● Ebba Busch om KDS 1964 Lewi Pethrus och Ruth Forsling

Det här är den långa historien om varför Kristen demokratisk samling inte blev det stora kristdemokratiska parti man trodde på 1964. Tvärt emot Ebba Busch påstående var det Pingströrelsen och dess ledare Lewi Pethrus som lade krokben för det genom samarbete med nazister och högerextremister. Kristna riksdagskandidater och väljare, som de frisinnade i folkpartiet, förblev i hög utsträckning trogna sitt parti.

”Vi grundades som en motrörelse till nazismen”, säger Ebba Busch i DN-intervjun 1:a februari 2022. En partiledare får fritt föra fram osanningar, även i en ambitiös intervjuserie där de intervjuande journalisterna bör vara några av de mera pålästa på Dagens Nyheter. Frågan tas upp av några mediekrönikörer, men vill man veta mer om vad det verkligen handlade kan man gå tillbaka till DN:s eget arkiv.

Svenska Dagbladets mediekrönikör Axel Andén är kritisk i sin spalt 10 februari och kallar det ett mycket tveksamt påstående som ändå har lyckats passera både reporter och redaktörer. Andreas Gustavsson menar i en ledare i ETC 3:e februari att Ebba skriver om partiets historia, försöker rida på andras kamp och konstruera en ny sanning om tillkomsten. Christian Catomeris, Sveriges Television, redde ut frågan om KD:s bakgrund redan 2017, och tog då upp flera personer i olika partier med bakgrund i nazistiska organisationer. Men en viktig skillnad är att KDS:arna fortfarande var aktiva i högerextremistiska sammanhang. Så var inte riktigt fallet med centerriksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman och den socialdemokratiske ministern Ragnar Edenman.

Namn som nämns i KDS tillkomsthistoria är Lewi Pethrus, Åke Berglund, Harald Ljungström, Eric Grönlund, Lennart Aae och Ulf Hamacher. De senare hade alla en gedigen nazistisk eller högerextrem bakgrund.

DN.s och Expressens reportrar av årgång 1964 redde ut en del av frågorna kring bildandet av KDS, framför allt om förstanamnet på Stockholmslistan, rådman Harald Ljungström och hans nazistiska bakgrund. Den negativa publiciteten bidrog till att KDS bara fick 1,8 procent vid valet och ingen representation i riksdagen. Expressen fortsatte att nitiskt avslöja även mindre sekter med nazistiska attribut eller vapengömmor.

LEWI PETHRUS

tog initiativ till KDS

Om Lewi Pethrus – som var tämligen till åren kommen – kan man läsa i Per Olov Enquists roman om ”Lewis resa”. Det är ett vänskapligt porträtt som ändå tar upp många betänkliga händelser och uttalanden genom åren. Som Sven Lidmans påstående att Lewi med beundran läste Hitlers ”Mein Kampf” för hur en ledare skulle vara. Enquist skriver vidare att ”Utan Lewis dröm om renhet kunde man inte förstå modernismen i dess svenska utformning. Det moderna var det befläckade agrara samhället, nedsmutsat av jazz, teater och dans. Det moderna var sport, bilfärder, sexualitet, populärmusik och staden ! Oljade pistonger förde tanken till otukt.” Lewi hade sin tidning och Filadelfiakatedralen vid Rörstrandsgatan. Han ville ha inflytande i politiska församlingar och blev fadder vid 80 års ålder till KDS som politiskt parti 1964.

Men i sin kamp mot sedernas förfall och moralupplösningen och snuskpressen och ”entartete Kunst”drog han till sig vänner han kanske inte tyckte om. ”Det fastnade en del bruna löss på limstickan”. Han hade provat sig fram att vinna inflytande genom kristna grupperingar i olika partier, i slutet av 50-talet inom högern, men 1964 var det dags för ett kristet parti. Läget borde ha varit gynnsamt. En namninsamling samlade 2,2 miljoner underskrifter för att bevara kristendomsämnet på gymnasiet. Andra samtida opinionsstormar mot icke önskvärd litteratur och film väckte förhoppningar om stora valframgångar.

