Vissefjärda är Dackes hemsocken och han kom från gränslandet mellan Blekinge och Småland. Men landskapsgränser och sockengränser har förskjutits, så även en kommun som Torsås gör anspråk på ursprungsområde för Dacke-fejden. Speciellt gäller det trakten kring Gullabo.
Bo Alvemo framhåller Nils Dacke som folkhjälte och mångsidig gerillaledare i romanen ”Nils Dacke rebellen ”. Kung Gustav Vasa får heta Gustav Korumpa och den avsatte Kristian II kallas Kristian Bondekär. Den långa förhistorien till Dacke-fejden går tillbaka till 1520. Det fanns ett kontaktnät för gränshandel i området mellan Kalmar och Ronneby för bland annat oxar som fungerade trots Gustav Vasas maktövertagande.
Bo Alvemos egna hemtrakter i Söderåkra/Torsås får stor plats i skildringen liksom Vissefjärda och Eringsboda har det i Vilhelm Mobergs ”Förrädarland” (som inte hann göra färdigt ett manus om Dacke). Många platser och händelser har skrivits in i historien om Dackes upprorsrörelse.
Bo Alvemo refererar en av de första allvarliga konflikterna mellan skogsbönder och stråtrövare mot skattefogdarna skedde i Karsbo när Inge Arvidssons knektar brände ner en riskoja och tog med sig öl och hornbågar. Nyheten om den hänsynslösa attacken spred sig bland landbo och fredlös. Som hämnd dödades kronobefallningsmannen Jacob Skrivare av en grupp bönder från Torsås, Kvilla, Applerum och Gettnabo.
Upproret fick hjälp av tyska vapensmugglare. När det fick större omfattning öppnades en ny vapendepå i Karsbo, närmare kusten än de andra smuggelvägarna. I konflikterna finns nu ortnamn som Voxtorp och Vassmolösa och problem med en dansk köpmannakoloni i Bröms.
Inför anfallet mot fogdegården i Voxtorp fylldes vapendepån i Karsbo på med armborst och hundratals pilar och man hade också vapenträning. Järnhantering är inget nytt hos skogsbönderna som försörjer sig på att hålla boskap, sälja timmer och järn som man utvinner från myrmalmen genom blästbruk. Två slagghögar finns noterade i fornregistret. Så man får anta att i Karsbo tillverkades spetsarna till armborstpilarna som filades till på svarvarholmen för att kunna genom skattefogdarnas och legoknektarnas harnesk. Kyrkoherden Olof Nilsson hade en mellanställning när upproret var som starkast och försökte hålla sig väl med både överheten och de styrandes utmanare.
Dackefejdens uppror närmar sig slutet när Nils Dackes svåger från Hästmahult försöker blåsa liv i upproret genom att attackera Torsås. Kyrkohedern Olof Nilsson har bönderna på sin sida när han avstyr det hela och en grupp Torsåsbor belönas för sin insats.
Gustav Vasa och de danska kungarna
I Gustav Vasa egen krönika, skriven av biskopen Peder Swart, finns många anekdoter om hur han kämpade mot danskarnas herravälde och mot den danske kungen Kristian II. I vanlig svensk historieskrivning tonas det oftast ned hur Gustav Vasa samarbetade med danska intressen under grevefejden 1534 – 1536 och hur han själv fick hjälp från Danmark för att kväsa Dacke-upproret 1542-43.
Bonde-uppror var ingen isolerad företeelse i svenska områden. Under grevefejden revolterade en bondearmé i Vendsyssel, de nordligaste områdena i Danmark och det bör ha inspirerat liknande väpnade uppror i Sverige. I efterspelet till grevefejden sägs det att Gustav Vasa klagade över att han inte möttes med någon tacksamhet för den hjälp han hade gett Danmark och att ”trolösa, förtvivlade skälmar och ”böswichtar” flytt från Sverige och hade funnit skydd i Danmark. Men slutligen kom Gustav och Kristian III överens om ett försonings- och förbundsmöte som hölls på hösten 1541 vid Brömsebäck.
Sören Norbys skånska uppror
Det var inte bara Gustav Vasa som ville bli av med Kristian II:s styre och upplösa Kalmarunionen. I Danmark blev Kristian II avsatt 1523 och satt i fängelse. I stället hade Fredrik I fått makten i spetsen för en regering i Köpenhamn som dominerades av adelns intressen.
