Författare: philipenskede

Det här är den långa historien om varför Kristen demokratisk samling inte blev det stora kristdemokratiska parti man trodde på 1964. Tvärt emot Ebba Busch påstående var det Pingströrelsen och dess ledare Lewi Pethrus som lade krokben för det genom samarbete med nazister och högerextremister. Kristna riksdagskandidater och väljare, som de frisinnade i folkpartiet, förblev i hög utsträckning trogna sitt parti.

”Vi grundades som en motrörelse till nazismen”, säger Ebba Busch i DN-intervjun 1:a februari 2022. En partiledare får fritt föra fram osanningar, även i en ambitiös intervjuserie där de intervjuande journalisterna bör vara några av de mera pålästa på Dagens Nyheter. Frågan tas upp av några mediekrönikörer, men vill man veta mer om vad det verkligen handlade kan man gå tillbaka till DN:s eget arkiv.

Svenska Dagbladets mediekrönikör Axel Andén är kritisk i sin spalt 10 februari och kallar det ett mycket tveksamt påstående som ändå har lyckats passera både reporter och redaktörer. Andreas Gustavsson menar i en ledare i ETC 3:e februari att Ebba skriver om partiets historia, försöker rida på andras kamp och konstruera en ny sanning om tillkomsten. Christian Catomeris, Sveriges Television, redde ut frågan om KD:s bakgrund redan 2017, och tog då upp flera personer i olika partier med bakgrund i nazistiska organisationer. Men en viktig skillnad är att KDS:arna fortfarande var aktiva i högerextremistiska sammanhang. Så var inte riktigt fallet med centerriksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman och den socialdemokratiske ministern Ragnar Edenman.

Namn som nämns i KDS tillkomsthistoria är Lewi Pethrus, Åke Berglund, Harald Ljungström, Eric Grönlund, Lennart Aae och Ulf Hamacher. De senare hade alla en gedigen nazistisk eller högerextrem bakgrund.

DN.s och Expressens reportrar av årgång 1964 redde ut en del av frågorna kring bildandet av KDS, framför allt om förstanamnet på Stockholmslistan, rådman Harald Ljungström och hans nazistiska bakgrund. Den negativa publiciteten bidrog till att KDS bara fick 1,8 procent vid valet och ingen representation i riksdagen. Expressen fortsatte att nitiskt avslöja även mindre sekter med nazistiska attribut eller vapengömmor.

LEWI PETHRUS

Om Lewi Pethrus – som var tämligen till åren kommen – kan man läsa i Per Olov Enquists roman om ”Lewis resa”. Det är ett vänskapligt porträtt som ändå tar upp många betänkliga händelser och uttalanden genom åren. Som Sven Lidmans påstående att Lewi med beundran läste Hitlers ”Mein Kampf” för hur en ledare skulle vara. Enquist skriver vidare att ”Utan Lewis dröm om renhet kunde man inte förstå modernismen i dess svenska utformning. Det moderna var det befläckade agrara samhället, nedsmutsat av jazz, teater och dans. Det moderna var sport, bilfärder, sexualitet, populärmusik och staden ! Oljade pistonger förde tanken till otukt.” Lewi hade sin tidning och Filadelfiakatedralen vid Rörstrandsgatan. Han ville ha inflytande i politiska församlingar och blev fadder vid 80 års ålder till KDS som politiskt parti 1964.

Men i sin kamp mot sedernas förfall och moralupplösningen och snuskpressen och ”entartete Kunst”drog han till sig vänner han kanske inte tyckte om. ”Det fastnade en del bruna löss på limstickan”. Han hade provat sig fram att vinna inflytande genom kristna grupperingar i olika partier, i slutet av 50-talet inom högern, men 1964 var det dags för ett kristet parti. Läget borde ha varit gynnsamt. En namninsamling samlade 2,2 miljoner underskrifter för att bevara kristendomsämnet på gymnasiet. Andra samtida opinionsstormar mot icke önskvärd litteratur och film väckte förhoppningar om stora valframgångar.

P.O. Enquists plan var att skriva en roman om Sven Lidman. Om författaren som blev predikant och en av pingströrelsens främsta förkunnare. Rörelsens ledare, Lewi Pethrus, betraktade han som en svart reaktionär som stod fjärran från hans egna övertygelser. Men när han började studera materialet tvingades han ändra sig, trots ett livslångt lidande orsakat av en uppväxt inom Pingströrelsen. För i Pethrus fann han en socialt engagerad och politiskt radikal person. En folkrörelseman som stod på de utsattas sida. Men boken handlar inte om tiden efter 1948 och Enquist har inte några belägg för påståendet att Lewi Pethrus de sista åren sörjde för att KDS glidit till höger och inte blivit ett kristet mittenparti. Tvärtom drevs han av en moralpanik som var kännetecknande för en kristen högerrörelse och nazistiskt tankegods.

”Broderskapsrörelsen skulle ha lyssnat till Lewi. Där hade han sin logiska hemvist. Men socialdemokratin satt fast i den vanliga bilden av något nästan sinnessjukt.” Det säger den sentida författaren prästen och bloggaren Joel Halldorf. Men likt PO Enquist kan han inte ge någon rimlig förklaring till att Lewi Pethrus stödde det KDS som kom till i april 1964.

En källa som ligger närmare i tiden och trovärdighet är Bobby Andström som sin bok om ”Lewi Pethrus ” från 1966, direkt citerar honom från TV-intervjuer. En fråga om nazismen besvaras: ” Ja det finns ju vissa saker , där de kristna normerna går igen efter vad jag hört och det är deras reaktion mot smutslitteratur och sedeslös film och dylikt…. att de förbjöd sedeslösa filmer och sedeslös litteratur , det anser jag inte vara orätt.” Det var ”skjutjärnsjournalisterna” Gary Engman och Bo Holmström som i programmet ”Fokus” ställt frågorna.

HARALD LJUNGSTRÖM

Ljungström gick 1932 som 20-åring in i Nationella Ungdomsförbundet och blev senare en högt uppsatt medlem i det pronazistiska Sveriges Nationella Förbund fram till 1942. Han var bland annat ledare för det 1939 bildade ungdomsförbundet Nationell Ungdom, och skrev i denna roll en rad judefientliga artiklar. Han tog senare avstånd ifrån detta engagemang som han sagt sig ”bittert ångra”.

Kandidatur för KDS i valet 1964

Hans förflutna lyftes fram i mitten av augusti 1964 i Expressen strax före riksdagsvalet 1964. Han kandiderade för det nybildade partiet Kristen Demokratisk Samling som första namn i Stockholm på valbar plats. Han hade även gett betydande bidrag till det första partiprogrammet. Ljungström bekräftade uppgifterna. Han hade inför kandidaturen även underrättat partiet om sin bakgrund, dock ej ”gemene man” i rörelsen och gjorde avbön vid KDS riksting den 21 augusti 1964. Kort efter valet sägs det att Ljungström lämnat alla uppdrag för partiet.

Men han stannade kvar…

Det verkar dock inte stämma att han lämnade KDS. På ett läkarmöte 1971 framträder han som en av två representanter för KDS som är kritiska mot förslag till ny abortlagstiftning och kallar aborter för fostermord. Ljungström benämns kristen med starkt värdekonservativa uppfattningar i moralfrågor som abort, äktenskap och föräldrars rätt att uppfostra sina barn (frågan om aga) .

Under slutet av 1990-talet engagerade sig Ljungström mot underhållningsvåld i bildmedier och utformade förslag till lag- och konventionstexter till skydd för ”folkhälsan och barnens välfärd”.

ÅKE BERGLUND

Åke Berglund var läkare och amanuens vid Karolinska institutet, grundare av pronazistiska Samfundet Manhem och medlem i flera högernationella och nazistiska föreningar som Svensk opposition, Lindholmarnas Svensk Socialistisk Samling och Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Under andra världskriget hade han ett omfattande utbyte med tyska rasbiologiska forskare. Han hade en framträdande roll i KDS 1964.

PER LENNART AEE

Per Lennart Aae, inledde sitt engagemang Sveriges Nationella Förbund och i den katolska S:t Michaelsorden. Aae lyckades bli en ledande medlem och pressekreterare i det nybildade KDS. Då hans högerextrema bakgrund avslöjades uteslöts han ur partiet. I början av 1970-talet flyttade Aae till Tyskland, där han blev aktiv i det nynaziztiska NPD, fick en plats i styrelsen och en parlamentsplats i delstaten Sachsen. Påståendet att Per Lennart Aae var en infiltratör I KDS håller inte riktigt streck. Inte när man ser hur nära förbindelser partibildningen hade med S:t Michaelsorden och hur många fler som hade en bakgrund i högerextrema organisationer.

ULF HAMACHER

Bland övriga uppräknade namn i samband med KDS bildande, förtjänar Ulf Hamacher att speciellt nämnas, eftersom han var den ledande kraften i sammanslutningen kring S:t Michaelsorden och andra små högerextremistiska föreningar.

Dagens Nyheters reportrar var på spåren redan i eftervalsdebatten 1964 hur KDS partiprogram hade tillkommit, vilket också ger en förklaring till hur så många högerextremister återfanns på ledande poster. I sammanhanget nämns en sammanslutning av 140 läkare som vi ska höra talas om i senare sammanhang, och organisationerna MRA (Moralisk upprustning) och Kyrklig samling. Sankt Michaelsorden bildades 1959 som en katolsk orden som bland annat reagerade mot beslutet att tillåta kvinnliga präster i Svenska kyrkan.

I ett internt brev från 1977 skriver Hamacher att: ”Gud är allsmäktig och allenarådande – allt vad demokrati heter strider mot den kristna läran. Skulle vi kunna genom majoritetsbeslut ändra Guds bud och lagar? Monarken svarar inför Gud för sitt regemente. Tiden kommer då det ovanstående fritt kunna sägas och sympati för budskapet finnes.”

