” Kan en hög med skrot avslöja en ny högteknologi” frågar sig Ingemar Skoog i en artikel i Acta Astronautica nr 85 2013, och besvarar frågan med JA. De tre ledande i haveri kommissionen, Henry Kjellson, Gunnar Boestad och Sten Luthander hade gedigna tekniska kunskaper inom sina områden.
En okänd farkost exploderade och störtade i närheten av Bäckebo i Småland eftermiddagen den 13 juni 1944 och haverikommissionen hade ett fåtal veckor på sig innan rapporten skulle vara klar och vrakdelarna skulle fraktas för vidare analys i England.
Ett mera trovärdigt svar på frågan om en hög med skrot kan avslöja en ny högteknologi är NEJ. Inte utan omfattande förkunskaper och en bra metodik och lite mera tid. För Storbritannien och de allierade var det brådskande att få svar på vad för vapen V1 och V2 var och hur Tyskland skulle kunna använda dem för att störa invasionen i Normandie och nå bombmål som London och andra tätbefolkade områden.
Operation Crossbow – en av de stora krigsfilmerna på 60-talet
I den svenska historieskrivningen framhålls ofta Bäckebobomben som den första möjligheten att studera raketen, den första som slagit ned utanför tyskt territorium. Därför kom den svenska undersökningen att betonas som en avgörande insats för de allierades motaktion i projektet Crossbow.
I den internationella historieskrivningen om rakethotet är Bäckeboraketen knappast omnämnd mer än som en fotnot eller inte alls. Visserligen blev Henry Kjellson väl mottagen, fick ta del av militära hemligheter i Storbritannien och i USA. Han fick medaljer och utmärkelser. Men det var trots allt en side-show. Vilket får till följd att man behöver revidera den dominerande svenska historieskrivningen som väl tillrättalagd.
Underrättelser och spaning före 1943
Den brittiska fotospaningen var amatörmässig och skött av små privata företagare vid krigsutbrottet. De första bombningarna på tyskt territorium mot en marin bas vid Sylt intill gränsen till Danmark skedde utan att piloterna hade några riktiga kartor att gå efter. Det svenska spaningsflyget började på ungefär på samma nivå och fick sitt elddop under finska vinterkriget. Sveriges geografiska läge med kortare flygavstånd till tyska Östersjökusten och neutralitet gjorde det lättare att komma nära Peenemünde och andra militära installationer.
Men det som omnämns är informationssamling via intervjuer med kaptener i svenska handelsflottan och fotografering av hamnanläggningar. Redan från 1941 sålde C-byrån sådan information till Storbritannien. Svenskt spaningsflyg tog foton över Peenemünde 1943, efter bombningarna. Någonstans vid den tidpunkten borde det svenska utbytet med de allierade ha börjat i större skala. Tyskland sköt ner tre svenska caproni spaningsplan över baltikum.
Brittiska fotospionaget och beslut om bombraiden operation hydra augusti 1943
Brittisk höghöjdsspaning byggs raskt ut och man får ett rikt bildmaterial. Men det är inte förrän i april 1943 som man börjar ta rakethotet på allvar och granskar fotoserier som visar vad som pågår i Peenemünde. Bombkommandot tar beslut och en omfattande nattbombning utförs den 17:e augusti. I en kommuniké uppges det att det var ett precisionsanfall med 1500 ton sprängmedel mot ett speciellt mål av stor betydelse för kriget i luften. Anläggningen i Peenemünde sysslar med forsknings och experimentarbete på bl.a. radiolokaliseringens område
V1 kraschar eller landar fem gånger på svenskt territorium
V1-an krävde en startbana med katapult eller leverans med flygplan
Den svenska undersökningskommissionen hade haft tillfälle att öva på att utreda en mängd flyghaverier. Kännedomen om egna flygplansmodeller och de som förekom både på den tyska och den allierade sidan var god. Den flygande förarlösa bomben V1 landade på svenskt territorium vid flera tillfällen. Den första gången 15 november 1943 vid Utlängan utanför Karlskrona, andra gången 30 november 1943 vid Nybro öster om Ystad tredje gången 11 maj 1944 vid Brösarp i Skåne.
