På eftermiddagen den 13 juni 1944 exploderade en V2-raket över Bäckebo i Småland. Tusentals raketdelar spreds över ett stort område, och efter ett par dagar hade hemvärnet spärrat av ett stort område för alla nyfikna ortsbor och andra möjliga besökare som främmande länders underrättelsepersonal.
10 000 föremål samlades in och fraktades till Stockholm för att sorteras och analyseras av en haverikommission under ledning av Henry Kjellson och togs in till eller till Flygtekniska försöksanstalten i Bromma. Henry Kjellsons haverigrupp fick hjälp av av KTH-professorerna Gustav Boestad och Sten Luthander. Brittiska och amerikanska experter bjöds in och analysresultat och material flögs över till London. Det sades att den svenska regeringen som tack fick köpa radarstationer från England, men man har senare kunnat visa att tullavgifterna för utrustningen redan betalades 7:e juni, en vecka innan Bäckebo-torpeden kraschade i Bäckebo.
Den 22 juli 1944 avger Kungliga flygförvaltningen en rapport om Bäckebo lufttorped till Försvarets forskningsnämnd, undertecknad av byråchef Henry Kjellson. Gustav Boestads initierade rapport Beträffande framdrivningsanordningen hos störtad lufttorped daterad 19 juli 1944 ingick som bilaga.
De svenska teknikernas snabbutredning var i stort sett på pricken, trots att det var svårt att bedöma både vikt, längd och bränsle. Svenskarna gissade på något med kaliumpermanganat, och kanske koncentrerad vätesuperoxid som andra komponent. Rodren som satt i raketutblåset ”tyder på att torpeden är avsedd för mycket höga höjder”. Det stämde med en uppskjutning från Peenemünde. (Ny Teknik 5 aug 2011, Niklas Dahlin)
Trots att V2-raketen var en helt ny typ av farkost kom snabbutredningen fram till en tämligen exakt beskrivning. Det leder till en fråga om vad Henry Kjellson och KTH-professorerna hade för förkunskaper förutom allmän teknisk kompetens. Undersökningen av vrakdelarna och överlämnandet till England genom en flygtransport fick ske under största hemlighet för att inte Tyskland skulle kunna uppdaga ett brott mot neutraliteten och på något sätt straffa Sverige.
Händelsens förlopp, nedslagsplatsen och återverkningar för andra världskriget, de allierades motmedel och strategiska bombningar och inspiration för svensk militärforskning och vapentillverkning finns väl dokumenterad och ska här nedan bara kort rekapituleras. Vissa frågeställningar kring de svenska aktörernas förkunskaper och kännedom om det tyska raketprojektet (och de förarlösa V1-planen) är däremot otillräckligt dokumenterade eller beforskade. Först en kort presentation av några aktörer i haveriundersökningen om Bäckebo:
Bildtext: Henry Kjellson, flygingenjör och science-fictionförfattare, Sten Luthander, KTH-information
Henry Kjellson var redan som ung intresserad av flygplansmodeller kameror och radioapparater, nyheter i början av 1900-talet. Han studerade en bred palett av ämnen vid Uppsala universitet – som matematik, fysik, kemi, astronomi, pedagogik och psykologi – men flyget blev hans huvudsysselsättning. Han praktiserade som flygmekaniker på Carl Cederströms flygskola och flygplansfabriken i Södertälje som konstruktör. När han blev myndig 1912 skrev han in sig på KTH, avdelningen för mekanik.
Han blir tidigt indragen i haveriutredningar och hemliga kopieringar av utländska flygplansmodeller och får anställning som Sveriges förste flygingenjör i försvarets tjänst. Samtidigt utexamineras han 1917 från KTH. Under 20-talet ritar och konstruerar han en lång rad flygplansmodeller.
Han får en gedigen erfarenhet av utredningar under andra världskriget när bland annat de från Italien inköpta caproni-planen havererar och många nya flygplansmodeller från både Tyskland och de allierade störtar eller nödlandar i Sverige. Så det blir Henry Kjellson som ansvarar för utredningen om den okända torped som störtat nära Bäckebo i södra Småland.
Gustav Boestad utexaminerades från KTH 1923. Efter en mängd arbeten med bland annat ångturbiner och The Svedbergs centrifuger blev Boestad från 1943 professor i maskinteknik vid KTH. Beskrivningen av Bäckebobomben blev offentlig först 1964. Genom mätningar på vrakdelarna och efterföljande beräkningar kunde Boestad med förbluffande precision rekonstruera V2-raketens projektilbana och räckvidd, en rekonstruktion som betraktas som en enastående ingenjörsteknisk bedrift under stark tidspress.
Sten Luthander Efter studier vid KTH 1925–1930 anställdes han som assistent i flygteknik och hållfasthetslära. Han var avdelningschef vid Flygtekniska Försöksanstalten 1940, och utnämndes till professor i flygteknik 1944. Han blev sedan chef för SAABs forskningsavdelning i Linköping.
Kollegan Thure Svensson skrev en beundrande biografi om Henry Kjellson
Bäckebobomben den 13 juni 1944 ingår i olika berättelser med stora variationer om vad den svenska undersökningen skulle få för betydelse och vilka förkunskaper om V2-raketen som man hade innan man fick fysiska bevis.
