriget användes många kontraktsarbetare och slavarbetare i Peenemünde. De kom också i grupper från olika länder bland krigsfångar, och en del av dem goda tekniska kunskaper. En del av dem hade erfarenheter från underjordiska motståndsgrupper och sabotagegrupper även om de inte kunde röra sig fritt i området. Det berättas om två polacker som arbetade som latrintömmare där ingen tog notis när de drog fram sin dragkärra, och som på så sätt kunde samla kunskap om vad som pågick bakom de stängda dörrarna.
Spridningen av V2
Raketutvecklingen flyttade över till USA
De V2-raketer som fanns kvar efter krigsslutet användes och undersöktes av segrarmakterna och de tyska forskarna och ingenjörerna blev rehabiliterade utan avnazifiering. Redan sommaren 45 gjorde Storbritannien provskjutningar från Cuxhaven i Västtyskland. Men huvuddelen av de ledande forskarna hamnade i New Mexico. I de första uppskjutningarna var utrymmet för en stridsspets tomt, men snart skulle kärnvapenbärande långdistansraketer bli en huvuduppgift. Det tog cirka fem år innan man också lanserade ett civilt program för rymdforskning och för kärnkraft.
I Sverige störtade under åren 1943-44 sex robotflygplan av typ V1, vilka kom till användning för SAABs robotutvecklingsprogram. Även Bäckebobomben fick betydelse för den tekniska utvecklingen även om några höghöjdsraketer inte kom att tillverkas. Det är okänt om några tyskar med erfarenheter från raketprogrammet hamnade i Sverige efter krigsslutet.
Åren efter världskriget förekom mystiska ”spökraketer” över svenskt territorium som misstänktes komma från baser i Sovjetunionen. Sverige hade inte tillgång till personal som övertagits från Peenemünde
Ett getingbo för underrättelsetjänster och spioner
Stockholm var ett getingbo där alla utländska underrättelsetjänster var representerade. Störst var Tysklands abwehr . Sveriges neutralitet var viktig för de allierades rörelsemöjligheter. Peter Tennant var under hela kriget verksam på brittiska ambassaden som pressattaché och inofficiellt ansvarig för kontakter och propaganda. SOE (special operations executive) bildades 1940 på initiativ av bland annat Winston Churchill för att understödja spionage och sabotage i ockuperade länder, men även i ett lands som Sverige. Innan Peter Tennant tillträdde tjänsten hade förhållandena varit ansträngda genom att man stödde sabotage och planerade militära insatser på svensk mark.
Tennant bekräftades nu att aktiviteterna måste vara rent utforskande och hållas hemliga för svenska myndigheter. Våren 1941 skulle de svenska myndigheterna i praktiken mutas med ytterligare oljeleveranser eller 100 stridsflygplan mot hemliga leveranser av specialstål och kullager.
Hösten 1941 föreslog Peter Tennant en vän till tjänsten på British Council i Stockholm, poeten Ronald Bottrall som hade en misslyckad chefspost på ministeriet för flygplanskonstruktion bakom sig. Det tycks inte ha varit någon täckmantel att han hade kulturella intressen i första hand, men kan i pressklippen se att han inrättade ett bibliotek med tillgång till vetenskapliga tidskrifter och han höll föredrag om författare som James Joyce och T. S. Eliot.
På höjdpunkten av Tysklands militära dominans i Europa fanns det fortfarande mäktiga krafter som hämmade tillväxten av pro-allierade känslor, inkluderande bondeförbundet, vissa stora markägare, bankirer, industrialister, delar av ingenjörs- och medicinska yrken, småhandlare och affärsmän i medleklassen skriver Peter Tennant vidare i ”Vid sidan av kriget”(1989). Läget förändrades med krigsutvecklingen framför allt efter Stalingrad, och i juni 1943 accepterades det slutligen att hotet om en tysk invasion av Sverige inte längre behövde tas på allvar. Någon gång i april samma år börjar britterna återigen uppmärksamma det hotande tyska raketvapnet på allvar och brittiska RAF:s nattliga bombning av Peenemünde utförs 17:e augusti. Den svenska militära underrättelsetjänsten kan inte ha undgått att ta intryck och inte heller de ingenjörer och tekniker som visste något om flygkriget. Men faran för tyska raketattacker tonades ner eller skruvades upp under krigets olika förlopp.
En översikt med värmeverket i Peenemünde i frögrunden, modern tid.
Peter Tennant skämtade 1 april 1944 internt i SOE om raketerna: Psykoanalytiska argument bör användas för att påvisa att Hitlers bröllop är en freudiansk kompensering av förlusten av det tyska raketvapnet. Om det senare emellertid under tiden skulle visa sig bli användbart kan man i stället välja den akustiska torpeden.
Bäckeboraketen 17: e juni 1944 öppnade vägen för ett förtroendefullt samarbete mellan den brittiska säkerhetstjänsten SOE, MI6 och svenska haveriutredare. Men de tekniska utredningarna skedde separat och man kan utifrån rapporterna se att britterna hade ett större material att utgå från, som den polska motståndsrörelsens raketfynd och spionverksamheten i Tyskland.
