● Svenska historier om raketer och Peenemünde

Under andra världskriget var Sverige inte indraget direkt i krigföringen. Inte desto mindre fanns det mycket spioneri och hemliga samarbeten som väl gett upphov till många historier, tillrättalagda eller trovärdiga. Några sådana handlade om de tyska ”vedergällningsvapnen” V1 och V2 varav den senare var inledningen till rymdåldern.

Ett tips under hundpromenaden…

Det var göteborgaren Birger Linneroth som först meddelade de allierade om raketstationen i Peenemünde som tyskarna höll på att bygga mot slutet av andra världskriget. I alla fall om man får tro hustrun till den amerikanske generalkonsuln William Corcoran. Historien var känd 1947 just efter det att Linneroth hade avlidit.

Linneroth hade under sin tjänst som vaktman på Eriksbergs varv hört att svenska företag hade haft många laster av cement och sand till Peenemünde på ön Usedom i Östersjön. Dessa upplysningar fördes vidare till britternas krigsmakt, som efter intensiv spaningsverksamhet beslöt om den första bombraiden utförd av det brittiska bombflyget 17-18 augusti 1943.

Birger Linneroths informationer om cementlaster fördes vidare till den amerikanske konsuln i Göteborg, William Corcoran och hans fru Dulcie som var de som kunde kvittera ut medaljer för en viktig krigsinsats.

Fru Linneroth fick ta emot obehagliga telefonsamtal från nazister som skymfade den döde och familjen på det grövsta och hon var nu tacksam för konsulinnan Corcorans artikelserie i engelsk press.

Birger Linneroth hade tjänstgjort mycket på engelska båtar och blev sedan vicevärd för fastighterna på Engelbrektsgatan 34A och Lorensbergsgatan 18 och tjänstgjorde som nattvakt på Eriksbergsvarvet. Som representant för KAK visste han allt om ilastning och urlastning av bilar. Corcoran hyrde ett garage i samma fastighet och det var på så sätt William Corcoran kom i samspråk med Linneroth. En kväll när fru Dulcie Corcoran var ute och gick med sin terrier Jackie, följd av två Gestapomän som i sin tur skuggades av två svenska civilklädda poliser, berättade herr Linneroth för henne om de svenska skeppningarna av sand och cement till Peenemünde och bad henne berätta för sin man som i sin tur vidarebefordrade uppgifterna till den engelske generalkonsuln. Några månader senare kom den brittiska bombraiden mot Peenemünde, så vi får väl placera in fru Corcorans promenad med terriern Jackie till någonstans under våren 1943.

Den första lyckade provuppskjutningen med raketen V-2 ska ha skett den 4:e oktober 1942. I en artikel i DN:s söndagsbilaga från 1965 skriver författaren Per Sjögren att England fick uppgifter från många håll om att något pågick i Peenemünde, men att de viktigaste kom från egna spaningsplan och underrättelsetjänst. Som ett brittiskt spaningsplan som kretsade över Peenemünde dagen efter en misslyckad uppskjutning i maj 1942. Eller en bandinspelning med två tillfångatagna tyska generaler i Nordafrika som pratade bredvid mun. Andra källor listar också bara brittiska spaningsinsatser som avgörande. Men så enkelt fungerar det oftast inte. Olika länders underrättelsetjänster köper och säljer rapporter av varandra, och ofta låter man läcka falska rapporter för att vilseleda fienden och skydda sina verkliga källor.

Ett tyskt spaningsplan landade i Sverige…

Det svenska flygplanet hade hittat en spaningskamera i ett tyskt spaningsplan. Det var tidigt under kriget och det svenska flyget hade utfört spaningsärenden under finska vinterkriget 1939-40 från den flygbas kallad F19 som man byggde upp nära finska Rovaniemi. Nu ville flygvapnet ha en teknisk förbättrad kamera och letade tillverkare i Sverige. Detta visade sig stämma överens med Victor Hasselblads dröm om en liten kvalitetskamera, en kamera som han kunde ha med sig ut i fält för att fotografera fåglar med. Svenska Flygvapnet kontaktade honom 1940 och undrade om han kunde tillverka en likadan spaningskamera som de hade hittat i det nedskjutna tyska spaningsplanet. Victor lär ha svarat: ”Nej, det kan jag inte, men jag kan göra en som är bättre.” Han fick uppdraget och ett år senare var kameran färdig. Den 29 april kunde Hasselblad bekräfta beställningen av två stycken provkameror. Några exemplar av den militära Hasselbladaren finns kvar, och kan dyka upp som här på en auktion på Bukowskis.

