Gården är nu upplåten till konstnärsateljéer
En gång centralpunkten för söderort och säte för makten över en glest befolkad kommun och församling i Brännkyrka. Det var ett mönsterjordbruk och Jordbrukararistokratin härskade en bit in på 1900-talet. Men stadens behov av mark ryckte närmare och inför hotet av expropriation såldes största delen av marken till Stockholms stad 1904 för två miljoner, en summa som betraktades som hög för den tiden.
Ägaren Albrecht Theodor Odelberg utverkade rätten att bo kvar i fastigheten på livstid. En del jord brukades fortfarande som arrenden. Det som först pockade på en lösning för staden var slakterifrågan, och man började nästan omgående planera en modern hygienisk anläggning. Den kom att kallas för slakthusområdet.
Som den första jordbruksministern i Sverige var Theodor intresserad av egnahemsverksamheten. Riksdagen antog förslaget att staten genom lån ge arbetare möjlighet att förvärva egna hem på landsbygden ”till båtnad för vår jordbruksnäring”. Främst sågs dock de egna hemmen som ett medel att genom ett mer spritt ägande stärka de samhällsbevarande krafterna. Egnahemssträvandena befordrade arbetsamhet, sparsamhet och förnöjsamhet (Björn Asker, Riksarkivets biografi).
Men det var inte arbetare som valde att bli jordbrukare som skulle förändra Odelbergs ägor. Den första trädgårdsstaden växer fram för andra kategorier.
”Omkring slakthusområdet har äfven ett litet egnahemssamhälle börjat resa sig. Det är tillsammans 26 tomter, som inköpts och bebyggts af ingenjör Palme i ändamål att tillhandahålla dem åt mindre bemedlade familjer. Dessa egna hem torde särskildt komma komma den personal tillgodo, hvilken är afsedd att hafva sin verksamhet vid det blifvande slakthuset.”(SvD)
Nu blev det inte så mycket mer av den ”palmeska trädgårdsstaden”. Projektet gick i konkurs och resten av området bebyggdes med friliggande villor. Den personal som flyttade in var knappast de som hade hand med slaktarknivarna, de flesta stod nog ett pinnhål högre i hierarkin.
Snart rullade urbaniseringen på med både friliggande villor, egnahemsbyggen, spårvägar och annat på de gamla åkrarna och ängarna, men runt mangårdsbyggnaden stod utvecklingen stilla.
Axel Odelberg skrev ett reportage om mönsterjordbruket 1983. Då menade han att det fanns lite av allmängiltig symbolik i ägarskiftena på Enskede Gård som svarade mot samhällsförändringar i Sverige. Först ägde adeln gården i form av släkten Palmfelt, därefter uppåtsträvande borgerskap i form av släkten Odelberg och sist den offentliga sektorn i form av Stockholms kommun.
Riksrådet Palmfelt kan vi lämna därhän. Släkten Odelberg förvärvade gården 1781 och siste ägaren bodde till sin död 1938 på gården.
Beteckning mönsterjordbruk gavs till Enskede Gård under Axel O. Odelberg (1805-1884). Han introducerade en noggrann italiensk bokföring och kom med en del tekniska nyheter som gav eko utanför landets gränser. Han beskrev jordbrukets skötsel i en liten bok 1849. Han var dessutom riksdagsman i första kammaren. Baksidan i mönsterjordbruket var att brännvinstillverkningen från potatisen var det som var det riktigt lönsamma. Han skördade även tuggtobak och fick stora inkomster från försäljning i Stockholm. Det fanns 70 kor och ett par oxar i ladugården, och han var mäkta stolt över avelstjuren Svante, det bästa exemplaret härstammande från de frisiska oxar han importerat från Tyskland.
Avelstjuren Svante
Det är svårt att se om Axel O. Odelberg var någon föregångsman vad gäller arbetskraften. Det fanns fasta arrenden i torp och lägenheter, men de hade ingen arbetsplikt gentemot gården., förutom några ogifta drängar och lagårdspigorna gick de flesta årsanställda på stat som drängar eller hjon. Axel O. Menade att det fanns ständigt tillgång till arbetsförtjänst hela året om, även för hustrur och barn till statdrängarna och att de bärga sig jämförelsevis väl. Minimivillkoret för statarna var att de tillhandahöll minst två arbetsföra personer – en karl och ett hjon. Men det fanns behov av extra arbetare. För potatisskörden behövdes det upp till hundra extra anställda arbetare.
Axel O. var orolig för potatisskörden som var svår att förvara utan att den började ruttna. Potatissjukan nådde även Sverige. Potatisfälten för brännvinstillverkningen låg på den östra sidan om gården, och där gödslades det ordentligt. Det kan ha lagt en bra grund för den senare etablerade plantskolan i stadens regi. Sädesproduktionen användes helst inte till brännvinstillverkningen.
Brännvinet förvarades i ett lager på Götgatan. I riksdagens första kammare kallades Axel O. För riksbrännvinsbrännaren och snart skulle även nykterhetsrörelsen klaga på att han bidrog till det allmänna superiet. Hårdare reglering av brännvinstillverkning och försäljning skulle komma. På 1880-talet hade Brännkyrka kommun 4500 invånare och ett 30-tal krogar. Det blir 150 invånare per krog, något i stil med gamla stan på Bellmans tid.
Genom ingiften i familjen kom Odelberg att få kontrollen över Flemingsbergs gård och Fullersta och även porslinsfabriken i Gustavsberg. Det var ingen lönsam affär att ha hand om Gustavsberg och flera kriser inträffade. Till slut såldes företaget till den Kooperativa rörelsen 1938.
