Stockholm var ett getingbo där alla utländska underrättelsetjänster var representerade. Störst var Tysklands Abwehr . Sveriges neutralitet var viktig för de allierades rörelsemöjligheter. Peter Tennant var under hela kriget verksam på brittiska ambassaden som pressattaché och inofficiellt ansvarig för kontakter och propaganda. SOE (special operations executive) bildades 1940 på initiativ av bland annat Winston Churchill för att understödja spionage och sabotage i ockuperade länder, men även i ett land som Sverige. Innan Peter Tennant tillträdde tjänsten hade förhållandena varit ansträngda genom att man stödde sabotage och planerade militära insatser på svensk mark.
Tennant bekräftade nu att aktiviteterna måste vara rent utforskande och hållas hemliga för svenska myndigheter. Våren 1941 skulle de svenska myndigheterna i praktiken mutas med ytterligare oljeleveranser eller 100 stridsflygplan mot hemliga leveranser av specialstål och kullager.
Hösten 1941 föreslog Peter Tennant en vän till tjänsten på British Council i Stockholm, poeten Ronald Bottrall, som hade en misslyckad chefspost på ministeriet för flygplanskonstruktion bakom sig. Det tycks inte ha varit någon täckmantel att han hade kulturella intressen i första hand, men kan i pressklippen se att han inrättade ett bibliotek med tillgång till vetenskapliga tidskrifter och han höll föredrag om författare som James Joyce och T. S. Eliot.
På höjdpunkten av Tysklands militära dominans i Europa fanns det fortfarande mäktiga krafter som hämmade tillväxten av pro-allierade känslor, inkluderande bondeförbundet, vissa stora markägare, bankirer, industrialister, delar av ingenjörs- och medicinska yrken, småhandlare och affärsmän i medleklassen skriver Peter Tennant vidare i ”Vid sidan av kriget”(1989). Läget förändrades med krigsutvecklingen framför allt efter Stalingrad, och i juni 1943 accepterades det slutligen att hotet om en tysk invasion av Sverige inte längre behövde tas på allvar. Någon gång i april samma år börjar britterna återigen uppmärksamma det hotande tyska raketvapnet på allvar och brittiska RAF:s nattliga bombning av Peenemünde utförs 17:e augusti. Den svenska militära underrättelsetjänsten kan inte ha undgått att ta intryck och inte heller de ingenjörer och tekniker som visste något om flygkriget. Men faran för tyska raketattacker tonades ner eller skruvades upp under krigets olika förlopp.
En översikt med värmeverket i Peenemünde i förgrunden, modern tid.
Peter Tennant skämtade 1 april 1944 internt i SOE om raketerna: Psykoanalytiska argument bör användas för att påvisa att Hitlers bröllop är en freudiansk kompensering av förlusten av det tyska raketvapnet. Om det senare emellertid under tiden skulle visa sig bli användbart kan man i stället välja den akustiska torpeden.
Bäckeboraketen 17: e juni 1944 öppnade vägen för ett förtroendefullt samarbete mellan den brittiska säkerhetstjänsten SOE, MI6 (SIS) och svenska haveriutredare. Men de tekniska utredningarna skedde separat och man kan utifrån rapporterna se att britterna hade ett större material att utgå från, som den polska motståndsrörelsens raketfynd och spionverksamheten i Tyskland.
Henry Kjellgren, Gunnar Boestad och Sten Luthander och de tekniker de förfogade över hade goda möjligheter att göra en analys baserad på en lång rad utredningar av flygplanshaverier, undersökningar av flygplan som nödlandat i Sverige, svensk flygspaning osv. Som neutralt land hade man bättre kontaktytor genom handel och tekniskt samarbete med tyska företag och forskningsinstitutioner. Det svenska flygvapnet var det enda som kunde närma sig den tyska Östersjökusten utan fientliga avsikter och dessutom fanns en reguljär flyglinje till Berlin som fram till 1942 även tillät svenska ABA att flyga över tyskt territorium.
Henry Kjellgren uppger att det fanns en amerikansk expert från OSS som samarbetsman. Att ett raketprojekt pågick i Peenemünde var ingen överraskning vid den tidpunkten.
