Fransk-ryska pakten och Dreyfus-affären

Dreyfusaffären delade det franska samhället under 1890-talet och början av 1900-talet och den ger fortfarande upphov till nya analyser, spännande spionromaner som Robert Harris ”An officer and a spy”, filmatiserad av Roman Polanski – där det är officeren Marie Georges Picquart som framträder som hjälte. Mycket har också skrivits om det fransk-ryska samarbetet under samma epok – kulturellt, ekonomiskt, militärt och säkerhetspolitiskt. Men sällan sammanförs de två historiska händelseförloppen, förbindelselänkarna framstår som fördolda.

Maurice Agulhon, professor och en av de främsta historikerna i Frankrike, skrev 1990 en översikt om den Franska republiken 1879-1992 och dess viktigaste politiska händelser. Från de första kapitlen som handlar om åren 1879 – 1914 kommer några resomang som är av betydelse för att förstå de speciella förbindelserna med det despotiska Ryssland.

Den första stora terrorvågen som berör många länder i Europa och USA börjar efter tsarmordet på Alexander II 1881, och 90-talet är en period då det förekommer ett flertal bomber och attentat i Paris och i andra städer. Under samma period växer samarbetet med den ryska regimen. Banklån börjar tas upp i Paris 1888 och 1890 påbörjas hemliga förhandlingar, i juli 1891 blir en entente mellan länderna offentlig när den franske amiralen Gervais besöker Kronstadt med en hel skvadron. Ett svarsbesök görs i oktober 1893 av den ryske amiralen Avellane när han anlände till den franska marinbasen i Toulon. Fester och banketter följde och man fortsatte till Paris med firandet.

Som en kulturell påminnelse om den vikt man i Frankrike lade vid
en god kontakt med de ryska tsarerna: Pont Alexander III, grundstenen
lagd av tsar Nicholas II – bron var färdig till världsutställningen 1900

Samarbetet var inte bara en utrikespolitisk allians för att motverka Tysklands och Österrikes växande makt på den europeiska kontinenten. Tsarens besök skänkte en rojalistisk glans som de avsatte franska kungahusen inte längre kunde uppfylla.

Det fanns gemensamma intressen mellan respektive länders säkerhetspolis och militära säkerhetsorganisationer. Den ryska hemliga polisens tredje sektion Ochrana gavs utrymme att bevaka oppositionella som flytt från Ryssland som den franska polisen också hade intresse av ha under kontroll. Men Ochrana finansierade också framgångsrikt provokatörer och terrorattentat för att påverka opinionen och regeringspolitiker i Västeuropa.

Från den ryska ambassaden på Rue Grenelle leddes det högst professionella Ochranakontoret av mästeragenten Peter Rachkovsky under en lång period. Från 1885 till 1902 var Rachkovsky ansvarig . Han hade sin förankring i Paris och kunde från den positionen ordna ljusskygga kontakter mellan den franska regeringen som ville göra affärer med Ryssland. När han återvände till S:t Petersburg innehade han chefsposter inom säkerhetstjänsten och fortsatte öva sitt inflytande internationellt.

Han hade en lång lista på agenter som han rekryterat, en av de mer kända var Aaron Hackelman (Abram Geckelmann) alias Arkadij Harding alias Landesen, som bland annat organiserade ett attentat mot en rysk student Tscherniak, som befann sig på ett svenskt fartyg.

Dreyfus delade nationen

Dreyfus-affären utspelar sig mellan 1894 och 1906, från det att Alfrede Dreyfus arresteras för spioneri till det han får återvända från fängelsetillvaron på Djävulsön, blir benådad och slutligen förklarad oskyldig 1906. Den samtida diskussionen handlade om arméns ära, hemligt bevismaterial och falska anklagelser, antisemitism och under de år det pågår delas det franska samhället i oförsonliga motsättningar hot om statskupp och våldsamma uppgörelser. När chefen för Sûreté – franska arméns säkerhetstjänst, Marie Georges Picquart dras in för att ha letat fram bevismaterial som pekar åt ett annat håll vänder processen till Dreyfus och dreyfusiardernas fördel.

Frågeställningar om Marie Georges Picquart

Den samtida opinionen framställde Picquart som en hjälte som höll på sina principer och kämpade för sanningen. Han hade kommit fram till att bevisen var förfalskade mot Dreyfus och ville återupprätta arméns ära. Han drevs inte av någon sympati för fången Alfred Dreyfus, utan var tvärtom länge övertygad om att det fanns andra berättigade anklagelser mot honom.

Dock kom han att spela en avgörande roll för att rättegången mot Dreyfus skulle tas upp igen och att båda skulle återfå sina militära grader.

