” Kan en hög med skrot avslöja en ny högteknologi” frågar sig Ingemar Skoog i en artikel i Acta Astronautica nr 85 2013, och besvarar frågan med JA. De tre ledande i haveri kommissionen, Henry Kjellson, Gunnar Boestad och Sten Luthander hade gedigna tekniska kunskaper inom sina områden.

En okänd farkost exploderade och störtade i närheten av Bäckebo i Småland eftermiddagen den 13 juni 1944 och haverikommissionen hade ett fåtal veckor på sig innan rapporten skulle vara klar och vrakdelarna skulle fraktas för vidare analys i England.

Förutsatt att rätt metod används och att experter med solida grundläggande kunskaper i fysik och teknik finns tillgängliga kan det fungera. Om det helt stämmer med det svenska teamets insats är en annan fråga. Säkerligen hade man hjälp från andra källor. De två engelska experterna från SOE och den amerikanske experten kan ha bidragit med fler referenser. Kunskapsbasen kan ha funnits med hjälp av kontakter med tekniska universitet och företag som på något sätt var inblandade i raketprojektet. Det fanns militära kontakter och hemligt samarbete genom c-byrån. Det fanns skandinaver som arbetade eller studerade i Tyskland som kunde skaffa information.

Ett mera trovärdigt svar på frågan om en hög med skrot kan avslöja en ny högteknologi är NEJ. Inte utan omfattande förkunskaper och en bra metodik och lite mera tid. För Storbritannien och de allierade var det brådskande att få svar på vad för vapen V1 och V2 var och hur Tyskland skulle kunna använda dem för att störa invasionen i Normandie och nå bombmål som London och andra tätbefolkade områden.

Operation Crossbow blev en omtalad film 1965

I den svenska historieskrivningen framhålls ofta Bäckebobomben som den första möjligheten att studera raketen, den första som slagit ned utanför tyskt territorium. Därför kom den svenska undersökningen att betonas som en avgörande insats för de allierades motaktion i projektet Crossbow.

I den internationella historieskrivningen om rakethotet är Bäckeboraketen knappast omnämnd mer än som en fotnot eller inte alls. Visserligen blev Henry Kjellson väl mottagen, fick ta del av militära hemligheter i Storbritannien och i USA. Han fick medaljer och utmärkelser. Men det var trots allt en side-show. Vilket får till följd att man behöver revidera den dominerande svenska historieskrivningen som väl tillrättalagd.

Undersökningen av Bäckeboraketen – en jämförelse

Ingemar Skoog jämför den svenska och den brittiska undersökningen av Bäckebobomben och kommer fram till några intressanta skillnader. Den svenska undersökningen uppgav längden till mer än 7,5 meter och den brittiska till 13,97 vilket stämmer så när på ett par centimeter. Diametern uppskattades till mer än 1,5 meter och den brittiska till 1,68. Den svenska Bäckeborapporten hade inte tillgång till raketens övre del med bränsletankarna.

Båda undersökningarna hade en god uppfattning om motorn och om hur det flytande bränslet var beskaffat. Många forskare i England trodde annars att raketer med flytande bränsle inte fanns och att det var mer troligt att man använde krut. Eftersom den här V2-uppskjutningen samtidigt var ett experiment med radiostyrning av en luftvärnsrobot kallad ”wasserfall” befarade både den svenska och den brittiska undersökningen att V2 var radiokontrollerad och inte, som det visade sig vara, en ballistisk robot med dålig precision och förhållandevis liten sprängkraft.

Givet att den brittiska undersökningen också hade tillgång till alla fynd från Sverige kompletterat med fynd från Polen och Normandie och källor inifrån Tyskland kunde man bättre fastställa frågor om bränsletankarnas storlek att flytande syre (LOX) och alkohol användes. Båda undersökningarna tog till en början fel om att V2 var radiostyrd. Det fanns två gyro-system som höll raketen i sin bana, varav ett kopplat till styrfenorna.