Partiledaren pastor Birger Ekstedt

har inte gjort så mycket väsen av sig i KDS historia. Han var dispenspräst inom Statskyrkan och organiserad i Högerpartiets mer kulturkonservativa gren. Han samarbetade med Lewi Pethrus och högerledaren Jarl Hjalmarsson när organisationen KSA (Kristet Samhällsansvar) bildades 1955 i syfte till att få fler kristna kandidater till riksdagen.

KSA ville påverka alla politiska partier i kristen riktning, stoppa det som man uppfattade som det moraliska och etiska förfallet, avkristningen mm. Birger Ekstedt var partiledare för KDS från 1964 till sin död 1972. Det var då den den snälle och godhjärtade Grännapastorn Alf Svensson tog över. Han kom in i riksdagsvärmen tack vare Centerpartiet, och från 90-talet förde han KD till riksdagen på egna mandat tack vare sin utstrålning och ett mera socialt inriktat partiarbete. Alf Svensson ändrade själv sin syn i abortfrågan, och man accepterade i högre grad den gällande lagstiftningen.

Orsaker till valutgången 1964 enligt DN

I oktober 1964 publicerar DN en artikel där ett försök till valanalys presenteras. Av de 75000 rösterna räknar man med 40000 väljare från frikyrkorörelsen, huvudsakligen Pingstkyrkan, 30000 från statskyrkan och de övriga 5000 huvudsakligen högerextremister som komprometterat rörelsen. I Stockholm bidrog avslöjandet om nazisten Harald Ljungström i valrörelsen till att partiet inte kom in i riksdagen.

Artikelförfattaren Joson finner att en mycket trångbröstad moralism kan vara högröstad i en del KDS-grupper mot ett fritt arbetande kulturliv och kulturradikaler och mot ”smutslitteratur”. En gammaldags nationell inställning som man trott vara borttynad har fått komma till tals genom KDS.

Varför frisinnade bröt med Lewi Pethrus

Problemen med KDS, Lewi Pethrus och den fundamentalistiska väckelserörelsen har en tidigare historia som inte berörs i PO Enqusts något panegyriska porträttgestaltning som bara räcker fram till 1948. Det är då Lewi Pethrus ger sig ut på en resa till USA och när han kommer tillbaka till Sverige har han en karismatisk helbrägdagörare i släptåg som i januari 1950 anländer med Svenska Amerikalinjen. Tillsammans med Smyrnakyrkans blåsorkester möter Lewi Pethrus upp vid kajen i Göteborg. William W. Freeman är kontrakterad för en 8 veckor lång turné i Sverige.

Själv har Freeman räddats från en säker död av en tillskyndande ängel. Nu ska han med sina handpåläggningar och djävulsutdrivningar göra en show i Filadelfia för tusentals församlingsmedlemmar och andra intresserade. DN:s reporter är på hugget och vill att en oberoende jury om fem man ska få granska resultatet av helbrägdagörelsen men det förvägras de. ”Polismyndigheterna i Stockholm är för närvarande fullt sysselsatta med att undersöka möjligheten att på laglig väg stävja det osmakliga och skandalösa geschäft som bedrivs i Filadelfia av den amerikanske handpåläggaren William Freeman och Lewi Pethrus”. Freeman kan sägas vara en tidig representant för en kristen amerikansk ultrahöger, som DN kallar den på 80-talet, precis innan genombrottet för TV-predikanter som skär guld med täljkniv från alla de som är sugna på frälsning.

Samma år 1950 gör folkskollärare Ruth Forsling sin politiska debut i valrörelsen för Folkpartiet. Den frisinnade föreningen i folkpartiet får svårt att samarbeta med Pingströrelsens enväldige Lewi Pethrus. Frisinnade föreningen har en egen lista i valen, som brukar samla mellan en tredjedel eller hälften av partiets röster.

De frågor som man för fram är kristligt-sociala och man har en lång tradition innan hopslagningen med liberalerna 1934 efter en splittring framför allt i nykterhetsfrågorna. Ruth Forslings frågor handlar om mycket om socialpolitik, och när hon blir invald i Stockholms fullmäktige får hon uppdrag i barnavårdsnämnden, folktandvårdsstyrelsen, ungdomsstyrelsen med mera. Hon vill se åtgärder för att få bort hyresskojet med hemliga överpriser för överlåtelse av lägenheter och hon är aktiv i den frisinnade kvinnogruppen – som är så få att de får plats att hålla hemmamöten hos Ruth Forsling på Västmannagatan 54. Genom alla levnadsår är hon aktiv i kommunalpolitik och i landstinget. Hon syns i några profilerade frågor som spritrepresentationen i stadsfullmäktige, skydd för barn mot sexuella övergrepp, men av artiklarna i DN att döma handlar det aldrig om något överslag i moralpanik. I abortfrågan deltar hon i ett möte om ”slå vakt om livet”, men det är svårt att tänka sig att hon med alla sina erfarenheter från barnavårdsnämnden, kvinnogruppen och ungdomsfrågorna skulle ha varit oförstående för lagändringar under en tid när många unga kvinnor tvingades åka till Polen för att utföra abort.

Frisinnade föreningen i Stockholm hade en livaktig verksamhet under 50-talet och fram till 1966 då man uppgick i moderorganisationen. Man hade egna riksdagslistor, dock med Bertil Ohlin som första namn, och det var på denna som det var meningen att Ruth Forsling skulle komma in som ordinarie på Stockholmsbänken 1964. Då hade hon redan varit tjänstledig från tjänsten som folkskollärare på Adolf Fredrik under ett halvår för att vara riksdagsledamot på en fyllnadspost.

Från hösten 1963 kan vi märka att förberedelsearbete för att bilda ett kristet parti i Sverige kunde samla både Harald Ljungström och Ruth Forsling till ett samkristet opinionsmöte i Gustav Vasa kyrka. Men avståndet mellan Filadelfiapalatset på Rörstrandsgatan och Betlehemskyrkan på Luntmakargatan var alltför långt, om än inte geografiskt. På vårkanten 1964 blev det klart att KDS skulle bildas och ställa upp med riksdagskandidater i ett stort antal valkretsar.

Det var ingen självklarhet att Folkpartiets och Socialdemokraternas frikyrkliga och andra kyrkligt orienterade skulle stanna kvar inom sina partier, och en del kände sig lockade av KDS. Så inte i Ruth Forslings fall. Hennes församlingsarbete i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen ledde henne till att stanna i folkpartiet. Kanske hade hon genomskådat rådman Harald Ljungströms retorik. Han gick väldigt långt i sin nit att inte vilja ha några åtalseftergifter för ungdomsbrottslingar och han ville att de skulle sitta i fängelse. Och han gick nog längre än dagens KD-ledare. Berömt är ett fall där tre italienska ungdomar häktades för att de stulit varsin glass värda 60 öre.

Frisinnade föreningen hindrade högerextremist att ta plats i riksdagen

KDS fick sitt bästa valresultat i Jönköping, och i Stockholm var man nära att plocka hem ett mandat åt Harald Ljungström. Men den genomsnittliga siffran 1,8 procent (i Stockholm 1,7 procent) dög inte för att bli representerade i riksdagen, trots att fyraprocentspärren ännu inte var införd.

I det längsta trodde man att Ruth Forsling fått det sista mandatet, men i slutspurten gick det i stället gick det till Folke Nihlfors på folkpartiets allmänna lista. Två slutsatser kan dras av detta. Den ena är att Ruth Forslings kandidatur för att nå de kristna väljarna hindrade att ett högerextremistiskt kristet parti från att nå riksdagen. Den andra är att frisinnade kristna i tillräckligt hög grad röstade på KDS och på så sätt på marginalen gjorde att den riksdagsplats som var tänkt för Ruth Forsling inte förverkligades.

I valrörelsen tog Folkpartiet stor hänsyn till KDS och de kulturkonservativa religiösa kretsarna. Partistyrelsen tog avstånd på kraven på fri abort, kunde inte godkänna att man tog bort förhandsgranskning av film och ville ge kristendomsundervisningen tillräckligt utrymme och stöd. Ja så angelägna var man att inte stöta sig med KDS att partiledaren Gunnar Helén anmälde liberala studentföreningens tidskrift ”Nota Bene” till justitiekanslern för tryckfrihetsmål. Nota Bene hade hade skämtat lite om KDS, ärkebiskopen och annat som ansågs hädiskt enligt ”Strindbergsparagrafen”.

Långt senare,i en valrörelse i början på 80-talet, när Folkpartiet inte längre är det ledande borgerliga partiet utan riskerar ramla ur riksdagen, har man en diskussion i DN:s spalter med Gustav Vasa folkpartiavdelning. Ordförande Gunilla Reuterskiöld framhåller den kristna gemenskapen som en viktig grund för folkpartiet, men att partiet samtidigt är de många ateisternas parti är inget problem. Och Ruth Forsling fyller i att det är typiskt liberalt. Toleransen är ett av de viktigaste inslagen.

Ruth Forsling och undervisningen

Vi som gick i skolan under den förra delen av 1960-talet blev marinerade i kristendomskunskap. Tramporgel, morgonbön och bordsbön och utantill-lärning av psalmverser var vår vardag. Redan i småskolan var det så utmanande för några av oss mer sekulariserade att vi bildade en hemlig förening GN – Gudsförnekarklubben i protest mot alla löjliga Jesus-historier. När enhetsskolans och grundskolans läroplaner så sakta fick genomslag tonades det ner och i högstadiet blev morgonsamlingarna mer profana föreställningar.

Ruth Forsling var uppväxt i Dalarna och hade sin religiösa anknytning i efS, evangeliska fosterlandsstiftelsen som står rätt nära statskyrkans liturgi. Från hennes samlingar minns vi mest berättelser från familjen och hennes besök i hembygdens Rättvik. I DN finns 1962 en recension av ett TV-program där hon medverkade

”Det finns program som är så hemska att det är omöjligt att nyansera sitt omdöme. ( En TV-produktion om Lina Sandell) …Att se uppstramad kör inför en viftande dirigent sjunga psalmer , och barn dirigerade av sina föräldrar, sjunga och be böner är fullkomligt olidligt. För texten, som inte var någon inspirerande levnadsberättelse, svarade Nils Gunnar Andersson, för det söndagsskolmässiga framförandet Ruth Forsling.”

