Böcker och filmer om storspionen Erickson

Upton Sinclair skriver en agentserie

Mellan 1940 och 1953 skrev Upton Sinclair 11 agentromaner med en hjälte vid namn Lanny Budd som får James Bond och Tin-Tin att blekna. Många händelser under andra världskriget täcks in och i ett kapitel i Presidential mission (1947) är det toppspionen Eric Erickson som skildras. Lanny Budd är president Roosevelts förtrogne och olje-Erickson skaffar lätt fram de handlingar han behöver. Upton Sinclairs agentromaner var mycket populära på sin tid och lärde ut mycket kunskaper om andra världskrigets orsaker och förlopp. Men det är ingen hejd på vad agenterna klarar av och vilka moraliska rättesnören de är.

Alexander Klein skriver en agentroman…

Senare på 50-talet skulle författaren Alexander Klein ge sig på ämnet att skriva en mer regelrätt roman om Eric Erickson med titeln The counterfeit traitor (1958). Här får mästerspionen själv chansen att påverka innehållet. Flera avgörande händelser är tolkade till huvudpersonens fördel eller är helt uppdiktade. Eric Erickson gillar boken och anser att den till 85 procent är sann.

..som blir film

En hollywood-film med samma titel med William Holden i huvudrollen visas på biograferna i Sverige 1962. Det är en påkostad film med inspelningsplatser i Berlin, Hamburg, Köpenhamn och Stockholm – på flera autentiska platser som Grand Hotel i Stockholm och ordentligt tilltaget med statister. I motsats till Alexander Kleins bok framgår det klart att att Erickson blir pressad att börja spionera i Tyskland när hans företag blivit placerat på Storbritanniens och USA:s svarta lista. I magasinet Parade med en läsardistribution på 56 miljoner recenseras filmen av en av dåtidens främsta skvallerskribenter Lloyd Schearer. Vad är sanningen om mästerspionen? Schearer misstror manusförfattaren George Seatons research, och ställer den mot Ericksons uppdragsgivare i OSS Walter Surrey och Wilho Tikander. Men vilket intresse skulle de tidigare spioncheferna ha att modifiera Ericksons berättelser om det komplicerar deras egna insatser? Filmens producenter Perlberg-Seaton har lagt till scener och händelser som aldrig inträffat för att skapa spänning och framhäva de påfrestningar hjälten utsätts för. Men The counterfeit traitor är ändå liksom The third man ett påbörjande av ett nytt och mer realistiskt sätt att skildra agent-tillvaron som ska fullbordas av John le Carré 1963 med spionen som kom in från kylan som filmatiseras med Richard Burton i huvudrollen 1965. The counterfeit traitor ses fortfarande av cineasters för sina kvaliteter. Brian Hannan, en bloggare som gillar att titta på 60-talsfilmer, uppskattar filmen och betonar utpressningsmotivet: Den cyniske och opportunistiske svenska oljechefen Eric Erickson (William Holden) som utpressades till spionage under andra världskriget finner förlossning efter att ha bevittnat Nazitysklands fasor… Medan vissa deltagare i spionspelet betalar ett fruktansvärt pris, lyckas andra som spionchefen Collins (Hugh Griffiths) upprätthålla en champagnelivsstil. Efter världskriget har Erickson avvecklat sina oljeföretag och blir byggmästare i Norrköping, men han lever mesta tiden på rivieran. När han dör 1983 får han en runa i Norrköpings tidningar där det antyds något om hans livsföring 1937 när han drev sina företag Nordbensin och Pennco, hade sommarhus i Krokek där han idkade ett flitigt umgängesliv med tyskar och tysklandsvänner. Göteborgsposten har en längre okritisk artikel om Ericksons alla hjältebravader 1995 och Kolmårdsnytt nr 2 från 2016 bjuder på nytt på lite historier med agentromantik. Han bjuder flott och skaffar sig en medhjälpare i prins Carl. De bjuder in sina tyska ”vänner” både till sommarslottet Fridhem och till Ericksons hus i Krokek. Kunglig glans, flotta fester, jakt och ridturer bidrar till allt bättre kontakter.

Stephan Talty – in search of Americas Greatest WWII spy

2014 kommer en bok av den amerikanske deckarförfattaren Stephan Talty ( The Secret Agent: In Search of America’s Greatest World War II Spy). Han går noggrant tillväga och tar inte Ericksons egna uppgifter för givet, undersöker källor i amerikanska arkiv och Ericksons eget arkivmaterial i Stockholm. Han är säker på att Erickson var kollaboratör med nazisterna på riktigt och blev värvad först 1942 genom utpressning, och kanske genom insikt om vilka som skulle vinna kriget.

