Under 50-talet och början av 60-talet rådde en extrem teknikoptimism. Det gällde också raketutveckling och rymdfärder. Det gjordes experiment och planer att använda kärnkraft för fartyg inklusive ubåtar, lokomotiv, flygplan och raketer. Idéerna om hur man skulle kunna använda kärnkraft i alla möjliga sammanhang för transporter, uppvärmning och olika maskiner var fantasifulla – det gällde inte minst raketerna.
Raket-Lasses informationer om det sovjetiska raketprogrammet uppfattades som påhittade, möjligtvis avsiktligt för att få det att framstå som att Sovjetunionen låg långt framme i utvecklingen. Det finns flera referat i svenska tidningar från Raketlasses framträdande1960, delvis motsägande o,m vad han egentligen hade att framföra. Ett av de mer utförliga (Arbetet 3 mars 1960), ej signerat och förmodligen översättning från västtyska källor berättar följande om Raket-Lasses avslöjanden:
R7 utvecklades under 50-talet och sköt bland annat upp sputnik 1957
N1 utvecklades för att kunna användas till uppskjutning av rymdraketer för månprojektet eller resor till Mars
Ryssarna har konstruerat en atomraket, dubbelt så kraftig som någon annan raket i den västliga världen. Han hade med egna ögon sett en gigantisk rysk interkontinental raket fyras upp i rymden vid Krasny Jar (Röda branten) sydöst om Stalingrad (Volgograd). Nu finns inte någon plats med det namnet på en raketbas, den sannolika platsen är Kapustin Jar. Men Krasny Jar är det täcknamn som återges i flera tidningstexter.
De tyska raketexperter och vetenskapsmän, utsända av försvarsminister Franz Josef Strauss, motsade inte Larssons uppgifter. Det skulle vara världens då kraftigaste raket. Den är sammansatt i två steg innesluten i en flygkropp. Larsson uppgav att raketen drivs av väte överhettad av en kärnreaktor i första steget och berikad med kemikalier i en efterbrännare. Med en sådan raketkonstruktion skulle man komma upp i en hastighet närmare 3 mach eller 5,3 km i sekunden. Under 50-talet var man optimistiska att man skulle kunna behärska höga temperaturer i fusionsreaktorer. Raketlasse trodde att den ryska raketen kunde använda speciella legeringar med magnetisk avkylning. De radioaktiva gaserna regnar ner mot jorden och det bildas inga atommoln i atmosfären.
Den raket som det mest realistiskt skulle kunna handla om var R7. Den användes för att skicka upp Sputnik, den första satelliten 1957. Luna (8K72) är en trestegsversion av R-7. Den var färdig 1958 och användes fram till april 1960 för att skicka de första sonderna till månen. Eller Molnija (8K78): En kraftfull fyrstegsvariant av R-7 som genomförde sin jungfrufärd i januari 1960. utvecklad för att kunna skicka tyngre nyttolaster och rymdsonder mot Mars och Venus. Den ännu större raketen N-1 fanns bara på ritningsstadiet – fyra misslyckade uppskjutningar gjordes mellan 1969 – 1972. Eller syftade Raketlasse på någon experimentraket som inte finns nämnd i rakethistorien ? – en termonukleär raket som troligen hade avfyrats mot ett målområde i Stilla Havet.
Antagligen överdriver Raketlasse 1960 att han skulle ha sett en avfyring av en raket som drevs med kärnkraft. Det låg fortfarande på det grundläggande forskningsstadiet. Mellan 1955 – 58 undersöktes om man kunde använda kärnkraft för framdrivning av ICBM (Interkontinentala ballistiska misssiler) eller kryssningsrobotar. När det stod klart att kemiskt drivna raketer som R7 räckte för militära behov på jorden återstod kärnkraft som ett alternativ för framtida rymdresor.
En brasklapp lades in av den tyska tidningensSterns chefredaktör Henri Nannen under presskonferensen i Hamburg….. Den svenske ingenjören kanske kunde vara en agent för ryska underrättelsetjänsten som skickats västerut för att skapa fruktan.
Det fanns dock ett teoretiskt koncept N1-Nuclear A under sent 50-tal och början av 60-talet där de övre stegen skulle drivas nukleärt i framtida resor till Mars. Små kärnreaktorer kom också att användas för spionsatelliter, men då inte för framdrivning utan för starka laserinstrument som krävde mycket elektricitet.
I USA fanns en motsvarande forskning för atomdrivna raketer genom Rover/NERVA 1959 – 73, projekt Orion 1957 – 65 och projekt Pluto 1957 – 64. Alla experiment gjordes på marken. Orion byggde på en säregen idé om att små kärnexplosioner skulle driva raketen framåt och Pluto var en kärnkraftsdriven kryssningsrobot, ett projekt som avslutades med att två motorer testades på marken där man kom upp i mach 3.
En sentida efterföljare till en utvecklingslinje med kärnkraftsdrivna kryssningsrobotar finns i Ryssland. Det är kryssningsroboten 9M730 Burevestnik. Provstoppsavtal och förbud mot spridande av radioaktivitet i atmosfären bidrog till att de flesta projekten med kärnkraftsdrivna raketer förpassades till historien. Burevestnik ingår inte i START-avtalet mellan USA och Ryssland, och INF-avtalet för medeldistansrobotar gäller inte längre. Kärnkraftsdrivna u-båtar eller fartyg är inte något som är förbjudet och då gäller det inte heller för framdriften av kryssningsrobotar. Vladimir Putin framhöll 2019 att Ryssland hade sådana robotar i sin arsenal.
Myten att Sovjetunionen hade gått ifatt USA vad gäller teknisk utveckling, speciellt vad gällde raketer och rymdfarkoster spreds efter 1957 när den första satelliten sputnik sändes upp och kretsade kring jorden med hjälp av en R-7 Semjorka. De närmaste åren därefter präglades av en kraftig upprustning, inte minst av ICBM – Interkontinentala ballistiska missiler som hade kärnvapenstridsspetsar. Men missilklyftan innebar att USA låg långt före i utvecklingen och hade upp till 500 operativa ICBM 1963 mot Sovjetunionens 100 till 140.