V1-raketen utanför Brösarp omhändertogs av militären och visade sig vara den mest välbevarade av de totalt fem som under kriget föll ner över Skåne. Den blev därför särskilt noggrant undersökt och dokumenterad av svensk militär. I slutet av maj fick det brittiska luftfartsministeriet del av resultatet. Nu var inte denna undersökning särskilt avgörande då en V1 återfunnits och undersökts på Bornholm flera månader tidigare av danska officerare några dagar innan den tyska ockupationsmakten införde undantagslagar som skulle förhindra sådan rapportering till fienden.
Ytterligare två V1-or landade i Sverige senare under 1944 och rapporterades av Flygtekniska Försöksanstalten som satte hemligstämpel. Att det fanns fysiska exemplar som kunde kopieras betydde mycket för de svenska robotkonstruktionerna efter kriget, men det finns inga uppgifter om att fynden skulle ha varit av någon större betydelse för de allierade under kriget.
Polska motståndsrörelsen och raketfältet i Blizna
Den polska motståndsrörelsen gav avgörande hjälp till de allierade genom att samla in information om V1 och V2-testanläggningar bland annat i Blizna. De lyckades också komma över en störtad V2, demonterade den och smugglade delar av den till London. Aktionen kostade cirka 150 man livet och omfattade också undersökningar i Warszawa. Om man jämför med de viktigaste raketforskarna och frågar AI (vilket ofta inte är tillrådligt) så listas den polska insatsen högt i jämförelse med Bäckebo som inte omnämns eller blir en fotnot.
De allierade hade med krigsutvecklingen byggt upp organisationer för säkerhetstjänsten som SOE och SIS för Storbritannien och OSS för USA, personal med diplomatiska uppdrag som också hade gedigna tekniska kunskaper. SOE var uppdelat i olika distrikt som täckte in hela Sverige, och det fanns en del som täckte in södra Sverige
Bäckebobomben första veckan
V2-raketens nedslag i Bäckebo 13 juni 1944 rapporterades i både lokalpressen och i rikspress som Dagens Nyheter med bilder på den ganska väl bevarade motordelen. Även en lekman kunde på fyra sekunder konstatera att det inte handlade om en till av de tidigare V1-haverierna på svensk mark. Chiffrerade meddelanden skickades samma dag från ambassaderna till hemländerna.
Hemvärnet och och polisen var senfärdiga med att spärra av det stora området kring raketen. Sakkunnig personal från F12 i Kalmar kallades in, som kunde konstatera att det rörde sig om en raketdriven och radiostyrd bomb av tyskt märke. Den 17 juni kunde Kalmar läns tidning meddela att expertundersökningen var avslutad och att tre billass nu kunde avgå till Stockholm för vidare undersökningar. Flygdirektör Eric Malmström med en teknisk medhjälpare reste ned till Bäckebo. Tusentals raketdelar samlades in och fraktades efter några dagar till Stockholm för vidare undersökningar på Flygtekniska försöksanstalten i Bromma för att sedan i tolv lådor lastas i en Mosquito som under dramatiska former tog sig över Skagerack och Nordsjön till Storbritannien.
Enligt tidningen Barometern säger försvarsområdesbefälhavaren överste Breithaupt-Meyer att nedslagsplatsen hålls avspärrad tills dess att det underkastats en expertundersökning. Den 15 juni uppger Barometern att allt det man lyckades samla in fördes med lastbil till Kalmar. Nästa dag berättar man att undersökningen och insamlandet fortsätter med hjälp av 15 militärer och att även kriminalpolisen är inkopplad för att ta reda på de souvenirer som samlats in av ortsbefolkningen.
Dagen efter meddelar Barometern att de två experterna, ingenjör Malmberg och hans medhjälpare avrest till Stockholm men det står ingenting om vem som övervakade billasterna med skrotet. Efter vidare undersökningar kan man nog vänta en officiell kommuniké. Men Barometern var inte sena med att dra sina egna slutsatser – och man misstog sig på en V2-a av Bäckebotyp i stället för en V1-a.
Barometern fick en specialartikel av Walter Cronkite, men man misstog sig om vilka robotar som användes.
Den svenska undersökningen
Den enda riktigt avvikande rapporteringen om hur vrakdelarna från Bäckebo behandlades och hur de nådde Stockholm och England hittar vi i Kurt Lundgrens ”häxor vargjakt Hitlers v2-bomb” (2022) – ursprungligen artiklar i Kalmar Läns Tidning och Ölandsbladet.