P.O. Enquists plan var att skriva en roman om Sven Lidman. Om författaren som blev predikant och en av pingströrelsens främsta förkunnare. Rörelsens ledare, Lewi Pethrus, betraktade han som en svart reaktionär som stod fjärran från hans egna övertygelser. Men när han började studera materialet tvingades han ändra sig, trots ett livslångt lidande orsakat av en uppväxt inom Pingströrelsen. För i Pethrus fann han en socialt engagerad och politiskt radikal person. En folkrörelseman som stod på de utsattas sida. Men boken handlar inte om tiden efter 1948 och Enquist har inte några belägg för påståendet att Lewi Pethrus de sista åren sörjde för att KDS glidit till höger och inte blivit ett kristet mittenparti. Tvärtom drevs han av en moralpanik som var kännetecknande för en kristen högerrörelse och nazistiskt tankegods.

”Broderskapsrörelsen skulle ha lyssnat till Lewi. Där hade han sin logiska hemvist. Men socialdemokratin satt fast i den vanliga bilden av något nästan sinnessjukt.” Det säger den sentida författaren prästen och bloggaren Joel Halldorf. Men likt PO Enquist kan han inte ge någon rimlig förklaring till att Lewi Pethrus stödde det KDS som kom till i april 1964.

En källa som ligger närmare i tiden och trovärdighet är Bobby Andström som sin bok om ”Lewi Pethrus ” från 1966, direkt citerar honom från TV-intervjuer. En fråga om nazismen besvaras: ” Ja det finns ju vissa saker , där de kristna normerna går igen efter vad jag hört och det är deras reaktion mot smutslitteratur och sedeslös film och dylikt…. att de förbjöd sedeslösa filmer och sedeslös litteratur , det anser jag inte vara orätt.” Det var ”skjutjärnsjournalisterna” Gary Engman och Bo Holmström som i programmet ”Fokus” ställt frågorna.

HARALD LJUNGSTRÖM

Ljungström gick 1932 som 20-åring in i Nationella Ungdomsförbundet och blev senare en högt uppsatt medlem i det pronazistiska Sveriges Nationella Förbund fram till 1942. Han var bland annat ledare för det 1939 bildade ungdomsförbundet Nationell Ungdom, och skrev i denna roll en rad judefientliga artiklar. Han tog senare avstånd ifrån detta engagemang som han sagt sig ”bittert ångra”.

Kandidatur för KDS i valet 1964

Hans förflutna lyftes fram i mitten av augusti 1964 i Expressen strax före riksdagsvalet 1964. Han kandiderade för det nybildade partiet Kristen Demokratisk Samling som första namn i Stockholm på valbar plats. Han hade även gett betydande bidrag till det första partiprogrammet. Ljungström bekräftade uppgifterna. Han hade inför kandidaturen även underrättat partiet om sin bakgrund, dock ej ”gemene man” i rörelsen och gjorde avbön vid KDS riksting den 21 augusti 1964. Kort efter valet sägs det att Ljungström lämnat alla uppdrag för partiet.

Men han stannade kvar…

Det verkar dock inte stämma att han lämnade KDS. På ett läkarmöte 1971 framträder han som en av två representanter för KDS som är kritiska mot förslag till ny abortlagstiftning och kallar aborter för fostermord. Ljungström benämns kristen med starkt värdekonservativa uppfattningar i moralfrågor som abort, äktenskap och föräldrars rätt att uppfostra sina barn (frågan om aga) .

Under slutet av 1990-talet engagerade sig Ljungström mot underhållningsvåld i bildmedier och utformade förslag till lag- och konventionstexter till skydd för ”folkhälsan och barnens välfärd”.

ÅKE BERGLUND

Åke Berglund var läkare och amanuens vid Karolinska institutet, grundare av pronazistiska Samfundet Manhem och medlem i flera högernationella och nazistiska föreningar som Svensk opposition, Lindholmarnas Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Under andra världskriget hade han ett omfattande utbyte med tyska rasbiologiska forskare. Han hade en framträdande roll i KDS 1964.