Henry Kjellgren, Gunnar Boestad och Sten Luthander och de tekniker de förfogade över hade goda möjligheter att göra en analys baserad på en lång rad utredningar av flygplanshaverier, undersökningar av flygplan som nödlandat i Sverige, svensk flygspaning osv. Som neutralt land hade man bättre kontaktytor genom handel och tekniskt samarbete med tyska företag och forskningsinstitutioner. Det svenska flygvapnet var det enda som kunde närma sig den tyska Östersjökusten utan fientliga avsikter och dessutom fanns en reguljär flyglinje till Berlin som fram till 1942 även tillät svenska ABA att flyga över tyskt territorium.
Det var helt andra tekniska experter från SOE hjälpte till eller tog emot information om Bäckeboraketen 1944. Henry Kjellgren uppger också en amerikansk expert från OSS som samarbetsman. Att ett raketprojekt pågick i Peenemünde var ingen överraskning vid den tidpunkten, åtminstone inte för SOE i Sverige.
Tidigare varningar för raketvapnet
Varningarna låg flera år bak i tiden. Ett paket från Oslo anlände i november 1939 till MI6 högkvarter i Bletchley park. Det var en anonym hemlig rapport om olika vapen man forskade om i Tyskland, bland annat i Peenemünde, från en högt uppsatt person inom företaget Siemens ( Oslorapporten förblev anonym i flera decennier). De flesta på MI6 satte ingen tilltro till dokumentet, men Reginald Victor Jones, en vetenskapligt skolad fysiker som värvats vid krigsutbrottet, ansåg att det var äkta.
Det kom en rapport från en dansk kemi-ingenjör och affärsman som hade lyssnat på en professor Fauner på Berlins tekniska högskola om ett nytt tyskt vapen. Det kunde ta 5 ton explosiva ämnen, hade en räckvidd på 199 km med en precision på 10 kvadratkilometer.
Svenska ubåtar patrullerade i Östersjöns vatten och handelsflottan hade livliga förbindelser med Tyskland liksom färjeförbindelserna.
Kapten Henry Denham var brittisk marinattaché i Stockholm som samarbetade med den svenska C-byrån. Utbytet av information hade pågått sedan mars 1941 (innan Barbarossa). Tyskland satte press på Sverige att förklara Denham för persona non grata och bevakade extra den svenske marinattachén i Berlin, som annars räknades som tyskvänlig och ville delta på Tysklands sida i kriget mot Sovjetunionen. C-byrån utväxlade information med britterna, inklusive fotografier från den marina ledningen PRU – Photograpchic Surveillance Unit. C-byrån intervjuade systematiskt svenska fartygskaptener som anlöpte hamnar i Baltikum och Tyskland. Medemnham tog del av informationen från Sverige och jämförde med flygfotografering och fann den vara trovärdig.
Den danske affärsmannen Aage Andreasen fick kodnamnet Edgar. Hans trovärdighet kunde först inte bedömas då det i Stockholm vimlade av skumma karaktärer, spioner, dubbelspioner och folk som ville tjäna pengar på att sälja information. Agent Elgar besökte ofta Stockholm där han hade ett kontor, men han kunde också göra resor till Tyskland Finland och Rumänien. Han var en av de första som kunde rapportera om V1 Och V2-vapnen och levererade foton av en projektil som landat på Bornholm, bevis på ett verkligt hot från långskjutande raketer. Aage Andreasen arresterades av tyskarna i januari 1944, placerades i koncentrationsläger, som han överlevde.
En rapport från en svensk källa daterad 12 januari 1943 uppgav att tyskarna byggt en ny fabrik i Peenemunde där ett vittne hade sett en raketuppskjutning.
I maj 1944 besökte skvadronchefen Walter Heath Sverige för att inspektera och fotografera två förarlösa flygplan, ett som hade störtat på marken och ett som fångades upp av den svenska marinen. Rapporten var färdig 9 juni när de allierade hade landstigit på kontinenten och riskerade att utsättas för det tyska raketvapnet.
Sverige som mellanhand för viktig utrustning
Sammanlagt fanns det 3 Wild A5 maskiner i Storbritannien under kriget…
Den brittiska organisationen för flygfotografering var tämligen amatörmässig vid krigets början liksom den svenska. Första gången som det brittiska bombflyget användes över land på tyskt område vid en bas på halvön Sylt nära gränsen till Danmarkblev resultatet tämligen magert. När ett organiserat spaningsflyg skapats behövde man kunna analysera foton tredimensionellt och lägga ut flygrutter för bombflyget och läsa av resultatet av bombningarna.
En central för detta byggdes upp från 1940 i Mendenham, fem mil väster om London. Till detta behövdes komplicerade analoga maskiner som bara kunde fås från en tillverkare i Schweiz – Wild i den lilla staden Heerbrugg. Två Wild A6 maskiner levererades i januari 1941 med hjälp av en svensk icke namngiven affärsman boende i Stockholm som mellanhand. Fraktvägen var lång och omständlig.