En ny biografi om Picquart skriven av Christian Vigouroux kom ut 2008 och i nyupplaga 2019. Det är så nära man kommer en officiell historieskrivning där Vigoroux tar fasta på Picquart som representant för en deontologisk etik. Enligt deontologisk etik beror en handlings värde (antingen helt eller delvis) på dess pliktvärde – ett inneboende värde som avgörs av huruvida handlingen har utförts i enlighet med en gällande etisk norm. Detta i kontrast mot konsekventialistisk etik – som bedömer handlingen efter dess konsekvenser.

I en recension i nättidskriften Dixikon påpekas det att Maktens män valde att försvara ett justitiemord i strid med elementära rättviseprinciper. Men, frågar man sig, cui bono (’till nytta för vem’)? Förklaringen får sökas i en kultur av administrativ ofelbarhet som förkroppsligades i en säkerhetstjänst som blivit som en stat i staten. I det franska kontraspionaget härskade ultranationalistiska och främlingsfientliga åsikter.

Christian Vigouroux har en övervägande positiv bild Picquarts insatser, liksom Robert Harris och Roman Polanski. En mer kritisk uppfattning har Philippe Oriol i boken Le faux ami du capitaine Dreyfus (2019). Han påpekar att Picquart inte var intresserad av Dreyfus öde som fånge på Djävulsön, att det var andra som kämpade från början för att få rättvisa. Picquart hade kunnat framträda tidigare i stället för att följa den militära disciplinen. Han kände till att Dreyfus var oskyldig och Esterhazy var den skyldige. Men Piquart var mer intresserad av att rädda armén från en skandal än att vinna upprättelse för Dreyfus.

Vad mer uträttade Picquart ?

Som chef för konstrapionaget kan inte Picquarts enda uppgift ha varit att bevaka sina närmaste arbetskollegor och amatörspioner med samma bakgrund som han själv från den omstridda regionen Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen). Inga av de ovanstående biografierna lägger ner någon möda på det intima förhållandet mellan säkerhetspolisen Sûreté i Frankrike och Ochrana under 1890-talet – trots att det skulle framkomma några år senare. Även om det fanns en arbetsuppdelning mellan civilt och militärt säkerhetsarbete kan inte chefen för kontraspionaget ha undgått att bli indragen i frågor som rörde terrorism och hot mot höga ämbetsmän och politiker.

Att Georges Clemenceau oväntat valde att ta med Picquart som krigsminister åren 1906-09 är inte heller något som i någon högre grad uppmärksammas. Nominellt måste det ha varit det högsta steget i Picquarts omväxlande karriär, men det ges inte någon närmare förklaring till varför det var ett mindre väl övertänkt beslut att ha honom som krigsminister. Den bedömningen refereras i en bok av Mats Krantz Den franske tigern en biografi över Georges Clemenceau (2016)

Picquart under rättegången i Rennes

Han tillträdde i en period när de koloniala ambitionerna krockade med Tysklands expansionssträvanden i Marocko. Det var en upptrappad motsättning och en militarisering av länderna som obevekligen skulle leda fram till 1914.

Men återigen är det Ryssland och den ryska säkerhetstjänstens närvaro och inblandning i fransk politik som borde fortsatt vara en viktig fråga under Picquarts tid som krigsminister. Alliansen med Ryssland var en hörnsten i utrikespolitiken, men 1906 hade det en speciell innebörd när Frankrike gav ett stort lån till Tsarens Ryssland, som just förlorat kriget mot Japan, skakats om av en revolution 1905 som tvingat fram en vald duma. Och där reaktionen nu rådde med en upplösning av demokratiska församlingar, pogromer och befolkningsomflyttningar, en stor flyktingvåg mot Västeuropa och Amerika.

Efter 1909 har inte Picquart några tjänster där han har direkt ansvar för säkerhetsfrågor, så det faller utanför den här diskussionen. Han omkom i en olycka när han föll av hästryggen 1914.

Frågeställningar om Georges Clemenceau

Georges Clemenceau var till en början övertygad om att Alfred Dreyfus var skyldig, men liksom andra viktiga opinionsbildare började han ändra uppfattning under 1897 och påföljande år 1898 tog han definitivt ställning för hans oskuld och var sedan en mycket flitig skribent i frågan. Phillipe Oriol visar med en del citat att Clemenceau var en av de som framförde Picquart som en hjälte medan Dreyfus bara var ett offer. Mats Krantz refererar en konflikt på tidningen l´Aurore att Clemenceau agerade mest i egen sak än till försvar för Dreyfus.