Stephan Taltys bok om Erickson var till hjälp för Maja Falkeborn Willners radiodokumentär 2021 för att få en mer realistisk bild av mästerspionen. Men någon fullständig bild av Ericksons roll inom oljeindustrin får vi inte. Han arbetade för Standard Oil och sedan för Joseph ”buckskin Joe” Cullinans bolag Texaco där han blev utsedd som europeisk chef i Sverige, innan han startade egna bolag som Penn-Co i Norrköping. Men de många små bensinföretagen var beroende av de stora världsomfattande företagens kartellbildningar.

Maja Falkeborn Willner tog upp Ericksons mystiska sida i sin radiodokumentär.Hon hade gått igenom det mesta av källmaterialet inklusive hans privata papper på riksarkivet: Han var en underlig man som var mer lurig än vad samtiden uppfattade. Han ljög om sin ålder, påstod felaktigt att han deltagit i första världskriget i Europa, att han bevittnat en arkebusering på Moabitfängelsets gård etc. Falkeborn tvekar om Erickson talar sanning om att han blev spion av fri vilja.

Ericksons kontakter:

Laurence Steinhardt

Laurence Steinhardt utses till USA:s ambassadör i Sverige när president Franklin D. Roosevelt vunnit presidentvalet 1932. Han är en modern representant med en annan syn på internationell handel och tullar jämfört med tidigare administrationer och han ger entusiastiskt sitt stöd till New Deal som ska modernisera USA. Steinhardt, son till rika tyska judiska invandrare, blev den högst rankade judiska ämbetsmannen i den amerikanska utrikestjänsten, och tjänstgjorde som ambassadör i Sverige 1933 till 1937, Peru 1937 till 1939, Sovjetunionen 1939 till 1941 och Turkiet 1942 till 1945.

Enligt Barry Rubin (American jewish history nr 3 1981) ochDavid S. Wyman (Institue for holocaust studies) hjälpte han till att hindra invandringen av östeuropeiska judar till Amerika 1940-1941. I slutet av 1941 beskrev Steinhardt östeuropeiska judiska invandrare i allmänhet som olämpliga att bli amerikanska medborgare – det gällde både de som kom från Sovjetunionen och från Polen. Under sina första år i Ankara (Turkiet) visade Steinhardt litet intresse för ansträngningar från judiska aktivister för att hjälpa flyktingar att fly från Balkan via Turkiet.

Men Steinhardt var säkert medveten om att några större räddningsaktioner för judar och andra utsatta grupper inte var möjlig efter konferensen i Évian-les-Bains i Schweiz juli 1938 där 32 länder deltog. Argument var att fler flyktingar skulle leda till högre arbetslöshet, och med fler judar skulle det bidra till ökad antisemitism.

August Rosterg

August Rosterg Hans Brochhaus och Horst v. Wunsch

En Sightseeingtur till Tyska oljeraffinaderier ägde rum 9-20 oktober 1944 och planerades och leddes av August Rosterg. Enligt Ericksons anteckningar var han på bränslefabriken i Lützkendorf. Erickson kan också ha försett amerikanerna med information om IG-farbenfabriken i Schkopau (BUNA) och noterade det som ”Ammendorf”-fabriken i sina rapporter. Efter denna veckolånga turné återvände Erickson till Sverige och levererade sina detaljerade inspelade rapporter.OSS utvärderade dessa och vidarebefordrade sina resultat till det 8:e amerikanska flygvapnet. De bombade sedan det centraltyska bränsleverket totalt fem gånger i november 1944. På grund av dessa händelser blev folk troligen misstänksamma på den tyska sidan, och Erickson ska inte ha gjort några ytterligare resor till Tyskland efteråt eller förbjudits att göra så av OSS.

Men redan bombningarna under våren 1944 hade reducerat produktionen av bensin och andra oljeprodukter drastiskt.

Horst v. Wunsch, Hans Brochhaus och August Rosterg ansågs vara beslutsfattare inom den tyska bränsleindustrin och hade ett stort inflytande. Rostergs närhet till Himmler hjälpte förvisso till för Ericksons spionuppdrag, men detta är bara spekulationer på grund av att akterna är få. Enligt svenska dokument reste August Rosterg till Stockholm den 29 oktober 1944 och stannade sedan i Sverige till sin död den 13 november 1945 då han avled till följd av cancer.