Flygdirektören och haveriutredaren Thure Svensson skrev 2014 en bok om sin föregångare Henry Kjellsson. Där framhålls Bäckebo-utredningen som en av höjdpunkterna i Kjellssons karriär som utspelade sig ända från flygets och flygvapnets tillkomst till det moderna stridsflyget under kalla kriget.
Kjellsson hade gedigna praktiska kunskaper från haveriutredningar och byggen av egna flygmaskiner, ofta med förebilder från andra länders flygindustrier. Det började med att han under sin ungdom blev vittne och dokumenterade den svåra tågolyckan vid Malmslätt 1912 då en felväxling gjorde att två tåg kolliderade och 22 människor omkom.
Han tog examen som civilingenjör på KTH, blev sedan flygingenjör i det nybildade flygvapnet 1926 och ordförande i haverikommissionen 1927. Där lade han ned ett otroligt detektivarbete för att utreda haveriorsaker. Tiden räckte till för att också arbeta som konsult, bland annat för Svenska Aero på Lidingö. Företaget hade startats av tysken Carl C. Bücker.
Före andra världskriget fanns det många kontakter med tysk flygforskning. Förutom Kjellson fanns A J Andersson, som designade skolflygplanet Saab Safir 1945 efter tysk förebild. Han hade under 1920-talet arbetat vid två olika flygföretag i Tyskland och under 1930-talet på Bücker i Berlin. Erik Petersohn, som blev avdelningschef för aerodynamik på FFA, hade arbetat hos Prandtl i Göttingen på 1920-talet och fått många kontakter.
Rea-motorutvecklingen startade 1945 i Finspång på uppdrag från Flygförvaltningen. STALs förslag till motor byggde på Junkers Jumo motorer och på kunskaper man på olika vägar fått från det sönderfallande Tyskland. Henry Kjellson bidrog med sina erfarenheter från en studieresa till England i mars 1945. Där kunde han ingående studera en Jumo motor 004. Där kunde han i smyg kopiera en del detaljer.
Efter kriget, runt 1949-50 gjorde Sten luthander en rekryteringsresa till Tyskland och fick av Prandtl tips på bra personer att rekrytera. Några hamnade på SAAB några på FFA och flera på KTH där det som mest var sex tyskar samtidigt. På den tiden var det inga stora avstånd mellan företagen, beställaren och de akademiska institutionerna och personerna kände varandra.
Thure Svensson tar upp att Kjellson gjorde inte mindre än 40 utlandsresor, varav han redovisar de som gick till USA 1936 och i september 1945 ingående. Vart gick hans andra resor och borde det inte finnas med i en biografi som gör anspråk på att utgöra ett porträtt med allt från familjeliv, yrkeskarriär och diverse obskyra intressen ?
Henry Kjellson på besök i USA
Bäckebo-bomben, blir Kjellsons mest berömda haveriutredning, och han tilldelas eller tilldelar sig själv en verklig hjälteroll. En tidningsartikel i Östgötacorrespondenten 4:e oktober 1945 tar upp att Winston Churchill varnades av den ende utanför Tyskland som kände till V2-raketen – nämligen Henry Kjellson.
På resan i USA tillsammans med flyg-generalen Nordenskiöld berättade han om haveriundersökningen av Bäckebo-bomben 1944. Tillsammans med en amerikansk expert, misstänkte man att det inte var en V1-bomb eftersom vingar saknades. En grundlig vetenskaplig undersökning följde, utförd av Kjellson, Luthander och Boestad som stängde in sig på sina laboratorier. Buckliga metalldelar rätades ut, mätningar och kemiska analyser gjordes. Ingen av de andra tekniker som anlitades förstod vad målet var med undersökningarna. Kjellsons analys kom bland annat fram till två bränsletankar innehållande 6 ton flytande syre och tre ton alkohol. Genom två minuters förbränning nådde raketen en höjd på mer än 100 km till stratosfären.
Allting förpackades i lådor och fördes till England, metallstycken, skisser och kalkyler, vilka senare visade sig vara närmast exakta. Det som England fick i tolv lådor var närmast en souvenir och när den första V2-bomben drabbade England visste man vad det var fråga om.
Det påstods att flytande raketbränsle var något tidigare okänt – men det stämmer inte. Redan 1926 gjorde den amerikanske raketentusiasten Robert Goddard. Han nådde aldrig månen men hans raketer som använde flytande syre och bensin kom upp i överljudsfart på 30-talet.
Raketutveckling i Tyskland
Under Weimar-republiken var det enligt fredsfördraget i Versailles förbjudet för Tyskland med upprustning och militär forskning. Detta gällde inte för raketforskning, och det fanns under 20-talet flera raket-klubbar som intresserade sig för uppskjutningar. En hel del raketförsöken kan ha varit kamouflerade som civilverksamhet, men militär raketforskning påbörjades på bland annat Berlins Tekniska Universitet redan innan nazisternas machtübernahme. Fler än 1 600 tyska vetenskapsmän, ingenjörer och tekniker, blev värvade för denna militära satsning.
