Wilhelm Agrell har i sin bok om Catalina-affären med en kort bakgrund till hur samarbetet med västmakternas underrättelseorganisationer kom till. Det var Sveriges långtgående avsteg från neutraliteten och eftergifter till den mäktiga grannen i söder som räddat landet. Det förändrades de senare krigsåren.
Den svenska underrättelsetjänstens viktigaste kunskapsbehov rörde prov och utstationering av nya och okända vapensystem, som radarteknik, robotvapen, nervgaser och atomvapen. Mot den senare delen av kriget fördjupades viktiga samarbeten framför allt med Storbritanniens MI6 och OSS i USA. Det svenska samarbetet med västmakternas underrättelsetjänster fanns förmodligen redan innan bombningarna av Peenemünde 17 augusti 1943.
Var Bäckebobomben i maj 1944 en V2 eller en specialkonstruerad test av luftvärnsroboten Wasserfall? Wilhelm Agrell menar att man felaktigt antog att V2 var radiostyrd, vilket den svenska undersökningen kom fram till, men att britterna upptäckte det som tycks ha undgått svenska myndigheter.
Det fanns en lång serie raketmodeller på ritbordet i Peenemünde men det var bara V1 och V2 som masstillverkades.
Men Bäckeboraketen identifierades som en V2 men kanske med en mer avancerad radioutrustning för att testa wasserfall utan målbeskjutning. Den svenska undersökningen gjorde helt rätt i att varna för raketer som kunde riktas in mot mer specificerade mål. Testraketen V89 var tänkt att krascha i havet utanför Bornholm. Enligt en teknisk beskrivning hade den en FuG 230 Straßburg radiokontrollmottagare, en fjärrstyrd FuG 203 Kehl joystick, avsedd att användas för Wasserfall. Markflygaren verkade inte ha några problem med att manövrera raketen förrän den försvann in i det höga molnlagret.
Designen för V2 som långdistansraket var att den hade ett tröghetsnavigeringssystem som använde gyroskop och accesolemetrar. Radiostyrning användes bara vid uppskjutningen till raketen lagts in i en 45-gradig ballistisk bana. Det gav inte någon bra precision för att rikta in sig på ett mål och sprängkraften i stridsspetsen var för liten för att åstadkomma större skador. V1-an, som var ett radiostyrt obemannat plan, en föregångare till kryssningsroboten, var farligare men också möjlig att bekämpa innan den hade nått sitt mål.
Det svenska försvaret fick en belöning för underrättelsesamarbetet med Bäckebobomben. kanske ett provexemplar av en spitfire: Innan Sverige formellt köpte in Spitfires 1948 togs de i bruk tillfälligt efter haverier eller som ersättningsflygplan. 50 plan köptes sedan in under beteckningen S31 för att användas på F11 i Nyköping 1949-54. Det var snabba och lätta spaningsflygplan med plats för en ensampilot som flög på hög eller låg höjd.
Agrell framför att de spaningsplan som fanns vid krigsslutet var förhållandevis långsamma och kamerautrustningen inte särskilt avancerad. Från hösten 1945 hade man börjat ta lodbilder och snedbilder över objekt på andra sidan Östersjön. När ett spaningsplan augusti 1946 skulle flygfotografera Peenemünde dök sovjetiskt jaktflyg upp och försöket fick avbrytas. Men spaning och flygfotografering av Peenemünde hade gjorts flera år tidigare med de undermåliga italienska Caprini-planen , åtminstone efter bombningarna av Peenemünde i augusti 1943.
Jämförelse med atomforskningen
Det finns ingen systematisk undersökning om hur det gick till när den svenska militärledningen eller forskningen skaffade sig kunskaper om den tyska satsningen på raketvapnet, men man kan till att börja med jämföra med den tyska atombombsforskningen som antogs vara lika hemlig.
De främsta tyska forskarna liksom italienaren Enrico Fermi (som åkte till USA efter nobelprisutdelningen i Stockholm 1938) hade lämnat landet när den nazistiska diktaturen hade gjort det omöjligt för dem att fortsätta sin forskning. Kvar i Tyskland var Otto Hahn, Max von Laue, Werner Heisenberg, Max Planck och några andra förgrundsfigurer inom kärnforskningen. Lise Meitner flydde till Sverige 1938 och Niels Bohr hamnade i en prekär situation när Danmark ockuperades 9 april 1940.
Lise Meitner och Niels Bohr
Lise Meitner gjorde färdigt beräkningsarbetet på experiment som utförts på Kaiser Wilhelm Institut i Berlin och upptäckten av fissionen publicerades i februari 1939 i Naturwissenschaft vilket fick till resultat en intensiv forskning bland kärnforskare i flera länder framför allt Tyskland, Storbritannien, Frankrike, USA – och hos Niels Bohr i Köpenhamn.