Professor R. V. Jones, som under kriget var Winston Churchills tekniske underrättelsechef : Vi måste få reda på alla fakta om detta vapen. Vi sände ett undersökningsteam av ingenjörer till platsen och i gengäld lovade vi svenskarna att de skulle få del av våra radarhemligheter.”Denna uppgörelse i det tysta om överförandet av radar till Sverige bekräftades för mig av dåvarande flygvapenchefen:“Jodå, vi fick radar i utbyte mot V2:ans hemligheter.”Jag frågade då varför det inte fanns några handlingar om denna radar? – Jamen, jisses, det var ju hemligt, och det som är hemligt och viktigt finns aldrig i några papper. I stor hemlighet upprättades en avlyssningsstation i Ottenby på sydspetsen av Öland och till brittiska legationen i Malmö.
Den svenska rekonstruktionen påbörjades den 4/7på Flygtekniska försöksanstalten i Bromma.
Men redan den 8 juli hade det engelska expertteamet, som förmodligen var mer tekniskt pålästa om detta vapen än svenskarna, sin analys klar. I ett hemligt telegram i chiffer från engelska ambassaden i Stockholm till Flygvapenministeriet i White Hall redogjordes för undersökningen.
Man kan konstatera en rad felaktigheter och osäkra slutsatser.
Punkten 17 upplyser om att svenskarna skulle försöka fastställa frekvenserna för radiostyrningen. Dessa skulle sändas till England så fort de kom fram så att motåtgärder kunde vidtas mot V2. I själva verket var Bäckebobomben en försöksraket som hade med radioutrustning som inte användas för V2 som var ett ballistiskt vapen styrd av gyro-inställningar.
Men helt plötsligt började svenskarna mopsa upp sig. En major Petersén från den svenska underrättelsetjänsten krävde att få ta del av de allierades krigsplaner rörande Norge för att lämna ut ytterligare uppgifter om de tyska raketerna och V2:an i synnerhet. Kanske rörde det radiosignaler, vi vet inte.
Men nu blev den engelska reaktionen stark, för att inte säga rasande. Den svenska regeringen skulle hållas ansvarig för alla de dödsoffer som denna vägran medförde. När kriget var slut skulle Sverige få betala för sin hållning, som kallades ”most unfriendly”, det närmaste man kan komma ett krigstillstånd på diplomatspråk. Den brittiske flottchefen, The First Sea Lord, var oerhört chockad över den svenska inställningen, en vänligt sinnad stat. Hur kunde den bete sig så skamligt? Engelska liv är i fara genom denna svenska vägran och detta kommer att få de allvarligaste konsekvenser för Sverige när kriget är slut. Hotelserna sattes i verket direkt. I ett telegram, som också sändes till Moskva, förklarade engelsmännen att de skulle se till att den svenska handeln med Tyskland upphörde.
1944 var den flygintresserade Lennart Svensson korpral på F12 i Kalmar. En dag fick jag order om att ta och serva en kärra som stod i en hangar lite avsides.- Men där kom jag inte in. Istället möttes jag av k-pistbeväpnade vakter som ropade ”stopp”- Jag fick då se en fantastisk syn. Utspritt över hela golvet låg den V2:a som störtat i Bäckebo den 13 juni 1944. Engelsmännen hade redan anlänt och var i full färd med rekonstruktionen av raketen på hangargolvet. Jag såg tankarna, styrmekanismen som bestod av kedjor, utblåsningen och alla andra delar man tagit hand om runt nedslagsplatsen.- Men det fattades åtskilligt och därför fick en svensk överfurir som hette Brus med manskap åka runt i Bäckebobygden och samla ihop vad som gömts.
Den brittiska undersökningen
Några veckor efter Bäckebobomben och mitt under tyskarnas bombardemang av London kunde man meddela att inte heller V1-an var radiostyrd utan hölls på kurs med två gyro-instrument.
Osäkerhet rådde om hur man skulle bekämpa rakethotet mot London och andra tätbefolkade områden. Det som användes var luftvärn, radar, spärrballonger, jaktflyg – men framför allt letade spaningsflyget ut startramperna som fanns på många ställen gömda i Nordfrankrike och bombade ut dem. V1-an var med sin svaga motor beroende av katapultuppskjutning. V2-an gick inte att stoppa på annat sätt än bekämpning på marken av startramper och raketer – men å andra sidan uppnåddes aldrig någon precision eller större sprängkraft med V2. När raketvapnet väl sattes in hade de allierade trupperna nått långt in i Frankrike och man hade också tagit Antwerpen, som nu också besköts med V2-raketer.