Raketforskningen fick militär prioritet och forskningscentrum upprättades i Peenemünde där verksamheten startade 1937. Samtidigt lades de oberoende raketklubbarna ned. Man säger att denna forskning räknades som ”topphemlig”, men en så omfattande rekrytering av forskare bör ändå ha märkts och kunnat avläsas i internationella akademiska sammanhang. Svenska universitet och högskolor hade av tradition stort utbyte med Tyskland. Jämför med atomforskningen där artiklar om kärnklyvningar publicerades utan hemligstämpling fram till 1939.
Donbergers och von Brauns organisation
Flera intressen var inblandade i raketutvecklingen i Peenemünde. Walter Donberger och Wernher von Braun eftersträvade en central organisation bland annat för att kunna hålla vapnet hemligt och utnyttja överraskningsmomentet i ett anfall mot exempelvis London. De företag som tillverkade viktiga delar till raketen underleverantörer var spridda över hela Tyskland och information kunde läcka om de visste för mycket.
Detsamma gällde anställda på universitetsinstitutioner och olika forskningsinstitut där man till och med hade hemlig adress för att undvika att uppmärksamheten drogs till Peenemünde. Men 1939 var det nödvändigt att öppna upp för fler underleverantörer, rekrytera arbetskraft från krigsfångar och från andra länder när de tyska arbetarna mobiliserades. Även sammansättningen av raketerna behövde fördelas till flera platser som Friedrichshafen (Zeppelinerfabriken) (och efter 17 juni 1943 till södra Tyskland). För de svenskar som hade någon kontakt med tysk industri eller tekniska universitet eller med militärattachéerna var det nog omöjligt att inte lägga märke till att något viktigt projekt var på gång i Peenemünde, låt vara att man inte visste detaljerna, just vilka raketmodeller man skulle satsa på att tillverka och hur deras prestanda var.
Att något stort försiggick i Peenemünde kunde man säkert utläsa redan innan krigsutbrottet. Den 5 november 1939 lämnade någon in ett meddelande till den brittiska ambassaden i Oslo undertecknat av ”en tysk forskare som önskar er allt gott”. I meddelandet fanns en detaljerad beskrivning av de experiment som pågick i Peenemünde. Det lät så otroligt att britterna först tog för givet att det rörde sig om förfalskningar som skulle leda dem på villospår. Det var många pusselbitar som lades samman innan det gemensamma bombkommandot beslutade, och RAF utförde ett nattligt flygangrepp på Peenemünde den 17 augusti 1943.
Svensk flygspaning över Peenemünde 1943
Det är möjligt eller troligt att svenska källor bidrog med några av pusselbitarna och att detta triggade för att Peenemünde skulle komma upp som strategiskt mål för en bombarmada. Detta tas upp i texten ”Svenska historier om raketer och Peenemünde”. Däri ingick uppgifter från svenska handelsflottan, flygfotografering och signalspaning från caproniplanen, spioner i samarbete med brittisk eller amerikansk underrättelsetjänst eller tyskar i opposition mot kriget.
Peenemünde efter bombningen 17 augusti 1943
Den tyska strategiska ledningen byggde inte upp fabriken igen utan beslöt att dela upp arbetet med V-2-raketen mellan tre oberoende centra. Monteringsfabriker flyttades till underjordiska fabriker i ett grottkomplex nära staden Nordhausen i Harzbergen. Forskning, utveckling och design flyttades nära sjön Traunsee i Österrike. Den huvudsakliga platsen för rakettestning, träning och uppskjutning flyttades till Blizna i sydöstra Polen, utanför de allierades bombplans räckvidd. Endast en liten del av testflygningarna utfördes fortsatt vid Peenemünde. Det uppskattas att attacken fördröjde V-2-programmet med cirka två till sex månader.
RAF:s bombangrepp slog inte ut hela fabriken. Fysikern Peter P. Wegener berättar i sin memoarbok om vindtunnlarna i Peenemünde som klarade sig från bombningarna genom att de stod i ett bergrum. Det var de första i världen för överljudsfart – som användes för att testa aerodynamiska egenskaper hos raketkonstruktioner som V-2. Vindtunnlarna fraktades till säker plats i Bayern och senare till USA.
Efter ”Bäckebo-bomben” 13 juni 44
Bombningarna ett år senare av det amerikanska åttonde flygvapnet den 18 juli och den 4 augusti och den 25 augusti 1944 i Peenemünde ska ha varit riktad mot en fabrik som tillverkade väteperoxid. Det påverkade inte specifikt den fortsatta tillverkningen av V1 och V2-raketen.
Winston Churchill tog upp vad man visste om Peenemünde och V2-raketen innan och efter Bäckebobomben i en artikel publicerad i Dagens Nyheter oktober 1953. ”Efter en del förhandlingar fördes vraket till Farnborough där våra experter med anmärkningsvärd framgång sorterade ut bitarna och plockade ihop dem igen. Före slutet av augusti visste vi precis vad vi hade att vänta oss. ” Det förbigår eller motsäger till viss del de svenska uppgifterna om hur Bäckebomben togs om hand, analyserades och packades i tolv lådor. Han kände nog inte till Henry Kjellsons och Gustav Boestads rapporter en månad tidigare.