Sämre recension än så är väl svårt att få, men vi hörde aldrig Ruth Forsling sjunga i klassrummet. När vi fick en ung vikarie sista terminen när hon var upptagen med riksdagsarbetet blev det dock en viss förändring i kristendomsundervisningen. I stället för rullplanschen med ”Det heliga landet” presenterade läraren en karta på svarta tavlan som en modern konflikt om ett landområde.

Lewi Pethrus och Ulf Ekman

Året är 1986 och DN har under sommaren en artikel om ”Den dolda högern” som byggde på undersökningar gjorda av missionsrörelsen om ”parakyrkliga rörelser” och teologiska fakulteten vid Uppsala universitet. Inspirationen kommer från USA:s vildvuxna religiösa högerextremistiska rörelser. Starkast i nätverket är Livets Ord i Uppsala, styrd av den karismatiske pastorn Ulf Ekman och hans familjeföretag. Han har redan uppslukat 15 frikyrkoförsamlingar och konkurrerar med Pingströrelsen om själarna.

Konflikten biläggs delvis när Ulf Ekman övertar Lewi Pethrus mångårige medarbetare Sverre Larsson som först räddat Pingströrelsens ”Dagen” från ekonomisk ruin och sedan omfamnat Ulf Ekman.

”I februari 1964 handplockades han av den svenska pingströrelsens förgrundsgestalt Lewi Pethrus till att bli verkställande direktör på rörelsens tidning Dagen, som i snabb takt rörde sig i riktning mot en säker konkurs… …Men Sverre Larsson lyckades på kort tid vända på skeppet – och blev kvar på posten i tre decennier.

Sverre Larsson har beskrivits som en nyckelperson för att iskylan mellan pingströrelsen och trosrörelsen skulle upphöra på 1990-talet… …jag tror att Ulf Ekman hade varit i Filadelfiakyrkan i Stockholm, … Pethrus hade tagit vara på honom”. Sverre Larssons hade en egen roll i att ena Pingströrelsen och 80-90-talets trosrörelse för hans omvittnade förmåga att få församlingsmedlemmarna att öppna sina plånböcker.

1986 har Ruth Forsling redan gått ur tiden, året innan, Folkpartiet hade ett uselt valresultat 1982 bakom sig, de frisinnade är spridda för vinden men det finns fortfarande en och annan folkpartist som kritiserar de nya väckelserörelserna. Som en barnläkare (riksdagsledamot Ingrid Ronne-Björkqvist) som i DN:s intervju anser dem vara ett hot mot demokratin.Hon lärde sig som liten att göra motstånd och se mekanismerna mot det som hände i Nazi-Tyskland.

Speciellt kritisk mot trosrörelsen och pastor Ulf Ekman är Expressens frikyrklige chefredaktör Bo Strömstedt efter uppmärksammade händelser i bland annat Knutby. ”Trosrörelsen är, något brutalt uttryckt, ett försök att med konstgjord andning liva upp den pingströrelse som Lewi Pethrus blev och länge var ledare för. Pingströrelsen åldras… … i kyrkbänkarna glesnar det. Det är i den situationen Ulf Ekman lanserat sin pingströrelse: Livets ord, en möjligen ungdomligare men samtidigt mera metallisk variant av den gamla pingströrelsen” Ebba Busch går i Livets Ords hårt styrda skola i Uppsala vid denna tidpunkt. Hur hårt det har styrt henne är en öppen fråga som ofta är uppe till diskussion. Hennes kunskaper om KD (KDS) historia vilar dock på lösan sand.

Ebba på korståg 2022 – fritt efter Albrecht Dürer

Läs vidare om KDS utveckling, Ulf Ekman och Livets ord under samma flik i menyn. Vidare finns det texter om Sven Stolpe och Oxfordrörelsen och om Almquist och pietismen. Väckelserörelser inom Sverige har en bred palett vad gäller ideologi och syn på individuella friheter.

Läs vidare om KDS (KD) och Livets ord och hur sekten vann ett avgörande inflytande i partiet som ledde till valet av Ebba Busch (Thor) till partiledare i nästa artikel under den här fliken.

Sjömän inom den svenska handelsflottan var den största gruppen som förolyckades under Första Världskriget. Svenska handelsfartyg sänktes genom mineringar, anfall från krigförande fartyg och ubåtar. Speciellt från 1916 och mot slutet av kriget respekterade Tyskland inte längre neutrala staters fartyg. Det var nu den tyska generalstaben beslutade att även skicka sabotagegrupper till hamnar i de skandinaviska länderna för att placera tidsinställda bomber inne i fartygen.

Spioner som höll till i svenska, norska och danska hamnar var vanliga, både i fredstid och krigstid. Flera uppenbara spioner utvisades från Norge i all tysthet. Det var inte förrän 1917 och de spektakulära aktionerna som företogs av baron Otto von Rosens grupp på Nordkalotten och ”baron” Rautenfels i Kristiania (Oslo) som det blev offentligt och väckte stor uppståndelse.

Vintern 1916-1917 var ovanligt kall och besvärlig för sjöfarten. Ända till slutet av maj ställde drivisen till med problem för svenska fartyg som försökte gå på rutten till Finland. Om våren var kall och infrusen, så var den politiska utvecklingen i landet desto mer i rörelse under revolutionsåret. Det skulle komma att påverka inställningen till de krigförande parterna, och gjorde det svårare att stödja Tysklands krigsmetoder.

Sänkta svenska fartyg

Det finns en noggrant förd statistik på när och hur svenska handelsfartyg förliste under Första Världskriget och hur många sjömän som förolyckades. De fartyg som inte gick på en mina eller torpederas eller blev beskjutna, kan ha råkat ut för att brännas upp, om det var en träbåt eller bara ha försvunnit. Under 1915 hamnar två sänkta fartyg under kategorin sprängladdning och 6 har försvunnit.

Med det utvidgade ubåtskriget även mot neutrala staters fartyg blir förlustsiffrorna högre för 1916 och 1917 och nu syns det i statistiken att krigshandlingarna i Östersjön blir värre. Hela fem fartyg sänks med sprängladdningar 2:a och 3:e augusti. Ytterligare 14 fartyg rapporteras ha sänkts med sprängladdning eller ha försvunnit 1916. Under 1917 är det 16 fartyg varierande storlek som sänks med sprängladdning och ett fartyg som rapporteras som försvunnet. Därefter förändrar kriget karaktär när Tyskland vinner herraväldet över Östersjön. Prejningar upphör och inga sänkningar med sprängladdningar rapporteras under 1918. Men linjetrafiken till Finland ligger helt nere under inbördeskriget de första månaderna under 1918.

Statistiken publicerades flera år efter krigsslutet, men det finns ingen redovisning eller diskussion om hur sprängladdningar placerades på båtarna. Ofta finns det förklaringar hur det gick till när fartygen blev bordade och sprängningen genomfördes. Man kan därför inte veta om det ens förekom att tidsinställda bomber, eller ”helvetesmaskiner” gömdes på svenska båtar när de låg i hamn. Rykten florerade i alla fall om sabotage i tidningspressen. Det förekom att liknande anklagelser också riktades mot ententen mot båtar med last till Tyskland, men det kan också ha varit fråga om provokationer.

En osäkerhet i statistiken är att fall med endast skadade sjömän eller båtar inte tagits med. Ibland togs fartygen med till Tyskland där besättningen släpptes fri och någon form av ersättning gjordes upp. Kontrabands-reglerna som de krigförande parterna hade mot neutrala staters fartyg var mycket hårda. Under en tid var det exempelvis inte möjligt för svenska fartyg att frakta några trävaror.

”Handelsflottan under första världskriget” av Lennart Lundberg (2006) är en ingående undersökning av vad som hände med de svenska fartygen med statistiken redovisad. Det finns ingen redovisning av misstankarna om sabotage-grupper. Antingen räknade man med att den inte riktades mot svensk-flaggade fartyg, eller också har frågan gömts undan.

Spionverksamheten i Skandinavien styrdes från ett bulvanföretag i Göteborg

Det man däremot klart vet är att huvudkvarteret för det tyska spionaget mot Skandinavien under Första Världskriget hela tiden låg i Sverige. Enligt Wilhelm Agrell och norska militärhistoriker var det tyska spionagets högkvarter för hela Skandinavien förlagt till Göteborg. Förberedelser gjordes redan före Första världskrigets utbrott, men från juli 1915 fungerade högkvarteret under täckmanteln Handelsaktiebolaget Emptio AB med kaptenslöjtnant Edwin Nordmann som chef och i första hand knutet till marinen. Underavdelningar fanns i Köpenhamn, Kristiania, Bergen, Malmö och Stockholm.

Bomber i lasten?

Idén med att placera tidsinställda bomber i lasten på fartyg i neutrala stater kan ha varit att hålla aktionen hemlig och undvika diplomatiska förvecklingar och vara ett komplement till ubåts-krig och mineringar till havs. Hur som helst kunde det inte förhindra att USA i april 1917 gick med i kriget på ententens sida och att andra neutrala stater började protestera.

När militärattachén Hans Steinwachs anlände till Stockholm förflyttades det skandinaviska högkvarteret till Stockholm och en mer intensiv period för att leda arbetet med sabotagegrupper som opererade från svensk mark påbörjades. Många av de som skulle komma att ingå kom från 27:e tyska jägarbataljonen. Det var till den bataljonen som flera hundra finnar hade tagit värvning och det var främst bland dem som några utvaldes till specialutbildning i Berlin.

Norska polisutredningar

Den norska polisen var betydligt mera aktiv än den svenska att syna utländska spioner närmare i sömmarna, även officiellt skyddade som hade diplomatiska uppdrag. Det började egentligen före kriget när den nya polischefen Søhr tillträdde och att man fick reda på att den ryska militärattachén Assanowitz, placerad i Stockholm, bedrev spionage i Sverige. Man lade en fälla för honom och avlyssnade hans hotellrum när han var på resa till Oslo, och kunde på spå vis kompromettera honom. Kommissarien Evald Larssen skrev 1946 en bok ”Fra vekterstuen till Møllergatan 19” och berättade denna och några andra episoder från sina erfarenheter som spionjägare.