PER LENNART AEE

Per Lennart Aae, inledde sitt engagemang Sveriges Nationella Förbund och i den katolska S:t Michaelsorden. Aae lyckades bli en ledande medlem och pressekreterare i det nybildade KDS. Då hans högerextrema bakgrund avslöjades uteslöts han ur partiet. I början av 1970-talet flyttade Aae till Tyskland, där han blev aktiv i det nynaziztiska NPD, fick en plats i styrelsen och en parlamentsplats i delstaten Sachsen. Påståendet att Per Lennart Aae var en infiltratör I KDS håller inte riktigt streck. Inte när man ser hur nära förbindelser partibildningen hade med S:t Michaelsorden och hur många fler som hade en bakgrund i högerextrema organisationer.

ULF HAMACHER

Bland övriga uppräknade namn i samband med KDS bildande, förtjänar Ulf Hamacher att speciellt nämnas, eftersom han var den ledande kraften i sammanslutningen kring S:t Michaelsorden och andra små högerextremistiska föreningar.

Sankt Mikaelsorden skrev partiprogrammet

Dagens Nyheters reportrar var på spåren redan i eftervalsdebatten 1964 hur KDS partiprogram hade tillkommit, vilket också ger en förklaring till hur så många högerextremister återfanns på ledande poster. I sammanhanget nämns en sammanslutning av 140 läkare som vi ska höra talas om i senare sammanhang, och organisationerna MRA (Moralisk upprustning) och Kyrklig samling. Sankt Michaelsorden bildades 1959 som en katolsk orden som bland annat reagerade mot beslutet att tillåta kvinnliga präster i Svenska kyrkan.

I ett internt brev från 1977 skriver Hamacher att: ”Gud är allsmäktig och allenarådande – allt vad demokrati heter strider mot den kristna läran. Skulle vi kunna genom majoritetsbeslut ändra Guds bud och lagar? Monarken svarar inför Gud för sitt regemente. Tiden kommer då det ovanstående fritt kunna sägas och sympati för budskapet finnes.”

Partiledaren pastor Birger Ekstedt

har inte gjort så mycket väsen av sig i KDS historia. Han var dispenspräst inom Statskyrkan och organiserad i Högerpartiets mer kulturkonservativa gren. Han samarbetade med Lewi Pethrus och högerledaren Jarl Hjalmarsson när organisationen KSA (Kristet Samhällsansvar) bildades 1955 i syfte till att få fler kristna kandidater till riksdagen.

Birger Ekstedt

KSA ville påverka alla politiska partier i kristen riktning, stoppa det som man uppfattade som det moraliska och etiska förfallet, avkristningen mm. Birger Ekstedt var partiledare för KDS från 1964 till sin död 1972. Det var då den den snälle och godhjärtade Grännapastorn Alf Svensson tog över. Han kom in i riksdagsvärmen tack vare Centerpartiet, och från 90-talet förde han KD till riksdagen på egna mandat tack vare sin utstrålning och ett mera socialt inriktat partiarbete. Alf Svensson ändrade själv sin syn i abortfrågan, och man accepterade i högre grad den gällande lagstiftningen.

Orsaker till valutgången 1964 enligt DN

I oktober 1964 publicerar DN en artikel där ett försök till valanalys presenteras. Av de 75000 rösterna räknar man med 40000 väljare från frikyrkorörelsen, huvudsakligen Pingstkyrkan, 30000 från statskyrkan och de övriga 5000 huvudsakligen högerextremister som komprometterat rörelsen. I Stockholm bidrog avslöjandet om nazisten Harald Ljungström i valrörelsen till att partiet inte kom in i riksdagen.

Artikelförfattaren Joson finner att en mycket trångbröstad moralism kan vara högröstad i en del KDS-grupper mot ett fritt arbetande kulturliv och kulturradikaler och mot ”smutslitteratur”. En gammaldags nationell inställning som man trott vara borttynad har fått komma till tals genom KDS.

Varför frisinnade bröt med Lewi Pethrus

Problemen med KDS, Lewi Pethrus och den fundamentalistiska väckelserörelsen har en tidigare historia som inte berörs i PO Enqusts något panegyriska porträttgestaltning som bara räcker fram till 1948. Det är då Lewi Pethrus ger sig ut på en resa till USA och när han kommer tillbaka till Sverige har han en karismatisk helbrägdagörare i släptåg som i januari 1950 anländer med Svenska Amerikalinjen. Tillsammans med Smyrnakyrkans blåsorkester möter Lewi Pethrus upp vid kajen i Göteborg. William W. Freeman är kontrakterad för en 8 veckor lång turné i Sverige.