Horst v. Wunsch ska faktiskt ha fått ett fribrev av den svenske oljehandlaren Eric Erickson när han den 9-20 oktober 1944 reste genom Tyskland för att inspektera de aktuella bränsleanläggningarna med A. Rosterg och de träffades i Radolfzell vid Bodensjön. Dokumentet finns i svenskt arkiv och är skrivet på AB PennCos firmapapper. På grund av handelsförbindelserna med Texas Oil Company, som Hans Brochhaus hade före krigsutbrottet utsågs han till förvaltare av bolagets tillgångar i Tyska riket och de ockuperade områdena efter att USA gick in i kriget den 9 juli 1942. Hans denazifieringsprocess 1947/48 slutade med att hans konton och tillgångar inte spärrades inte eller konfiskerades, vilket troligen beror på hans inblandning i den svenska OSS-operationen ”POD”.

Ytterst handlar frågan om August Rostergs roll i denna OSS-operation. Som en av de tidigaste anhängarna av den framväxande nationalsocialismen var han undertecknare till petitionen till Hindenburg om att utse Hitler till kansler. Han var en av de första i Kepplerkretsen, som senare blev Reichsführer SS Heinrich Himmlers vänkrets. Han gynnades till slut avsevärt av utvecklingen i det tredje riket och kunde expandera sitt företag till den näst största kemijätten efter IG Farben. Rosterg var förvisso ingen övertygad nationalsocialist, utan någon som gjorde allt för sitt företag och kunde anpassa sig till vilken regeringsform som helst. Med bombningen av Kassel den 22 oktober 1943 hade Wintershalls högkvarter blivit totalt förstört.

Det finns inga tydliga bevis för att Rosterg medvetet arbetat med de allierade, även om han nämns som den största informationskällan. Dokument från amerikanska arkiv ger vid handa att Rosterg anlände till Stockholm den 8 juli 1944. Den 26 juli 1944 träffades Erickson och Rosterg för middag i Stockholm. Han fick en lista med frågor som han besvarade utförligt. Det gällde den procentuella fördelningen av produktionen, underjordisk omlokalisering, bombskador, arbetskraft, koboltkatalysatorer och produktionsanläggningar. ”Gentlemen’s agreement” för Rosterg var att hans familj och egendom, inklusive Wintershall, inte skulle beröras vid en allierad ockupation av Tyskland. Hans rättegång (postumt) i januari 1949 avbröts och hans tillgångar konfiskerades inte. Samtidigt är August Rosterg upptagen med att investera en del av sina tillgångar i Sverige. Detta stöds av fynd från den svenska hemliga polisen som kopplade Rosterg till ”penningtvätt” 1945. Enligt svenska dokument reste August Rosterg sedan till Stockholm den 29 oktober 1944 och stannade i Sverige till sin död den 13 november 1945, då han avled till följd av cancer

Max Gumpel

Max Gumpel var en av Eric Ericksons närmaste vänner under hela livet. De umgicks i samma kretsar kring kungahuset. Max Gumpel var byggmästare med fina uppdrag som Kungliga tennishallen som blev färdig 1943 och flera hotell, och han synes ha blivit rik på kuppen. I tidningsarkiven förekommer han mest i juridiska affärer mot sina hyresgäster som klagade på alltför höga hyror, eller som beskyddare av Greta Garbo när hon besökte Stockholm. Max Gumpel tävlade i simning och var med i OS i vattenpolo och ansvarig styrelsen för simklubben Neptun. I spionhistorien förekommer en scen där Erickson är nazist och framför en tyskvänlig agent eller diplomatiska representanter säger upp bekantskapen och dissar Gumpel för att han har judiskt påbrå. Ericksons egen berättelse är motsägelsefull och förekommer i olika versioner. Kanske var Max Gumpel införstådd med spioneriet. Erickson och Gumpel var så nära vänner, seglade tillsammans i den svenska skärgården, att han måste ha känt till Ericksons affärer med Nazityskland. Han är visserligen fortfarande medlem i mosaiska församlingen, men samtidigt så assimilerad att han inte har några kontakter med släkten Gumpel i Tyskland som råkar illa ut. 1925 tog medlemmar av familjen Gumpel över en bank baserad i Hannover. Som ett resultat av den allt starkare kartellbildningen inom kaliumkloridindustrin såldes de kaliumkloridverken som tidigare varit samlad i Gumpels ägo till Burbach-kaligruppen där Wintershall med August Rosterg i ledningen kom att bli huvudägare. Gumpel-banken likviderades 1938 och de flesta familjemedlemmarna dog i koncentrationsläger. Gumpels bank låg i centrala Hannover och blev Gestapos högkvarter i staden. Byggnaden totalförstördes av flygbomber i oktober 1943.