De norska polisarbetet kring Otto von Rosen och hans sabotage och vapentransporter på Nordkalotten från hösten 1916 till april 1917 finns undersökta och återberättade av den finske författaren Karl-Gustav Olin i ”Tärningskast på liv och död” (2008). Till hjälp finns bland annat dagböcker från en av Otto von Rosens medresenärer till Tornedalen, och Nordkalotten, där mycket av dramatiken utspelar sig. Otto von Rosen hade sitt basläger och sina vapenförråd på den svenska sidan. Landsfiskalen misstänker att allt inte står rätt till, men mer därom senare.

Otto von Rosen var född i Sverige och löjtnant i Svea livgarde innan han flyttade till Jakobstad i Finland 1909. Han deltar i den underjordiska finska rörelsen, utför spionuppdrag i södra Ryssland, och måste till slut stanna i Stockholm för att undkomma den ryska gendarmen. I oktober 1916 får en medhjälpare vid namn Koskela genom tyska kontakter på Grand hotel och Imperial kontakt med von Rosen för instruktioner om en resa norrut. De får kartor på Murmansk-banans hela sträckning, och von Rosen åker i förväg till Gällivare medan Koskela får invänta en låda med sprängämnen från tyska legationen. I Gällivare samlas hela sabotage-gruppen om fyra man, von Rosen, Koskela, Halfdan Sterky och Raoul Graaf.

Otto von Rosen

Några datum att hålla i minnet: Den 13 november beger sig kvartetten iväg från Gällivare mot Vittangi på häst och släde. I Vittangi får de logi i prästgården hos pastor Georg Bergfors. Den 2:a december tar de sig över gränsen till Finland på skidor. Efter ett par dagars hårda strapatser befinner de sig nära Kautokeino på norska sidan. Därefter finns det inga dagboksanteckningar att gå efter, men det finns uppgifter att gruppen ska ha befunnit sig i Narvik i början av december och tagit sig till Kirkenes där de upprättat ett högkvarter och gör längre utflykter.

I mitten av januari väcker de uppmärksamhet i Kautokeino och den norska polisen får upp ögonen och vet snart att de har att göra med Otto von Rosen som de känner till redan sedan våren 1916. Ett flyktförsök mot Karasjok misslyckas och von Rosen låter sig arresteras med en del komprometterande material som han försöker bortförklara. Men innehållet i deras koffertar undersöktes inte ordentligt förrän de lämnat landet. Otto von Rosen hade en mängd märkliga förklaringar till varför han hade vapen och sprängmedel, och menade att de var avsedda för den finska kampen.

Johan Søhr refererar i sin bok ”Spioner och bomber” att von Rosens medhjälpare var lösmynta och att svensk press rapporterat ”ekspedisjonens folk hadde ytret at det var hensikten å sprenge den russiske Murmanskbane på 15 forskjellige steder… …De hade også utgitt sig for militære, som var ute i tjenesteanliggender, og befolkningen trodde de var generalstabsofficere, som hadde hemmelig opdrag i grensetraktene.” Möjligtvis låg det närmare sanningen än att de var ute på ripjakt eller att de var guldletare.

I Otto von Rosens koffertar fanns avancerade sprängmedel, tidsinställda bomber mot fartyg, biologiska stridsmedel med sjukdomar som mjältbrand, lungpest och gifter som curare. Det väckte stor uppståndelse internationellt. Undersökningen offentliggjordes i mitten av april i Norge, men nu var det för sent att komma med några efterräkningar. Otto von Rosen och två andra i gruppen befann sig i säkerhet i Tyskland.

I juni aktualiseras de svenska undersökningarna. Von Rosens grupp hade till uppgift att spränga fartyg och Murmansk-banan. Påståenden om att det bara handlar om att bekämpa Ryssland och stödja den finska kampen håller inte. Det är uppenbart att fartyg från norska hamnar också har varit utsatta. Men nu finns bara en medlem kvar i Sverige, övriga har satt sig i säkerhet i Tyskland.

Bomblager mitt i Oslo

På våren 1917 började man att misstänka en baron von Rautenfels som reste som kurir mellan Stockholm och Oslo och till ett otal andra platser. Ett par finnar som bodde i Oslo hade kontakt med honom. ”Att denne infernalske virksomhet var godt och listig organisert kunne det være lidt tvivel om” berättar Evald Larssen i sin bok. Den 15:e juni skred man till verket och arresterade Rautenfels och den liga med nio finnar som hade en bomb-central mitt i centrala Oslo på Sverdrups gate 10. Tre koffertar som var skickade med diplomatpost från tyska utrikesdepartementet togs i beslag och öppning beordrades, varvid man fann att de var fulla med bomber av samma slag som fanns i förrådet på Sverdrups gate 10. Bevisläget var klart.

I det stora sprängämneslagret fanns bland annat 95 rektangulära sprängbomber, 104 cylindriska brandbomber, 9 kolstycken fyllda med sprängmedel, 225 utlösare med urverk för tidsinställning, 269 detonatörer, 470 glasrör med syra för kemiska utlösare. Brandbomberna utvecklade en värme på mellan 1000 och 3000 grader och kunde med lätthet bränna igenom en plåt på en halv centimeter. De mekaniska utlösarna med urverk kunde ställas in på en tid upp till 14 dagar.

Sabotagegruppen hade folk som hamnarbetare och till och med en speditionsfirma, vilket gjorde att de lätt kunde ta sig ombord på båtarna och placera bomber. Norges handelsflotta drabbades i

mycket högre utsträckning en den svenska, bortåt fem gånger mer tonnage och otaliga sjömäns och fiskares liv. På Nordkalotten omnämns det att det fanns sabotörer i hamnarna i Narvik, Vardö och Kirkenes.

Men trots sin fina titel och sin diplomatiska status var baron von Rautenfels inte något mer än en kurir från det högkvarter som fanns i Stockholm. Själv bodde Rautenfels när han var i Stockholm på ett hotell på Tegnérgatan 11. Friedrich Walter von Rautenfels hette i själva verket Walter Harald von Gerich och han var född i Helsingfors 1880. Han blev officer och var en tid direktör för fängelset i Åbo, men blev utvisad till Sibirien varifrån han flydde till Sverige. Polischefen Johan Søhr uppger (i sin bok ”Spioner och bomber” från 1938) i stället att han var vicedirektör för fängelset i Viborg. Det fanns många andra rykten och påståenden om Rautenfels (Gerich) tidigare liv innan han under kriget blev värvad som kurir i Berlin. Men Redvald Larssens får anses vederhäftig, och uppgiften är hämtad ur polisrapporten.

Rautenfels arresterades 16 juni 1917 och blev frisläppt redan 27 juni. Trots att han reste genom Sverige och det skulle ha funnits tillfälle att förhöra honom och ställa honom till svars även i Sverige gjordes inga ingripanden. Rautenfels kompanjoner, alla finnar, ställdas inför rätta och blev dömda till förhållandevis långa fängelsestraff i Norge.

Redvald Larssen är diplomatisk och positivt inställd till samarbetet med den svenska kriminalpolisen i sin bok från 1946. Men det lyser ändå igenom att det var den norska polisen som stod för huvudarbetet i undersökningen med hjälp av olika tips, förmodligen från den brittiska säkerhetstjänsten MI6, även om organisationen inte omnämns explicit.

Gripandet av Rautenfels på morgonen efter att han anlänt till Oslo från Sverige är en historia med sina speciella poänger, när den norska polisen vågade utmana Tyskland genom att öppna diplomatposten och hitta en stor vapensändning. Att man var

så säkra på sin sak berodde på att man hade säkra tips,

eftersom Rautenfels skuggades på tågresan från Stockholm. Vem som stod för den avgörande insatsen är omtvistat. En undersökning av Norsk radio pekar ut en fransk marinattaché . Det stämmer överens med samtida pressuppgifter i Socialdemokraten, som berättade att gripandet av Rautenfels var resultatet av ett samarbete mellan två av ententens representationer. Sannolikt använde man sig av den franske diplomaten eftersom andra ansikten kan ha varit utslitna för att skugga fientliga representanter i Stockholm. Enligt militärhistoriker var utredningen i huvudsak gjord av brittiska MI6. Och man hade vitala militära intressen att försvara för försörjningslinjen till Ryssland, bland annat hamnen i Archangelsk. Om det norska polisarbetet

Det långa efterforskningen gjorde att Redvald Larssen vid ett flertal tillfällen fick åka till Stockholm, där han fick hjälp av några poliskommissarier. Ett par av dem finns namngivna i samtida pressmaterial, som kommissarie Alrik Waerner och överkonstapel Wretholm – som inte tillhörde de högsta polisbefälen. Bland annat berättar Evald Larssen att han inhämtade värdefull uppgifter från en finne som hade haft förbindelser både med Rautenfels och flera av hans sammansvurna i Norge.

Men allt skulle vara gott och väl om det inte vore för epilogen i Redvald Larssens berättelse om Rautenfels. 1936 är han på en kongress i Helsingfors inbjuden av föreningen ”For frihet og kultur, mod forbud och tvang”. Han får tillfälle att återse Rautenfels, eftersom han nu bor i Finland. När de äter middag tillsammans visar Rautenfels både vänlighet och förtrolighet. Det var ett privat samtal och Redvald Larssen låter det mesta av samtalet stanna mellan fyra väggar, men en intressant detalj vill han dock föra vidare. ”Jeg har grunn till å tro att Norge ikke var det enste nøytrale land, hvor takktiken med bomber og helvetesmaskiner ble brukt for å lamme skibsfarten. Det var bare det att i disse andre landene ble bombekomplottene ikke avslört og uskadeliggjort slik som her.”