Många böcker har skrivits om Clemenceaus långa och brokiga liv och karriär. Hans roll under första världskriget och i den efterföljande Versaillefreden tillhör de mest negativa insatserna som en av de huvudansvariga för att Tyskland ruinerades och att detta banade väg för utvecklingen mot andra världskriget. Mats Krantz är dock imponerad av Clemenceaus alla insatser inom politik, journalistik och kulturliv. Frågorna om Clemenceau och den fransk-ryska paktens mest intrikata förvecklingar berörs bara kort och man skulle verkligen vilja veta hans bevekelsegrunder, och varför hans tid som inrikesminister inte ledde till några förändringar i den franska underrättelsetjänsten och säkerhetspolisens korruption och samarbete med ochrana.

Clemenceaus första scoop som journalist var avslöjandet av den ryske storhertigen Alexis besök i Paris 1894. Hemliga överläggningar hade pågått i Köpenhamn om en pakt mellan Ryssland och Frankrike med udden mot Tyskland. Artiklarna publicerades i Figaro och väckte harm hos regeringen framför allt Teophile Delcassé. Om avsikten med Clemenceaus artiklar var att väcka en kritisk opinion mot pakten och en ”cordon sanitaire” så var det inte något han lyckades med. Paris hade nåtts av den första stora europeiska terrorvågen och den hemliga ryska polisen Ochrana hade redan etablerat en ledningscentral i Paris som samarbetade med fransk säkerhetstjänst och polis.

I februari 1906 blir Clemenceau inrikesminister och sedan premiärminister. Pakten med Ryssland ligger fast enligt Delcassés utformning. Det är inte att förvänta sig att Clemenceau ska ändra utrikespolitiska allianser eller den koloniala expansionen. Pakten med Ryssland blir viktig när man allt oftare kommer i konflikt med Tyskland som i Marocko-frågan.

Men det är en speciell situation 1906. Ryssland har just genomgått det katastrofala kriget mot Japan, följt av revolutionen där tsaren var tvungen att göra tillfälliga eftergifter med en parlamentarisk församling och fria val. Frankrike ställde ut ett stort lån till Ryssland, vilket en stor opinon satte sig emot, en passionerad debatt fördes med socialistledaren Jean Jaurés och andra kritiker.

Nu kom också alla avslöjanden om hur Ochrana arbetade med provokatörer och agenter för att påverka demokratierna i Västeuropa att ta avstånd från alla oppositionella från Ryssland och deras samarbetsorganisationer. Clemenceaus regering hade ansvaret fram till 1909. Det är då Vladimir Burtsev framträder som en ”Sherlock Holmes” och drar upp i ljuset Ochrana-agenternas undermineringsarbete. Är det möjligt att Clemenceau och tidigare regeringar inte visste om Ochranas arbetsmetoder och hur korrumperad den franska säkerhetspolisen var ?

Jean Jaurés, Dreyfusprocessen och kritiken mot ryska tsardömet

Carl-Eric Nordberg refererar i sin bok Ett hörn av skapelsen – Emile Zola och hans värld (1988) att även socialistledaren Jean Jaurés blev ”dreyfusard” på ett sent stadium. Inom det socialistiska lägret ansåg man länge att det vore ett taktiskt felgrepp av partiet att blanda sig i Dreyfusdramat. Det utspelas ju mellan motståndare i det borgerliga lägret vilka gärna kan förgöra varandra. Men när Jaurés blivit invald i deputeradekammaren blir han alltmer engagerad mot de krafter som utlämnar republiken till jesuitgeneralerna. När Emile Zola publicerar sin anklagelseartikel i januari 1898 får Jean Jaurés till slut med sig medhåll från den övriga ledningen i socialisterna och man hamnar i samma läger som Clemenceau.

Jean Jaurés kom att inta positionen som socialisternas mesta vältalare. Stödet till Émile Zola hade inte varit självklart i Dreyfus-affären, många socialister var antisemiter. Jaures berättade i efterhand: ”Våra kamrater inom den socialistiska gruppen sade: Men Zola är ju inte alls socialist. Zola är ju bourgeoisie. Är det meningen att det socialistiska partiet ska gå i ledband hos en borgerlig skriftställare ?”

Jean Jaurés i talarposition. Han förde häftiga debatter mot Clemenceau
och organiserade stora demonstrationer mot den tilltagande militariseringen
och mot det annalkande kriget innan han mördades 31 juli 1914.

Émile Zola och Clemenceau

Émile Zola drogs inte in i debatten om Dreyfus eventuella oskuld förrän sent på hösten 1897 när advokaten Leblois kontaktar honom. Han skriver tre artiklar för tidningen Figaro, men det är inte förrän i samarbete med tidningen l´Aurore, där Clemenceau är ansvarig, som den riktiga striden drar igång. Zola döms till ett års fängelse för förtal efter artikeln J´accuse… men han flyr England för att undgå straffet.

