Raketsällskapen i Tyskland under 1920-talet skyddades av att det var hobbyentusiaster som var engagerade. Raketer ingick inte i Versailles-fredens villkor att Tyskland inte fick någon avancerad vapenutveckling. På så sätt var nördigheten i spekulationerna om rymdfärder och om andra världar en täckmantel för andra intressen. För den tyska armén var redan under Weimar-republikens sista år engagerade och värvade Wernher von Braun och andra entusiaster till militär raketutveckling för armén. Sedan tillkom även intresset från Luftwaffe. Men det var första de sista åren under andra världskriget som V1 och V2 masstillverkades för att terrorbomba London, Antwerpen och andra städer som de allierade hade intagit i juni 1944.
Hermann Oberth var pionjär för rymdfärdsbeskrivningar och raketuppskjutningar. När han tillfrågades trodde han att de flygande tefaten kom från andra solsystem snarare än från närliggande planeter. Wernher von Braun var en sammansatt begåvning som skrev fantasifull science fiction men med insiktsfulla tekniska detaljer. Bland annat en bok om en rymdresas till mars 1980 efter att det varit kärnvapenkrig på jorden. Där träffade resenärerna bland annat marsianernas ledare Elon…
Lika fantasifulla var svenska ingenjörer och teknikintresserade med singulära begåvningar. Flygingenjören Henry Kjellson ägnade 50-talet åt att skriva teknikhistoria, pyramidernas historia där man kunde tillverka flygplan i det gamla Egypten, Atlantis förlorade kultur med mera. I pressen besvarade han gärna frågor om flygande tefat vilka han tog på förhållandevis allvar.
Science Fiction lockade många läsare på 50-talet.
Häpna !
SF fick ett uppsving kring 1954 när tidskriften Häpna ! startades och SF lanserades som en seriös litteraturform om framtida samhällen. I programförklaringen kräver man stil, mening och att man inte får våldföra sig på vetenskapliga fakta. Noveller från den anglosaxiska litteraturen översattes och dominerade tidskriftens innehåll, men även ett tjugotal svenska författare förekom – däribland en novell av Jacob Palme, SF-fantast som senare skulle bli professor i datavetenskap.
Samma år 1954, började Svenska interplanetariska sällskapet ge ut en tidskrift. Det var inte samma typ av förening eller inriktning för litterärt intresserade som de som läste Häpna ! och gjorde egna fanzines. I den lilla föreningen med cirka 150 medlemmar samlades i stället professionella militärer, företagare, ingenjörer med flera som hade rymden som hobby-intresse. Ordförande och eldsjäl de första åtta åren var Åke Hjertstrand, laborator på Försvarets forskningsanstalt, FOA. De första åren blev inte han eller föreningen tagna på allvar när de hade offentliga möten, det där med rymdfärder skulle aldrig bli någonting på allvar.
Började i Stuttgart
Men den tidiga etableringen av föreningen, eller lobbygruppen om man vill kalla det så, skulle bära frukt. Det svenska SIS knöts till det internationella nätverket i IAF (International Astronautical Federation) vars årliga möten växte i betydelse. Det första initiativet till en internationell samordning av rymdföreningarna togs av Heinz-Hermann Koelle och en lokal klubb ”Gesellschaft für Weltraumsforschung” i Stuttgart redan 1948.
Heinz-Hermann Koelle var pilot i Luftwaffe under kriget. Under sin tid i ett krigsfångeläger vände Koelle ryggen till militära frågor och övergick till civil rymdfart. Men inte mer än att han var med och fick tillstånd att återuppliva den tidigare föreningen. Han fick kontakt med Wernher von Braun och många andra som arbetet i Peenemünde. Då han tog sin diplomingenjörsexamen 1954 bjöds han in till von Brauns team som då fortfarande arbetade för de militära projekten i Huntsville, Alabama.
Heinz-Hermann Koelle tog på sig uppgiften att återuppliva raketföreningen i Västtyskland 1948 och blev sedan en nära kollega till Wernher von Braun.
Åke Hjertstrand fick ta ledigt från styrelsearbetet i SIS för att organisera IAF:s möte i Stockholm 1960, mitt i uppsvinget för satelliter och rymdfärder, där kapplöpningen mellan framför allt Sovjetunionen och USA bildade fonden. Trots att föreningen fanns för att befrämja civila rymdprojekt tog det lång tid innan några sådana blev verklighet inom forskning och satellitkommunikation. Många nya länder hade representanter i IAF:s möten och till Stockholm kom det 12 medlemmar från Sovjetunionen, vilket kunde vara ett säkerhetsproblem.
IAF:s lokala föreningar i Storbritannien och USA råkade illa ut när de publicerade för mycket detaljerade tekniska data kring raketkonstruktionerna.
Även om man lite högtravande 1955 hävdade SSI att man i astronautiken ville verka under en ljusare världsbild, ”och inte i en värld där vetenskapen pressats i våldets och förstörelsens tjänst” gick det knappast att dölja den militära sidan av saken. Redan 1954 hänvisar man till ett projekt för höghöjdsraketer för att få en satellit att snurra flera varv runt jorden. ”Här skönjer man en tydlig utvecklingslinje från det sedan flera år förverkligade försöksprojektet med två steg, en V2-raket med WAC-Corporal (tidig amerikansk missil) som bär upp en minisatellit.”
SAAB planerar och utvecklar 1957-59 robot 330 som ska bli en kärnvapenbärare – oklart hur den skulle kunna användas strategiskt mot sovjetiska truppsammandragningar i Baltikum. Första steget i raketen är inspirerad av en V2.
Höghöjdsraket
När SAAB:s första robotprojekt inte faller i god jord och avvecklas föreslår SIS en civil användning Förslag om tillverkning av svensk höghöjdsraket har utarbetats av en arbetsgrupp vid det svenska interplanetariska sällskapet. Initiativtagare till den utredning som påbörjades 1958 är laborator Åke Hjertstrand. Den tänkta tvåstegsraketen gick under namnet ”Aurora” men idén verkar inte ha varit långlivad. Raketmotorn man skulle använda fanns redan framtagen.
Det var svårt att få fram pengar till forskningsprojekt med raketer innan Storbritannien dyker upp som initiativtagare till Esrange i Kiruna, som blir ett europeiskt projekt tills det tas över av Sverige 1972. Satelliter börjar få flera kommersiellt gångbara användningsområden. Det lockar i början av 60-talet en Göteborgsavdelning till SIS där förre Volvochefen Assar Gabrielsson och andra industrimän blir entusiastiska deltagare i sällskapet.
Men i SIS medlemslista hittar man också forskare som var mer inriktade på civil forskning som Bert Bohlin, meteorologi och klimatforskare och Sven Grahn, som skrivit ner en del av SIS historia.
Enkla seriefigurer med rymdmotiv blev vanliga på 50-talet
Globala Eremitaget 