1953 förnekades allt underrättelseutbyte mellan Sverige och västmakterna, särskilt signalspaning med flyg mot kusten i Baltikum. Det var en omöjlighet att diskutera den svenska insatsen att lämna information om V2. Churchills skriverier gav honom visserligen ett nobelpris i litteratur 1953 för ”mästerskap i historisk och biografisk beskrivning samt för sin briljanta retorik i försvaret av upphöjda mänskliga värden ” men är präglat av brittisk chauvinism.
Den brittiska underrättelsetjänsten hade tillgång till andra källor än Bäckebo, som fynd av vrakdelar från V2 gjorda av den polska motståndsrörelsen. Natten till den 20 maj 1944 föll en särskilt intakt raket ner i floden Bugs sumpiga stränder i Polen. Delar av raketen analyserades av hemliga laboratorier i Warszawa. Analyserna omfattade radio och styrutrustning, bränslesystem, motor. Ett transportplan landade i Polen och viktiga raketdelar fraktades för undersökningar i Storbritannien 25 juli. Andra möjliga informationsvägar om raketerna var exempelvis tyska och österrikiska motståndsgrupper, spioner, krigsfångar, förrymda slavarbetare. Brittiska underrättelsetjänsten läckte avsiktligt falsk information om detta för att skydda de verkliga källorna, vilket har försvårat historieskrivningen.
Peenemünde- bombningen 43 byggde på en ny strategi
Henry Kjellsons anspråk på att vara V2-raketens avslöjare efter utredningen av Bäckebo-bomben motsäges även av andra källor. I och med att den svenska raketundersökningen kunde leverera fysiska bevis i form av vrakrester var det en viktig pusselbit, men knappast av någon avgörande betydelse.
Redan 1942 hade den brittiska krigsledningen och det gemensamma bombkommandot fått uppmärksamheten på Peenemünde. Med bilder från flygspaning kunde man i april 1943 få fram att det rörde sig om två helt skilda vapen och att det fanns risk för att de skulle kunna användas mot en planerad allierad invasion i Frankrike.
Neufeld och Petersen finner inte någon anledning att ta upp någon svensk medverkan varken 1943 eller 1944. Inte heller Martin Middlebrook som skrev en bok specifikt om Peenemünderaiden 17/18 augusti 1943. Men tidpunkten är intressant ur svensk synpunkt, eftersom det är då Tysklands grepp över svensk ”neutralitet” börjar släppa. Permittent-trafiken med tyska soldater genom Sverige avslutades i augusti 1943. I Norge dras tumskruvarna åt och den norska polisen hotas av dödsstraff om de inte lyder order, vilket upprör den svenska opinionen. Även de som tidigare sett upp till Tyskland börjar byta sida.
Peenemünderaiden 43 är enligt Martin Middlebrook något nytt i den brittiska bombkrigföringen. Det är första gången man försöker göra precisionsbombningar mot exakta mål noga utpekade genom spaningsflyget i stället för area-bombningar mot städer som är Arthur ”bomber” Harris vanliga strategi. Det är fullmåne och klara väderförhållanden vilket till en början underlättar att hitta målen innan det tyska luftvärnet sprider ut rökridåer. De två första anfallsvågorna klarar sig bra men målsökningen fungerar inte så bra. Man bombar det område där koncentrationslägerfångarna bor och missar andra områden där de främsta raketexperterna bor liksom forskningsanläggningar för V2 och V1. Ändå försenas Raketprojektet enligt beräkningar med minst 2 till 6 månader. Enligt Neufeld kände man ännu inte till de radiostyrda V1-planen.
Efter den tredje anfallsvågen hinner de tyska nattjägarna upp och skjuter ned ett 40-tal av de stora bombplanen som syns alltför lätt i månljus och nattlysande moln. Trots närheten är Sverige inte inblandat denna natt. Det ockuperade Danmark är mörklagt när planen gör sin överflygning, men Malmö syns på andra sidan med alla sina ljus. Man vet att Sverige är en möjlighet för de plan som behöver nödlanda. En möjlighet som utnyttjas av många amerikanska bombflygplansbesättningar påföljande år 1944 efter bombningarna i dagsljus av Peenemünde tre gånger i juli och augusti. Sammanlagt nödlandade 162 amerikanska bombplan i Sverige under andra världskriget.
Brittiska regeringen teg om V-2
De första attackerna med V-2 mot England ägde rum i början av september 1944, men för att inte skrämma folket hemlighöll den brittiska regeringen till en början angreppen. Rent tekniskt handlade det om världens första ballistiska robot.
Tyskarna hann avfyra sammanlagt 1 115 raketer mot England, varav 517 träffade London-regionen. Under den mest intensiva perioden slog 60 raketer i veckan ned i Stor-London. Den belgiska staden Antwerpen träffades av lika många raketer som London. Tyskarna var särskilt inriktade på att göra hamnen obrukbar, men precis som i London träffade raketerna inte med någon precision.