Clemenceau försvarar äran på sitt vanliga sätt med en pistolduell mot Drumond, den starkt antisemistiske chefredaktören för La Libre Parol och passionerad anti-Dreyfusian. Några år senare får den mest högerinriktade delen i det franska samhället se sig besegrad. Rojalisterna utgör inget hot mot republiken och det konkordatet från 1801 med påven i Rom sägs upp 1905 och den katolska kyrkan skiljs från staten. Och både Picquart och Dreyfus återfår sina militära grader, Picquart som general medan Dreyfus inte får någon högre grad, vilket han naturligtvis protesterar mot. Clemenceau utverkar att Zola förs till sista vilan i Pantheon.

Den ryska ambassaden och Ochranan

I Alex Butterworths bok The world that never was (2011) finns en lista med Ochranas agenter i Paris. Ochrana bildades som en specialbyrå efter mordet på tsar Alexander och redan 1883 fanns Peter (Pjotr) Rachkovsky i Paris, där han var chef fram till 1902. En av världens skickligaste agenter under denna epok. Efter 1905 hade han viktiga polisuppgifteri Ryssland.

Peter Rachkovsky

Jefner Azev (Evno Azef), rekryterades som student 1893 – skicklig dubbelagent som ansvarig för militära aktioner och terrorattentat för socialrevolutionära partiet – utförde flera mord, provokationer och aktioner som ledde till att många i partiet kunde infångas av tsarens polis eller direkt avrättas.

Henri Bint – före detta officer i Sûreté och arbetade för det heliga brödraskapet efter 1882 under Rachkovskys tid.

Matvei Golovinsky , gick med i helga brödraskapet på 1880-talet och sedan Ochrana. Efter avslöjande av Gorkij förflyttade han sig till Paris där han ska ha varit författare till Sions vises protokoll som blev en central antisemitisk skrift.

Jules Hansen, dansk journalist – rekryterad av Rachkovsky för propagandauppgifter och fick franskt medborgarskap.

Baron Arkady Harting (Abraham Hekkelman) också känd som Landesen. Efter att ha organiserat ett bombattentat bytte han identitet och bosatte sig i Belgien. Senare chef för utrikes Okhrana och skicklig agent tills han avslöjades av Vladimir Burtsev 1909.

Alexei Lopukhin – chef för polisdepartementet 1892. Avslöjade detaljer om Okhrana för Vladimir Burtsev under en tågresa i Centraleuropa.

Ochranas kontor i Paris var inte stor till omfånget, men det var en effektiv organisation med många av de enskilt skickligaste agenterna som samarbetade med fransk polis och andra polisorganisationer över hela Europa (läs vidare om avslöjaren Burtsev, där även de svenska kontakterna med Ochrana tas upp)

Sacre Coeur skulle sprängas i luften tyckte Kropotkin och Clemenceau i början av sina politiska karriärer.

1905 och de efterföljande åren av reaktion

Det ska komma till en brytning mellan de politiska tungviktarna Clemenceau och Jaurés. Efter den tid som dominerades av Dreyfus-affären kom Clemenceau tillbaka som vald till deputeradekammaren och han kommer att leda regeringen mellan 1906 – 1909.

Mot slutet av Clemenceaus tid som konseljpresident och politisk ledare 1906-1909 kan det förmärkas att hans parti, radikalsocialisterna, inte längre är det som står längst till vänster utan får kritik i flera frågor som våld mot strejkande arbetare och ett alltför långtgående samarbete med Ryssland i ljuset av den repression som drabbar landet efter revolutionen 1905.

1906 är Jean Jaurés en av regeringen Clemenceaus häftigaste kritiker. Den franska alliansen med Ryssland var så viktig att man inte hade några betänkligheter mot att gå in med ett stort lån efter det rysk-japanska kriget och den misslyckade revolutionen 1905. Det stora lånet till Ryssland väckte stor opposition i Frankrike och Jean Jaurés blev en central kritiker.

Hsi-Huey Liang – The rise of modern police and the european state system… Ryska studenter som hade flytt till Frankrike skrev ett brev till Jean Jaurés och frågade om hjälp för att säga upp den fransk-ryska alliansen. Hundratals protestmöten hölls under 1905 och den franska polisen var tvungen hålla en låg profil och vara tolerant när många kända intellektuella deltog i protesterna. Under Harting och efterföljande chefer för Ochrana i Paris förbättrades kontakterna med polisorganisationer i Berlin och på andra ställen in Tyskland. Det rysk-japanska kriget skapade nya förvecklingar och när det långa hemliga samarbetet mellan ochrana och Sûrete exponerades 1909 av Vladimir Burtsev, fick han ett mera påtagligt stöd från Jean Jaurés. Han förhindrade att Burtsev blev utvisad och kritiserade polissamarbetet. Georges Clemenceau, som var inrikesminister och högste ansvarige för polisen , förnekade att den ryska polisen fortfarande var aktiva i Frankrike. I verkligheten kunde den franska regeringen inte kontrollera den ryska polisens närvaro eller dess aktiviteter. Det fanns inget alternativ än att hålla fast vid alliansen med Ryssland, speciellt efter 1905.