På Gotland var Sören Norby hövitsman, fortfarande anhängare till Kristian II, och han kom att bli en av ledarna för det skånska upproret 1525. Allmogen i Blekinge och Skåne var missnöjda med nya skatter och man kan här se likheterna mellan upproren i de skogrika gränstrakterna i Skåne och Blekinge 1523-25 och Småland 1542-43 som går under namnet Dacke-fejden. Nationsgränsen mellan Sverige och Danmark var inte viktig och avgörande för allmogen. Men Gustav Vasas expansionsförsök mot de skånska landskapen innebar att de bönder som bodde i gränstrakterna drogs in i det politiska spelet.
Kristian II var för en del sociala reformer och det uppfattades som att han i någon mån var böndernas vän i motsats till de kungar som kom efter honom. Hans allierade Sören Norby valde Sölvesborg och Åhus som huvudmål i sina angrepp i Skåne, men transportvägarna av knektar dit från Gotland gick genom Kalmarsund. Enligt olika beskrivningar hade Sören Norby ett starkt stöd hos bönderna i hela Skåne. Han hyllades av listerborna och blekingarna på Hjortsbergatinget. Blekingeborna uppträdde aggressivt och kapade skutor för kalmarborgare. Det gamla förbundet med Värend förnyades. Göingarna fortsatte vägra betala ”kongeskatt”. Flera borgar i nordöstra Skåne ska ha härjats och blivit brända.
Några adelsmän slöt sig också till Sören Norbys uppror då de hade olika personliga skäl att gå emot de styrande, viktigast av dem Niels Brahe på Vanås. Huvuddelen av stridigheterna skedde sedan i Skåne, även de västra delarna. Genom Sören Norbys aktion blev de skånska bönderna brickor i det politiska spelet och fick dyrt betala för sin medverkan. Norbys trupper gick mot Lund, men på slättlandet skulle det bli svårare att vinna strider. Nederlaget 1525 hör till de blodigaste uppgörelserna i Nordens historia.
Sören Norby fick sina anhängare i skogsbygderna, där adelsregimens pålagor drabbade hårdast. L.- O. Larsson anknyter Dackefejden 1542-1543 till en rad oroligheter i de småländska gränsbygderna åren 1506, 1520-2I och 1535- 1536 . Mycket talar för att oron och upproren i Skåne åren bör räknas in i samma händelsekedja. Hur mycket den östligaste delen av Blekinge och Småland var indraget är oklart, men samma motsättningar fanns här mellan slättbönder och skogsbönder.
Hertig Erik (Erik XIV) och ynglingen Gustav Adolf (G II A)
Det avtal om 20 års fred som Gustav Vasa och Kristian III skrivit under 1541 fick sonen Erik svårt att hålla. Det började redan under den tid han var hertig i Kalmar. Under Nordiska sjuårskriget (1563-1570) anföll Erik XIV städerna i Blekinge. Under en snabb räd brände och härjade hans armé Ronneby, Lyckå och Avaskär vilket innebär att han bör ha passerat Bröms eller dess närhet.
Under Kalmarkriget 1611-1612 begick kronprins Gustav Adolf sitt elddop som härledare. Stormningen av Kristianopel ägde rum vid midsommar natten till den 26 juni 1611. den 16-årige Kronpris Gustav Adolf ledde ett angrepp från lägret i Högsby i Småland med 300 ryttare. Svenskarna lyckades överraska den befästa staden och tog sig in genom att spränga fästningsporten som var dåligt bevakad. Det är troligt att han valde någon av skogsvägarna, kanske förbi Karsbo istället för den bevakade kustvägen förbi Bröms.
Gustav Adolfs lyckade stormning av Kristianopel var ett undantag från de framgångar den danska armén vann genom att inta Kalmar och Rantzaus långa fälttåg genom Sverige från Halland och upp genom Småland, då flera städer brändes.
Engelbrekts trupper och Hårdamon i Karsbo
För några årtionden sen framförde tidningen Barometern att Engelbrekts trupper kan ha slagit läger i Hårdamon i Karsbo på sin väg mot brömsehus 1436. Avståndet till borgen är 16 km från hällarna i Hårdamon och platsen ligger långt från kustvägen. Några ordnade vägar fanns knappast under medeltiden. Barometern kan ha tagit miste på strider som syftar på hällarna i närheten av Harakers kyrka i Västmanland. Karsbo kan syfta på en gård norr om Norberg, Engelbrekts kärnområde. Men Barometerns teori är en intressant version i förhållande till Engelbrektskrönikan.
Det finns ingen anledning till att missnöjet med fogdarna skulle vara mindre i Södra Möre än på andra håll i landet och att ett allmogeuppbåd mycket väl skulle kunna ha organiseras. Men frågan är hur mycket Engelbrekt hade med det att göra.