Raketutveckling i Sverige
Raketutveckling i Sverige finns beskriven bland annat av Sven Grahn, som arbetat större delen av sitt liv för Rymdbolaget. Det började med Wilhelm Unges lufttorpeder (se vidare ”Svenska historier om raketer och Peenemünde”) i början av 1900-talet vars patent såldes till Krupp kring 1920. Intresset för civil rymdfart realiserades inte förrän 1961 när Esrange utanför Kiruna byggdes upp.
Däremot blev det snabbt ett militärt intresse att utveckla ”lufttorpeder” eller missiler och robotar, medan de utopiska idéerna om rymdfärder och satelliter frodades inom science fiction-magasin och UFO-föreningar. En mer seriös förening i sammanhanget var det Svenska Interplanetariska Sällskapet.
Bäckebo var en form av startpunkt för det militära intresset. Snart nog insåg man att alla vapenslagen var i behov av en teknisk utveckling där V1 och V2 kopierades för att kunna tillverkas av svenska företag i form av fjärrstyrda missiler för såväl luftvärnet, marinens torpeder och för flyget.
Johan Gabriel Oxenstierna var den förste chefen för det sammanslagna försvarets robotvapenbyrå för alla vapenslagen efter att den bildades den 1 april 1948. Själv kom han från Marinförvaltningens torpedbyrå. Oxenstierna hade tidigare besökt SAAB i slutet av 1946 för att diskutera konstruktion av en styrautomat till lufttorpeder, och han hade då med sig en styrautomat från en V1:a som han tagit hem från England. Oxenstierna betraktas som en grundande personlighet för den svenska försvarsmaktens robotvapenverksamhet.
Det fanns ett underrättelsesamarbete mellan Storbritannien och Sverige som går långt tillbaka i tiden. Det mesta av dokumentationen om detta är utrensat. Informationsutbyte bygger på att man har något värdefullt att erbjuda för att få tillgång till motpartens hemligheter – det följer inte nödvändigtvis vanliga diplomatiska överväganden.
Redan nämnda svenska informationstillgångar är uppgifter från handelsflottan, svensk flygspaning – där vinterkriget i Finland var en pionjärinsats, signalspaning från marknätet eller från flyget. Sverige hade som neutralt land ett utbyte med tyska vetenskapliga institutioner, universitet och högskolor och även om Peenemünde var ”top secret” kan man inte ha undgått att lägga märke till prioriteringarna för raketforskning, då många av de ledande kom från akademiska miljöer. Den militära inriktningen fanns innan nazisternas maktövertagande.
Tyska forskare i Weimarrepubliken och under 30-talet :
Wernher von Braun, Arthur Rudolph, Walter Donberger
Efter att som ung ha fått ett teleskop av sin mamma fick Wernher von Braun ett passionerat intresse för astronomi. 1925 läste han Hermann Oberth’s Die Rakete zu den Planetenrumen vilket vilket sporrade hans intresse för rymdvetenskap och matematik och han blev en toppstudent på Berlins Tekniska Universitet. Wernher von Braun och andra intresserade sig för raketutveckling redan på 20-talet och sökte finansiering för att utveckla raketer. 1932 gick Von Braun med i den tyska armén för att få tillgång till resurser. 1934 doktorerade han i fysik och samma år gjorde han ett lyckat experiment med att framställa en raket vid testanläggningen i Kummersdorf. Senare gick han med i nazistpartiet och blev SS-officer.
Arthur Rudolph (1906–1996) var som tysk raketingenjör en av de främsta ansvariga för utvecklingen av V-2-raketen. Efter att år 1930 ha tagit examen i maskinteknik på Berlins Tekniska Universitet specialiserade sig Rudolph på raketforskning. År 1931 gick han med i det tyska Nazistpartiet.Under andra världskriget var Rudolph civilchef för tillverkningen av V-2 raketen. 1943 var han en av de huvudansvariga för den underjordiska fabrik vid Nordhausen där 3000 raketer tillverkades och 20 000 arbetare dog av umbärandena. Arboga Robotmuseum menar att raketer inte specifikt ingick som förbjudna vapen enligt Versaillefreden
I slutet av 1920-talet avslutade Walter Dornberger en ingenjörsutbildning vid Berlins tekniska högskola och våren 1930 tog Dornberger examen efter fem år med en magisterexamen i maskinteknik från Technische Hochschule Charlottenburg i Berlin. År 1935 fick Dornberger en hedersdoktorsexamen i den nya fakulteten för militärteknik vid Tekniska högskolan i Berlin.
Walter Dornberger arbetade som granskare för att i hemlighet utveckla en militär raket med flytande bränsle, lämplig för massproduktion och som skulle överträffa artilleriets räckvidd. Den 21 december 1932 deltog kapten Dornberger när en raketmotor exploderade i Kummersdorf när Wernher von Braun försökte tända den med en bensindunk i änden av en fyra meter lång stång. Proven fortsatte efter Machtübernahme 1933 . I maj 1937 överfördes Dornberger och hans nittio man starka organisation från Kummersdorf till Peenemünde.