När Henry Kjellgren är i USA 1945 är han uppenbarligen bättre informerad än när den svenska rapporten skrevs i början av juli 1944. Han har fått medalj och går inte in på någon jämförelse på vad den brittiska utredningen kunde komplettera med, utan tar gärna åt sig hela äran. Efter en vecka var man på det klara med att man funnit spår efter ett nytt dödligt vapen. Man förstod att man var hemligheten på spåren då man fann en ofördärvad detalj av reaktionskammaren, den så kallade brännkammaren… …det var Kjellson som samlade alla uppgifter och sammanfogade dessa så att han slutligen fick fram konturen av en fantastisk vetenskaplig uppfinning med förstörelse som mål.

Undersökningen av Bäckeboraketen

10 000 föremål samlades in och fraktades till Stockholm för att sorteras och analyseras av en haverikommission under ledning av Henry Kjellson och togs in till eller till Flygtekniska försöksanstalten i Bromma. Henry Kjellsons haverigrupp fick hjälp av av KTH-professorerna Gustav Boestad och Sten Luthander. Brittiska och amerikanska experter bjöds in och analysresultat och material flögs över till London. Det sades att den svenska regeringen som tack fick köpa radarstationer från England, men man har senare kunnat visa att tullavgifterna för utrustningen redan betalades 7:e juni, en vecka innan Bäckebo-torpeden kraschade i Bäckebo.

Den 22 juli 1944 avger Kungliga flygförvaltningen en rapport om Bäckebo lufttorped till Försvarets forskningsnämnd, undertecknad av byråchef Henry Kjellson. Gustav Boestads initierade rapport Beträffande framdrivningsanordningen hos störtad lufttorped daterad 19 juli 1944 ingick som bilaga.

De svenska teknikernas snabbutredning var i stort sett på pricken, trots att det var svårt att bedöma både vikt, längd och bränsle. Svenskarna gissade på något med kaliumpermanganat, och kanske koncentrerad vätesuperoxid som andra komponent. Rodren som satt i raketutblåset ”tyder på att torpeden är avsedd för mycket höga höjder”. Det stämde med en uppskjutning från Peenemünde. (Ny Teknik 5 aug 2011, Niklas Dahlin)V1 kraschar eller landar fem gånger på svenskt territorium.

V1-an krävde en startbana med katapult eller leverans med flygplan

Den svenska undersökningskommissionen hade haft tillfälle att öva på att utreda en mängd flyghaverier. Kännedomen om egna flygplansmodeller och de som förekom både på den tyska och den allierade sidan var god. Den flygande förarlösa bomben V1 landade på svenskt territorium vid flera tillfällen. Den första gången 15 november 1943 vid Utlängan utanför Karlskrona, andra gången 30 november 1943 vid Nybro öster om Ystad tredje gången 11 maj 1944 vid Brösarp i Skåne.

V1-raketen utanför Brösarp omhändertogs av militären och visade sig vara den mest välbevarade av de totalt fem som under kriget föll ner över Skåne. Den blev därför särskilt noggrant undersökt och dokumenterad av svensk militär. I slutet av maj fick det brittiska luftfartsministeriet del av resultatet. Nu var inte denna undersökning särskilt avgörande då en V1 återfunnits och undersökts på Bornholm flera månader tidigare av danska officerare några dagar innan den tyska ockupationsmakten införde undantagslagar som skulle förhindra sådan rapportering till fienden.

Ytterligare två V1-or landade i Sverige senare under 1944 och rapporterades av Flygtekniska Försöksanstalten som satte hemligstämpel. Att det fanns fysiska exemplar som kunde kopieras betydde mycket för de svenska robotkonstruktionerna efter kriget, men det finns inga uppgifter om att fynden skulle ha varit av någon större betydelse för de allierade under kriget.