Den militära spaningskamera som Victor Hasselblad och hans företag Ross aktiebolag byggde var en av världens främsta. Tekniskt skickliga medarbetare med spetskunskaper för militära produkter söktes på den öppna arbetsmarknaden.

Den tyska flygkameran var tillverkad av Fritz Volk i Berlin. Denna kamera och Hasselblads vidareutvecklingar beskrivs närmare på olika fotoentusiasters hemsidor om Hasselblads historia. Victor Hasselblad startade en verkstad i ett skjul intill en bilverkstad i centrala Göteborg. På bilverkstaden hittade firman sina första mekaniker som ställde upp på kvällstid, och i närheten låg ett skrotlager med mängder av användbart material som annars var ransonerade under kriget.

I nya lokaler började serietillverkning av flyghandkameran Ross HK7, en handhållen kamera med negativformatet 7x9cm. Objektiven var samtliga tillverkade i Tyskland av märkena Zeiss Biotessar Meyer Tele-Megor och Schneider Tele-Xenar. HK 7:an tillverkades i 240 st exemplar, 1941-43.

I slutet av 1941 fick Victor Hasselblad en ny order av flygvapnet, en kamera med större negativformat för fast montering i spaningsplan vilket blev den stora modellen skA4.Kameran var motordriven med negativformat 12×12 cm och 200 exponeringar per kassett. 48 st kameror av denna modell levererades, 1942. Nästa steg var en kamera monterad i en upphängningsanordning, som medgav såväl lodbilds- som snedbildsfotografering. Kameran var motordriven, utbytbart backstycke med negativformatet 18×24 cm, och 200 exponeringar per kassett tillverkad i 24 exemplar 1943.

Victor Hasselblad fick order på flera flygkameror men tackade nej. ”Nej, jag tycker det är oklokt” löd hans artiga besked. ”Vi gör inte flera kameror. Ni kommer att få för många. Kriget är snart slut, och sedan kommer ni att kunna köpa modernare kameror än mina av i dag”.

Frågan inställer sig här hur Hasselblad kunde komma över världsledande militär optik från Tyskland och använda det för spionage mot den mest hemliga vapenutvecklingen under kriget? Varuutbytet mellan länderna skedde med centrala statliga handelsavtal, och Sverige hade råvaror och verkstadsprodukter som var attraktiva för den tyska krigsmakten. Det var inte förrän 1997 som Judiska världskongressen påpekade att svenska komponenter fanns i den tyska V2-an. Sannolikt var det sofistikerade kullager tillverkade av SKF i Göteborg eller kanske av ett dotterföretag i Schweinfurt.

De italienska flygplanen användes till spaning…

Flygplansutvecklingen skedde snabbt och Sverige hade inte hunnit bygga upp en modern flygindustri innan krigsutbrottet. Man var hänvisade till att välja det sämsta alternativet, det italienska Caproni som hade plan över från en inställd leverans till Frankrike. Det var det planet som blev plattform för spaningsflyget

Sverige hade inget välutvecklat flygvapen när andra världskriget bröt ut och man sökte desperat efter efter flygplansmodeller att importera eller eller delvis tillverka på licens. Det blev det Italientillverkade planet Caproni, som 1940 till 1945 användes i liten utsträckning som bombplan och i en spaningsversion utplacerad främst på F11 i Nyköping. I verksamheten ingick till stor del kontroll av den tyska krigsmarina och civila sjöfarten, och tidvis flög man nära de baltiska och tyska kusterna.

Under leveransflygningen till Sverige 1940 drabbades flygplanen av problem. För att lösa dem följde italienska tekniker med från Capronifabriken till Tyskland för att finjustera och reparera flygplanen. Fortsatta problem gjorde att det blev flygförbud och en grundlig genomgång på F11 och flygplansverkstäderna. Man lyckades få haveristatistiken att sjunka.

Planet dög inte för dykbombning och mådde inte bra i Sveriges kalla och fuktiga klimat. Dessa faktorer tillsammans med bristen på ordentligt flygbränsle och slarv gjorde att flera flygplan havererade på kort tid från sommaren 1941.

Efter ett antal mindre modifieringar 1941 och ytterligare haverier 1942 bytte man vingbalkar på alla flygplanen. Den ”flygande likkistan” skickades till F 11 för att användas som spaningsplan och fick därefter bättre rykte. Mycket mer om den svenska flygplansutvecklingen finns att läsa på nätet.