Centralfiguren i denna topphemliga operation var George Binney, handelsattaché på brittiska ambassaden i Stockholm. Efter en äventyrlig flygfärd över Skagerack, jagad av tyskt flyg levererades till Mendenham. Två wild A6 stereo plotters tillsammans med tre enklare wild A5 -maskiner användes dag och natt under hela kriget. Utan dem hade det varit omöjligt att skapa kartor och lägga ut ett komplicerat flyguppdrag som det till Peenemünde.
..och två Wild A6 importerade via Stockholm av en svensk affärsman
Undersökningen av Bäckeboraketen – en jämförelse
Ingemar Skoog jämför den svenska och den brittiska undersökningen av Bäckebobomben och kommer fram till några intressanta skillnader. Den svenska undersökningen uppgav längden till mer än 7,5 meter och den brittiska till 13,97 vilket stämmer så när på ett par centimeter. Diametern uppskattades till mer än 1,5 meter och den brittiska till 1,68. Den svenska Bäckeborapporten hade inte tillgång till raketens övre del med bränsletankarna.
Båda undersökningarna hade en god uppfattning om motorn och om hur det flytande bränslet var beskaffat. Många forskare i England trodde annars att raketer med flytande bränsle inte fanns och att det var mer troligt att man använde krut. Eftersom den här V2-uppskjutningen samtidigt var ett experiment med radiostyrning av en luftvärnsrobot kallad ”wasserfall” befarade både den svenska och den brittiska undersökningen att V2 var radiokontrollerad och inte, som det visade sig vara en ballistisk robot med dålig precision och förhållandevis liten sprängkraft.
Givet att den brittiska undersökningen också hade tillgång till alla fynd från Sverige kompletterat med fynd från Polen och Normandie och källor inifrån Tyskland kunde man bättre fastställa frågor om bränsletankarnas storlek att flytande syre (LOX) och alkohol användes. Båda undersökningarna tog till en början fel om att V2 var radiostyrd. Det fanns två gyro-system som höll raketen i sin bana, varav ett kopplat till styrfenorna.
När Henry Kjellgren är i USA 1945 är han uppenbarligen bättre informerad än när den svenska rapporten skrevs i början av juli 1944. Han har fått medalj och går inte in på någon jämförelse på vad den brittiska utredningen kunde komplettera med, utan tar gärna åt sig hela äran. Efter en vecka var man på det klara med att man funnit spår efter ett nytt dödligt vapen. Man förstod att man var hemligheten på spåren då man fann en ofördärvad detalj av reaktionskammaren, den så kallade brännkammaren… …det var Kjellson som samlade alla uppgifter och sammanfogade dessa så att han slutligen fick fram konturen av en fantastisk vetenskaplig uppfinning med förstörelse som mål.
Ingemar Skoog försöker svara på frågan ”KAN EN HÖG MED SKROT AVSLÖJA EN NY HÖGTEKNOLOGI” och kommer fram till ett ja som svar. – förutsatt att rätt metod används och att experter med solida grundläggande kunskaper i fysik och teknik finns tillgängliga. Om det helt stämmer med det svenska teamets insats är en annan fråga. Säkerligen hade man hjälp från andra källor. De två engelska experterna från SOE och den amerikanske experten kan ha bidragit med fler referenser. Kunskapsbasen kan ha funnits med hjälp av kontakter med tekniska universitet och företag som på något sätt var inblandade i raketprojektet. Det fanns militära kontakter och hemligt samarbete genom c-byrån. Det fanns skandinaver som arbetade eller studerade i Tyskland som kunde skaffa information. AI-assistenten går så långt som att påstå
Ingenjörer och officerare från Flygvapnet bjöds in av tyskarna under 1940-talet för att se delar av försöksverksamheten, främst kring V-1 (”robotflygplan”) och V-2. Tyskland försökte väcka intresse hos neutrala länder för att legitimera och eventuellt sälja teknik.
- Delegationer från Flygtekniska Försöksanstalten (FFA) och Kungliga Flygförvaltningen reste till Tyskland under kriget för att utvärdera nya flyg- och raketvapen. En del av dessa resor inkluderade besök i Peenemünde innan bombningarna 1943.
- Även svenska diplomater rapporterade från platsen indirekt, via tyska demonstrationer, men dessa var mer politiskt präglade än tekniskt djupgående.
Exakta namn på alla deltagare är tyvärr svåra att fastställa i öppna källor, eftersom mycket av detta dokumenterades sparsamt (och en del hölls hemligt under efterkrigstiden). I efterkrigslitteraturen nämns dock att Sverige fick viss förstahandsinformation om V-vapnen genom dessa studiebesök.
Som vanligt är AI en opålitlig källa. Men att det fanns mycket kontakter i samband med försäljning av flygplan och flygplansmotorer är väl belagt. Likaså militära kontakter och en militärattaché som hade möjlighet att göra egna resor. Om man på så sätt fick information om V-vapnen är en öppen fråga liksom om och hur detta förmedlades till undersökningsteamet.
Michael J. Neufeld The Rocket and the Reich 1995
Michael B. Petersen Missiles for the Fatherland 2009
Staffan Thorsell I hans majestäts tjänst 2009
Globala Eremitaget 