Bankiren och ”filantropen” Olof Aschberg och advokaten Georg Branting var de två personer som hade störst möjlighet att internationellt organisera ett praktiskt stöd till Spanienhjälpen. Olof Aschberg genom att han gav ett finansiellt stöd till aktörer i trångmål och att han upplät ett av sina slott till flyktingläger för spanska barn och att han förmedlade stöd till till flyktinglägren i södra Frankrike.
Georg Branting var ordförande för den svenska Spanienhjälpen som hade en stark förankring bland gräsrötterna, fackföreningar och politiska organisationer. Han gjorde flera besök på plats i Spanien och fick den svenska bataljonen uppkallad efter sig.
Bådas eftermäle är skamfilat, menar Ingrid Carlberg i ”Marionetterna” där hon sammanför dem med Willi Müntzenbergs propagandamaskin. Tillsammans med Inger Enkvists bok ”En demokrati utan demokrater, upptakten till spanska inbördeskriget 1931-36” ger deras böcker ett stöd för historierevisionism alternativt en mer sammansatt syn på motsättningarna i den andra spanska republiken, inbördeskriget och det internationella stödarbetet.
Hövdingens favoritson
Hjalmar Branting översätter texter av Jean Jaurés från franskan, en fransk politiker som mördades på öppen gata bara någon vecka innan första världskriget bröt ut.
Under sina ungdomsår var Georg Branting en skicklig fäktare som vann flera tävlingar och vida överglänste de militära fäktarna. Kanske en bra början för det yrke han sedan skulle utöva, advokat med flera internationellt uppmärksammade rättegångar på sin meritlista. Redan under första världskriget valde han att försvara värnpliktsvägrare och drog sig längre vänsterut inom socialdemokratin – som han aldrig övergav.
Georg Branting samarbetade en tid med Olof Aschberg i ”Nya Banken” och hans idéer om att den skulle serva arbetarrörelsens organisationer. Tveksamma företag startades och en del politiska och fackliga ledare korrumperades, vilket ledde till en stormig partikongress 1920 för socialdemokraterna. Banken såldes ut och det blev inte så mycket av de kooperativa idéerna.
Om Georg Brantings internationella insatser som advokat med mera kan man läsa på annan plats på denna hemsida ( se globalaeremitaget/biologisk krigföring och spanska sjukan/sönerna stödde sovjetunionen) här ska vi koncentrera oss på hans roll i spanienhjälpen. Georg Branting var ordförande och politiskt ansvarig för Spanienhjälpen under hela inbördeskriget, Efter andra världskriget återupptogs Spanienhjälpen med samma ordförande. Franco satt kvar vid makten trots att fascismen i Europa hade besegrats. När Georg Branting dog 1965 var det Hjalmar Mehr som skrev nekrologen.
”Likväl var han under tretti- och fyrtitalen en av de mest bekanta av de mest bekanta svenska politikerna ute i världen och här hemma en av de personligheter inom socialdemokratin som var mest känd uppskattad och fruktad, ja, till och med hatad.”
Henrik Berggren skriver visserligen i en kortfattad bok om spanska inbördeskriget att Georg Branting 1936 tyckte att non-intervention var rätt väg att gå eftersom det var Francosidan som måste anlita främmande halvvilda folk (marockaner). Men det gäller inte i fortsättningen när italienska och tyska trupper sätts in. Han var den ende i den svenska partistyrelsen som argumenterade för väpnad hjälp, som luftvärn till den republikanska sidan. Han besökte de svenska frivilliga på plats i Spanien – de som hotades av sex månaders straff när de kom hem för att de olagligt tagit värvning. Den stridande bataljonen namngavs efter Georg Branting. Hans partikamrater var säkert rädda för repressalier mot Sverige från den tyska nazistregeringen och stödde därför inte några vapenförsäljningar till Spanien.
Goebbels propagandaorgan Angriff säger att Branting smugglar vapen. Han blir aldrig lagförd för att bryta mot non-interventionsavtalet. Angriffs uppgifter bygger på att det ska ha funnits en äventyrlig svensk skeppsredare vid namn Eric Ericsson som med fartyget Lola blivit ertappad med vapen ombord. Det var bara Sovjetunionen och Mexiko som gav vapenstöd till den republikanska sidan, förutom folkfrontsregeringen i Frankrike under en mycket kort period. Sverige följde hela tiden noninterventionsavtalet.
Efter andra världskriget var Georg Branting i det närmaste utstött från det socialdemokratiska partiet. Han förde en egen linje och hade samtal med representanter från Sovjets ambassad. Under kalla kriget sågs det som mycket allvarligt även om samtalen var öppna och redovisade. Han utpekas som informatör under kodnamnet ”senator” och blir fiende även med den svenska säkerhetspolisen. Wilhelm Agrell tar upp Georg Brantings roll som möjlig storspion. I DN avfärdade Herbert Tingsten honom som halvkommunist under början av 50-talet.