Johan Søhr refererar från det norska Sjøfartskontorets statistik om sänkta, skadade eller spårlöst försvunna fartyg (9 under 1917). Ett exempel är Ragnarök som avseglade från Göteborg 5 augusti och sänktes 7 augusti 1916 med styckegods till Rouen i Frankrike. Kaptenen var säker på att det var en helvetesmaskin som utlöste en explosion. ”Det ligger nær å minnes att en av hovedcentralene for den tyske skibsspionaje var i Göteborg, og at den synes å ha hatt meget energiske ledere.”

I ett annat avsnitt berättar Redvald Larssen om sin allmänna uppfattning av de spioner han stött på under sin yrkesverksamma tid. De drivs nästan aldrig av patriotism” Det finnes nok unntagelser, folk som tar på seg farlige spionoppdrag av patriotiske grunner, vel vitende om at de løper den samme risiko som soldaten på slagmarken… De fleste spioner er imidlertid allt annet enn patrioter och idealister.De er rett och slett kreaturer, som ler sig friste av den gode betaling, og arbeter like gjerne for den ene part som for den annen…”

Svenska polisutredningar

Den svenska utredningen om Otto von Rosen börjar i oktober 1916 med att landsfiskalen intresserar sig vad gruppen har för sig när de befinner sig på prästgården i Vittangi. Bagaget gås igenom och von Rosen erkänner att de har sprängmedel, men att det är avsett för ryska ändamål, vilket länsmannen godtar eftersom han själv hatar ryssar. Expeditionen fortsätter till Karesuando där de förhörs av länsman Vaara. Han blir nervös eftersom han fått besked att han ska hålla ett öga på de militära aktiviteterna men ”ej ofreda de personer som står det svenska underrättelseväsendet nära, blott de hålla sig på mattan”. (citerat av K-G Olin). Svenska regeringen har kännedom om expeditionen. Utredningen går vidare till den av regeringen speciellt tillsatte smuggleri-inspektören Gustaf Hårleman, som efter konsultationer med regeringsrepresentanter beslutar att sprängmedel kan beslagtas, men ingen i Otto von Rosens grupp ska arresteras.

Den svenska säkerhetstjänsten är senfärdiga med att undersöka vad som pågick med understöd från tyska diplomater och privatpersoner, vilket framgår av den inlindade kritiken från Redvald Larssen. Kritiken ska bli ännu hårdare i takt med att ett flertal svenska handelsfartyg drabbas utanför finska kusten i maj 1917 och avslöjandet om bombkuriren Rautenfels briserar den 25:e juni. Den ende som i slutändan lagförs i Sverige är en av Rautenfels medhjälpare.

Explosionerna i Archangelsk

Jägarrörelsen utför sprängattentat av olika mål från 1915, ryska fartyg i Helsingfors, fabriker broar och järnvägar. På våren 1916 skickar den tyska underrättelsetjänsten jägarspioner till Nordkalotten för att utröna transportvägarna, och upptäcker stora vapenlager utefter leden från Skibotn i Norge till Torneå. I juli 1916 når en sabotagegrupp fram till Kilpisjärvi och spränger huvuddelen av lagret, och sedan undkommer de bestraffning genom att rädda sig över den svenska gränsen. Fler attentat följer och ryssarna skärper bevakningen vid gränsen i Tornedalen.

Själva staden Archangelsk skadades inte

Det är inget vanligt sabotageuppdrag Otto von Rosen får hösten 1916. Han ska introducera biologisk krigföring och förgifta hästar och andra dragdjur med mjältbrand och sars, spränga Murmansk-järvägen på strategiska punkter, för att ställa till problem med vintertransporterna och de enda försörjningsleder som ententen har till Ryssland och Petersburgområdet. Att de finska jägarna kan röra sig så fritt i Sverige med sprängmedel i bagaget och använda den svenska sidan av Tornedalen som sitt basområde, är ägnat att ge problem med den svenska neutraliteten.

Men än värre skulle det vara om Otto von Rosen också är ansvarig för de två stora fartygssprängningarna i Archangelsk i november 1916 och januari 1917. Uppgiftena är knapphändiga om de två explosioner i den avlägsna ishavshamnen som ödelade stora delar av vapenlagret och hamnanläggningarna och dödade kanske upp till 3000 man. De största explosionerna innan atombomben i Hiroshima, eller åtminstone bara jämförbara med Halifax-olyckan i Canada, när två fartyg med sprängmedel i lasten kolliderade 6 december 1917.

George Bolotenko berättar i en speciell text om de två fartyg som sprängdes. Den 9:e november inträffar explosionen på ”Baron Diesen” på kajplats 20 vid kajen i Bakaritsa några kilometer söder om centrum i Archangelsk. Uppgifterna varierar men de flesta källorna kommer fram till cirka 1600 ton explosivt material ombord. De femtio stuveriarbetarna var på lunch, alla avlastningsluckor var öppna och vaktades bara av en tullpersonal och en besättningsman. 12:57 hördes en kraftig explosion och några sekunder senare ytterligare en. De få vittnen som överlevde i fartygets närheten hörde först ett förebud liknande ljudet från ett jaktgevär. 40 minuter kom en ännu kraftigare explosion, förmodligen ett fartyg lastad med ammunition. Mindre explosioner fortsatte i flera timmar som resultat av de bränder som rasade i den kraftiga vinden. En beräkning kommer fram till att den andra explosionen motsvarade en tiondel av Hiroshima-bomben.

Beräkningarna av hur många som omkom var mycket osäkra, mellan 1100 eller 3800 rapporterades, men det kan ha varit det dubbla eftersom hamnen var öppen och det fanns många arbetare där, även kinesiska daglönare och annan asiatisk arbetskraft som ingen brydde sig om att identifiera.

Alla uppgifter tyder på att ”Baron Diesen” kom direkt från New York, men en källa uppger att en del av lasten kom från Baltimore.Möjligen kan en ”helvetesmaskin” placerats på fartyget samtidigt som ett franskt fartyg, som också råkade ut för en sprängolycka senare.

Bakaritsa efter explosionen

Det andra fartyget som exploderade i Archangelsk var ”Semen Cheliuskin” den 13 januari 1917 vid den längst ut liggande kajen Ekonomiia i Archangelsk. Fartyget hade tillräcklig isbrytarkapacitet för att ta sig från Murmansk till den längst ut liggande hamnen i floddeltat vid Archangelsk. Murmansk var överhopat med militärt förråd och Archangelsk hade bättre möjligheter för vidare frakt genom järnvägsförbindelserna.

När det första nattskiftet började lossa fartyget kunde man observera små blå flammor över en del av tunnorna. Lossningsarbetarna flydde men kom tillbaka när en brinnande tunna hade kastats överbord. Men eld uppstod igen och alla flydde hals över huvud. En halvtimme senare kom explosionen. Varnade av den tidigare explosionen var dödstalen lägre, men bränderna varade i flera dagar och många skadade frös ihjäl i den -50-gradiga kyla som svepte in.

Flera teorier lanserades om hur explosionerna i Archangelsk hade gått till och några av de mer trovärdiga förutsätter att Otto von Rosen och hans många resor på Nordkalotten och hans nära anknytning till den tyska säkerhetstjänsten hade en avgörande roll.

K.G Olin citerar ett brev från 1931 där Otto von Rosen säger sig ännu inte vara villig att uppge alla detaljer kring företaget. Det planerades våren 1916 i Norge och utfördes av sabotageavdelningen, Sektion Politik vid tyska generalstaben. ”Nervkittlande nog uppger von Rosen i brevet att operationen hade en mycket større omfattning än vad som någonsin kommit i offentligheten”.

Archangelsk och Nordkalotten var ett viktigt mål att kontrollera eller för att sabotera fiendens trupprörelser och försörjningsleder. Det var den enda möjligheten för Ententens länder, framför allt Storbritannien att kunna skicka förnödenheter och krigsmaterial till Ryssland. Den var absolut nödvändig för att försörja de centrala delarna av Ryssland och förhindra ett sammanbrott på östfronten. Archangelsk hade järnvägsförbindelser med både Petrograd och Moskva, och på floden Dvina kunde man till och med frakta fyra ubåtar på pråmar 1916 och på så sätt förlänga försvaret av Östersjön. Men Archangelsk var bara isfritt 5-6 månader på året. Man skyndade sig för att försöka bygga järnväg från den nya hamnen i Murmansk, men den var inte färdig vid krigsutbrottet.

Kämpade för Finlands sak ?

27: jägarbataljonen som upprättades för att utbilda och ge krigsuppgifter till de finska frivilliga som sökt sig till Tyskland under

Första Världskriget. Trots löften om att inte skickas till fronten sker detta och den tyska ledningen är järnhård i sin preussiska disciplin. En del väljer att desertera och alla sabotageaktioner som jägarna tvingas till är ett tveegatt svärd som gör att trycket från ryssarna blir hårdare och att en del av befolkningen vänder sig mot metoderna. Livliga diskussioner och hårda motsättningar gör sig gällande i exilgruppen i Stockholm. De jägare som tas ut till att delta i sabotage-grupperna får specialutbildning i Berlin. K-G Olin kallar finnen Toivoi Pusa för en förrädare eftersom det var han som vände sig till ententens beskickningar i Stockholm och berättade om bomber och sabotage i Norge och att baron von Rautenfels var en kurir som tog med vapen och sprängmedel. Någon diskussion om jägarrörelsens mål och medel fördes inte efter kriget. Det var officerarna i jägarrörelsen som utgjorde stommen i den finska arméns ledning även under Andra världskriget.

Hjalmar Branting och ententen

De senfärdiga reaktionerna från svenska myndigheter och utrikesministerium fick kritik av den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting, som reste till Kristiania i juni 1917 och förhörde sig om situationen. Han kritiserar de hemliga svenska utredningarna och berömmer det lilla Norge som öppet vågat tala om att bombtrafiken skett under allerhögsta protektion och att men begärt förklaringar av det mäktiga Tysklands regering. Tidningen ”Socialdemokraten” följer bombligans verkliga organisatörer till de finare kvarteren på Östermalm i Stockholm, ända fram till dörren till handelsattachén för Tysklands generalkonsulat, Lassens kontor. Men han är inte längre där.

