Det fanns en enkel förklaring på varför de allierade så länge misslyckades i sitt bombkrig mot Tyskland. De följde inte Eric Ericksons anvisningar om att bomba oljeraffinaderierna. Han hade lämnat detaljerade beskrivningar av praktiskt taget hela den tyska oljeindustrin till de allierade. När de väl började rikta bombanfallen våren 1944 gick det fort. Ensam kunde Erickson ta åt sig äran för att kriget förkortades med flera månader. Han var bitter på sina uppdragsgivare – i stället för att bomba strategiska mål anföll det allierade bombflyget de tyska städerna.
Nu är det ett väl enkelt svar på en komplicerad fråga. Det förefaller inte rimligt att Eric Erickson ensam hade kunskaperna om Tysklands oljeförsörjning och tack vare ett tillstånd från Heinrich Himmler kunde besöka alla anläggningar själv och peka ut dem. Logistiskt fungerar det inte att han under en snabbt föränderlig situation själv skulle kunna fysiskt besöka 25 platser, memorera känsliga uppgifter utan anteckningar, och sedan ge utförliga beskrivningar så att de kunde läggas in i de allierades bombplaner. Det var en betydligt svårare uppgift där Erickson säkerligen hade nytta av sina kontakter med de ledande beslutsfattarna inom den tyska bränsleindustrin.
Till dessa hörde August Rosterg direktör för Wintershall, Hans Brochhaus, förvaltade Texacos tillgångar i Tyskland från 1942, och Horst v. Wunsch direktör för raffinaderi i bla Hamburg. Eric Erickson hade en viktig roll i OSS-operationen POD. IG Farben var den största kemikoncernen och Wintershall och DEA de var två av de viktigaste därefter med en viktig roll att framställa syntetiskt bränsle som bensin från brunkol. Det är osäkert hur mycket de tyska företagarna ville samarbeta med OSS när krigsslutet närmade sig. Ledarna för företagen var djupt involverade i den nazistiska staten, men 1944 var det många tyskar som såg att slutet närmade sig för tredje riket. Röda armén kom allt närmare det ursprungliga Tysklands gränser. 20-juli-rörelse förberedde ett uppror som kom av sig när Steffenberg misslyckades med att avrätta Adolf Hitler.
Arthur ”Bomber” Harris
Amerikanskt bombanfall i Rumänien
De allierades flygbombningar av Tyskland 1941 till 1945 hade till syfte att slå mot de viktigaste ekonomiska målen genom att slå ut elkraftproduktionen, transportnoder och petroleumindustrin. Men överordnat det måste man först slå ut det tyska Luftwaffe. Innan USA: 8:e flygflotta började delta i bombkriget över Tyskland utarbetades en strategisk plan under Haywoord S. Hansell. Precisionen i anfallen blev det dock inte så mycket av, det var bara det första planet i formationen som hade ett kalibrerat bombmål.
I stället fick förespråkare för terrorbombningar mot städer inflytande över bombplaneringen. De som tog över var ledare som Arthur ”bomber” Harris för britterna och Curtis le May, amerikansk general, som båda förespråkade nattliga terrorbombningar mot tätbefolkade städer som det effektivaste medlet.
De strategiska bombningarna och terrorbombningarna misslyckades med att förstöra fiendens moral. Visionärernas förhoppningar att det skulle göra ett markkrig onödigt uppfylldes inte. Upprepade förändringar i målprioriteringar och förflyttningar av bombplan till andra platser var ett problem. Först mot slutet av kriget var sådana sårbara mål som Erickson hade pekat ut föremål för mer riktade bombningar.
Det innebär inte att strategiska bombningar mot ekonomiska mål var frånvarande innan 1944. Men de var svårare att utföra så länge Luftwaffes jaktplan och luftvärn på marken gjorde förlusterna oacceptabelt stora i förhållande till det man uppnådde. För att ta ett par exempel:
I augusti 1940: Ett brittiskt flygplan fällde bomber över fabriken för framställning av syntetisk olja i Dortmund. Andra plan bombarderade raffinaderiet Klockner-Wintershall som råkade i brand. Tidigt på morgonen bombarderades oljeraffinaderiet Krupp Triebstoffwerke i Wanne-Eickel. Piloterna kunde se hur flera eldsvådor uppstod.