Robert Henderson har skrivit biografin om Vladimir Burtsev och tar bland annat upp det nätverk som Ochranas utlandsavdelning byggde upp med hjälp av poliskontakter i olika länder i Västeuropa. Peter Rachkovsky hade ett nära samarbete med William Melwille som arbetade för en specialavdelning på Scotland Yard. Han såg till att Vladimir Burtsev blev arresterad och utvisad.

Clemenceau och Jaurés dras åt olika håll i militära frågor ju närmare man kommer 1914. Jean Jaurés försöker bygga upp en fredrörelse som ska förhindra första världskrigets utbrott. En internationell generalstrejk ska stoppa planerna. Den 31juli 1914 mördas Jaurés när han sitter på ett café i Paris. Det är oklart vem som egentligen ligger bakom mordet som utförts av en förvirrad nationalistisk fanatiker. Men en del spår pekar mot intressen inom Ochrana som vill öka Rysslands inflytande i Balkan.

Källor och vidare läsning:

An officer and a spy Robert Harris

The rise of modern police and the european state system from Metternich to second world war Hsi-Huey Liang

Ett hörn av skapelsen – Émile Zola och hans värld Carl-Eric Nordberg

The french republic 1879-1992 Maurice Agulhon

Den franske tigern – en biografi över Georges Clemenceau Mats Krantz

The world that never was – atrue story of dreamers schemers anarchists & secret agents Alex Butterworth

Le faux ami du capitaine Dreyfus Philippe Oriol

Georges Picquart la biographie Christian Vigouroux

Vladimar Burtsev and the struggle for a free Russia & Surveillance of Foreign Political Refugees in London, 1891-1905 Robert Henderson

Okhrana: The Paris Operations of the Russian Imperial Police

Diverse uppsatser https://www.cia.gov/library/center-for-the-study-of-intelligence/csi-publications/books-and-monographs/okhrana-the-paris-operations-of-the-russian-imperial-police/5474-1.html#rtoc8

Svenska dagstidningar: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Socialdemokraten m.fl.

Avslöjaren Burtsev

Den unge Vladimir Burtsev råkade redan vid sina studentår ut för den ryska politiska polisens ( Ochranan) intresse 1882. Efter att ha blivit fängslad och förvisad till Sibirien går han i exil till Västeuropa. Han deltar i de revolutionära kretsarna i Paris och London och nu visar det sig att den ryska hemliga polisens inflytande når ända hit. Ibland i samarbete med Frankrikes och Storbritanniens polis och konservativa intressen.

Den ryska polisen, Ochranan, lägger ut sitt nät över hela Europa och använder sig av hemliga agenter och provokatörer. Burtsev är ständigt övervakad och skuggad och får problem med myndigheterna både i Frankrike och i Storbritannien. Burtsev kom att bli internationellt känd som den store avslöjaren, en ”Sherlock Holmes” mot polisagenter och provokatörer.

Vladimir Burtsev svävade själv i livsfara när han lade fram bevis för att Jefner Azev var polisprovokatör samtidigt som han var i ledningen för planläggningen av attentat i Ryssland och en betrodd ledande anarkist och socialrevolutionär. I oktober 1908 i Paris sammanträdde en jury bestående av veteranerna bland revolutionärerna, bland dem Peter Kropotkin, Vera Fignin och German Lopatin. De trodde till en början inte på honom. Azev var inte själv närvarande. Burtsevs trumfkort var att han träffat Alexei Lopukhin, före detta polischef inom Ochrana, på en tågresa till Köln, och att han under ett långt samtal fått sina egna misstankar bekräftade.

Azev var det största avslöjandet och det skakade det största ryska oppositionspartiet socialrevolutionärerna. Men det var bara ett i en lång rad avslöjanden som Burtsev stod för.

Harting-affären

I juni 1909 briserar en stor politisk skandal i Frankrike. Det är Ochranans högste chef i Paris som avslöjas av Burtsev och det rapporteras i den svenska pressen, speciellt i Socialdemokraten där Hjalmar Branting fortfarande hade en ledande ställning även om han inte längre var dess chefredaktör.

”Den ryske revolutionären Burtsevs avslöjanden av polisspionen och provokatören Harting-Landesen har, som hela världen vet, lett till ett lika oväntat som glädjande resultat. ”Jag måste bekänna att det var ett oväntat resultat berättar Burtsev själv i paristidningen ”Le Matin”. Ett så blint förtroende hade den hemliga ryska polisen i Paris förstått att skaffa sig hos den franska regeringen, att ett blottande av dessa samvetslösa polisprovokatörers mullvadsarbete inte tycktes kunna undandra dem ett officiellt skydd i den franska republiken.”