I flygstatistiken framgår att F11 får de första tre S16 Caproni spaningsplanen 1941 och att det är fulltaligt med 76 plan i april 1943. Tre av planen blev nedskjutna av tyskt jaktflyg i maj 1944, dock inget av dem i närheten av tyska kusten vid Peenemünde.

I ”Bakom hemligstämplingen” av Lennart Frick och Lars Rosander nämns att svenska S16 Caproni vid flera tillfällen fotograferade raketbasen i Peenemünde, exempelvis i oktober 1943 och maj 1944. Men det förefaller möjligt om inte rentav troligt att man fotograferade området redan tidigare under 1942 eller -43 innan den brittiska krigsledningen hade låtit utforska anläggningen och tagit beslut att skicka bombarmadan i augusti -43.

Försvarets Radioanstalt FRA bildades 1:a juni 1942 med förutsättningen att verksamheten nu kom att inriktas mot tysk trafik både kabel och radio. Det verkar delvis vara kopplat till insikten att Tyskland skulle komma att förlora kriget, menar Michael Fredholm i boken ”Hemligstämplat” .

Besättningen på S16 Caproni bestod av fyra personer Spaningsutrustningen i flygplan S 16 utgjordes av kameror:Spaningskamera 4 (Ska 4) och Handkamera 6 (HK 6) i övrigt gällde besättningens ögonspaning. Besättningen utgjordes normalt av förare, spanare, flygskytt/mekaniker och flygsignalist. Radiospaningen var av stor betydelse för att utbyta information med andra underrättelseorganisationer, det bör ha gällt för fotospaning också.

Constance Babington Smith undersöker flygfoton…

Under andra världskriget hade England sin central för analys av fotoövervakningen från luften i Medenham, som ligger nordväst om London. Där arbetade under kriget Constance Babington-Smith med fotoanalys innan man valde ut viktiga mål som skulle bombas på grundval av den information man kunde få ut. Hon menar att den fotoanalysen som dittills varit hemlig var av central betydelse.

En noggrann kartbild och en ordentlig plan var nödvändig innan man skickade iväg en bombarmada på nattlig flygning över Tyskland. Analysen av fotografier tagna från luften gjordes i tre steg berättar Babington-Smith i en längre artikel från 1957 i tidningen Life, där hon själv nu arbetade som journalist. När de första stegen passerats fick hon bedöma långsiktiga strategiska mål. Det hela började 15:e maj 1942 när en pilot på väg mot Swinemünde (numera Swinoujscie) tog en fotoserie på ett flygfält och omkringliggande installationer på ön Usedom. Man noterade cirkulära invallningar, men fotona blev liggande i 8 månader. Mot slutet av året gjordes lyckade uppskjutningar av både V1 och V2. I februari 1943 meddelade krigsledningen oro för att fienden planerade beskjutning från franska kusten mot England med långskjutande projektiler, och man undrade vad det fanns för bilder över Peenemünde. Så man kan säga att efterforskningar på allvar började i april 1943.

Det fanns 7 fotoserier och ytterligare fyra tillfällen i juni -43 då Peenemünde fotograferades igen. Nu kunde man se att det fanns två olika vapentyper, dels den långskjutande raketen som kom att kallas V2 och dels den lilla förarlösa maskinen som kom att kallas för V1.

Bombarmadan mot Peenemünde och V2-ans utskjutningsplats kom vid en lämplig tidpunkt den 17:e augusti när cementen inte hunnit torka och allt blev en enda bråte. Programmet för V2 försenades med flera månader. Samma natt utförde det amerikanska strategiska bombningar bland annat av kullagerfabriker i Schweinfurt, även mot SKF:s dotterföretag. Men det var med stora förluster av bombplan och hade liten effekt på Tysklands försörjning med kullager. Under hösten 1943 lyckades man komma underfund med vad V1 var för vapen och startbanor i cement upptäcktes i stort antal vid den franska kusten. Det utgjorde ett mer omedelbart hot än V2-raketen.

Analyserna av det tyska vapenprogrammet fortsatte med hjälp av kraftigt utbyggt spaningsflyg som tillsammans med de gamla bilderna gav ett bra underlag för att bomba ut avskjutningsramper och försörjningsleder och nedbringa de mänskliga förlusterna till c:a 6.000 i framför allt London och Antwerpen.