Prins Carl Bernadotte

Prinsen Carl Bernadotte är en av Ericksons bästa vänner. Från 1937 bor de grannar i Krokek där prisen har sitt sommarslott Fridhem. Här umgås de med tyskar och tyskvänner och enligt Erickson blir prinsen till stor hjälp när han startar sin dubbelverksamhet som spion. Trots att kungafamiljen hade flera tyskvänliga medlemmar, med kungen Gustav V i spetsen menar Erickson att Carl Bernadotte var en brinnande antinazist samtidigt som han gjorde affärer med kol i Belgien.

Författaren Herman Lindqvist berättar om Eric Ericksons nära vän, prinsen Carl Bernadotte: Kung Gustaf V hade flera yngre bröder, en av dem hette Carl. Prins Carl hade en son som kallades Carl Jr, en lång och stilig man som såg ut som en lite excentrisk engelsk gentleman.

Pappa var prins av Sverige, mamma var dansk prinsessa. Hans syster Astrid blev drottning och legend i Belgien, syster Margaretha gifte sig med en dansk prins och systern Märtha gifte sig med kronprins Olav av Norge.

Själv gifte sig Carl Jr med en svensk adelsdam, han förlorade arvsrätten till tronen och sin svenska prinstitel, men hans belgiske svåger gav honom en belgisk prinstitel. Han behövde den kungliga glansen för han ville slå sig på affärer, något han dessvärre inte hade några som helst anlag för. Under kriget besökte han flera gånger kung Leopold i Belgien, som var lyxfånge hos tyskarna som han samarbetade alltför mycket, så han tvingades abdikera efter kriget.

Snabbt drogs han in i en virvel av växlar, lån, falska kontrakt, brutna löften, borgensförbindelser och täta besök i domstolslokaler. I centrum för skandalerna fanns en rik och originell dam som hette Florence Stephens på Huseby. Själv flydde han mer eller mindre frivilligt till Spanien.

Heinrich Himmler

Heinrich Himmler var August Rostergs överordnande och det verkar som om han litade på Eric Erickson så långt att han skrev ut tillstånd för att besöka vilka hemliga anläggningar han ville. Det är möjligt att han i det alltmer desperata läge Tysklands krigföring hade hamnat i hösten 1944 satte tilltro till projektet med ett svenskt-tyskt stort raffinaderi.

Ture Nerman

Tidningen Trots allt avslöjade projektet med det svenska raffinaderiet kort innan krigsslutet. Det kunde ha äventyrat hela spionuppdraget, men det vara bara ett par månader kvar till krigsslutet. Eric Erickson hade slutat med sina resor till Tyskland. Ett par månader senare fick ”Trots allt” dra tillbaka kritiken och istället framhäva Eric Erickson som krigshjälte. En mer nyanserad bedömning av hans insatser har fått vänta.

Societetsliv på Rivieran

Varken Eric Erickson, Max Gumpel eller prinsen Carl Bernadotte behövde vända på slantarna trots att ingen av dem tog något betalt för spioneri, medverkan för intervjuer eller filmer eller böcker. En interiör presenteras i Aftonbladets skvallerspalt 1955:

Nattklubben i Monte Carlos Casino för en kväll i lördags då storbyggmästaren, premiärhabituéen Max Gumpel där firade sin födelsedag… vännerna hade slutit upp man och kvinngrannt. Bland gästerna sågs den oförbrännelige och på Rivieran allestädes närvarande pappa Carl Florman,Gerard och Peggy Tersmeden, greve Carl-Eric Mannerheim med grevinna f. Lundin,Eric ”Pennco” Erickson från Norrköping. Två trappor upp lockade fru Fortuna (direkthiss rätt upp till spelborden!)men nere hos Max var det så trevligt att ingen tänkte på henne just i den natten.

Max Gumpel köpte en Mercedes Benz i Stockholm 1937, en av sju lyxmodeller som visades på Ostermans. När han körde med den på rivieran efter kriget väckte det missnöje så han fick byta ut den mot en Lincoln.

Källor och vidare läsning:

I spied and survived Kurt Singer
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Expressen
Arbetet
Göteborgsposten
Norrköpings Tidningar
Trots allt
The Counterfeit Traitor Alexander Klein

Oil and Iron Andreea Dahlquist

American jewish history Barry Rubin Franklin D. Roosevelt Lennart Pehrson

Kolmårdsnytt

The Oil Strategies of Nazi Germany Kelanic, Rosemary A

Presidential mission Upton Sinclair

The secret agent Stephan Talty

I spied and survived Kurt Singer

Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Expressen
Arbetet
Göteborgsposten

Göteborgs Handels&Sjöfartstidning
Norrköpings Tidningar
Trots allt

American jewish history Barry Rubin

Franklin D. Roosevelt Lennart Pehrson