Polska motståndsrörelsen och raketfältet i Blizna

Den polska motståndsrörelsen gav avgörande hjälp till de allierade genom att samla in information om V1 och V2-testanläggningar bland annat i Blizna. De lyckades också komma över en störtad V2, demonterade den och smugglade delar av den till London. Aktionen kostade cirka 150 man livet och omfattade också undersökningar i Warszawa. Om man jämför med de viktigaste raketforskarna och frågar AI (vilket ofta inte är tillrådligt) så listas den polska insatsen högt i jämförelse med Bäckebo som inte omnämns eller blir en fotnot.

De allierade hade med krigsutvecklingen byggt upp organisationer för säkerhetstjänsten som SOE och SIS för Storbritannien och OSS för USA, personal med diplomatiska uppdrag som också hade gedigna tekniska kunskaper. SOE var uppdelat i olika distrikt som täckte in hela Sverige, och det fanns en del som täckte in södra Sverige

Bäckebobomben första veckan

V2-raketens nedslag i Bäckebo 13 juni 1944 rapporterades i både lokalpressen och i rikspress som Dagens Nyheter med bilder på den ganska väl bevarade motordelen. Även en lekman kunde på fyra sekunder konstatera att det inte handlade om en till av de tidigare V1-haverierna på svensk mark. Chiffrerade meddelanden skickades samma dag från ambassaderna till hemländerna.

Hemvärnet och och polisen var senfärdiga med att spärra av det stora området kring raketen. Sakkunnig personal från F12 i Kalmar kallades in, som kunde konstatera att det rörde sig om en raketdriven och radiostyrd bomb av tyskt märke. Den 17 juni kunde Kalmar läns tidning meddela att expertundersökningen var avslutad och att tre billass nu kunde avgå till Stockholm för vidare undersökningar. Flygdirektör Eric Malmström med en teknisk medhjälpare reste ned till Bäckebo. Tusentals raketdelar samlades in och fraktades efter några dagar till Stockholm för vidare undersökningar på Flygtekniska försöksanstalten i Bromma för att sedan i tolv lådor lastas i en Mosquito som under dramatiska former tog sig över Skagerack och Nordsjön till Storbritannien.

Enligt tidningen Barometern säger försvarsområdesbefälhavaren överste Breithaupt-Meyer att nedslagsplatsen hålls avspärrad tills dess att det underkastats en expertundersökning. Den 15 juni uppger Barometern att allt det man lyckades samla in fördes med lastbil till Kalmar. Nästa dag berättar man att undersökningen och insamlandet fortsätter med hjälp av 15 militärer och att även kriminalpolisen är inkopplad för att ta reda på de souvenirer som samlats in av ortsbefolkningen.

Dagen efter meddelar Barometern att de två experterna, ingenjör Malmberg och hans medhjälpare avrest till Stockholm men det står ingenting om vem som övervakade billasterna med skrotet. Efter vidare undersökningar kan man nog vänta en officiell kommuniké. Men Barometern var inte sena med att dra sina egna slutsatser – och man misstog sig på en V2-a av Bäckebotyp i stället för en V1-a.

Den svenska undersökningen

Den enda riktigt avvikande rapporteringen om hur vrakdelarna från Bäckebo behandlades och hur de nådde Stockholm och England hittar vi i Kurt Lundgrens ”häxor vargjakt Hitlers v2-bomb” (2022) – ursprungligen artiklar i Kalmar Läns Tidning och Ölandsbladet.

Professor R. V. Jones, som under kriget var Winston Churchills tekniske underrättelsechef : Vi måste få reda på alla fakta om detta vapen. Vi sände ett undersökningsteam av ingenjörer till platsen och i gengäld lovade vi svenskarna att de skulle få del av våra radarhemligheter.”Denna uppgörelse i det tysta om överförandet av radar till Sverige bekräftades för mig av dåvarande flygvapenchefen:“Jodå, vi fick radar i utbyte mot V2:ans hemligheter.”Jag frågade då varför det inte fanns några handlingar om denna radar? – Jamen, jisses, det var ju hemligt, och det som är hemligt och viktigt finns aldrig i några papper. I stor hemlighet upprättades en avlyssningsstation i Ottenby på sydspetsen av Öland och till brittiska legationen i Malmö.