Men på sin höjd kan man kalla Branting för inflytande-agent – det krävdes inte särskilt mycket av illojalitet eller egna uppfattningar för att hamna där, speciellt under kalla kriget. Även Broderskapsrörelsen hade svårigheter att bli accepterade av partiet och dess ordförande blev utesluten under 30-talet. När Herbert Tingsten vid 25-årsjubileet 1961, med utgångspunkt från Hugh Thomas banbrytande verk ”The spanish civil war”, i en långrecension i DN tar upp de mångfacetterade motsättningar som ledde fram till inbördeskriget och det republikanska nederlaget är det inte den illojala vapensmugglaren som står i centrum. Han vittnar om det obehagliga i tidsandan som fick sin kulmen när nonintervenstionsstaterna organiserade flottpatruller för att hindra vapenimport i Spanien, medan Tyskland och Italien tilldelades bevakningstjänster i vissa farvatten – med känt resultat.
Sveriges ledande vapenindustri Bofors skulle sedan få stora försäljningsframgångar när de sålde 40mm luftvärnspjäser till alla krigförande parter under andra världskriget, något som den republikanska spanska armén förvägrades. Ett rykte spreds av Hilding Hagberg (kommunisterna) i svenska riksdagen att den republikanska armén kommit över några boforskanoner från fiendesidan.
Georg Branting ville att regeringen skulle tillåta export av vapen som luftvärnspjäser till Spanien
Georg Branting stod inte ensam om kritiken av noninterventionsavtalet. Ett upprop till regeringen att lämna Londonkommitténs vapenexportförbud till Spanien i juli 1937 fick stöd inte bara från kulturarbetare utan även liberala chefredaktörer som Harry Hjörne och Torgny Segerstedt.
Hugh Thomas bok var förbjuden i Spanien fram till 1975, men lästes av många exilpolitiker. Den översattes till svenska först efter Francos frånfälle 1979 och fick då positiv kritik av Spanienkännaren Kjell Johansson, inte minst för att de nya upplagorna reviderades efterhand av Hugh Thomas.
Den röde bankiren
Olof Aschbergs roll som bankir i Sverige och Frankrike och med kortare uppdrag i Sovjetunionen och USA är en snårig historia. Man kan väl närmast jämföra honom med George Soros i modern tid. Det finns en bottensats av antisemitiska kampanjer mot ett tacksamt hatobjekt (se vidare globala eremitaget/aschberg mecenat för socialdemokrater). Olof Aschberg hade en klockarkärlek till Ryssland/Sovjetunionen, och han gav finansiellt stöd till vänstergrupper och till socialdemokratin, men även till företagare som ville bryta mot handelsbojkotten. Han hade goda kontakter med Leonid Krasin och Maksim Litvinov, som båda åtnjöt ett visst diplomatiskt renommé i väst.
Under trettitalet verkade Aschberg i Paris och kunde oberoende av Komintern ge stöd och uppehälle till Willi Müntzenberg. Under spanska inbördeskriget blev ett av hans slott upplåtet för spanska flyktingbarn.
Ett stort projekt att ta emot 500 till 1000 baskiska barn sommaren 1937 i Midsommarkransen lades dock ner i sista stund när barnen redan befann sig på fartygstransport till Sverige. Aschberg fortsatte hjälpa till med flyktingmottagande i Frankrike. När de tyska ockupationstrupperna trängde in i Frankrike 1940 hade han turen att bli arresterad av den franska Vichy-regimen och inte av Gestapo, vilket hade inneburit en säker död.
I Midsommarkransen, en stadsdel skapad genom Aschbergs Nya Banken, skulle ett stort mottagande av flyktingbarn från Baskien ägt rum, men planerna ändrades i sista stund. Här Aschberg porträtterad av Albert Engström i Moskva 1923.
Gästboken i Bois Rocher
Aschbergs andra franska slott låg strax nordost om Paris. Bois de Rocher fick besök av en mängd celebriteter och kulturpersonligheter. Den återfunna gästboken blev ett underlag för Aschbergs memoarer. Aschbergs minnen är tillrättalagda till fördel för honom själv. Men många andra källor är sämre. Han har utsatts för flera nedgöranden och illasinnade pamfletter under årens lopp.
Listan på gäster är lång och Aschberg har sällan någon djupare personlig relation även om han läser mycket och samlar på konst. De tyskar som flyr till Frankrike och Paris efter 1933, och efter att Prag införlivas i tyska riket 1938, uppmärksammas av Aschberg som ger stöd till Willi Münzenberg, Ernst Toller osv. Trots att de inte längre sanktioneras av Komintern. Aschberg är en mecenat som befinner sig i orkanens öga där de strama politiska tyglarna inte verkar märkas.
Om Willi Münzenberg (skrivet 1955) för han fram funderingar som:
Den som egentligen sammanförde mig med den tyska kultureliten i landsflykt var i främsta rummet Willi Münzenberg tidigare kommunistisk riksdagsman i Tyskland och mycket verksam inom Kommunistiska Internationalen… … Münzenberg bröt något år före krigsutbrottet med Moskva, vilket väckte sensation över hela världen. Jag lyckades aldrig utröna orsakerna till meningsmotsättningarna.