Geografiska platsers betydelse och hotspot Karsbo
Stig Linnell tar i sin bok ”Gåtfulla platser i Sverige” upp platsens ande som behöver bränsle. Det kan vara delvis historia, vetenskapliga fakta eller teorier. Annat är folksägner och berättelser och teorier som aldrig accepterats som vetenskap. Saga och fantasi kan fortfarande vara bra historia.
Karsbo och Hårdamon existerade under tidig medeltid men det är inte mycket som talar för att Engelbrekt skulle ha rastat där, men Barometerns skröna tjänar väl till att uppmärksamma att även Möres skogsbönder vari rörelse.
Nationsgränsen
Brömsebäck är gränsbäcken mellan Småland och Blekinge. På anslagstavlor sägs det också att bäcken utgjorde nationsgräns mellan Danmark och Sverige under 600 år, vilket inte hade så stor praktisk innebörd. Det svenska tullverket kom inte till förrän 1636, ett tjugotal år innan Blekinge blev svenskt genom Roskildefreden. Det finns en tullplats vid kustvägen inritad på en karta från 1600-talet men det kan inte ha varit svårt för smugglare och andra som inte ville betala tullavgifter att välja en annan transportväg.
Utefter Brömsebäcken finns det fornminnen som kvarnanläggning och påstådda gränsstenar. Ägaren av Kuvehall vid Östra Karsbo menar sig ha en gränssten från 1515 på tomten, men troligen är stenen från ett senare datum.
Kustridaren och Kristianopels undergång
Sven Edvin Salje skrev en lång rad historiska romaner om landsbygden i hans hemtrakter i Blekinge. Några av romanerna handlar om 1600-talet och ”Kustridaren” handlar om hur Kristianopel gick under som stad. Efter att svenskarna brände ner staden 1611 byggdes den upp igen men tiden som befäst gränsstad tog slut efter frederna i Brömsebro och Roskilde när den svenska staten expanderade och Danmark förlorade Skåne-landskapen.
Salje berättar detaljerat om stadsbefolkningens degradering och förflyttning till andra platser. Både den danska och den svenska statsmakten vill utplåna staden då den inte längre tjänar något strategiskt intresse. Mot slutet kommer de friskyttar och snapphanar, som hållit till i skogarna i östra Blekinge, i en utmärglad grupp till befästningen. De flesta ska ursprungligen ha kommit från Skåne eller västra Blekinge.
Gränshandel
I en avhandling av Lars Linge (1969) behandlas gränshandeln i svensk politik under äldre Vasatid. Den ömsom uppmuntras eller kontrolleras och blir helt förbjuden under tider av konflikt och krig. Handelspolitik sammanföll med säkerhetspolitik. Men befolkningen höll bondefred och det är osäkert vilken effekt gränsen faktiskt hade. Vad gäller södra Möre och Blekinge ville bönderna på ömse sidor fortsätta handeln med oxar, hästar, ekstockar i utbyte mot salt och andra viktiga insatsvaror.
Blekinge ockuperades under 1523 av Gustav Vasa men återgick enligt Malmötraktaten dill Danmark året därpå. Gustav Vasa kämpade för Kalmar som viktig handelsplats och utfärdade förbud mot utförsel av hästar och oxar 1534.
Men det knorrades mot restriktionerna och 1553 klagar länsherren på Lyckå att danska köpmän hindrades från att föra ut oxar och feta varor.
Mot slutet av Gustav Vasas styre fördjupades konflikten och Erik XIV, som innan var hertig i Kalmar, var aktiv i nordiska sjuårskriget. 1564 ville Erik sammankalla Blekinges invånare och föra dem till Stockholm och i stället befolka landskapet med svenskar.
Johan III förde en fredligare politik och deltog i ett gränsmöte i Avaskär 1572. På den svenska sidan ville Per Brahe grunda fler städer för att dra till sig den handel som gick över Avaskär, Lyckå och Ronneby. Kalmarborna klagade på gränshandeln under 1590-talet. Men 1598-99 behärskades Kalmar av Sigismund. Den efterföljande kungen Karl IX ville försvåra men inte förbjuda gränshandeln.
I dokument från från 1603-04 års gränskontroller kan man utläsa att 11 bönder straffades för utförsel av hästar, tjära och ekplankor. 6 av dessa var från Söderåkra, 1 från Gullabo och 4 utan bestämda ortsnamn. Det förefaller att gränskontrollen koncentrerades till Småland dessa år.
Så långt innan nästa krig, Kalmarkriget 1611-13, ledde till nya härjningar nedbrända städer och handelsplatser.