Den svenska rekonstruktionen påbörjades den 4/7på Flygtekniska försöksanstalten i Bromma.

Men redan den 8 juli hade det engelska expertteamet, som förmodligen var mer tekniskt pålästa om detta vapen än svenskarna, sin analys klar. I ett hemligt telegram i chiffer från engelska ambassaden i Stockholm till Flygvapenministeriet i White Hall redogjordes för undersökningen.

Man kan konstatera en rad felaktigheter och osäkra slutsatser.

Punkten 17 upplyser om att svenskarna skulle försöka fastställa frekvenserna för radiostyrningen. Dessa skulle sändas till England så fort de kom fram så att motåtgärder kunde vidtas mot V2. I själva verket var Bäckebobomben en försöksraket som hade med radioutrustning som inte användas för V2 som var ett ballistiskt vapen styrd av gyro-inställningar.

Men helt plötsligt började svenskarna mopsa upp sig. En major Petersén från den svenska underrättelsetjänsten krävde att få ta del av de allierades krigsplaner rörande Norge för att lämna ut ytterligare uppgifter om de tyska raketerna och V2:an i synnerhet. Kanske rörde det radiosignaler, vi vet inte.

Men nu blev den engelska reaktionen stark, för att inte säga rasande. Den svenska regeringen skulle hållas ansvarig för alla de dödsoffer som denna vägran medförde. När kriget var slut skulle Sverige få betala för sin hållning, som kallades ”most unfriendly”, det närmaste man kan komma ett krigstillstånd på diplomatspråk. Den brittiske flottchefen, The First Sea Lord, var oerhört chockad över den svenska inställningen, en vänligt sinnad stat. Hur kunde den bete sig så skamligt? Engelska liv är i fara genom denna svenska vägran och detta kommer att få de allvarligaste konsekvenser för Sverige när kriget är slut. Hotelserna sattes i verket direkt. I ett telegram, som också sändes till Moskva, förklarade engelsmännen att de skulle se till att den svenska handeln med Tyskland upphörde.

1944 var den flygintresserade Lennart Svensson korpral på F12 i Kalmar. En dag fick jag order om att ta och serva en kärra som stod i en hangar lite avsides.- Men där kom jag inte in. Istället möttes jag av k-pistbeväpnade vakter som ropade ”stopp”- Jag fick då se en fantastisk syn. Utspritt över hela golvet låg den V2:a som störtat i Bäckebo den 13 juni 1944. Engelsmännen hade redan anlänt och var i full färd med rekonstruktionen av raketen på hangargolvet. Jag såg tankarna, styrmekanismen som bestod av kedjor, utblåsningen och alla andra delar man tagit hand om runt nedslagsplatsen.- Men det fattades åtskilligt och därför fick en svensk överfurir som hette Brus med manskap åka runt i Bäckebobygden och samla ihop vad som gömts.

Den brittiska undersökningen

Några veckor efter Bäckebobomben och mitt under tyskarnas bombardemang av London kunde man meddela att inte heller V1-an var radiostyrd utan hölls på kurs med två gyro-instrument.

Osäkerhet rådde om hur man skulle bekämpa rakethotet mot London och andra tätbefolkade områden. Det som användes var luftvärn, radar, spärrballonger, jaktflyg – men framför allt letade spaningsflyget ut startramperna som fanns på många ställen gömda i Nordfrankrike och bombade ut dem. V1-an var med sin svaga motor beroende av katapultuppskjutning. V2-an gick inte att stoppa på annat sätt än bekämpning på marken av startramper och raketer – men å andra sidan uppnåddes aldrig någon precision eller större sprängkraft med V2. När raketvapnet väl sattes in hade de allierade trupperna nått långt in i Frankrike och man hade också tagit Antwerpen, som nu också besköts med V2-raketer.