Den brittiska undersökningen utfördes i flera steg och började redan i Kalmar. Genom informationen från den polska motståndsrörelsen och spionage i Tyskland låg man före de svenska flygexperterna för att skaffa sig en bild av raketutvecklingen och det är osäkert om och när man delgav de svenska ingenjörerna några kunskaper till hjälp för att analysera Bäckebobomben och andra nedfallande föremål i Sverige. Henry Kjellsons och Gustav Boestads antaganden och kvalificerade gissningar var i en del detaljer så exakta att det man kan misstänka att de fått de ingående siffervärdena på annat sätt än att analysera vrakdetaljer.
Helmuth ”Teddy” Ternberg och Carl Petersén
C-byrån, Carl Petersén och Helmuth Ternberg
Den svenska militära underrättelsetjänsten, kallad C-byrån efter kapten Carl Petersén. Han ledde den hemliga militära underrättelsetjänsten 1940–1946. Carl Peterséns närmaste medhjälpare Helmuth ”Teddy” Ternberg hade många kontakter i Tyskland. C-byråns medlemmar drev privatföretag som väckte kritik och en långdragen rättegång efter kriget, då C-byrån omorganiserades till ”T-kontoret” och Carl Petersén fick lämna underrättelseverksamheten. Det är här ointressant eller likgiltigt om Petersén och Ternberg drevs av sympati för nazisterna eller tysk nationalism eller långt driven affärsverksamhet, men i fråga om en utbytesaffär när det gäller information om V2-raketen väckte det vrede hos den brittiska militären och regeringsrepresentanter just som invasionen i Normandie var i ett känsligt läge.
Carl Petersén ville i utbyte ha information om planer för en invasion i Norge av brittiska trupper, något som skulle kräva ett samarbete med ett svenskt ingripande i Norge. Men den brittiska regeringen fruktade läckor, det var känt att Carl Petersén hade goda kontakter med polisen Robert Paulson som senare fälldes för att som dubbelagent ha lämnat information till Abwehr och Gestapo.
Men vilken raketinformation satt C-byrån på som kunde vara av intresse ? Det framgår inte att det skulle handla om Bäckebobomben. I Teknisk Tidskrift 5 augusti och 16 december 1944 finns detaljerad beskrivning av V1 i översättning från engelska, där V1 även kallas för spökflygplanet från Bornholm. Och i Teknisk Tidskrift 17 februari 1945 finns en genomgång av V2, mitt under den period när Tyskland öser iväg raketer. Text och bilder handlar inte om Bäckebobomben.
Den svenska undersökningen med Henry Kjellson som chef gav inte någon exklusiv information. Men på en punkt – att man visade sig vara beredda att samarbeta med de allierade i strid med neutraliteten – gav det en signal för framtiden med ett hemligt spaningssamarbete mot Sovjet och Warszawapakten.
De amerikanska bombningarna
Förutom i augusti 1943, då den amerikanska 8:e divisionen under stora förluster av plan bombade Schweinfurt söder om Berlin med bl.a. SKF:s fabriker, gjordes tre bombraider mot Peenemünde och omgivningar i juli och augusti 1944. Då hade det mesta av raketcentret flyttats.
Lufttorpeder 1944-48
Det viktigaste om de svenska satsningarna på lufttorpeder, som senare skulle kallas robotar eller missiler finns samlat i en arkivpärm omfattande åren 1944-48. Från november 1944 samordnas vapengrenarnas intressen för lufttorpeder och robotar. De tyska typerna V1 och V2, varav exemplar nedfallit i Sverige, rekonstrueras av FF-personal (Flygförvaltningen). Flygförvaltningen lämnade 11 december 1944 i uppdrag till den kemiska anstalten att undersöka och utprova en brännare eller reaktionsaggregat använt i tysk lufttorped och reaktionsbomben HS293. I november 1945 meddelas att STAL tillverkar fem aggregat av V1 med katapult. SAAB arbetar vidare med en styrlåda för luftprojektiler.