Fotospaningen spelade en avgörande roll för att välja ut Peenemünde som strategiskt bombmål menade Babington-Smith, som var ansvarig för tredje steget i utvärderingen av fotomaterialet.

Men om fotospaningens betydelse till stora delar var avhemligad fortsatte signalspaningen, radioavlyssning och avkodning att vara en dold faktor av stor betydelse. I vad mån fick hjälp från neutrala Sveriges underrättelsetjänst eller andra källor framgår inte, men namngivna engelska piloter täcker långtifrån hela verksamheten. En rimlig hypotes är att den svenska flygspaningens bilder från Peenemünde ingick i det material som man hade att bedöma i Medenham, och att det kan vara en del av det tidiga bildmaterialet från 1942. Samt att bilderna med Hasselbladkameran var av högsta kvalitet. Samt att det ingick i ett utbyte mellan underrättelseorganisationer, något som skulle bli så vanligt under kalla kriget mellan Storbritannien, USA och Sverige.

Världens första raketmissil skrämde korna i Bäckebo

På eftermiddagen den 13 juni 1944 sprängdes en V2 på hög höjd i Bäckebo, 40 km nordväst om Kalmar, eller närmare bestämt över lantbrukare Hellegrens gård i Knivingaryd. Det var några månader kvar innan V2 den första gången skulle användas mot London 8 oktober, mot Antwerpen och sista gången i mars 1945 mot London innan Nazityskland föll samman. De segrande västmakterna och Sovjetunionen skulle dela lika på vetenskapsmän och ingenjörer för att starta upp sina raketprogram under kalla kriget, och för att förverkliga civila satellit och rymdprogram.

Till en början var händelsen inte särskilt hemlig och det tog flera dagar innan den svenska militären hade kommit på plats och spärrat av området kring nedslagsplatsen. Ortspressen och rikstidningar som Dagens Nyheter var på plats innan metallföremålen från raketen samlades ihop på tre lastbilar, fraktades till Stockholm och sedan till England för att närmare analysera vad för vapen det var fråga om.

Dagen efter smällen i Bäckebo berättar DN:

Bäckebo socken några mil norr om Kalmar var på tisdagseftermiddagen utsatt för en mystisk händelse, som senare visade sig vara orsakad av en radiostyrd raketbomb av tyskt fabrikat. Enligt vad som meddelades hördes kl. 15.15 tre skarpa knallar som var så skarpa att dörrar och fönster öppnades på vid gavel av luftdraget. På sina håll splittrades också fönsterrutorna. Hemvärnet på platsen alarmerades och igångsatte efterforskningar i de här milsvida skogarna… …några människor eller djur har så vitt man ännu vet inte skadats, vilket måste anses som ett rent under, då splittret formligen yrde över markerna, där mycket djur gick på bete.

De följande dagarna följer DN upp den omskakande händelsen i Bäckebo:

Redan efter två dagar spärrar har militären spärrat av området. Expertis ska komma ner från Stockholm och i avvaktan på deras utlåtande ska de kringspridda föremålen inte röras. Men det verkar vara en lite senkommen åtgärd: En hel del av det splitter som regnade över trakten tillvaratogs av ortsbefolkningen som suvenirer innan militären hunnit avspärra området.

Det var inte småsaker man på detta sätt hade plockat till sig. Bl.a. hittade man på en vind gömd i sågspån en större generator, och vidare hade man på andra ställen i socknen påträffat delar av radioapparatur, instrument m.m. Man hade tydligen emellertid tagit hem sakerna i god tro och när det blev känt att föremålen behövdes för expertundersökningen återlämnades desamma utan att polisen behövde ha större besvär.

Raketdelarna flögs över till England där man kunde rekonstruera V2-raketen i detalj. Men kanske ligger det någonting i den skrytsamma rubrik som DN hade året därpå när det hunnit bli fred i Europa: SVERIGE AVSLÖJADE V-BOMB Sekretessen kring den mängd överflygningar av svenskt territorium som ägde rum i samband med tyskarnas utprovning av sina hemliga vapen har nu börjat skingras. Den svenska militärledningen torde vara den första i världen som kunde konstatera att tyskarna börjat experimentera med sina fruktansvärda ”vedergällningsvapen” i form av V-bomber.