Det finns en möjlig koppling mellan Hartingaffären och den svenska polisens agerande i ett utvisningsärende mot 8 arresterade ”ryska anarkister” som just pågår. Socialdemokraten, 15 juli 1909, följer upp Burtsevs avslöjanden i Paris med att säga att Det vore rena skandalen om i samma stund som ryska internationella polisens provokatörsmetoder åter ställs vid skampålen… …att vi utan domstolsprövning skulle godta uppgifter av det slag polisen nu presterat gentemot de häktade ryssarna. Det är stor uppståndelse i Paris och även svenska journalister är med och belägrar Burtsevs lilla kontor för att få uttalanden och bevis.

Anklagelserna mot Stendahl

De anklagelser som Branting framförde mot Stendahl och den detektiva polisen om mutor och andra oegentligheter var inte nya, de hade han framfört tidigare. När de svenska journalisterna i Paris ställde Vladimir Burtsev mot väggen och krävde bevis för hans liknande påståenden svarade han att Harting i samråd med den svenske polischefen Stendahl förföljde och trakasserade Tscherniak i Sverige. (Tscherniak var en rysk revolutionär som blev fängslad i Sverige och avled gasförgiftad på en svensk båt) Han påstod också att det inte var några tvivel om att Stendahl mottagit ryska pengar. – Därom är inget tvivel. Jag vet att Stendahl varit köpt för att övervaka alla ryska revolutionärer och flyktingar, som kom till Sverige. Därpå har jag ojäviga vittnen och dokument.

Stendahl eller ”Lasse med batongen” så han uppfattades i Söndagsnisse

Ingen tolerans i Frankrike

Konseljpresidenten Clemenceau har i franska deputeradekammaren öppet förklarat att den ryska hemliga polisen inte längre ska tolereras i Frankrike. Socialistledaren Jean Jaurés (nära vän till Hjalmar Branting) interpellerade till regeringen efter skandalerna med Jenfer Azev och Harting att det nu var inne att göra ett slut på den främmande polisens provokationsverksamhet. De ryska provokatörerna och polisspionerna är officiellt utvisade. Att alldeles utrota dem är naturligtvis omöjligt, men deras verksamhet är åtminstone nu kringskuren, till stor del paralyserad.

På besök hos Burtsev

Den finske korrespondenten för Hufvudstadsbladet berättade hur han sökte upp Burtsev personligen tillsammans med en norsk kollega, doktor Bjarne Eide. De begav sig till de avlägsna kvarteren i Montrouge där de ryska revolutionärerna och evigt hemlösa flyktingarna hade sina bopålar. Det var inte svårt att hitta Burtsev. Sanningens och rättens seger är för honom allt.

Han kommer själv och öppnar när vi ringer på. Han bor i en liten våning i ett nytt vackert stenhus vid en ljus gata. Vi står i en trång halvskum korridor. Där kisar Burtsev närmare på våra visitkort. Han skjuter glasögonen i pannan. Hans rörelser är lite tafatta. Han verkar lomhörd. Jag känner i luften att det är knappt om tid här i huset. Burtsev måste vara kolossalt ansträngd. Varje dag publicerar han långa artiklar i ”le Matin” och ”Le Journal” och alla världens journalister vill höra mera och lämna honom ingen fred.”Han är tystlåten, stram, stum skriver det svenska Aftonbladets korrespondent …han vill inte fram med bevisen. Burtsev blir ansatt med frågor, en del bygger på missförstånd och språkförbistring. ”Påstår ni att Harting planerat eller arrangerat attentat även i Sverige?” ”Påstår ni att den svenske polischefen Stendahl mottagit ryska pengar för att förfölja Tscherniak?”

”Vill ni göra gällande att Tscherniak blivit mördad?” Så långt som till planlagt mord kan inte Burtsev gå i sina anklagelser, men han svarar att att han har dokument som visar att Stendahl varit köpt för att övervaka alla ryska revolutionärer och flyktingar som kom till Sverige. Han lovar att framlägga bevis senare, liksom häpnadsväckande fakta angående den ryska politiken i Finland.

Några månader senare kommer Konni Zilliacus för att uppsöka Vladimir Burtsev. Han erbjuds läsa viktiga dokument om Finland för 20.000 francs. Kontroversen mellan Burtsev och Zilliacus finns beskriven i den senares memoarer.

Zilliacus är inte villig att betala den höga summan, så han uppsöker källan till Burtsevs uppgifter, Ochranans tidigare chef i Finland, som nu befinner sig på annan ort i Frankrike och har tillgång till dokumenten. Det mesta är skvaller som visar att det var svårt att värva några kvalificerade agenter i Finland. Zilliacus var inte imponerad…

Inga avgörande bevis

Cooper institute i New York

Några avgörande bevis för den svenska polischefers samarbete med Ochrana lade Branting aldrig fram, men han fortsätter att angripa Stendahl.