En annan tysk representant som börjar känna att det bränner under fötterna är den tyske militärattachén direktör Hans Steinwachs. Han fick fullständig panik när han fick reda på att det förestod en husundersökning av den källare han hyrt på Linnégatan 4 och försäkrade att det bara fanns ett 40-tal karbiner och några packlårar broschyrer om tyska fångläger. Han blev rädd för att det skulle göras undersökningar på hans hemadress på Karlavägen, där han förvarade ett 50-tal pistoler.

Det var i sin egenskap som anhängare av ententen och motståndare till separatfred mellan Tyskland och Ryssland som Hjalmar Branting agerade, mer än i rollen som arbetarledare och initiativtagare till fredskonferenser. Men han fungerade som en pådrivare till att det tyska inflytandet över förvaltningen och svenska politiker minskade och att Sverige mer intog en neutral position.

Hjalmar Branting hade rest till Petersburg i april 1917 strax efter revolutionen och gav sitt stöd till Kerenskij, samtidigt som han kritiserade Lenin för det ekonomiska stöd han hade tagit emot från Tyskland i utbyte för att han var för en separatfred. Rysslands sommaroffensiv på östfronten misslyckades katastrofalt, Tyskland marscherade vidare i Baltikum och intog Riga. Ubåtskriget i Östersjön var över och angreppen mot svenska fartyg upphörde, men det tog lång tid innan minfälten var röjda.

Svenska sjöministrar och utrikesministrar

Under Hammarskjölds regering är det Dan Boström som är sjöminister från 1914 till 1917. Den utnämningen var gynnsam för Storbritannien som fick hjälp att få ut sina fartyg som blivit instängda i Östersjön vid krigsutbrottet 1914. Det var en lång och seg process som måste ske i hemlighet utan att sjöministerns namn var synligt. Som skeppsredare var Dan Broström deltagare i ett syndikat som ville hjälpa det brittiska amiralitetet. Eftergifterna till Tyskland var annars stora när det gällde territorialgränser, minfält och fri sjötrafik genom Öresund. Mellan 1916-18 lyckades 83 fartyg med det svenska syndikatets hjälp ta sig ut ur Östersjön. Men Storbritannien hade också starka förhandlingskort. Under missväxtåret 1917 väntade Sverige på 9 fartyg från amerikanska kontinenten och 14 från England för att förhindra ren hungersnöd, och fartygens möjlighet att nå fram till Sverige berodde på Ententens välvilja.

Erik Palmstierna som tyskvän

Efter det korta mellanspelet med Nils Swartz regering med Arvid Lindman som utrikesminister regering och Hans Ericson som sjöminister tillträdde den liberala och socialdemokratiska regeringen under Edén – Branting. Socialdemokraterna hade posten som sjöminister genom Erik Palmstierna. Turerna i regeringsarbetet kan man följa väl i Palmstiernas dagböcker. Under inbördeskriget i Finland 1918. 5:e februari 1918: Jag har själv erbjudit Gripenberg örlogskonvoj för de fartyg med 1500 man som avgå från Libau och Stettin längs svenska kusten till bottenhavet. Jagare och pansarbåten Thor detacheras av mig för att skydda de finska fartygen…

8:e februari: Fyra jagare möta Stettin-fartygen vid Sandhammaren för att konvojera dem hela vägen norrut… färden är riskabel. Det kan betyda förveckling med Ryssland, men jag vill ej väja undan för plikten att hjälpa dem fram utmed vårt territorialvatten…

Svensk höger och ultranationalismen

Även om den svenska högern bedriver en intensiv propaganda för att intervenera och höga svenska militärer vill delta med trupper i Finland resulterar det i en kompromiss med att man tillåter frivilliga insatser. Socialdemokraterna har uteslutit de mest tyskvänliga ur partiet men Erik Palmstierna finns kvar som garant för att man tillåter stöd till den vita sidan i inbördeskriget, vilket inte överensstämmer med de dominerande stämningarna inom partiet.

Den officiella inställningen är annars att man inte ska blanda sig i konflikten, och i slutändan är det de tyska truppernas landstigning i Hangö som avgör inbördeskrigets utgång, och det är Tyskland som tillsätter en tysk prins som statsöverhuvud i monarkin Finland 1918.

Hitlers visioner om tysk expansion österut var ingen nyhet. Generalstabschefens Erich Ludendorffs planer från Första världskriget omfattade såväl Ryssland som Finland. Och finska monarkistiska krafter var mer än villiga att installera en tysk furste på tronen. Den synpunkten framförde Bjarne Stenquist i en understreckare vid 90 – årsjubiléet av krigsavslutet, (SvD 13 sep 2008).

Ryssland kapitulerade i Brest-Litovsk-förhandlingarna i februari 1918 när Tyskland nästan utan motstånd intagit Polen Baltikum och Ukraina. Då beslöt den tyska arméledningen att gå vidare och att också landstiga med trupper i Finland för att hjälpa den General Erich Ludendorff vita sidan. Kejsar Wilhelm skissade på ett Ryssland styckat i fyra autonoma delar, Ukraina, centrala Ryssland, Sibirien och ett statsförbund i sydost – alla monarkier. Det vita Finland skulle kunna samverka med Tyskland ansåg man. Det varade fram till 11 november samma år när Tyskland kapitulerade för västmakterna och Brest-litovsk-fördraget annulerades. Bjarne Stenquist hänvisar till att tyska historiker redan på 60-talet som kopplade ihop de krigsmål som Ludendorff hade utarbetat 1917-18 med de man eftersträvade i operation Barabarossa.

Ludendorff och den tyska generalstaben sågs som samarbetspartner både av en del finska aktivister såväl som svenska. För en del svenska aktivister var det inte ett självständigt Finland som var målet utan Sverige som en större geopolitisk makt med ett återtagande av Finland och rollen som den ledande staten i Skandinavien. ”Stockholmsplanen” för ett nationellt uppror i Finland 1917 utarbetades av Carl Bennedich och Axel Rappe, två generalstabsofficerare. Den planen kom aldrig att förverkligas, och den var styrd av tyska intressen att vinna kriget mer än att stödja Finlands väg till självständighet.

I Tyskland fanns Sven Hedin och en svensk officerare som tagit värvning i tyska armén för att underhandla direkt med stora högkvarteret. Till Stockholm hade Hans Steinwach anlänt som militärattaché 1916 för att organisera upp sabotageverksamheten, och det var med honom de svenska aktivisterna samarbetade. Hans Steinwach hade börjat den verksamheten först i Rumänien där de första experimenten med biologisk krigföring med mjältbrand utfördes (se vidare Erhard Geissler – Biologishe waffen – nicht in Hitlers arsenalen). Med Stockholm som bas spred man nu vidare biologiska stridsmedel, helvetesmaskiner – tidsinställda bomber.

Österjöpirater

Författaren Sigfrid Siwertz skrev under Första världskriget ”Eldens återsken”, en bok som återspeglar stämningar 1916 bland svenska och finska aktivister i Stockholm. Alltså innan avslöjanden om tyska agenter och hur sabotage-grupper värvade ur jägarrörelsen sprängde fartyg.

Även om en del personer som flimrar förbi kan vara menade som nyckelskildringar, är det de allmänna stämningarna som gör att romanen har dokumentärt värde. På en rökig klubb kallad för ”duvslaget” sitter gamla ärrade finska aktivister som Konni Zilliacus och Jonas Castrén och andra mer eller vinddrivna existenser och diskussionerna går höga. Stödet från de djupare lagren i Sverige är inte stort.

Sigfrid Siwertz var fångad av filosofen Henri Bergsons betoning av intuition handling och vilja, och huvudpersonen Lennart i boken radikaliseras under en beredskapsövning i Stockholms skärgård.

…nationens reningsbad ur feg materialism, en väldig bölja av moralisk genialitet… …en offerviljans jättehögtid då man icke rädes döden utan söker den. Andra personer i boken får representera andra politiska och sociala rörelser i samhället, som en lätt karikerad Zäta Höglunds pacifistiska propaganda och en liberal riksdagsman som är rädd för kriget och klagar på statskuppen vid borggårdskrisen.

Ett viktigt tema i boken är gulaschbaronernas skumma affärer och intriger. Kontrabandstrafik pågår också till Ryssland. Små båtar går ut till ytterskärgården där det lassas om till stora ångbåtar. Bomullsbalarna ligger travade på Logårdskajen utefter skeppsbron. …”Lennart drog ur en tuss och vred den mellan fingrarna. – Ja, det här ska över till Ryssland och bli sprängämnen. Vad tycker ni om det?”… Ju längre kriget fortsatte och drabbade folkhushållet, desto fler varor blev klassade som smuggelgods och neutrala länders handelsfartyg lovligt byte för de krigförande. Det drabbade också normal styckegodstrafik mellan Sverige och Finland.

De svenska krigsaktivisterna var fåtaliga i de breda folklagren, men motsvarande stämningar fanns hos delar av officerskåren, speciellt inom den nykarolinska rörelsen och hos många ämbetsmän. I Sigfrid Siwertz bok är det den liberale Natanael som ska bli riksdagsman som framför en frän kritik och visar farhågor. ” Han hade med rädslans snabba överslag räknat ut, att överklassens tyskvänlighet var den största krigsfaran. Alltså blev han med var dag allt ivrigare ententevän och allt argare tyskhatare.” ”Eldens återsken” förebådar en viss omsvängning i den svenska opinionen under de sista krigsåren, och utrymmet blev mindre för de som ville strida på Tysklands sida.