Spioner och andra läckor
Peenemünde var inte en helt sluten värld. Raketutvecklarna var beroende av grundforskning om material, bränslen, radioteknik och andra spetskunskaper. Det finns flera förslag på personer med anknytning till Sverige som ska ha haft en position att de avsiktligt har läckt information eller aktivt spionerat i Peenemünde eller på andra platser för rakettillverkning och utprovning. En sådan är oljemagnaten och affärsmannen Eric Erickson, se vidare Eric Erickson: den bortglömde svenske storspionen . En annan som irriterade både under världskriget och på 50-talet var Raket-Lasse eller Nils Werner Larsson.
Raketlasse – Nils Werner Larsson
Nils Werner Larsson hade ingen högre teknisk utbildning. En lägre kurs på Chalmers 1935-37, gymnasiekurs per korrespondens men ingen ingenjörsexamen. Han hade en militär anställning när han blev inkallad till rättegång för mindre ekonomiska förseelser hösten 1943. Han valde att hellre fly till Tyskland än att infinna sig i rätten. Väl där lämnade han en förtroendeintroduktion i form av ett par hemliga svenska vapenritningar, ett pansarvärnsgevär och ett automatgevär.
Han ska ha verkat som dubbelspion för Tyskland och England, men mycket av hans historier och beskrivningar av det tyska raketprogrammet avfärdas som väl fantasifulla. Han blir kvar i Tyskland till krigsslutet och återvänder sedan på 50-talet till Östtyskland och Sovjet.
Att spionhistorierna inte är helt påhittade och att Werner Larsson verkligen arbetade i V1 och V2-projektet bekräftas genom att han blev igenkänd av Wernher von Braun och hans närmaste chef Rolf Engel – som hade fattat misstankar mot RymdLasse och satt in honom på ett sidospår. Det finns också uppgifter om att Werner Larsson skulle ha varit Rolf Engels närmaste man i Peenemünde och i Prag.
En speciell roll fick Werner Larsson då han fortfarande befann sig i Tyskland vid krigsslutet 1945. Han förhördes 10 maj av en major i USA:s 7:e armé. Vid förhöret kunde han uppge namn och vistelseort för de ledande i raketprojektet, specifikt vad de sysslade med och ge råd om hur man skulle närma sig dem. Hellre än att dö för Hitler kunde många tänka sig att kapitulera och arbeta för västmakterna.
Wernher von Braun, Paperclip – civilt och militärt
Dryga hundratalet framstående tyska raketforskare rekryterades genom operation Paperclip till det amerikanska rymdprogrammet utan några tidsödande avnazifieringsprocesser och fanns på plats i USA redan 1946.
Wernher von Braun fick den tacksamma rollen som världens främste raketexpert och förespråkare för det civila rymdprogrammet för att placera en människa på månen, och han hade möjlighet att presentera flera vidlyftiga visioner för en avlägsen framtid med längre rymdfärder. Men USA:s raketprogram hade naturligtvis stor militär betydelse – och militärerna och en del kongressledamöter ville sätta gränser för hur mycket det civila programmet fick kosta.
Det var förhållandevis lät att att bli värvad för avancerad raketforskning erfor svenskamerikanen John O Aberg född i Sverige men amerikansk medborgare – utvandrad som 21-åring till USA 1950 där han drogs in i armén under Korea-kriget. Han deltog som konstruktionsingenjör för att bygga raketer i Redstoneprogrammet enligt V-2-modellen. I Huntsville undervisades han bland annat av Wehrner von Braun, som kunde namnen på alla värnpliktiga han undervisade. 1965, när Aberg kommer till Stockholm och föreläser på KTH har hunnit vara med om både Saturnus och Apollo-programmen.
Åke Hjertstrand och Svenska Interplanetariska Sällskapet
Åke Hjerstrand
ASP ska bli Sveriges första civila raket
Det civila intresset för rymden och rymdfarter var visserligen stort efter andra världskriget. Men det mesta hade en dragning åt fantastiska Science Fiction-äventyr, spökraketer och flygande tefat. Omkring 1950 bildades dock en mer vetenskapligt inriktad förening, Svenska Interplanetariska Sällskapet med Åke Hjertstrand som talesman och så småningom cirka 150 medlemmar med en egen tidning.
Efterhand anslöt sig alltfler föreningar över hela världen och det hölls årliga konferenser med föredrag och diskussioner. När det var Sveriges tur att anordna ett möte i Stockholm 1960 stod föreningarna på höjden av prestige och de världsledande forskarna verkade alla vara där som deltagare. 800 kom för att delta på mötet, varav 600 aktiva raketforskare. Werhner von Braun och Hermann Oberth med fruar, sammanlagt 83 medlemmar av American Rocket Society men bara 12 från Sovjetunionen med Leonid Sedov i spetsen. 33 länder deltar. En utställning för allmänheten är öppen på KTH, Teknologgården 15. En amerikansk månraket visas. En liten ASP visas – den funderar man på att använda nästa år vid Esrange för att bland annat studera norrskenet. Von Braun berättar att man planerar att skicka upp den första Redstone-raketen – som bygger på V2 – nästa år med kapsel för en person. Till mottagningskommitténs irritation dök Raket-Lasse upp i Brommahallen och bockade artigt för Wernher von Braun. ”Herrarna föreföll inte totalt obekanta med varandra.”