Burtsev håller ett tal för det prestigefyllda Cooper Institute i New York 1910 och berättar om den polisorganisation som byggts upp med tsarens goda minne, som håller sig med provokatörer och professionella mördare som också drabbar många länder i Västeuropa med mord och annan kriminalitet som resultat.

Tsaren är ansvarig utropar ! Hjalmar Branting och skriver ett förord till den svenska upplagan av Burtsevs tal som ges ut 1911. Han varnar för den svenska polisens samarbete med tsarens utsända agenter.

”Ryska polisagenter har ständigt uppehållit sig i Stockholm. Personerna har växlat , men alltid har de stått i förbindelse med hr Stendahl. Man känner vilken bevakning han anordnat vid de finsk-ryska båtarna. Svenska detektiver har påtagligen använts till bevakningstjänst åt den ryska polisen, och sedan medförde ju en lämplig vink häktning vid ryska gränsen. Stendahl skröt också om hur han bevakade den stora ryska socialdemokratiska partikongressen i Folkets Hus 1906.”

Arkivet från den ryska polisens pariskontor finns kvar på Hooverinstitutet i USA. Det framgår att man hade en intensiv bevakning av Burtsev och hans kontor. Ochranan delade ut medaljer till den franska polisen för dess insatser. Det finns korrespondens om den finska motståndsrörelsen och något enstaka brev som bekräftar kontakter med svensk polis. Det handlar om ett stort nätverk och tillgång till postöppning i flera länder för att läsa korrespondens mellan revolutionärerna.

Genom Sverige till Sibirien 1914

När Första Världskriget har kommit igång brister gamla lojaliteter och de flesta organisationerna sluter upp kring nationella intressen. Den förre revolutionsledaren Vladimir Burtsev skriver om den allryska kongressen i England: Representanter för alla partier och nationaliteter i Ryssland stå nu vid regeringens sida. Även vi fredsvänner av yttersta vänstern och och antimilitarister tror på nödvändigheten av detta krig, som är et krig för rätten och civilisationen. Den tyska faran som länge som en förbannelse hängt över världen ska aldrig mer kunna uppstå.

I september 1914 reste Burtsev genom Sverige för att omedelbart bli arresterad vid den finska gränsen i Raumo och slagen i kedjor och förvisad. När Burtsev återvände till Ryssland gällde inte längre löftena från krigsutbrottet att Polen skulle bli fritt, och de sex miljoner judiska undersåtarna är fortfarande berövade alla rättigheter. Burtsev förs iväg och i ”Sibirskaja sisjn” kan man följa hans öde. Efter en månad i deportationsfängelse i Krasjonarsk skickas han vidare med en grupp politiska och kriminella fångar till Jenisejsk och sedan till Turuchanska området där han ska ställas under polischefens speciella uppsikt. Tack vare internationella påtryckningar, speciellt genom Frankrikes president Poincaré, blir han frigiven efter något år , men ständigt bevakad av spioner i Petrograd.

Burtsev fortsätter att stödja krigsansträngningarna. När tsaren slutligen störtades 1:a mars 1917 borde han ha hälsat den nya regeringen med glädje. Men han blir snabbt desillusionerad om utvecklingen under Kerenskij, som ville stoppa Burtsev från att fortsätta sina undersökningar i polisarkivet.

Han tar ställning för generalen Kornilov som blivit avsatt av Kerenskij under en kris i augusti 1917, och får problem med att fortsätta ge ut sin tidning.

Den förste dissidenten

Bolsjevikerna griper makten i Petersburg genom en statskupp 7:e november. Pansarkryssaren Aurora skjuter startsignalen på Neva, en mer modest inledning på en revolution än vad socialrevolutionärerna och Zilliacus aktivister tänkte sig med en fartygssprängning 1906.

Den förste dissident som blev arresterad av revolutionsledaren Lev Trotskij var Vladimir Burtsev på revolutionens första dag. På det följde några månaders fängelse i Sibirien och frigivning efter påtryckningar från bla författaren Gorkij . Han beger sig till Helsingfors, i ett Finland som blivit självständigt men där det samtidigt pågår ett uppslitande inbördeskrig.

Det är de röda som styr i södra Finland men efter någon vecka senare är gatulivet i Helsingfors helt förändrat. Det hade anlänt tusentals estniska soldater och ryska rödgardister som i desperation skulle kunna företa sig vad som helst. Det blir tyskarna och de finska jägarbataljonerna som avgör utgången till de vitas fördel.