Helbrägdagörare

Själv har Freeman räddats från en säker död av en tillskyndande ängel. Nu ska han med sina handpåläggningar och djävulsutdrivningar göra en show i Filadelfia för tusentals församlingsmedlemmar och andra intresserade. DN:s reporter är på hugget och vill att en oberoende jury om fem man ska få granska resultatet av helbrägdagörelsen men det förvägras de. ”Polismyndigheterna i Stockholm är för närvarande fullt sysselsatta med att undersöka möjligheten att på laglig väg stävja det osmakliga och skandalösa geschäft som bedrivs i Filadelfia av den amerikanske handpåläggaren William Freeman och Lewi Pethrus”. Freeman kan sägas vara en tidig representant för en kristen amerikansk ultrahöger, som DN kallar den på 80-talet, precis innan genombrottet för TV-predikanter som skär guld med täljkniv från alla de som är sugna på frälsning.

Samma år 1950 gör folkskollärare Ruth Forsling sin politiska debut i valrörelsen för Folkpartiet. Den frisinnade föreningen i folkpartiet får svårt att samarbeta med Pingströrelsens enväldige Lewi Pethrus. Frisinnade föreningen har en egen lista i valen, som brukar samla mellan en tredjedel eller hälften av partiets röster.

De frågor som man för fram är kristligt-sociala och man har en lång tradition innan hopslagningen med liberalerna 1934 efter en splittring framför allt i nykterhetsfrågorna. Ruth Forslings frågor handlar om mycket om socialpolitik, och när hon blir invald i Stockholms fullmäktige får hon uppdrag i barnavårdsnämnden, folktandvårdsstyrelsen, ungdomsstyrelsen med mera. Hon vill se åtgärder för att få bort hyresskojet med hemliga överpriser för överlåtelse av lägenheter och hon är aktiv i den frisinnade kvinnogruppen – som är så få att de får plats att hålla hemmamöten hos Ruth Forsling på Västmannagatan 54. Genom alla levnadsår är hon aktiv i kommunalpolitik och i landstinget. Hon syns i några profilerade frågor som spritrepresentationen i stadsfullmäktige, skydd för barn mot sexuella övergrepp, men av artiklarna i DN att döma handlar det aldrig om något överslag i moralpanik. I abortfrågan deltar hon i ett möte om ”slå vakt om livet”, men det är svårt att tänka sig att hon med alla sina erfarenheter från barnavårdsnämnden, kvinnogruppen och ungdomsfrågorna skulle ha varit oförstående för lagändringar under en tid när många unga kvinnor tvingades åka till Polen för att utföra abort.

Frisinnade föreningen i Stockholm hade en livaktig verksamhet under 50-talet och fram till 1966 då man uppgick i moderorganisationen. Man hade egna riksdagslistor, dock med Bertil Ohlin som första namn, och det var på denna som det var meningen att Ruth Forsling skulle komma in som ordinarie på Stockholmsbänken 1964. Då hade hon redan varit tjänstledig från tjänsten som folkskollärare på Adolf Fredrik under ett halvår för att vara riksdagsledamot på en fyllnadspost.

Från hösten 1963 kan vi märka att förberedelsearbete för att bilda ett kristet parti i Sverige kunde samla både Harald Ljungström och Ruth Forsling till ett samkristet opinionsmöte i Gustav Vasa kyrka. Men avståndet mellan Filadelfiapalatset på Rörstrandsgatan och Betlehemskyrkan på Luntmakargatan var alltför långt, om än inte geografiskt. På vårkanten 1964 blev det klart att KDS skulle bildas och ställa upp med riksdagskandidater i ett stort antal valkretsar.