Rymdkapplöpningen och den sovjetiska satelliten 1957
Det är annars 1957 som är det märkesåret i rymdkapplöpningen. Man befarar att Sovjetunionen ska ta ledningen och USA och väst ska hamna på efterkälken. DN:s korrespondent i USA, Sven Åhman, rapporterar skilda meningar om det är klokt att blanda samman satellitprogrammet och ansträngningarna att få fram ett fjärrvapen. Det är Marindepartementet som klagar, medan Wernher von Braun (som ju är militärforskare i grunden) får stöd av Armésidan som betonar behovet av att skapa en raket med mycket större kraft.
Glädjen blir stor när Explorer sänds i februari 1958 och tar revansch med en satellit som när högst och är snabbast i världen. I DN kan man läsa en djupt kritisk artikel av Sven Öste om Wehrner von Braun: Varje morgon kommer nu professorn till de stora laboratorierna och fabrikerna. Kring sig samlar han aerodynamikerna, metallfysikerna och kemisterna… …på eftermiddagarna återvänder han till ritbordet och konferenserna, för att forma en modell för en månraket för en disneyfilm, granska en detalj för en vätebombsbärande projektil eller att göra ett utkast till en av de rymdfarkoster som”skall öppna portarna till himlen.”
Sigvard Strandh och Wilhelm Unges lufttorpeder
Om det nu gick en rak linje från V2-raketerna till de raketer som sändes upp från Cape Canaveral i Florida 15 år senare menar Sigvard Strandh, chef för Tekniska muséet i Stockholm att det också fanns en rak linje från Wilhelm Unges experiment med lufttorpeder i början av 1900-talet …det går en spikrak arvslinje mellan vad han sysslade med i den då obebyggda lärkstaden och vad Tysklands raketforskare arbetade med vid Peenemünde under 20- 30- och 40-talet…( se vidare Svenska historier om raketer och Peenemünde ).
Detta kunde man se i en utställning om rymden 1963, och Sigvard Strandh höll även radioföredrag om Wilhelm Unge. Kanonkungen Krupp köpte Wilhelm Unges patent redan 1908 men någon tillverkning blev det aldrig. I stället stora kanoner. Efter Versailles-freden när tillverkning inte längre var tillåtet i Tyskland hjälpte Bofors till med att utveckla tekniken för kanoner. Men kan det vara så att Wilhelm Unges idéer om raketer ändå fanns kvar bland svenska vapenutvecklare ? På bilden Sigvard Strandh och lite framtidsoptimism
Och så en anekdot från utställningen
Wilhelm Unge var inte den ende som var före sin tid. Museet bidrog med bara en egen pjäs på utställningen 1963. Det är den sputnik som stockholmsteknologer i yran under en studentgask i oktober 1957 tillverkade av några skrotföremål, bemålade med ryska bokstäver och uppgav sig ha hittat i Nybroviken. De torde själva ha blivit rätt förvånade över att bara ett par dagar efteråt höra de ryska meddelandena om den första verkliga sputnikens uppsändande och att småningom kunna konstatera att deras hemgjorda sputnik råkat bli förvillande lik den äkta.
En extra poäng är väl att man på muséet, som fick överta pjäsen från polisens hittegodsmagasin snart kunde konstatera att den hade en högst intressant teknisk förhistoria: skrotklotet som studenterna fått tag på är i själva verket en av de syrebehållare som användes vid de första svenska raketexperimenten1945. Så sällsamt kan också de döda tekniska tingens historia slingra sig…
De experiment som åsyftades utfördes av Försvarets kemiska anstalt vid Ursvik där professor Gustaf Ljunggren var chef. Hans huvudområde var skydd mot kemisk krigföring, men när Dagens Nyheter besöker Ursvik i november 1945 är det experiment med drivmedel till raketvapen som är av störst intresse. Mannen inne i betongrummet vred på rattarna för sprit och flytande syre och ur cylindern sprutade en kraftig eldstråle.
Att avslöja en raket från en skrothög
Hur kan man analysera en okänd högteknologisk raket utifrån en skrothög? Den frågan gav sig Ingemar Skoog i kast med 2013 i en artikel i Acta Astronautica 85. Testraketen V89 kraschlandade i Bäckebo tre månader innan den sattes in i kriget genom anfall mot London. Den svenska undersökningen av vrakdelarna startade 4 juli -44 på flygtekniska försöksanstalten. Till det svenska teamet anslöt sig två tekniskt kunniga officerare från British army. De återvände till England i mitten av juli när den preliminära svenska undersökningen var nästan klar. Tre V1-or hade redan ramlat ner på svensk mark och både svenskt och brittiskt spaningsflyg hade rekognoserat utefter den baltiska kusten och kände till Peenemünde. Raketen befanns bestå av fem delar och längden bestämdes till att vara minst 7,5 meter.
Rapporten var klar redan efter två och en halv vecka. Försök gjordes med att släppa metalldelar från Tranebergsbron, men av tidsbrist gjordes inget försök till en sammansättning av alla vrakdelar innan de förpackades i tolv lådor för att flygas till England för vidare undersökningar av ett brittiskt team. En mycket mer omfattande rapport kom den 7 januari 1946 med mer underlag från Storbritannien om V2 – vilket bildade underlag för svenska robotsatsningar. Båda rapporterna var hemligstämplade som ”top secret”. En del av innehållet publicerades av Aftonbladet 1964, men hemligstämplingen togs inte bort förrän 1 oktober 1976.