Theodor var den yngste sonen till Axel O. Men det blev ändå han som fick ta över 1871. Avvecklingen av hans ansvar för gården och försäljningen av marken till Stockholms stad 1905 innebar att han kunde ägna mer tid till de större frågorna i jordbruksdepartementet. Han drogs mot sin vilja in i de allmänpolitiska frågorna.
Politiskt räknades han till sitt partis mest konservativa flygel, ”det gamla gardet inom ultrahögern” (Björn Asker) , vilket bland annat innebar att han var protektionist och motståndare till frihandel.
Till slut valde han att som konservativ högerytter lämna planen 1918 när nya vindar svepte in även i riksdagen efter rösträttsreformer.
Målning föreställande Ida Leijonhufvud på Enskede Gård gjord av konstnärskollegan Märta Arméen.
Ida Leijonhufvud ( från nekrolog SvD 17 aug. 1978)
Ida Leijonhufvud, änka efter friherre Sperling Leijonhufvud, har avlidit 91 år gammal. Hon var född på Enskede herrgård i Stockholm, dotter till landshövding Theodor Odelberg och hans maka Ida född Croneborg. Den konstnärliga ådran i mödernesläkten kom för hennes del tidigt till uttryck och förde henne bl.a. in i den krets av unga kvinnliga konstnärer, som bildade Föreningen Svenska Konstnärinnor. På 1910-talet vistades hon i Paris för konststudier och var bl.a. representerad på Baltiska utställningen i Malmö 1914. Hon ägnade sig helt åt djurmåleri. Teckningar och målningar visade säker känsla för de individuella karaktärerna hos varje djurart. Från 1927 var hon bosatt i Argentina och återvände 1965 till Sverige…
Militären vandaliserade
Det var dottern Ida Leijonhufvud som fick sköta avvecklingen av herrgården. Auktionen av lösöret ägde rum 7:e till 8:e mars 1939 och nu stod huset tomt i avvaktan på vad kommunen skulle företa sig. Beredskapstiden kom emellan och militären, A1, flyttade in och använde gården som logement. Det innebar ett snabbt förfall och vandalisering av byggnaderna. Parken förvildades och köksträdgården växte igen.
Nu ryckte bostadsbyggandet närmare. På de gamla potatisåkrarna byggdes smalhus för barnrikefamiljer. På 40-talet kom det att kallas för Stockholms Chicago. Röster höjdes för att man borde göra någonting åt den förvildade herrgården som nu var lekplats för omgivningens ligister och som ett under undgick att bli nerbränt.. Redan 1948 fanns det förslag om att ge Enskede gård till ungdomen, då i samband med att man även hade problem med ligorna på södermalm och öppnade Timmermansgården. Barnavårdsnämnden ville ha hantverkshus, folkhögskola, aftonskola och ett korrespondensinstitut för kontakt mellan stadens och landsbygdens ungdom och idrottsanläggningar för inomhus bruk. Men ingenting hände.
En mindre upprustning gjordes 1956 och några år senare öppnades huset slutligen för fritidsverksamhet 1959. Invigningen skedde samtidigt med två andra gårdar, Älvsjö och Lillsjönäs, av socialborgarrådet Inga Thorsson, med närvaro av myndigheter och barnavårdsnämndens fritidsavdelning men en viss verksamhet verkar ha pågått redan innan.
”Den genomgripande ansiktslyftningen har dock kunnat låta lokalerna behålla en viss prägel av herrgård. Nu besöker i medeltal 125 ungdomar gården om kvällarna och 23 klubbar är i full verksamhet. Föreståndaren Arne Lamrin tycker att hans ungdomar sköter sig fint och att trivseln är påfallande.”
Landets första institut för utbildning av ungdomsledare flyttade in i Enskede Gård 1963. Skolans rektor, pastor Curt Norell erinrade om att kunskaperna för många människor lätt blir en utantilläxa, som egentligen inte angår dem. Ibland händer det också att man träffar människor för vilka kunskapen endast används för att dölja bristen på personlig säkerhet.
Chefsarkitekt Nils Sterner gav en historisk översikt och erinrade eleverna om att de har sin utbildning förlagd till en av de vackraste kulturgårdarna i Stockholm med omnejd.
Barnavårdsnämnden var intresserade men det var fritidsledarutbildningen som flyttade in.
En del av gårdens ekonomibyggnader revs, andra brändes ner av pyromaner. Den stora byggnaden som kallades fyrkanten började komma till användning som konstnärsateljéer 1966. När herrgården dömdes ut som lokal för ungdomsverksamhet tog konstnärerna över även den för ateljéer och så har det förblivit. Utvändigt har huset putsats upp min invändigt har ingen riktig renovering gjorts.
Köksträdgården började användas till kolonilotter på 70-talet från 1986 i mer ordnad form som förening.
1971 brann en lagerbyggnad ner. Tidigare hade både ridhuset och ett par stallbyggnader brunnit. Till höger ett konstverk gjort från en kökkenmödding på koloniområdet.
Bokauktion
Till sist kan man notera att både Axel O. Och sonen Theodor hade ett stort intresse för böcker, med en slagsida åt historisk litteratur, gärna om kungligheter. Själv hade Axel O. en lång korrespondens med kungliga myndigheter om rättigheterna att tillverka brännvin. Viktiga biprodukter var förresten draggen, som motsvarade 15 procent av produktionsvärdet och gavs till lagårdsbesättningen. Det var han också nästan den enda producenten av pressjäst, som var en nödvändig ingrediens för leverans till bagerierna.
Gustavsbergs porslin – från herrgårdens inventarier ? Tyngdlyftning i patrons rum patrons arbetsrum.
Globala Eremitaget 