Källor:

Redvald Larsen Fra vekterstuen till Möllergatan 9 1946

Johan Søhr Spioner och bomber 1938

K-G Olin Tärningskast på liv och död 2008

Lennart Lundberg Svenska handelsflottan under första världskriget 2006

George Bolotenko Wartime explosions in Archangel 1916-1917 2011

Erik Palmstierna Dagboksanteckningar Tidens förlag 1950-talet

Wilhelm Agrell Det dunkla pusslet 2018

Olle Svenning Hövdingen Hjalmar Branting 2014

Bjarne Stenquist Den vita segerns svarta skugga 2009

Sigfrid Siwertz Eldens återsken 1916

Mart Kuldkepp Siwertz som aktivist 2017

Pressens uttalanden om Eldens återsken 1917

Sjöhistorisk årsbok Sverige och första världskriget 2016-2017

Några historiska problem

1. Kommando Otto von Rosen och sprängningarna i Archangelsk Flera sabotage har redan utförts i norra Finland och mot industrier i södra delen av Finland. Ryssland har förstärkt gränsbevakningen mot Sverige, speciellt i Haparanda för att undvika smuggling av vapen och aktivister och att den svenska sidan används som basområde och flyktmöjlighet. Otto von Rosens kontakter i Stockholm och tidpunkten för när han anländer till Norrbotten hösten 1916 stämmer väl överens med förberedelserna för den tyska krigföringen mot försörjningslinjerna, Archangelsk, Murmanskbanan och vintertransporterna genom små hamnar som Kirkenes, Vardö, Vadsö och Skibotn till Torneå och Rovaniemi. Från Vittangi eller Karesuando kan en sabotagegrupp passera gränsen utan att bli upptäckt och det är lätt att nå ammunitionslager i Kilpisjärvi och få kontakt med sabotörer av den bara halvfärdiga Murmanskbanan och lämna vidare ”helvetesmaskiner”. Den samtida rapporteringen av sprängningarna i Archangelsk är knapphändig. Censuren i Ryssland är kompakt och i Sverige förekommer några enstaka notiser, som i Haparandabladet. Det finns flera teorier om vad som hänt, både samtida och senare rekonstruktioner av bla George Bolotenko. För det första kan man inte utesluta olyckshändelser med ödesdigra konsekvenser. Tekniskt bevismaterial saknas eftersom de båda fartygen blev totalförstörda, så man får lita till vittnesberättelser. Men om det var fråga om noggrant planerade attentat pekar logistiken mer i riktning Otto von Rosen än andra teorier. ”Baron Diesen” ska ha anlänt direkt från New York eller Baltimore – det är mindre troligt att en ”helvetesmaskin” ska ha placerats redan där med precision, speciellt om avsikten har varit att sprängningen skulle inträffa när fartyget kommit fram till lossning vid kajen i Archangelsk 9:e november och orsaka en kedjereaktion av explosioner. En tidsinställd kan ha placerats ombord vid lossningen av lasten. Jägarrörelsen använde sig inte av självmordsattacker. ”Helvetesmaskiner kan ha levererats av von Rosen i Finland, det är mindre troligt att han själv skulle ha tagit sig ända till Archangelsk. Om man tar hänsyn till att Bolotenko följer den julianska kalendern i sin undersökning överensstämmer tidpunkten med vittnesberättelsen i Haparandabladet. Däremot stämmer skildringen av förloppet inte inbördes och inte i jämförelse med officiella källor. ”Semen Cheliuskin” anlände från Murmansk till kajen ekonomiija en dag innan explosionen. Med en avancerad tidsinställd helvetesmaskin eller en utlösare maskerad som ett stycke kol kan planeringen och bombleveransen vara utförd av Otto von Rosens grupp. Lossningspersonalen såg små blå lågor slå upp från lasten och medvetna om den tidigare sprängolyckan uppstod kaos och de flesta flydde. Otto von Rosen arresteras och förhörs av den norska polisen i januari och först i april kommer avslöjandena om alla vapen han hade i packningen. Baron von Rosen är arrogant både mot den svenska och den norska polisen och anser sig inte ha behov av att presentera någon riktigt trovärdig historia, utan räknar med att gå fri ändå. Otto von Rosen arbetade några år efter 1909 och innan 1916 som direktör på Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad i Österbotten. Det var en kort civil karriär, och han hade uppenbarligen andra uppdrag vid sidan av, underrättelseverksamhet för Tyskland eller Sverige eller båda länderna. Den svenska militära underrättelsetjänsten bildades i samband med och efter unionskrisen 1905 och med inspiration från den japanske militärattachén Akashi Motojiro. Framför allt äskade man medel för att bygga upp ett nätverk av agenter i det tsarryska imperiet, och Österbotten var ett strategiskt område. Otto von Rosen borde varit idealisk i nätverket, med gedigen militär utbildning och genom företaget också hade en stor fabrik i Härnösand, så att kommersiella kontakter kunde motivera livlig kommunikation över kvarken. När Otto von Rosen utsågs som ledare för en sabotagegrupp hämtades en av medhjälparna, 22-årige jägarsoldaten Emil Jokela direkt från fronten utanför Riga. Han var annars arbetare på Strengbergs tobaksfabrik i Jakobstad. Förhållandena under 1918 var annars mer komplicerade än polariseringen under inbördeskriget skulle kunna ge vid handen. Området kring Murmanskbanan, där Otto von Rosen skulle varit ansvarig för cirka 15 sabotage, försvarades gemensamt av brittiska trupper för ententen gemensamt med en grupp från de finska röda brigaderna. Murmansklegionen var en truppavdelning, huvudsakligen sammansatt av medlemmar i det finländska röda garde som i början av 1918 bildades i Kandalaksja vid Murmanskbanan. Murmansklegionen, uppträdde i brittiska uniformer, stred först mot de vita i Fjärrkarelen och anslöt sig 7/6 1918 till de brittiska trupper som kontrollerade Murmanskbanan. Under tiden hade Brest-Litovsk-fördraget förhandlats fram och den ryska bolsjevikiska regeringen blev nu fiende i stället för allierad med ententen. De finska röda brigaderna ska därmed ha varit några av de första att råka i strid med bolsjevikerna.
2. Kommando Rautenfels och den svenska polisutredningen Den svenska polisen och utrikesförvaltningen är senfärdiga med att utreda bomb-ligans verksamhet, huvudkontoret i Stockholm och förbindelserna till tyska diplomatiska kåren. Det är den norska polisutredningen som leder till resultat och det är norska poliser som åker till Stockholm och tar kontakt för att vidare information och utredning. När den nordiska interparlamentariska unionens råd, där bland annat Hjalmar Branting deltar, är samlat i Norge får man en genomgång av utredningens resultat. Den svenska polisen och regeringen får kritik från framför allt socialdemokratiskt håll för hemligstämplingen och det sena agerandet som gör att nästan alla misstänkta kan sätta sig i säkerhet utanför Sveriges gränser. I fallet med Rautenfels påstås att man ingenting visste innan 19:e juni, vilket ifrågasätts av Hjalmar Branting. I utredningen om von Rosen framkommer i den norska domstolen att en sändning med sprängmedel och sofistikerade utlösningsmekanismer förts över gränsen till Finland redan innan den svenska polisen påträffade von Rosens grupp och en last med sprängmedel i början av januari 1917 för att sedan släppa dem vidare. Hemligstämplingen och nedtystande av expeditionens mål kritiserades men sommaren 1917 exponerades de tyska diplomaternas inblandning, som handelsattachén Lassen och militärattachén Steinwachs, och vapenlagren på östermalm i Stockholm fick omorganiseras. Detta är synligt framför allt i ”Socialdemokratens” långa presskampanj.Att det fanns en acceptans för von Rosens grupp från generalstabens underrättelsetjänst och andra myndigheter som var välvilligt inställda till Tyskland ville man nog begrava som en statshemlighet. Även om von Rosen försvarade sig med att viktigaste man bara ville försvara Finlands intressen, så var ju huvudanledningen till den hemliga krigföringen att sabotera ententens försörjningslinjer och tvinga Ryssland till en separatfred. Både Johan Søhrs (1938) och Edvald Larsens (1946) redogörelser för den norska polisutredningen har sina uppenbara svagheter. Inget nytt kommer ut som man inte kunde läsa i pressen redan 1917 och Edvald hemlighåller vilka svenska poliser han kunde samarbeta med trots att det redan fanns publicerat. Om det finns någon kritik mot den svenska polisens och säkerhetstjänstens agerande och beroendet av Tyskland, så är den så väl inlindad att den måste speciellt uttolkas. Johan Søhr skrev i förordet till sin bok 1938 om ”spioner och bomber” ”hos oss trenges i høi grad almenhetens forståelse og hjelp, når det gjelder å verge oss mot den efterretningtjeneste, som fremmede makter forsøker å etablere hos oss. De meddelelser jeg her gir kan forhåpentlig bidra til å skaffe denne hjelp.” Den förhoppningen kom på sin skam mindre än två år senare när den tidigare militärattachén och försvarsministern vid namn Vidkun Quisling och hans gelikar stödde den tyska ockupationen.
3. Vi-klubben och Hjalmar Branting En viktig grupp för den socialdemokratiska ledningen var den s.k. Vi-gruppen. Det var en politisk gruppering i gränsskiktet mellan vänsterliberaler och socialdemokrater, numerärt tämligen obetydlig men politiskt inflytelserik. Där fanns professorer och publicister. Tidigare liberaler gick över till socialdemokratin, som Erik Palmstierna. Det var Palmstierna som fick posten som sjöminister och som 1918 fick tolka hur neutraliteten och icke-inblandningen i det finska inbördeskriget skulle utformas. I gruppen ingick också Otto Järte, som dock blev utesluten ur partiet för sina sympatier med Tyskland. I en avgörande fas tillät man att Tyskland fraktade vapen till den vita sidan och att svenska officerare fick möjlighet att som frivilliga delta på den vita sidan. Hjalmar Branting hade året innan kämpat mot det tyska inflytandet och gett sitt politiska stöd till ententen bland annat under sin resa till Petrograd i april 1917, då han också hårt kritiserade bolsjevikernas propaganda för en separatfred och ansåg dem vara betalda av den tyska krigsledningen. Kampanjen mot tyska spioner och bombcentraler i Sverige och mot den svenska regeringens försenade reaktion och hemligstämpling är också en del av Branting i rollen som understödjare av ententen mer än rollen som arbetarledare och fredsmäklare. Men efter bolsjevikernas maktövertagande och efter separatfreden mellan Ryssland och Tyskland är läget annorlunda när tyska trupper landstiger i Finland för att hjälpa den vita sidan, och den får ett tyst godkännande. Se vidare samtida press, framför allt ”Socialdemokraten” och Olle Svennings biografi om ”Hövdingen”. En traditionell historiebeskrivning är att de svenska aktivisterna var lätt orealistiska bakåtsträvare, en parentes i den svenska marschen mot framtiden. Det påpekar Ann Hedén i sitt kapitel ”Blicken mot öster” i sjöhistorik årsbok 2016-2017. Men den offensiva strömningen som kom till uttryck i borggårdskrisen var fortfarande en kraft att räkna med och i den kontexten blir påtryckningarna från tysk och finsk sida på svenska etablissemanget under första världskriget mer relevant. Aktivisterna för tyska intressen och för den vita sidan i Finland ingick en kompromiss med förespråkarna för neutralitet. Den viktigaste skiljelinjen 1917-1918 gick gentemot en mer äventyrlig aktivism som ville förändra Sveriges gränser och ställning i skandinavien.
4. Den tyska sabotage-organisationen Planeringen och ledningen av sabotageverksamheten mot de neutrala ländernas handelsflottor sköttes av den politiska avdelningen på generalstaben i Berlin. Utplaceringen av tidsinställda bomber eller ”helvetesmaskiner” var ett komplement till mineringar, beskjutning från ubåtar, bränning av träbåtar etc. men det är osäkert i vilken utsträckning man brydde sig om att dölja verksamheten och fartyg i svenska hamnarom det var viktigt att kunna neka till inblandning i försvunna skepp. Sprängningarna av olika hamnanläggningar kan ha gjorts på plats eller genom tidsinställda bomber på fartyg. Det finns inga bevis för att tidsinställda bomber ska ha utplacerats på fartyg i svenska hamnar. Men med militärattachén Hans Steinwachs ankomst till Stockholm 1916 ökade intensiteten i agentverksamheten.