Burtsev anländer till Finland i april ett par dagar innan tyskarna tar över i Helsingfors. Han flyttas över till ett annat hotell av tyskarna och får rådet att fara vidare till Stockholm efter vissa besvärligheter. Han gör det i sällskap med Sergei Cyon som uppger att han varit arresterad två gånger.

I väntan på visum västerut

Vladimir Burtsev blir kvar i Sverige under flera månader som gäst på socialdemokraternas inbjudan. i väntan på att visum ska beviljas till Frankrike eller England. Cyon avser att resa vidare till England för att förena sig med sin familj. Men London vill inte ha tillbaka honom, ger inget visum och han blir kvar i Sverige. Den lilla ryska exilmiljön i Sverige är splittrad. Den svenska omgivningen har efter inbördeskriget i Ryssland mellan röda och vita svårt att se att det finns andra stora motsättningar bland de som hamnat i exil.

I Sverige producerar Burtsev en stridsskrift mot bolsjevikerna, och deras beroende av Tyskland för en separat fredsuppgörelse. Den pamfletten publiceras också i svenska dagstidningar. Men hans försök att bilda en oberoende oppositionsgrupp misslyckas, och han har inte särskilt mycket stöd från den ryska exilmiljön.

Stockholm är inte någon plats där Burtsev kan stanna. När bolsjevikerna vinner inbördeskriget flyr vita exilgrupper till Sverige, några ägnar sig åt mord och kriminella handlingar. Alla oppositionella dras över en kam. För Burtsev är huvudfienden är Tyskland och Bolsjevikerna som har lierat sig med den tyska militärledningen.

Den svenska polisen har inte glömt tidigare konflikter med Burtsev och att han anklagat dem för att ta emot pengar från den ryska hemliga polisen. Den svenska polisen följer noggrant hans och andra ryssars förehavanden.

Huvuduppgiften är att hålla ett vaksamt öga på bolsjeviker – men även socialrevolutionärer bevakas.

Morden i Bollstanäs

Vladimir Burtsev får visum till Frankrike och undviker att bli indragen i det som ska bli 1919 års stora mordrättegång och den största kriminalutredningen i Sveriges historia. De som står inför rätta är ”Ryssligan” under ledning av den karismatiske kosacken Mohammed Hadjetlaché. I en villa i Bollstanäs vid sjön Norrviken i Roslags Näsby har de låst in minst 4 offer, torterat och mördat dem och slängt liken i sjön. Det är en blandning av rent kriminella och politiska mord riktade mot exilryssar som uppfattas som representanter för bolsjevikerna.

Som en följd av mordhistorien och de förvirrade uppgörelserna mellan hemliga agenter och spioner som bytt platser i de ryska maktsfärerna vänder sig den svenska opinionen mot alla ryska exilgrupper.

Burtsev och rättegången i Schweiz 1934

Vladimir Burtsev får visum till Frankrike efter sin ofrivilliga vistelse i Sverige 1918. Han försöker enträget återuppta sitt arbete att åstadkomma en gemensam kraft som kan få bort bolsjevikerna från makten.

Han var beredd att ingå allians med nästan vem som helst, vilket gör att den gamla motsättningen till de reaktionärer som helst ville återupprätta tsarens makt blev otydlig. Han liknas vid en Don Quijote som går från strid till strid som han inte kan vinna. Det gäller även en rättegång som hålls i Basel i Schweiz 1934.

Som rättegång är det en framgång, där man lyckas visa att Sions Vises Protokoll är en förfalskning som används av lokala schweiziska nazist-ledare. Rättssalen är full av åhörare och vittnen från hela Europa. Några av vittnesmålen kommer från en grupp ryssar i exil, politiker innan den ryska revolutionen och motståndare till tsaren: Vladimir Burtsev. Kadettledaren Miljukov, historikerna Svatikov och Nikolajevskij, och även greve du Chayla som i ett kloster personligen umgåtts med protokollens mystiska utgivare, Sergej Nilus.

Sions Vises Protokoll är en förfalskning framställd under Ochranas försorg, som använde det för att provocera fram pogromer i Ryssland. Man ser tsarismens ruttenhet och en härva av organiserat spioneri, provokationer och systematiska förfalskningar. Ursprungstexten var hämtad från en fransk smädesskrift mot Napoleon III.

Överrabinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis, är en av de målsägande, eftersom även några av hans texter har förvanskats och använts som bevis för Sions Vises protokoll.

Rättegången väcker föga uppmärksamhet i den svenska pressen. Marcus Ehrenpreis nämner i sina memoarer att de ryska vittnena gav starka intryck, främst Miljukov, en gång ledare för kadetterna och utrikesminister i Kerenskijs provisoriska regering 1917. Ehrenpreis nämner även att demokraten Burtsev var närvarande bland de ryska vittnena. Men han var inte någon framstående talare och verkar inte ha gjort något större intryck.