Svensk utveckling av robotvapen
Under 1946 väckte det närmast hysteri inom försvaret och allmänheten när ”spökraketer” syntes på himlen och regnade ner över Sverige. Det mesta tror man var provskjutningar med V2 från Peenemünde eller Dagö. En Rymdprojektilkommitté bildades som mest trodde på att det var ryssarna som hade återuppbyggt tyskarnas raketbas. Radioavlyssningen RFA uppfattade radiosignaler som eventuellt kunde tyda på att raketerna fjärrstyrdes.1947 görs en rekognoseringsresa till Norrland för att hitta skjutfält norr om Kiruna.
50-tal
De första robotarna placeras ut på förbanden. SAAB driver ett projekt för att använda erfarenheterna från V2 som inte kommer längre än till planeringsstadium. Händelserna kring V2-raketens nedslag får en fyllig beskrivning i DN 28 oktober 1953, men hela historien om Teddy Ternbergs och Carl Peterséns agerande är fortfarande hemligt. 1957 släpps det tyska överkommandots reaktion på Bäckebobomben vilket bevakas av DN:s utrikesredaktör Ulf Brandell.
60-tal
Börje Heed skriver i Aftonbladet 1963 om Bäckebo gör en mängd intervjuer med inblandade och lättar på hemligstämplingen som dock inte tas bort förrän 1976
70-tal
Det första stora historieprojektet om Sverige under andra världskriget dras igång vilket leder till livlig debatt om hur Sveriges neutralitet såg ut och efterlevdes. DN:s utrikesredaktör Ulf Brandell skriver en starkt kritisk artikel 1973 om Peterséns och Ternbergs agerande byggt på brittiskt underrättelsematerial. De har två gånger försökt pressa England att som motpresentation till att få resterna från V2-raketen i Bäckebo att man ska lämna ut uppgifter om en eventuell invasion i Norge. Det gör den brittiska regeringen rasande. Den avgående Ulf Brandells sista artikel slutar i frågeställningen om Sverige andra gången bara bluffar om att det skulle finnas intressant information om V2.
80-tal
Kurt Lundgren gör de intervjuer med den brittiska krigsledningen som ligger till grund för skildringen i boken ”Häxor Vargjakt Hitlers V2-bomb” från 2022. Lundgrens beskrivning går längre än Ulf Brandells efterforskningar på 70-talet av hur vrakresterna från V2 tas om hand och hur c-byråns agerande kritiseras från brittiskt håll. Kurt Lundgrens har välunderbyggda uppgifter som stöds av detaljuppgifter från samtida press, internationell forskning och analyser av hur tekniska undersökningar utförs.
Efter 1989: När arkiven öppnades i det forna DDR och Sovjetunionen fanns ett bättre underlag för vidare litteratur, Peenemünde förvandlades till museum och det gjordes mer djupgående analyser av hela strukturen omkring raketsatsningen i Tyskland.
2000-tal, 2010-tal, 2020-tal
Tyvärr använder inte Gellert Hardi-Kovacs de brittiska och tyska källorna om hur c-byrån agerade i Bäckebo-affären. Många andra frågor om hur svenskt underrättelseväsen och speciellt c-byrån uppförde sig under andra världskriget får en grundlig genomgång i Hardo-Kovacs omfångsrika bok. Men slutsatsen att C-byrån samarbetade intimt med antinazistiska krafter i olika länder samt med vissa allierade underrättelsetjänster håller inte riktigt streck.
Men ännu egendomligare påståenden hittar man i en uppsats från Mittuniversitetet av Morgan Norberg ”Vänner och fiender under det andra
världskriget ” (2021) där hans slutsats beträffande c-byråns arkiv är att det inte föreligger någon specifik tendens i den gallring som har gjorts utöver att skydda identiteten för enskilda individer. De flesta forskarna på området framhåller annars att det finns en så omfattande gallring, antagligen utförd av Thede Palm, att arkivet har mycket begränsad användbarhet.
Källor och vidare läsning:
Hemligast av alla C-byrån Gellert Hardi-Kovacs 2022
Operation Crossbow Allan Williams 2013
Häxor Vargjakt Hitlers V2-bomb Kurt Lundgren 2022
De bruna förbindelserna Maj Wechselmann 1995
Vid sidan av kriget Peter Tennant 1989
Catalina-affären Wilhelm Agrell 2021
T-kontoret Sam Nilsson 2013
Dagens Nyheter, Aftonbladet, Kalmar läns tidning, Barometern, Expressen
Globala Eremitaget 