Det var ingen självklarhet att Folkpartiets och Socialdemokraternas frikyrkliga och andra kyrkligt orienterade skulle stanna kvar inom sina partier, och en del kände sig lockade av KDS. Så inte i Ruth Forslings fall. Hennes församlingsarbete i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ledde henne till att stanna i folkpartiet. Kanske hade hon genomskådat rådman Harald Ljungströms retorik. Han gick väldigt långt i sin nit att inte vilja ha några åtalseftergifter för ungdomsbrottslingar och han ville att de skulle sitta i fängelse. Och han gick nog längre än dagens KD-ledare. Berömt är ett fall där tre italienska ungdomar häktades för att de stulit varsin glass värda 60 öre.

Frisinnade föreningen hindrade högerextremist att ta plats i riksdagen

KDS fick sitt bästa valresultat i Jönköping, och i Stockholm var man nära att plocka hem ett mandat åt Harald Ljungström. Men den genomsnittliga siffran 1,8 procent (i Stockholm 1,7 procent) dög inte för att bli representerade i riksdagen, trots att fyraprocentspärren ännu inte var införd.

Slagfärdig nykomling till riksdagen

I det längsta trodde man att Ruth Forsling fått det sista mandatet, men i slutspurten gick det i stället gick det till Folke Nihlfors på folkpartiets allmänna lista. Två slutsatser kan dras av detta. Den ena är att Ruth Forslings kandidatur för att nå de kristna väljarna hindrade att ett högerextremistiskt kristet parti från att nå riksdagen. Den andra är att frisinnade kristna i tillräckligt hög grad röstade på KDS och på så sätt på marginalen gjorde att den riksdagsplats som var tänkt för Ruth Forsling inte förverkligades.

I valrörelsen tog Folkpartiet stor hänsyn till KDS och de kulturkonservativa religiösa kretsarna. Partistyrelsen tog avstånd på kraven på fri abort, kunde inte godkänna att man tog bort förhandsgranskning av film och ville ge kristendomsundervisningen tillräckligt utrymme och stöd. Ja så angelägna var man att inte stöta sig med KDS att partiledaren Gunnar Helén anmälde liberala studentföreningens tidskrift ”Nota Bene” till justitiekanslern för tryckfrihetsmål. Nota Bene hade hade skämtat lite om KDS, ärkebiskopen och annat som ansågs hädiskt enligt ”Strindbergsparagrafen”.

Långt senare,i en valrörelse i början på 80-talet, när Folkpartiet inte längre är det ledande borgerliga partiet utan riskerar ramla ur riksdagen, har man en diskussion i DN:s spalter med Gustav Vasa folkpartiavdelning. Ordförande Gunilla Reuterskiöld framhåller den kristna gemenskapen som en viktig grund för folkpartiet, men att partiet samtidigt är de många ateisternas parti är inget problem. Och Ruth Forsling fyller i att det är typiskt liberalt. Toleransen är ett av de viktigaste inslagen.

Ruth Forsling och undervisningen

Vi som gick i skolan under den förra delen av 1960-talet blev marinerade i kristendomskunskap. Tramporgel, morgonbön och bordsbön och utantill-lärning av psalmverser var vår vardag. Redan i småskolan var det så utmanande för några av oss mer sekulariserade att vi bildade en hemlig förening GN – Gudsförnekarklubben i protest mot alla löjliga Jesus-historier. När enhetsskolans och grundskolans läroplaner så sakta fick genomslag tonades det ner och i högstadiet blev morgonsamlingarna mer profana föreställningar.

Ruth Forsling var uppväxt i Dalarna och hade sin religiösa anknytning i efS, evangeliska fosterlandsstiftelsen som står rätt nära statskyrkans liturgi. Från hennes samlingar minns vi mest berättelser från familjen och hennes besök i hembygdens Rättvik. I DN finns 1962 en recension av ett TV-program där hon medverkade

Det finns program som är så hemska att det är omöjligt att nyansera sitt omdöme. ( En TV-produktion om Lina Sandell) …Att se uppstramad kör inför en viftande dirigent sjunga psalmer , och barn dirigerade av sina föräldrar, sjunga och be böner är fullkomligt olidligt. För texten, som inte var någon inspirerande levnadsberättelse, svarade Nils Gunnar Andersson, för det söndagsskolmässiga framförandet Ruth Forsling.”