Luftwaffe hade avdelat 50.000 man för att förstärka Rumäniens luftförsvar, framför allt oljefälten i Ploiesti. De allierades luftanfall 11 juni 1942 slogs tillbaka, och förlusterna i flygplan var mycket stora. Ett mera lyckat anfall gjordes 1:a augusti 1943, då 40 procent av Rumäniens oljeproduktion i flera oljeraffinaderier slogs ut men förlusterna av flygplan var då också mycket stora och produktionskapaciteten byggdes upp snabbt igen.
Ericksons aktiviteter i Tyskland
När USA gick in i kriget blockerades Erickson även i Amerika. Enligt anteckningar i svenska riksarkivet utvecklade Erickson en plan tillsammans med Wilho Tikander och Walter Surrey (OSS Sweden) som skulle ge tyskarna illusion om bygget av en stor, modern och attacksäker syntetisk bränsleanläggning i det neutrala Sverige. Sedan 1940/41 försökte Erickson importera olika oljeprodukter till Sverige genom det Lübeckbaserade företaget Ernst Boie. I takt med att krigsläget förvärrades blev exportkvoterna mindre och mindre. Vid ett möte i början av maj 1942 beslutades att kontingenterna skulle minskas från 70% till 25% .
Erickson insisterade på att besöka och inspektera alla anläggningar för att få kunskaper för bygget av ett stort svensk-tyskt raffinaderi. Detta är vad han själv påstår, liksom att han ensam kunde bedöma och memorera utan anteckningar det som skulle bli bombmål för västmakterna Storbritannien och USA. Han fick ett pass som gjorde det möjligt för honom att komma in i dessa anläggningar utan restriktioner och att resa i det tyska riket utan militär eskort.
De dokument som hittills publicerats i amerikanska arkiv ger för närvarande inga tydliga bevis för att Rosterg medvetet arbetat med de allierade, även om han nämns i OSS-publikationer som den
Tabell 1: Svensk import av petroleum (råolja) mellan 1939-1960 i tusen ton.
Källa: Sammanställt från Mitchell (2007).
importen 1941-1949.
1939 1940 1941 1942 1943
1488 541 131 108 147
1944 1945 1946 1947 1948
137 196 1836 3098 3334
Under flera årtionden höll företagen DEA och Wintershall låg profil om det nära samarbetet med statsmakten i Nazityskland, att man använde sig av slavarbetare och expanderade verksamheten till ockuperat land. Forskarna Manfred Grieger, Rainer Karlsch och Ingo Köhler gav 2020 ut en noggrann studie av Wintershall (i engelsk översättning ”Expansion at all costs”) och senare även en liknande studie om DEA.
Den sista tiden 1944- 45 om Ericksons kontakter med August Rosterg och andra i ledningen är inte närmare beskriven. Inte heller något om vilken betydelse Ericksons utpekande av möjliga bombmål hade. Dokumentationen om Wintershall är knapphändig eftersom huvudkontoret i Kassel bombades mot slutet av kriget. Forskningen omkring DEA gjordes under tidsbrist.
August Rosterg och Hans Brochhaus räddades genom kontakter till Sverige. Någon närmare svensk forskning om hur detta gick till finns inte, men man vet att Vatikanen och Sverige var huvudvägarna för de som flydde vidare till Latinamerika. Det gäller dock inte Rosterg, som avled av cancer i Sverige 1945. Han lämnade efter sig ett specialgjort testamente för att företaget skulle stanna inom familjen.
Erickson förde fram projektet med ett raffinaderi i Sverige 1944 som lockbete, och använde det som ursäkt för att få tillstånd att besöka och kartlägga 25 anläggningar för framställning av syntetisk bensin enligt hans egen utsaga. Då bör han haft med sig något i utbyte för att inte uppenbart misstänkas för spioneri. Exempelvis Sveriges goda kunskaper om utsprängning av underjordiska fabriker.
Globala Eremitaget 