Lise Meitner fick arbete på Manne Siegbahns nybyggda laboratorium i Frescati i Stockholm, men inte någon tillgång till avancerad apparatur eller assistenter och hennes egen forskning låg nere de första sju åren i Sverige. Varken Manne Siegbahns cyklotron från 1942 eller The Swedbergs cyklotron och annan apparatur i Uppsala kunde användas för forskning på tunga ämnens radioaktivitet under kriget. Vi kan ända konstatera att en del viktiga informationsvägar med Tyskland och kärnforskningen hölls öppna:
Lise Meitner kunde brevväxla med Otto Hahn i Berlin om viktig grundforskning men också i mer personliga frågor. Hon kunde också träffa honom personligen i Köpenhamn hos Niels Bohr och både Hahn, Max von Laue och Max Planck när de var inbjudna till Sverige 1943 av Vetenskapsakademin för att hålla föredrag. Om nu Manne Siegbahn hade en reserverad hållning till Meitner fanns det andra som gav henne stöd, som Gudmund Borelius, professor i fysik vid KTH och Oskar Klein, professor i teoretisk fysik vid Stockholms högskola.
Hans von Euler, tongivande i vetenskapsakademin och Manne Siegbahn som atombombsoptimist
Inom Vetenskapsakademin, särskilt bland svenska fysiker och kemister, rådde tyskvänlighet såsom fallet var med kemiprofessorn Hans von Euler. Det underlättade besök och kontakter med Tyskland och Lise Meitner kunde utnyttja möjligheten att sända brev med diplomatisk post via von Euler. 1943 fick Meitner en förfrågan att delta tillsammans med engelska forskare i Manhattanprojektet i Los Alamos, men hon kunde inte tänka sig att delta i utvecklandet av en atombomb. Enligt Hedvig Hedqvist bidrog hon däremot med information om forskningen i Tyskland som hon vidarebefordrade till kontakter på Storbritanniens legation. Men hon hade ingen direkt kontakt med den viktigaste atombombsforskaren i Tyskland, Werner Heisenberg. Han försökte 1941 vid ett oanmält besök i Köpenhamn tillsammans med Weizsäcker binda upp Niels Bohr för att bidra med sina kunskaper för en tysk atombomb.
Så viktig vetenskaplig atomforskning kan ha passerat via Sverige, men någon avancerad svensk atomvapenforskning fanns inte förrän efter 1945, då Hiroshima och Nagasiki gav en signal till svenska militära instanser att sätta igång en sådan.
I augusti 1945 förändrades grunderna för Manne Siegbahns institutets finansiering drastiskt genom de två atombombsexplosionerna över Japan. Han själv tycks ha varit mycket optimistisk om sina och det svenska forskarsamhällets möjligheter att utveckla en atombomb. Till en besökande journalist uttalade han i november 1945 att han kunde ”göra en atombomb på några få månader”, dock under förutsättning att de nödvändiga resurserna gjordes tillgängliga.
Militärattachén i Berlin
Sveriges militärattaché i Tyskland, Curt Juhlin-Dannfelt, kom till Berlin redan i juni 1933 och stannade under hela nazisttiden fram till andra världskrigets slut 1945. Staffan Thorsell skrev en biografi med tonvikten på Juhlin-Dannfelts tid i Berlin ( I hans majestäts tjänst 2009). När Arvid Richert blev ambassadör 1937 satsade man på ett bra och vänskapligt förhållande till den tyska stormakten. Den svenska militära underrättelsetjänsten samarbetade med motsvarande tyska Abwehr.
Militärattachéerna fick följa med på en stor manöver i norra Tyskland där över 120 000 soldater deltog. Detta fortsatte under kriget när den tyska armén erövrade Europa och attachéerna åkte med i bil eller specialtåg till Bryssel, Paris och till och med till Krim. Curt Juhlin-Dannfelt hade stor rörelsefrihet och besökte på egen hand godsägaren och attachén vid överkommandot i Berlin, Silvius Albedyll på hans slott Boldewitz på ön Rügen i juni 1943. Ett SS-kommando undrade vad han gjorde här. Det var förbjuden mark för utlänningar och sommargäster. Ön Usedom med Peenemünde låg på några mils avstånd, men det står ingenting i Juhlin-Dannfelts rapporter om hemliga raketer.
Han var bevakad och hans brev till Stockholm öppnades och lästes av tyska agenter. Det fanns en förrädare bland hans kollegor på försvarsstaben i Stockholm och ambassadören Richerts sekreterare avslöjades som meddelare till den tyska säkerhetstjänsten. En portfölj var försvunnen med bland annat dokument om tillverkning av hemliga vapen. Det finns inga bevarade dokument som kan berätta om hur mycket militärattachén visste om raketer, och inte heller om hans kontakter stödde kupp-planerna 20 juli 1944. Silvius Albedyll avrättades av ryssarna 1946 när han försökt återvända till sitt gods.