Den brittiska undersökningen utfördes i flera steg och började redan i Kalmar. Genom informationen från den polska motståndsrörelsen och spionage i Tyskland låg man före de svenska flygexperterna för att skaffa sig en bild av raketutvecklingen och det är osäkert om och när man delgav de svenska ingenjörerna några kunskaper till hjälp för att analysera Bäckebobomben och andra nedfallande föremål i Sverige. Henry Kjellsons och Gustav Boestads antaganden och kvalificerade gissningar var i en del detaljer så exakta att det man kan misstänka att de fått de ingående siffervärdena på annat sätt än att analysera vrakdetaljer.

Skickliga rekonstruktioner

Båda undersökningarna gjorde utmärkta rekonstruktioner utifrån två ton metallskrot med tanke på att de konfronterades med en helt ny teknologi, menar Ingemar Skoog. Analysen av framdrivningssystem och raketmotor och hur nära de var de riktiga värdena var uppseendeväckande, liksom raketens design, flyghastighet och räckvidd. Det man inte visste var att radioutrustningen i denna försöksraket (som också innehöll projektet wasserfall för luftvärn) avvek från det som skulle komma till masskonstruktion. Radioutrustningen kunde bara styra själva uppskjutningen av raketen som därefter följde en ballistisk bana som inte kunde påverkas.

Undersökningarna gav viktig information hur man skulle skydda sig mot V2-raketerna när de sattes in i massbombningar några månader senare, det fanns inget annat sätt än att bomba avskjutningsramperna.

Henry Kjellson fick en belöning

Henry Kjellson bjöds in på en studieresa februari 1945 till England som tack för hjälpen med Bäckebobomben. Då fick han också studera utvecklingen med jetdrift för flygplan:

Det av engelsmännen uppgjorda programmet för min vistelse upptog i huvudsak V1 och V2-studier under det att några studier av reaktionsdrift till att börja med ej skulle kunna medgivas. Det lyckades mig emellertid senare att erhålla tillstånd att taga del även av reaktionsdriftserfarenheter dock endast beträffande det tyska aggregatet Jumo 004 använt i flygplanet Me 262.

Det meddelades mig i detta hänseende, att jag var den ende, som beviljats sådant tillstånd och att alla attachéframställningar från varje annat håll även från allierad sida konsekvent avslagits; samt att medgivandet var ett led i den tacksamhet engelsmännen känner för den hjälp vi givit dem vid V2-rekonstruktionen.

V2, Bäckebo och forskningsläget

Henry Kjellson och Sten Luthander

Bäckebo och nedslagsplatsen för V2-raketen har uppmärksammats flera gånger under åren. Winston Churchills krigskrönika tog upp händelsens betydelse och artiklar om detta publicerades 1953. Börje Heed avslöjade 6 januari 1964 i Aftonbladet innehållet i den dittills hemliga rapporten om Bäckebobomben och han gjorde en längre artikelserie med vittnen från händelsen.

2007 gjorde Lena Arén m.fl. en studie om ”Bäckebobomben – minnen av Hitlers raket” där man intervjuade lokalbefolkning och även gjorde en avsökning av terrängen med metalldetektor för att hitta kvarblivna raketdelar.

Sämre är det med historieskrivningen på att trovärdigt beskriva Henry Kjellson, Sten Luthander och Gunnar Boestad och deras kunskaper och insatser vid undersökningen av Bäckebobomben sommaren 1944: Även om Henry Kjellson ledde en skicklig undersökning på bara några veckor med tusentals raketfragment kan man inte ha klarat av det utan gedigna förkunskaper. Peenemünde jämförs ibland med Los Alamos i New Mexico. Liksom atombomben i USA var raketprojektet en gigantiskt stor satsning som berörde många industrier och vetenskapsmän över hela landet. Det var en omöjlighet att hålla något topphemligt eller oåtkomligt för spioneri.