Ett amerikanskt flygföretag fraktade de 12 lådorna med vrakdelarna från Bäckebo till Farnborough, dit de anlände 31 juli -44. Det brittiska undersökningsteamet hade bättre data omkring en del tekniska detaljer och storleken på raketen – som angavs till cirka 14 meter. Men så hade man också tillgång till rapporter från Frankrike Tyskland, och Polen, där motståndsrörelsen hade hunnit undersöka en testraket som störtat utan att explodera nära testfältet i södra Polen.
Skickliga rekonstruktioner
Båda undersökningarna gjorde utmärkta rekonstruktioner utifrån två ton metallskrot med tanke på att de konfronterades med en helt ny teknologi, menar Ingemar Skoog. Analysen av framdrivningssystem och raketmotor och hur nära de var de riktiga värdena var uppseendeväckande, liksom raketens design, flyghastighet och räckvidd. Det man inte visste var att radioutrustningen i denna försöksraket (som också innehöll projektet wasserfall för luftvärn) avvek från det som skulle komma till masskonstruktion. Radioutrustningen kunde bara styra själva uppskjutningen av raketen som därefter följde en ballistisk bana som inte kunde påverkas.
Undersökningarna gav viktig information hur man skulle skydda sig mot V2-raketerna när de sattes in i massbombningar några månader senare, det fanns inget annat sätt än att bomba avskjutningsramperna.
Henry Kjellson fick en belöning
Henry Kjellson bjöds in på en studieresa februari 1945 till England som tack för hjälpen med Bäckebobomben. Då fick han också studera utvecklingen med jetdrift för flygplan:
Det av engelsmännen uppgjorda programmet för min vistelse upptog i huvudsak V1 och V2-studier under det att några studier av reaktionsdrift till att börja med ej skulle kunna medgivas. Det lyckades mig emellertid senare att erhålla tillstånd att taga del även av reaktionsdriftserfarenheter dock endast beträffande det tyska aggregatet Jumo 004 använt i flygplanet Me 262.
Det meddelades mig i detta hänseende, att jag var den ende, som beviljats sådant tillstånd och att alla attachéframställningar från varje annat håll även från allierad sida konsekvent avslagits; samt att medgivandet var ett led i den tacksamhet engelsmännen känner för den hjälp vi givit dem vid V2-rekonstruktionen.
V2, Bäckebo och forskningsläget
Bäckebo och nedslagsplatsen för V2-raketen har uppmärksammats flera gånger under åren. Winston Churchills krigskrönika tog upp händelsens betydelse och artiklar om detta publicerades 1953. Börje Heed avslöjade 6 januari 1964 i Aftonbladet innehållet i den dittills hemliga rapporten om Bäckebobomben och han gjorde en längre artikelserie med vittnen från händelsen.
2007 gjorde Lena Arén m.fl. en studie om ”Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket” där man intervjuade lokalbefolkning och även gjorde en avsökning av terrängen med metalldetektor för att hitta kvarblivna raketdelar.
Sämre är det med historieskrivningen på att trovärdigt beskriva Henry Kjellson, Sten Luthander och Gunnar Boestad och deras kunskaper och insatser vid undersökningen av Bäckebobomben sommaren 1944: Även om Henry Kjellson ledde en skicklig undersökning på bara några veckor med tusentals raketfragment kan man inte ha klarat av det utan gedigna förkunskaper. Peenemünde jämförs ibland med Los Alamos i New Mexico. Liksom atombomben i USA var raketprojektet en gigantiskt stor satsning som berörde många industrier och vetenskapsmän över hela landet. Det var en omöjlighet att hålla något topphemligt eller oåtkomligt för spioneri.
Till detta ska vi återkomma inom kort, liksom till den långdragna spionhistorien kring ”RaketLasse” Nils Werner Larsson ( sthlm 24 okt 2025)
KÄLLOR OCH VIDARE LÄSNING:
Michael B. Petersen Missiles for the fatherland 2009
Sven Lindqvist Nu dog du bombernas århundrade 1999
Lars Ericson Wolke Bombkrigets historia 2013
Peter P Wegener The Peenemünde wind tunnels 1996
Winston Churchill artikelserie i DN 1953
Sven Grahn diverse historieskrivning
Hermann Oberth Die Rakete zu den Planetenrumen 1923
Wehrner von Braun diverse artiklar
Sigvard Strandh föredrag mm tekniska muséet 1963
Ingemar Skoog Acta Astronautica 85 2013
Börje Heed artikelserie i Aftonbladet 1964
Henry Kjellson rapport till kungl. flygförvaltningen 1944
Gustav Boestad rapport till kungl. flygförvaltningen 1944
Lena Arén Bäckebobomben 2007
Chris Johnstone Radio Prague International
Artiklar från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, Ny teknik, Kalmar läns tidning, Barometern, Östra Småland, New York Times
Globala Eremitaget 