Information som passerade via Sverige
En viktiga källa för att veta mer om den tyska vetenskapliga utvecklingen var Die Naturwissenschaften, vars redaktör var Paul Rosbaud på Springerförlaget. Paul Rosbaud var antinazist och hade ett brett kontaktnät. Han spelade ett högt dubbelspel under hela kriget och hade kontakt med Meitner som översatte brev till engelska för att de skulle kunna sändas vidare till hans familj i London och till Max von Laues son i USA.
Och här kommer vi tillbaka till frågan om vilken information som fördes ut från Tyskland om raketprojektet. Redan 1939 kunde Rosbaud berätta att Wernher von Braun hade bjudit in landets bästa hjärnor att komma till Peenemünde på ön Usedom utanför Greifswald. I slutet av september 39 diskuterades under tre dagar utveckling av raketer och bomber. Vänner till Rosbaud berättade aningslöst om vad som förevarit. Som en sorglös semesterflanör kunde Rosbaud promenera i området. Det är möjligt att att hans kartläggning av Peenemünde kunde bidra till de allierades ”precisionsbombning” men här är det ju flera som gör anspråk på den insatsen. Men oavsett om Rosbaud kartlade och vidarebefordrade en plan över området hade det knappast någon betydelse för RAF-armadans oprecisa nattbombningar som försvårades av rökutveckling.
Paul Rosbaud var länge en okänd motståndsman inne i Tyskland
Norska motståndsmän
Den norske studenten Sverre Berg som studerade i Dresden är en spion som kartlade Peenemünde V1- och V2-platsen från marken. Alla hans gärningar under andra världskriget var hemligstämplade under lång tid. Han skickade 40-50 rapporter till de allierade via det neutrala Sverige.
Det fanns även norska motståndsmän med goda tekniska kunskaper. Till dem hörde Njål Hole som arbetade på Manne Siegbahns institut där han lärde känna Lise Meitner. De pratade med varandra om krigsutvecklingen men hade ingen direkt beröring med varandra i motståndsarbetet. Njål Hole skrev bland annat en rapport om Otto Hahns föredrag i oktober om uranfissionen. Britterna hade under tiden kommit underfund med att Tyskland aldrig skulle komma längre än till experimentstadiet med atombomben, vilket inte stod klart för de norrmän som genomförde aktionerna mot tungvattnet i Rjukan.
I och med att några tyska kärnvapenstridsspetsar aldrig tillverkades och Wernher von Braun aldrig lyckades med en precisionsstyrd V2-raket via radio eller på något annat sätt blev det aldrig något riktigt hot mot slutet av andra världskriget. Kryssningsrobotar, GPS och kärnladdningar hör till en annan tidsålder.
Och svenskt skryt
Den svenska forskningen och den svenska försvarsindustrin var starkt beroende av Tyskland under andra världskriget, både för att följa den tekniska utvecklingen och för att importera det som den växande inhemska industrin ännu inte klarade av. Avsteg från neutraliteten var nödvändigt eftersom Sverige var i det närmaste avskuret från handel med de allierade västländerna. Men hur långt gick samarbetet med Tyskland och vilka visste om hemlig forskning och fick besöka institutioner och hemliga anläggningar ?
Henry Kjellson framhölls som avslöjare av V2
Från dagstidningsarkiv och med hjälp av frågor till AI kan man få fram några namnförslag: Helge Thyrén, The Swedbergs närmaste medarbetare besökte Otto Hahn på hans laboratorium 1943 (Kaiser Wilhelm Institut). Även raketerna från Peenemünde skulle ha ingått i den svenska kunskapsbanken genom flygdirektören Henry Kjellson:
Frågor till AI-assistent innebär att man får upp helt motsägande uppgifter och till slut hamnar man i en eko-kammare där frågeställarens egna uppgifter ingår i AI-assistentens svar. Det är möjligt att AI har barnsjukdomar, men förmodligen är problemen värre enligt den gamla devisen om databehandling: Skräp in – Skräp ut.
Källor och vidare läsning:
Staffan Thorsell I hans majestäts tjänst 2009
Wilhelm Agrell Catalina-affären 2021
Hedvig Hedqvist Kärlek och kärnfysik 2012
Hahn / Strassman Naturwissenschaften 1939
Arnold Kramish The Griffin 1986
(se vidare ”Vad visste man i Sverige om V2”)
Stockholm augusti 2025 – undersökningen fortsätter / PW
Globala Eremitaget 