Ryssland i dag antingen vi eller tyskarna Vladimir Burtsev 1918

The Russia complex the british labour party and the Soviet Union Bill Jones 1978

Newspapers and other periodicals Dagstidningar och tidskrifter:

Aftonbladet

Dagens Nyheter

Svenska Dagbladet

Socialdemokraten

Brand

Hufvudstadsbladet

Åbo underrättelser

Svenska Tribunen

Kommentarer:

Hjalmar Branting 1909: En del av händelserna omkring Tsarens besök i Stockholm juni 1909 har inte fått mycket uppmärksamhet i historieskrivningen. Branting var stark i sin retorik mot tsaren och självhärskardömet i ”de tusen galjarnas land”. Den liberala opinionen förhöll sig ganska tystlåten och i riksdagen var socialdemokraterna knapphändigt representerade. Ett undantag var liberalen Eliel Löfgren som i Dagens Nyheter skrev om den frånvarande juridiska processen när ”8 ryska anarkister” blev utvisade ett par veckor efter tsarens besök. Omständigheterna kring mordet på den höge marinofficeren i Kungsträdgården av självmordsskytten Wång togs upp av en journalist i Dagens Nyheter ett par år senare med uppmärksamheten riktad mot ochranas förmodade polisprovokatör. Brantings retorik i juli 1909 riktades som tidigare mot stadsfiskalen Lars Stendahl men inga andra namn inom den svenska polisen nämndes, inte heller den stadsfiskal som var ansvarig för den bristande polisutredningen och utvisningarna, Carl-Gustaf Lidberg. I antologin om politiska fångar på Långholmen (…faror för staten av svåraste slag) berättar Håkan Blomqvist om ”Socialdemokratens” ansvarige utgivare Carl Natanael Carleson som fick ett kännbart fängelsestraff efter en process om ett tryckfrihetsbrott, som leddes av Lidberg. Stadsfiskalen satt inne med information som han fått från Ochrana och inte kunde referera till officiellt. Branting kan ha befarat att han själv skulle ha hamnat inför domstolen om han gått för långt i sin kritik mot den detektiva polisen.

Vladimir Burtsev 1909: Burtsev var ofta svepande i sin kritik och sina anklagelser men hade svårt att belägga allt med noggranna undersökningar. Något som är omöjligt för en en-mans-rörelse mot en hel statlig polisorganisation med förgreningar i många länder. Om Vladimir Burtsev hade någon vidare information om Sverige eller Finland så kom det inte fram, och chansen att ta upp det i samband med Harting-Landesen-skandalen i Frankrike gick om intet.

Bloggtidningen ”Punschverandan” , med anarkistisk anstrykning, försökte vidn 100-årsjubileet gå till botten med fallet Wång och mordet i Kungsträdgården. Tyvärr är den beskrivning som nu finns på ”Punschverandan” behäftad med en mängd sakfel och tar inte upp de frågan om ochranas provokatör. Professor Dick Harrison beskrev Wångs mord som ett terrordåd i DN sommaren 2017. Det ändrar inte på det faktum att det var en utfattig yngling i psykisk obalans som höll i revolvern.

Hjalmar Branting 1917-18: Aleksander Kan (hemmabolsjevikerna) hittade många nya arkivuppgifter , många av dem från inte tidigare öppna ryska arkiv. De visade att Branting gav stöd till mensjevikerna och också en del socialrevolutionärerna under 1917-18 . Han tog hand om Akselrod som kom till Stockholm och om socialrevolutionärerna Nkolaj Roussanov and Vasilij Suchomlin som kom till Stockholm i maj -18. Under några månader fick de möjligheter att publicera en nyhetsbulletin på tyska och franska. Branting besökte också Frankrike och England och sitt stöd till Kerenskij. Branting var den som stod mest till höger i ledningen av partiet, även sedan det splittrats i början av 1917 och utbrytarna bildat det Vänstersocialdemokratiska partiet.

Frågan om de tyska pengarna till bolsjevikerna kommer upp i maj 1917 när tre ledande representanter för Vänstersocialdemokraterna angriper Branting för tvetydiga utsagor. Branting skyndar sig då att ta säga att det inte finns något samband mellan hans kritik och den kända ryska journalisten Burtsevs hets mot bolsjeviker.

Polemiken fortsatte att vara hård mellan de forna partikamraterna, men bolsjevikerna klarade sig ur sin politiska kris för att de var finansierade från Tyskland, och Brantings stöd till mensjeviker och socialrevolutionärer mest en humanitär insats och inget politiskt alternativ att räkna med.

Efter december 1918 tog det socialdemokratiska partiet ett beslut mot att stödja en intervention, samma linje som mensjevikerna i Petrograd hela tiden hade förespråkat. Vladimir Burtsev and Sergei Cyon nämns ytterligare en gång i förbifarten i Kan´s bok. De… gjorde sitt bästa för att exponera bolsjevikerna som den ryska revolutionens dödgrävare och ett hot mot mänskligheten… Zeth Höglund(vänstersocialdemokratiska partiet) skrev i Pravda i juli 1918 att… Stockholm hade blivit centralpunkten för den ”europeiska kampen mot bolsjevismen” och yrkade på nödvändigheten att oskadliggöra dem genom en skicklig kontrapropaganda.

Hemmabolsjevikerna: Zeth Höglund, Fredrik Ström, Carl Natanael Carleson, Carl Lindhagen, Karl Kilbom. Partisplittringen av socialdemokratin hade inte sin orsak i frågan om ryska revolutionen. Men det kom att bli en vattendelare, och Aleksandr Kan tar upp hur nära de samarbetade med de ryska bolsjevikerna, följde med på resor för att ordna handelsavtal och underlätta diplomatin. Flera av dem hade varit nära medarbetare till Branting. Alla skulle så småningom återvända till socialdemokratin eller lämna politiken när den hårda linjen från kommunistiska internationalen ställde krav på underordning.

Carl Nathanael Carleson: Branting samarbetade under många år med Carleson i ledningen för ”socialdemokraten”. Stadfiskal Lidberg ledde en rättegång 1908 där Carleson fick fängelsestraff i ett tryckfrihetsmål. Branting och Carleson var samtidigt något av rivaler i skötseln av tidningen och Carleson drog sig längre vänsterut, och i partisplittringen 1917 gick han till storms mot Brantings uppknytning till Ententen. Han var klart tyskvänlig, även om det var på sina egna villkor. I ett snårigt resonemang menar han att tyskarna ska komma till hjälp i en riktig fredssocialism. Det kan innebära en verklig fredsönskan när man släpper genom de rysk-schweiziska socialisterna.

Zeth Höglund: deltog i Zimmerwald 1915 som en av två svenska delegater och stödde Lenins linje. Hemma i Sverige fick han tre års straffarbete och fängelse för landsförräderi och släpptes inte ut förrän det nya vänsterpartiet var bildat och Lenin kommit förbi Stockholm och skickat sina hälsningar till fången på Långholmen. Zeth Höglund deltog energiskt för att stödja bolsjevikerna och öppna handeln med den nya regimen . Han återvände till socialdemokraterna efter 1924.

Fredrik Ström: var med i ledande ställningar i socialdemokraterna och ungdomsförbundet. I fredsfrågan var han med och utgav den antimilitaristiska ”Det befästa fattighuset”. Han deltog i Zimmerwaldrörelsen och hade kontakt med både bolsjeviker och mensjeviker, han hade kontakt med både Alexandra Kollontay och Angelica Balabanova. , och tog emot Lenin i Stockholm, i april 1917. Några år efter oktoerrevoutionen hade han en nyckelposition som förmedlare av ryskt stöd till vänstersocialistiska och kommunistiska partier i Europa och USA. Han återvände samtidigt som Höglund till det socialdemokratiska partiet 1924.

Carl Lindhagen: Han tog ett djärvt beslut 1909 när tsaren var på väg till Stockholm, att staden inte skulle hissa några flaggor under besöket.