Rak linje från Wilhelm Unges lufttorpeder till Werner von Brauns raketer…
Wilhelm Theodor Unge – bortglömd raketforskare. Sigvard Strandh, chef för Tekniska muséet i Stockholm höll föredrag 1963 om Unge och hans lufttorped och andra uppfinningar. …det går en spikrak arvslinje mellan vad han sysslade med i den då obebyggda lärkstaden och vad Tysklands raketforskare arbetade med vid Peenemünde under 20- 30- och 40-talet… …Wilhelm Unges största, mest påkostade och mest omhuldade uppfinning och konstruktion var den flygande torpeden eller lufttorpeden, en stridsladdad raket, en liten missil… Kanonkungen Krupp köpte tillverkningsrätten 1908 och lovande experiment gjordes, men kanonkungen lade ner tillverkningen förmodligen av affärspolitiska skäl, trodde uppfinnaren.
Han arbetade från 1892 till dennes död tillsammans med Alfred Nobel för att förbättra räckvidden och tillförlitligheten av William Hales raketer genom att använda förbättrade fasta drivmedel och att avfyra dem med en kanon. De kunde så småningom flyga uppemot nio kilometer med hygglig precision.
Wilhelm Unge hade ett företag som hette Mars AB (efter den romerske stridsguden) och företaget låg på Östermalmsgatan 67, bredvid det dåtida kvinnofängelset och mitt emot tomten där Engelbrektskyrkan invigdes 1914. Därifrån skickade han iväg en missil som hamnade långt bort i ett roslagsträsk.
Sigvard Strandh menar att Wilhelm Unges resultat i hög grad ska ha inspirerat till de tyska raketexperimenten på 20-talet (maskerat som civil forskning) som slutade med V1-or och V2-or vid Peenemünde.
Wilhelm Unges lufttorped med vidhängande torpedriktare. Torpeden, som alltså var raketdriven, ses liggande på marken. Kalibern var 20 cm och längden 155 mm. Storlekarna 10×90 cm och 30×245 cm fanns också.
Svenska vapenföretag:
Perioden 1918 – 1935: I första världskrigets slutskede försöker den tyska krigsledningen med långskjutande kanoner mot Paris betvinga civilbefolkningens motstånd med terrorbombningar. Drömmen om fjärrskjutande artilleri lever kvar efter Versaillesfreden då Tyskland tvingas att lägga ner sin offensiva krigsmakt. Detta kringgår man genom militärt utvecklingsarbete med framför allt Sovjetunionen men även med svenska Bofors kanoner för Kruppkoncernen och exempelvis AB Flygindustri i Limhamn som var ett bulvanföretag för flygplanstillverkaren Junkers 1925-35.
Raketutveckling i Sverige finns beskriven bland annat av Sven Grahn, som arbetat större delen av sitt liv för Rymdbolaget. Det började med Wilhelm Unges lufttorpeder i början av 1900-talet vars patent såldes till Krupp kring 1920. Intresset för civil rymdfart realiserades inte förrän 1961 när Esrange utanför Kiruna byggdes upp.
Däremot blev det snabbt ett militärt intresse att utveckla ”lufttorpeder” eller missiler och robotar, medan de utopiska idéerna om rymdfärder och satelliter frodades inom science fiction-magasin och UFO-föreningar. En mer seriös förening i sammanhanget var det Svenska Interplanetariska Sällskapet.
Bäckebo var en form av startpunkt för det militära intresset. Snart nog insåg man att alla vapenslagen var i behov av en teknisk utveckling där V1 och V2 kopierades för att kunna tillverkas av svenska företag i form av fjärrstyrda missiler för såväl luftvärnet, marinens torpeder och för flyget.
Och så en anekdot från utställningen på tekniska museet 1960
Wilhelm Unge var inte den ende som var före sin tid. Museet bidrog med bara en egen pjäs på utställningen 1963. Det är den sputnik som Stockholmsteknologer i yran under en studentgask i oktober 1957 tillverkade av några skrotföremål, bemålade med ryska bokstäver och uppgav sig ha hittat i Nybroviken. De torde själva ha blivit rätt förvånade över att bara ett par dagar efteråt höra de ryska meddelandena om den första verkliga sputnikens uppsändande och att småningom kunna konstatera att deras hemgjorda sputnik råkat bli förvillande lik den äkta.
En extra poäng är väl att man på det museum, som fick överta pjäsen från polisens hittegodsmagasin snart kunde konstatera att den hade en högst intressant teknisk förhistoria: skrotklotet som studenterna fått tag på är i själva verket en av de syrebehållare som användes vid de första svenska raketexperimenten 1945. Så sällsamt kan också de döda tekniska tingens historia slingra sig…
De experiment som åsyftades utfördes av Försvarets kemiska anstalt vid Ursvik där professor Gustaf Ljunggren var chef. Hans huvudområde var skydd mot kemisk krigföring, men när Dagens Nyheter besöker Ursvik i november 1945 är det experiment med drivmedel till raketvapen som är av störst intresse. Mannen inne i betongrummet vred på rattarna för sprit och flytande syre och ur cylindern sprutade en kraftig eldstråle.
Johan Gabriel Oxenstierna var den förste chefen för det sammanslagna försvarets robotvapenbyrå för alla vapenslagen efter att den bildades den 1 april 1948. Själv kom han från Marinförvaltningens torpedbyrå. Oxenstierna hade tidigare besökt SAAB i slutet av 1946 för att diskutera konstruktion av en styrautomat till lufttorpeder, och han hade då med sig en styrautomat från en V1:a som han tagit hem från England. Oxenstierna betraktas som en grundande personlighet för den svenska försvarsmaktens robotvapenverksamhet.
Det fanns ett underrättelsesamarbete mellan Storbritannien och Sverige som går långt tillbaka i tiden. Det mesta av dokumentationen om detta är utrensat. Informationsutbyte bygger på att man har något värdefullt att erbjuda för att få tillgång till motpartens hemligheter – det följer inte nödvändigtvis vanliga diplomatiska överväganden.
Åke Hjertstrand och Svenska Interplanetariska Sällskapet
Åke Hjerstrand
Det civila intresset för rymden och rymdfarter var visserligen stort efter andra världskriget. Men det mesta hade en dragning åt fantastiska Science Fiction-äventyr, spökraketer och flygande tefat. Omkring 1950 bildades dock en mer vetenskapligt inriktad förening, Svenska Interplanetariska Sällskapet med Åke Hjertstrand som talesman och så småningom cirka 150 medlemmar med en egen tidning.
Efterhand anslöt sig alltfler föreningar över hela världen och det hölls årliga konferenser med föredrag och diskussioner. När det var Sveriges tur att anordna ett möte i Stockholm 1960 stod föreningarna på höjden av prestige och de världsledande forskarna verkade alla vara där som deltagare. 800 kom för att delta på mötet, varav 600 aktiva raketforskare. Werhner von Braun och Hermann Oberth med fruar, sammanlagt 83 medlemmar av American Rocket Society men bara 12 från Sovjetunionen med Leonid Sedov i spetsen. 33 länder deltar. En utställning för allmänheten är öppen på KTH, Teknologgården 15. En amerikansk månraket visas. En liten ASP visas – den funderar man på att använda nästa år vid Esrange för att bland annat studera norrskenet. Von Braun berättar att man planerar att skicka upp den första Redstone-raketen – som bygger på V2 – nästa år med kapsel för en person.
Globala Eremitaget 