Innan raketerna var det långskjutande kanoner som gällde.
Pariskanonen skulle sätta skräck hos den franska huvudstadens befolkning
Man kan säga att Peenemünde-projektet startade 27 juni 1935. Wernher von Braun, Walter Dornberger och andra tacklade motstridiga intressen från arméstaben, Luftwaffe och privata intressenter som flygtillverkaren Junkers och rena amatörgrupper. Man diskuterade bland annat ett flygplan som med raketdrift skulle kunna gå upp till mycket större höjd i atmosfären än ett plan med jetdrift genom att det bar med sig sin egen syretank i den tunna luften.
Den flygindustri som kom längst med att tillverka flygplan med jetdrift var Heinkel AB. Den svenska krigsmakten lade ut beställningar på både Junker och Heinkel, som var det företag som först utvecklade jet-motorn.
Rudolf Nebel pionjär för rymdraketer
Den tyska Arméstaben var angelägen om att projektet skulle hållas hemligt för utländska intressen och att man själva skulle kontrollera tillverkningen. Underleverantörer skulle bara få kontrollerad information och man utsåg därför ett team på sex man för flygtillverkare som Junker och Heinkel som skulle få ta del av projektet.
En raketutvecklare som avpolletterades på ett tidigt stadium var Rudolf Nebel – som under en tid arbetade som ingenjör för kullagertillverkning för SKF-Norma. Han var drivande på Raketenflugplatz utanför Berlin och skicklig på att driva in finansiellt stöd från många teknikföretag. Hans eget raketförsök var dock ett misslyckande och hans bristande tekniska kunskaper och oförmåga att hålla raketprojektet hemligt gjorde att det blev Wernher von Braun som fick ledningen i Peenemünde med V2 och andra prototyper.
Ett exempel på ett svenskt dotterföretag som kan beläggas vara inblandad i V2, liksom i V1 och alla annan flygutveckling är svenska kullagerfabriken SKF. Det var inte förrän 1997 det togs upp av Judiska Världskongressen som påpekade att det fanns kullagerdelar från SKF i V2-raketen. Det finns inget påvisbart samband mellan Rudolf Nebel och andra raketutvecklares flitiga kontakter med privatföretag, men det tjänar som illustration till att även svenska företag var en faktor att räkna med för att information om det topphemliga militära projektet spreds vidare.
Universitetsmiljö och forskningsinstitutioner:
Traditionellt fanns starka band till tyska universitet och tekniska utbildningar och även avancerad forskning. Som exempel kan nämnas att i den svenska vetenskapsakademin hade Hans von Euler Chaplin ett starkt inflytande, och under det tredje riket valdes han till medlem av styrelsen för Kaiser-Wilhelm Institut i Berlin och han var sedan 1937 ledamot av Akademie für Luftfarhtsforschung.
De tyska tekniska universiteten var på många sätt inblandade i grundforskning och speciell forskning om raketutvecklingen. Många anställdes på utvecklingsavdelningen i Peenemünde, från 411 anställda 1938 till närmare 3000 1941.
Filosofin med att ha allt under ett tak gav resultat i framför allt tre teknologiska områden: Stora raketer med flytande bränsle, överljudsdynamik och kontrollerad styrning. Werhner von Braun hade samarbetat med flera akademiska institutioner för aerodynamik och mätteknik från 1935. Den vetenskaplige ledaren Walter Thiel i raketprojektet, var i stort sett hänvisad till interna resurser eftersom arméledningen ställde höga krav på säkerhet och sekretess i kontakterna med forskningsinstitut. Men man lyckades ändå förbättra raketmotorn på flera viktiga punkter.
Efter krigsutbrottet 1939 drogs universiteten allt mera in för att man skulle kunna bli klara till den planerade militära implementeringen september 1941. Det första mötet med de tekniska universiteten skedde i Dresden 14 september -39. Viktiga samarbeten fanns bland annat i Aachen för vindtunnlarna och i Stuttgart för motorkonstruktionen. Utvecklingen av instrument för gyrokontroll skedde i samarbete med Siemens.
Frågan är hur vattentäta kontakterna var med universiteten och forskningsinstitutionerna?
Militärattachéer och militära samarbeten:
Från 1933 till 1945 var Curt Juhlin Dannfelt militärattaché i Berlin. I början av kriget lovsjöng han den tyska arméns effektivitet och fick följa med till fronterna tillsammans med de andra attachéerna från neutrala länder. En delegation från Sverige kom med en lång beställningslista på vapen av olika slag. Andra militära delegationer kom på besök och några tog värvning för den tyska armén mot den svenska regeringens förbud.
När krigslyckan vände blev de tyska myndigheterna, Gestapo och SS allt mer misstänksamma mot Juhlin-Dannfelt. Vi vet inte om han kunde samla någon information om den hemliga satsningen på raketer eller gav den till Sverige, eller om någon av de andra attachéerna kunde göra detta. Juhlin-Dannfelt hade dock en intressant kontakt på ön Rügen några mil från Peenemünde, Silvius Albedyll som möjligtvis deltog i den oppositionella rörelsen bland officerarna 1944.
7 mars 1945 blev svenske ministern i Berlin Arvid Richert uppkallad till tyska UD, varvid Juhlin Dannfelt förklarades som persona non grata. Han skulle ha lämnat rapport till Sverige med uppgifter rörande tyskarnas hemliga vapen i Peenemünde, vilka meddelats i ett anonymt brev till legationen. Vidare hänvisades till två pärmar med originaltext och tyskspråkig översättning av de tre svenska försvarsattachéernas rapporter till Stockholm.
Globala Eremitaget 