Natt och Dag om Ödet och Hoppet
Den senaste romanen om Engelbrekt Engelbrektssons uppror och slutliga öde är skriven av Niklas Natt och Dag, en sentida ättling till Magnus (Måns) Bengtsson som förmodas vara Engelbrekts mördare. ”Ödet och Hoppet” gavs ut 2023 och är ytterligare en noggrann genomgång av 1400 – talshistorien på det lilla källmaterial som finns. Intrigen är här vävd kring ett långt samarbete mellan Engelbrekt och Magnus Bengtsson. Att det slutar med en yxa som mordvapen och inte något av knektarnas vapen har sin betydelse.
Engelbert hafde en thiänare först
blandh sinnä swena j kerlek störst
Magnus beyntzsson munde han heeta
Episoden behandlar osämjan mellan å ena sidan herrarna Natt och Dag – fadern Bengt Stensson och sonen Magnus Bengtsson – och å den andra Engelbrekt och Erik Puke. Osämjan har sin grund i kapningen av ett lybskt handelsfartyg och Pukes angrepp på Täljehus.
Men oavsett att varje mord också har en personlig bakgrund finns det en större historia där Engelbrekt som upprorsledare redan var utmanövrerad som politisk ledare 1436 när Brömsehus skulle intas. Högadeln hade svårt att hålla samman men hade någonstans ett intresse av att få slut på de bondeuppror som gjorde det svårt att plocka ut skatter som kunde försörja adelns och kyrkans intressen.
Bo Stensson skulle ge förstärkningar till sin bror Nils läger vid Kläckeberga kyrka som formerats för att kunna inta Kalmar, men den hjälpen låter vänta på sig. Bo är på Stäkeholm, Knut i Stegeborg, Bengt i Tälje och Nils i Kalmar skulle hela östkusten målas i blått och gult, Natt och Dags färger på vapenskölden, när landet är enat igen efter Engelbrekts fall. Handeln kan återupptas och man kunde förtulla alla Hansans koggar på väg till Stockholm.
Men först får Nils utkämpa strider mot kung Erik som återkommit för att försöka återta makten och rensa landet runt Kalmar från upprorsmän. 1436 är Nils Stensson åter hövitsman över Småland och det är han som intar Brömsehus med list. ”Men borgen är en besvikelse i dagsljus. Det är som en driva töad under snål vintersol. Huset lågt och trångt, en lada av sten för ett ynkligt manskap att gnugga armbågar i och pålarna blott vässade stickor, illa sammanflätade.” När Engelbrekt når fram till Brömsehus står Nils Stensson redo utanför. Han ser att det är ”en här av annat slag, vid åsynen förvånas han föga av Engelbrekts snabbhet. Ingen bondehär längre utan frälsets folk, alla till häst och med målade sköldar.” De som tidigare varit stridsmän för kung Erik. Var och en i vetskap om att vart slott som nu faller måste ges ny fogde ur deras egna led.
Engelbrekt står staty i Örebro sedan 1865 och Dacke står staty i Virserum
Niklas Natt och Dags bok om ”ödet och Hoppet” förstärker bilden av att Engelbrekts ställning som upprorsledare redan var brutet vid tiden för den misslyckade belägringen av Kalmar och intagningen av Brömsehus. Bondearmén i Södra Möre var försvagad efter striderna vid Kläckeberga och initiativet gick över till Nils Stensson och Nils Bagge, som är omnämnd i Engelbrektskrönikan. Till skillnad från flera andra borgar i Småland som brändes ner eller förstördes under ledning av Engelbrekts vapendragare Herman Berman gick Brömsehus en långsammare förfallsperiod till mötes.
Källor och vidare läsning:
Karl Knutsson – En biografi Dick Harrison 2002
Uppror och allianser – Politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle Dick Harrison 1997
Jordbruket under feodalismen Janken Myrdal 1999
Engelbrekt Engelbrektsson och 1430-talets svenska uppror L-O Larsson 1984
Dackeland Lars-Olof Larsson 1992 (1979)
Nils Dacke rebellen Bo Alvemo 2010
Kustridaren Sven Edvin Salje 1960
Engelbrektskrönikan Sven-Bertil Jansson 1994
Ödet och hoppet Niklas Natt och Dag 2023
Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? Lars- Olof Larsson 2002
Svenska Turistföreningens årsskrift 1936 Berit Spong I Engelbrekts fotspår
Gåtfulla platser i Sverige Stig Linnell 2001
Förrädarland Vilhelm Moberg 1967
Gränshandeln i svensk politik Lars Linge 1969
Engelbrekt Engelbrektsson historisk roman Georg Starbäck 1868
Swea rikes historia Sven Lagerbring 1783
Dagstidningar: Barometern, Örebro Tidning, Post och Inrikes tidningar
Globala Eremitaget 