Aschberg citerar flera av Ernst Tollers dikter och hans anteckning i Gästboken: ”Wer keine Kraft zum Traum hat, hat keine Kraft zum Leben”. Aschberg gissar att det var den brustna kraften att drömma och förtvivlan över utvecklingen i Tyskland som gjorde att han begick självmord i USA.
Själv har Olof Aschberg kvar sin klockartro på att Sovjetunionen handlar rätt: Jag har alltid med glädje följt Sovjetunionens konsekventa fredspolitik. Inte ens efter Münchenöverenskommelsen upphörde Sovjetunionens försök att ena fredens krafter. För att skydda sin flank skulle Ryssland få upprätta militära baser i Baltikum och rätt att marschera genom Polen. (Återkomst 1947).
Att Sovjetunionen i själva verket slöt en pakt med Nazityskland som ledde till andra världskrigets utbrott ville inte Aschberg inse.
Zimmerwaldvänstern
Som ledare för socialdemokratiska ungdomsförbundet var Zeth Höglund i opposition till Hjalmar Brantings parti. Han deltog tillsammans med Ture Nerman i Zimmerwaldskonferensen 1915 mot det pågående världskriget. Där fanns också Lenin som skulle leda den fraktion som skapade tredje internationalen efter revolutionen i Ryssland 1917, som sedan blev ett instrument för Sovjetunionens utrikespolitik.
Zeth Höglund blev ledare för vänstersocialdemokraterna som sedan blev kommunister, men han återvände redan 1926 till moderpartiet och accepterades som en ledande skribent på tidningen Socialdemokraten. I flera artiklar och ledare tog han upp Spanien och Spanienkommittéernas arbete. Ture Nerman förblev medlem i kommunistpartiet till 1929, därefter följde han majoriteten som inte stödde Komintern i socialistiska partiet fram till uteslutningen 1937. Senare blev han mest känd för sin centrala roll i motståndet mot nazismen under andra världskriget band annat som redaktör för tidningen Trots allt.
Ture Nerman är engagerad i Spanienfrågan och företar en resa våren 1937 som resulterar i 13 resebrev för Folkets Dagblad. Han befinner sig mitt i hetluften i Barcelona och intervjuar representanter för de stridande fraktionerna inom den republikanska folkfronten.
Leo Trotskij blev ett slagträ i Norge
Leo Trotskij befann sig under ett år i Norge fram till september 1936, där han hade fått asyl under villkor att han inte bedrev någon politisk verksamhet. Här fann Vidkun Quislings Nasjonal samling och Linderoths kommunistiska parti varandra i det gemensamma kravet att inte ge Trotskij asyl utan förpassa honom och hans följe ur landet. Många av de som var i opposition mot Kominterns ledning bland de spanienfrivilliga stämplades som trotskister – inte bara de som tog ställning för POUM i Katalonien utan alla som ifrågasatte disciplinen och bristen på vapen.
Fascismen mot demokratin ?
Non-intervention, att alla länder skulle undvika att skicka vapen eller soldater till det spanska inbördeskriget, var en misslyckad politik redan från början. 27 länder undertecknade deklarationen men Italien, Tyskland och Sovjetunionen följde den aldrig. Utöver dessa länder var det bara Mexico och under en kort tid Frankrike under folkfrontstiden som som inte accepterade embargot.
DN publicerade sent 1936 en artikel av Winston Churchill som förutskickade att Francos rebeller skulle segra på grund av sin militära överlägsenhet. Den republikanska sidan har spelat bort sina kort genom att liera sig med ytterlighetspartier. Först i senare artiklar blir han mer varse det växande nazistiska inflytandet och att falangisterna kommer att orientera sig allt starkare i den riktningen. Efter andra världskriget trodde man nog att Franco skulle svepas med när de andra fascistiska ledarna i Europa hade besegrats. Men andra geopolitiska överväganden vann och USA inledde ett militärt samarbete genom att man förlade några av sina baser i Spanien i ett bilateralt samarbete.
Spanienkommittéerna i Sverige och i andra länder byggde på en gräsrotsrörelse mot den växande fascismen i Europa, men de ledande i rörelsen som Georg Branting, trots att han inte var styrd av Komintern, var tvungna att anpassa sig till folkfrontens uppbyggnad och strategi. Spanienfrivilliga värvades av en speciell organisation, som i hemlighet lyckades föra in cirka 500 svenskar som i huvudsak stred i Georg Branting-bataljonen, partitrogna kommunister, arbetslösa eller sjömän eller äventyrare i största allmänhet oftast utan militär utbildning och med brist på vapen.
Många var desillusionerade 1937 efter de stora förlusterna i manskap och försökte desertera och göra uppror mot den militära disciplinen. När de återvänder hem, de flesta anländer mot slutet av 1938 tas de emot med hyllningar av partikamraterna men kritiken tystas ner.
De kommunistiska partierna överger kampen mot fascismen och Molotov och Ribbentrop skriver under ett avtal i Moskva som ger startsignalen till andra världskriget.
Globala Eremitaget 