Sämre recension än så är väl svårt att få, men vi hörde aldrig Ruth Forsling sjunga i klassrummet. När vi fick en ung vikarie sista terminen när hon var upptagen med riksdagsarbetet blev det dock en viss förändring i kristendomsundervisningen. I stället för rullplanschen med ”Det heliga landet” presenterade läraren en karta på svarta tavlan som en modern konflikt om ett landområde.

Lewi Pethrus och Ulf Ekman

Året är 1986 och DN har under sommaren en artikel om ”Den dolda högern” som byggde på undersökningar gjorda av missionsrörelsen om ”parakyrkliga rörelser” och teologiska fakulteten vid Uppsala universitet. Inspirationen kommer från USA:s vildvuxna religiösa högerextremistiska rörelser. Starkast i nätverket är Livets Ord i Uppsala, styrd av den karismatiske pastorn Ulf Ekman och hans familjeföretag. Han har redan uppslukat 15 frikyrkoförsamlingar och konkurrerar med Pingströrelsen om själarna.

Konflikten biläggs delvis när Ulf Ekman övertar Lewi Pethrus mångårige medarbetare Sverre Larsson som först räddat Pingströrelsens ”Dagen” från ekonomisk ruin och sedan omfamnat Ulf Ekman.

Sverre Larsson

I februari 1964 handplockades han av den svenska pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Pethrus till att bli verkställande direktör på rörelsens tidning Dagen, som i snabb takt rörde sig i riktning mot en säker konkurs… …Men Sverre Larsson lyckades på kort tid vända på skeppet – och blev kvar på posten i tre decennier.

Sverre Larsson har beskrivits som en nyckelperson för att iskylan mellan pingströrelsen och trosrörelsen skulle upphöra på 1990-talet… …jag tror att Ulf Ekman hade varit i Filadelfiakyrkan i Stockholm, … Pethrus hade tagit vara på honom”. Sverre Larssons hade en egen roll i att ena Pingströrelsen och 80-90-talets trosrörelse för hans omvittnade förmåga att få församlingsmedlemmarna att öppna sina plånböcker.

1986 har Ruth Forsling redan gått ur tiden, året innan, Folkpartiet hade ett uselt valresultat 1982 bakom sig, de frisinnade är spridda för vinden men det finns fortfarande en och annan folkpartist som kritiserar de nya väckelserörelserna. Som en barnläkare (riksdagsledamot Ingrid Ronne-Björkqvist) som i DN:s intervju anser dem vara ett hot mot demokratin.Hon lärde sig som liten att göra motstånd och se mekanismerna mot det som hände i Nazi-Tyskland.

Speciellt kritisk mot trosrörelsen och pastor Ulf Ekman är Expressens frikyrklige chefredaktör Bo Strömstedt efter uppmärksammade händelser i bland annat Knutby. ”Trosrörelsen är, något brutalt uttryckt, ett försök att med konstgjord andning liva upp den pingströrelse som Lewi Pethrus blev och länge var ledare för. Pingströrelsen åldras… … i kyrkbänkarna glesnar det. Det är i den situationen Ulf Ekman lanserat sin pingströrelse: Livets ord, en möjligen ungdomligare men samtidigt mera metallisk variant av den gamla pingströrelsen” Ebba Busch går i Livets Ords hårt styrda skola i Uppsala vid denna tidpunkt. Hur hårt det har styrt henne är en öppen fråga som ofta är uppe till diskussion. Hennes kunskaper om KD (KDS) historia vilar dock på lösan sand.

Ebba på korståg 2022 – fritt efter Albrecht Dürer

Läs vidare om KDS utveckling, Ulf Ekman och Livets ord under samma flik i menyn. Vidare finns det texter om Sven Stolpe och Oxfordrörelsen och om Almquist och pietismen. Väckelserörelser inom Sverige har en bred palett vad gäller ideologi och syn på individuella friheter.

Läs vidare om KDS (KD) och Livets ord och hur sekten vann ett avgörande inflytande i partiet som ledde till valet av Ebba Busch (Thor) till partiledare i nästa artikel under den här fliken.

Författare: philipenskede

Jag har gjort en del historisk research om händelser i Sverige, Finland, Ryssland. Men också om författare, lokalhistoria och lite annat. Ibland stöter man på ganska okända men intressanta frågor och ibland sådant som måste ha varit feltolkat tidigare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: