Den 31 oktober 1945 arresterades Nils Verner Larsson när han återkom via Norge till Stockholm. Det var inte ”Raketlasses” två år i Nazitysklands rustningsindustri som intresserade åklagaren, det var en historia från 1943 om spioneri, grov förskingring och tjänstefel som han smitit från.
Det som hände i Tyskland föll utanför den svenska juridikens ramar. Förundersökningen i övrigt var minutiös, hans arbete i Berlin berördes flyktigt och hans anställning inom raketindustrin för produktion av V1 och V2 inte mer än omnämndes. Han fick några års straffarbete och böter och det dröjde till 50-talet innan han återigen lät höra talas om sig som internationell spion i Sovjet och DDR. När han återvände förhördes han i Västtyskland och USA om sina vidlyftiga påståenden om atomdrivna raketer med mera.
Detta är första delen av Raketlasses historia:
Detta är andra delen om Raketlasses spionkarriär efter frigivningen från det svenska fängelset :
Raketlasse – dubbelspionen i kalla kriget
I slutet av 40-talet släpptes Nils Verner Larsson ut från straffarbete och började ta upp sin affärsverksamhet igen. Redan under kriget hade han diskuterat projekt med Nils Erik Gustavsson, som till exempel kylanläggningar som skulle hjälpa att täta dammar som läckte i Tyskland efter de allierades bombningar. Gustafsson sysslade med ett projekt om kylanläggningar på Frescati.
När Larsson blev villkorligt friskriven fick han ett jobb som djupfrysningsexpert hos Konsum men åkte fast för brott igen. I mars 1950 dömdes han för häleri, grov trolöshet, grov förskingring, urkundsförfalskning och bedrägligt beteende till ett kortare straff.
Kriminalpolisen befarade att Larssson, om möjligheter yppas på nytt ägnar sig åt det som han kanske tycker lukrativa spionagearbetet. Flera mer eller mindre ljusskygga företagsidéer där Larsson varit inblandad når kriminalpolisens uppmärksamhet. Vapenaffärer, hamnprojekt, styrkristaller är några av de verksamheter som intresserar honom. Under 1940-talet och in på 50-talet var precisionstillverkades styrkristallerna och formades för att vibrera vid en specifik frekvens, viktig för radioutrustning inom flygvapnet, men även inom exempelvis sjöfart.
Han ska också ha varit mellanhand i vapenaffärer för firma Henry Wallenberg mellan Skodaverken och Franco-Spanien.
Den 24 februari 1955 får försvarsstaben ta del av en (väst)tysk undersökning om att Larsson skulle vara en betydande agent för östtyska underrättelsetjänsten. 1956 får de napp igen om att Larsson skulle befinna sig i Berlin – lite i gräddan bland underrättelsefolket. Sten Selander, som arbetade för Svenska Dagbladet var tillsammans med Larsson på en stor internationell konferens i Östberlin.
Vi träffade, jag och Larsson,vice österrikiske utrikesministern Bruno Kreisky som var här under kriget som flykting.Han och Larsson kände varandra mycket väl. – Håller ni fortfarande på med ert gamla jobb, sa Kreisky, och då skrattade Larsson å sa, ja det gör jag ju. Han hade suttit inne i Sverige för engelsmännens räkning. Vilken sida i Berlin han verkade för tror jag knappt han själv visste, för det är ju spionage och kontraspionage. Han hade med sig sitt pass där han hade med sig en massa ryskt tillstånd att resa hur han ville genom Östtyskland och Tjeckoslovakien, det får inte vem som helst.
Under kvällen hade Larsson hyrt ett hus i Grünewald (diplomatkvarteren) där han hade tillställningar på kvällarna som nog kostat förmögenheter, rysk kaviar och champagne så mycket man ville och flotta flickor från kabaréerna.
Presskonferens i Hamburg
Den 4:e mars publicerar Dagens Nyheter en lång artikel om ”raketmannen” Nils Verner Larsson. Det är efter att han framträtt på en presskonferens i Hamburg tillsammans med tidningen Stern. Larsson berättar hur han levt de sista fem åren som dubbelagent.
Den 2 november 1953 träffade en av DN:s medarbetare honom på snälltåget mot Malmö. Han var då på väg till Östtyskland och Polen. Jag blev i min verksamhet underställd Waldemar Wolff, en tysk vetenskapsman som under kriget var anställd hos Krupp och sedan blev chef för Sovjets tredje raketgrupp. Själv bodde jag i Östberlin men gjorde många resor långt in i Sovjet. Han tillhörde en avdelning som byggde raketmotorer. Han berättar en om en kombinationsraket, med atomreaktor och konventionell drivkraft.
När kontraktet var slut reste han till Västtyskland och höll i ett seminarium med specialister inom raketforskning. Larsson tror på stor publicitet kring hans avslöjanden och han ska skriva en bok. Han påstår nu att han under kriget för främmande makt sökte utforska raketbaser runt Östersjön. Ju mer fantasifull Larssons berättelse blir desto mer sjunker intresset för avslöjandena och han betecknas som en Münchausen. Han tas om hand av den amerikanska säkerhetstjänsten för förhör men framstår inte som någon storspion. Ett korn av sanning finns det dock i hans berättelser om att Sovjet var intresserade av och bedrev viss forskning om kärnkraftsdrivna raketer. Det gjorde man också i USA, men på 50-talet bestod det mest av fantasifulla skapelser på ritbordet.
Wernher von Braun var visionären i fråga om interplanetära rymdfärder och hur raketerna skulle vara konstruerade i framtiden. På frågan om atomdrift hade han svaret att de kommer så småningom. Det skulle öka raketernas kapacitet högst avsevärt.
Redan lufttorpedutredarna i Sverige 1944-48 är inne på frågan om atomenergi för framdriften av raketer. Med ett energirikare drivmedel kan man öka utskjutningshastigheten jämfört med en V2-raket. Men när man räknat på det kommer man fram till att de höga hastigheter det handlar om inte är av intresse för två punkter på jordytan.
Även 2026 är raketer drivna av kärnkraft en avlägsen teknisk lösning. Man skulle kunna förkorta restiden till planeten Mars högst avsevärt och på så vis förkorta vistelsen i det farliga strålningsbältet mellan Jorden och Mars, men hur ska man kunna vara säkra på att undvika dödlig radioaktiv strålning från det egna färdmedlet ?
Wernher von Braun känner igen Larsson från V2-programmet
Efter presskonferensen med Stern i Hamburg och förhören med amerikanska säkerhetsagenter
är Larsson försvunnen under några månader är han på väg till Sverige. Han ska bland annat delta i en internationell astronautisk kongress Stockholm arrangerad av det internationella interplanetariska sällskapets svenska avdelning. Där ska prominenta gäster från hela världen delta, däribland Wernher von Braun, Nazitysklands ledande raketkonstruktör rekryterad till det amerikanska programmet för kärnvapenbärande missiler och nu ledare för det civila rymdprogrammet.
Jag minns att Larsson var knuten till den tyska raketforskningen under andra världskriget, säger von Braun till Svenska Dagbladet. Den svenska kriminalpolisen är inte speciellt förtjusta i att Larsson återvänder till Sverige, men han har tydligen fått passhandlingar. På den internationella kongressen om rymdforskning är han hur som helt inte välkommen utan motas bort med stängda dörrar.
Globala Eremitaget 