I den rapport som kungliga flygförvaltningens materialavdelning överlämnade till försvarets forskningsnämnd 22 juli 1944 fanns det mesta med om det hemliga vapnets konstruktion inklusive ett utlåtande från professor Gustav Boestad beträffande framdrivningsanordningen hos störtad lufttorped. Hur man nu kunde veta det efter några veckors analys av förbrända vrakdelar som låg utspridda på ett område av 4 kvadratkilometer och där lokalbefolkningen tagit hand om vissa vitala delar. Men britterna fick överta vrakdelarna som souvenirer.

I mitten av juli och början av augusti utfördes tre stora bombraider över Peenemünde av USA:s strategiska bombflyg. Tillsammans med den allmänna krigsutvecklingen bidrog det till att användningen av V1 och och speciellt V2 inte blev så omfattande. Bombningar med V1 var som värst en period efter D-dagen då de allierade hade landstigit i Normandie i juni -44.

På 50-talet lanserades en teori om varför V2-raketen 13 juni -44 ramlade ner i Bäckebo i Sverige. En ovan expert hade dragit i en spak åt fel håll i den primitiva joy-sticken och sedan gick det inte att radiostyra den.

Hur samarbetade underrättelsetjänsterna… ?

Underrättelseorganisationer har en egen roll i förhållandet till staten och politiska beslut. Sam Nilsson har studerat T-kontoret mellan åren 1946 – 50 och underrättelsetjänstens västsamarbete. Till grunden för detta låg tidigare samarbete. Ett konkret exempel som nämns är två engelska installationer i Ottenby på Öland och i Malmö. Installationen i Ottenby var en direkt följd av att den tyska V2-raketen hade slagit ner i sydöstra Småland vid Bäckebo. Britterna upprättade en teknisk signalspaningsstation för att inhämta och analysera radiosignaler mellan en avfyrad V2:a och markkontrollen i Peenemünde. I Malmö handlade det om att skapa ett navigeringssystem för att förbättra noggrannheten i bombarmadornas positionsbestämmelser.

I det samarbete som byggdes ut under kalla kriget kunde den svenska underrättelsetjänsten räkna med att få gentjänster när de spanade på Sovjetunionens gränsinstallationer i Baltikum och andra delar i Östersjöområdet.

Rak linje från Wilhelm Unges lufttorpeder till Werner von Brauns raketer…

Wilhelm Theodor Unge – bortglömd raketforskare. Sigvard Strandh, chef för Tekniska muséet i Stockholm höll föredrag 1963 om Unge och hans lufttorped och andra uppfinningar. …det går en spikrak arvslinje mellan vad han sysslade med i den då obebyggda lärkstaden och vad Tysklands raketforskare arbetade med vid Peenemünde under 20- 30- och 40-talet… …Wilhelm Unges största, mest påkostade och mest omhuldade uppfinning och konstruktion var den flygande torpeden eller lufttorpeden, en stridsladdad raket, en liten missil… Kanonkungen Krupp köpte tillverkningsrätten 1908 och lovande experiment gjordes, men kanonkungen lade ner tillverkningen förmodligen av affärspolitiska skäl, trodde uppfinnaren.

Han arbetade från 1892 till dennes död tillsammans med Alfred Nobel för att förbättra räckvidden och tillförlitligheten av William Hales raketer genom att använda förbättrade fasta drivmedel och att avfyra dem med en kanon. De kunde så småningom flyga uppemot nio kilometer med hygglig precision.

Wilhelm Unge hade ett företag som hette Mars AB (efter den romerske stridsguden) och företaget låg på Östermalmsgatan 67, bredvid det dåtida kvinnofängelset och mitt emot tomten där Engelbrektskyrkan invigdes 1914. Därifrån skickade han iväg en missil som hamnade långt bort i ett roslagsträsk.

Sigvard Strandh menar att Wilhelm Unges resultat i hög grad ska ha inspirerat till de tyska raketexperimenten på 20-talet (maskerat som civil forskning) som slutade med V1-or och V2-or vid Peenemünde.

Wilhelm Unges lufttorped med vidhängande torpedriktare. Torpeden, som alltså var raketdriven, ses liggande på marken. Kalibern var 20 cm och längden 155 mm. Storlekarna 10×90 cm och 30×245 cm fanns också.

Källor och vidare läsning: Okända krigsspår, Lars Gyllenhaal 2024 / T-kontoret, Sam Nilsson 2013 / Hemligstämplat, Michael Fredholm 2021 / Dagens Nyheter, Göteborgs Handels&Sjöfartstidning, Tidningen Life 1957 – tidningsarkiv / Bilder från Tekniska Museet, Hasselbladsmuséet