Tidigare varningar för raketvapnet
Varningarna låg flera år bak i tiden. Ett paket från Oslo anlände i november 1939 till MI6 högkvarter i Bletchley park. Det var en anonym hemlig rapport om olika vapen man forskade om i Tyskland, bland annat i Peenemünde. Paketet kom från en högt uppsatt person inom företaget Siemens ( Oslorapporten förblev anonym i flera decennier). De flesta på MI6 satte ingen tilltro till dokumentet, men Reginald Victor Jones, en vetenskapligt skolad fysiker som värvats vid krigsutbrottet, ansåg att det var äkta.
Det kom en rapport från en dansk kemi-ingenjör och affärsman som hade lyssnat på en professor Fauner på Berlins tekniska högskola om ett nytt tyskt vapen. Det kunde ta 5 ton explosiva ämnen, hade en räckvidd på 199 km med en precision på 10 kvadratkilometer.
Svenska ubåtar patrullerade i Östersjöns vatten och handelsflottan hade livliga förbindelser med Tyskland liksom färjeförbindelserna.
Kapten Henry Denham var brittisk marinattaché i Stockholm som samarbetade med den svenska C-byrån. Utbytet av information hade pågått sedan mars 1941 (innan Barbarossa). Tyskland satte press på Sverige att förklara Denham för persona non grata och bevakade extra den svenske marinattachén i Berlin, som annars räknades som tyskvänlig och ville delta på Tysklands sida i kriget mot Sovjetunionen. C-byrån utväxlade information med britterna, inklusive fotografier från den marina ledningen PRU – Photograpchic Surveillance Unit. C-byrån intervjuade systematiskt svenska fartygskaptener som anlöpte hamnar i Baltikum och Tyskland. Informationen från Sverige befanns vara trovärdig.
Den danske affärsmannen Aage Andreasen fick kodnamnet Edgar. Hans trovärdighet kunde först inte bedömas då det i Stockholm vimlade av skumma karaktärer, spioner, dubbelspioner och folk som ville tjäna pengar på att sälja information. Agent Elgar, som han kallades, besökte ofta Stockholm där han hade ett kontor. Men han kunde också göra resor till Tyskland, Finland och Rumänien. Han var en av de första som kunde rapportera om V1 Och V2-vapnen och levererade foton av en projektil som landat på Bornholm, bevis på ett verkligt hot från långskjutande vapen. Aage Andreasen arresterades av tyskarna i januari 1944, placerades i koncentrationsläger, som han överlevde.
En rapport från en svensk källa daterad 12 januari 1943 uppgav att tyskarna byggt en ny fabrik i Peenemunde där ett vittne hade sett en raketuppskjutning.
I maj 1944 besökte skvadronchefen Walter Heath Sverige för att inspektera och fotografera två förarlösa flygplan, ett som hade störtat på marken och ett som fångades upp av den svenska marinen. Rapporten var färdig 9 juni när de allierade hade landstigit på kontinenten och riskerade att utsättas för det tyska raketvapnet.
Sverige som mellanhand för viktig utrustning
Sammanlagt fanns det 3 Wild A5 maskiner i Storbritannien under kriget och två Wild A6 importerade via Stockholm av en svensk affärsman
Den brittiska organisationen för flygfotografering var tämligen amatörmässig vid krigets början liksom den svenska. Första gången som det brittiska bombflyget användes över land på tyskt område vid en bas på halvön Sylt nära gränsen till Danmark blev resultatet tämligen magert. När ett organiserat spaningsflyg skapats behövde man kunna analysera foton tredimensionellt och lägga ut flygrutter för bombflyget och läsa av resultatet av bombningarna.
En central för detta byggdes upp från 1940 i Mendenham, fem mil väster om London. Till detta behövdes komplicerade analoga maskiner som bara kunde fås från en tillverkare i Schweiz – Wild i den lilla staden Heerbrugg. Två Wild A6 maskiner levererades i januari 1941 med hjälp av en svensk icke namngiven affärsman boende i Stockholm som mellanhand. Fraktvägen var lång och omständlig.
Centralfiguren i denna topphemliga operation var George Binney, handelsattaché på brittiska ambassaden i Stockholm. Efter en äventyrlig flygfärd över Skagerack, jagad av tyskt flyg levererades till Mendenham två wild A6 stereo plotters tillsammans med tre enklare wild A5 -maskiner. De användes dag och natt under hela kriget. Utan dem hade det varit omöjligt att skapa kartor och lägga ut ett komplicerat flyguppdrag som det till Peenemünde.
Globala Eremitaget 