Trots att V2-raketen var en helt ny typ av farkost kom snabbutredningen fram till en tämligen exakt beskrivning. Det leder till en fråga om vad Henry Kjellson och KTH-professorerna hade för förkunskaper förutom allmän teknisk kompetens. Undersökningen av vrakdelarna och överlämnandet till England genom en flygtransport fick ske under största hemlighet för att inte Tyskland skulle kunna uppdaga ett brott mot neutraliteten och på något sätt straffa Sverige.

Händelsens förlopp, nedslagsplatsen och återverkningar för andra världskriget, de allierades motmedel och strategiska bombningar och inspiration för svensk militärforskning och vapentillverkning finns väl dokumenterad och ska här nedan bara kort rekapituleras. Vissa frågeställningar kring de svenska aktörernas förkunskaper och kännedom om det tyska raketprojektet (och de förarlösa V1-planen) är däremot otillräckligt dokumenterade eller beforskade. Först en kort presentation av några aktörer i haveriundersökningen om Bäckebo:

Henry Kjellson var redan som ung intresserad av flygplansmodeller kameror och radioapparater, nyheter i början av 1900-talet. Han studerade en bred palett av ämnen vid Uppsala universitet – som matematik, fysik, kemi, astronomi, pedagogik och psykologi – men flyget blev hans huvudsysselsättning. Han praktiserade som flygmekaniker på Carl Cederströms flygskola och flygplansfabriken i Södertälje som konstruktör. När han blev myndig 1912 skrev han in sig på KTH, avdelningen för mekanik.

Han blir tidigt indragen i haveriutredningar och hemliga kopieringar av utländska flygplansmodeller och får anställning som Sveriges förste flygingenjör i försvarets tjänst. Samtidigt utexamineras han 1917 från KTH. Under 20-talet ritar och konstruerar han en lång rad flygplansmodeller.

Han får en gedigen erfarenhet av utredningar under andra världskriget när bland annat de från Italien inköpta caproni-planen havererar och många nya flygplansmodeller från både Tyskland och de allierade störtar eller nödlandar i Sverige. Så det blir Henry Kjellson som ansvarar för utredningen om den okända torped som störtat nära Bäckebo i södra Småland.

Gustav Boestad utexaminerades från KTH 1923. Efter en mängd arbeten med bland annat ångturbiner och The Svedbergs centrifuger blev Boestad från 1943 professor i maskinteknik vid KTH. Beskrivningen av Bäckebobomben blev offentlig först 1964. Genom mätningar på vrakdelarna och efterföljande beräkningar kunde Boestad med förbluffande precision rekonstruera V2-raketens projektilbana och räckvidd, en rekonstruktion som betraktas som en enastående ingenjörsteknisk bedrift under stark tidspress.

Sten Luthander Efter studier vid KTH 1925–1930 anställdes han som assistent i flygteknik och hållfasthetslära. Han var avdelningschef vid Flygtekniska Försöksanstalten 1940, och utnämndes till professor i flygteknik 1944. Han blev sedan chef för SAABs forskningsavdelning i Linköping.

Kollegan Thure Svensson skrev en beundrande biografi om Henry Kjellson

Bäckebobomben den 13 juni 1944 ingår i olika berättelser med stora variationer om vad den svenska undersökningen skulle få för betydelse och vilka förkunskaper om V2-raketen som man hade innan man fick fysiska bevis.

Flygdirektören och haveriutredaren Thure Svensson skrev 2014 en bok om sin föregångare Henry Kjellsson. Där framhålls Bäckebo-utredningen som en av höjdpunkterna i Kjellssons karriär som utspelade sig ända från flygets och flygvapnets tillkomst till det moderna stridsflyget under kalla kriget.

Kjellsson hade gedigna praktiska kunskaper från haveriutredningar och byggen av egna flygmaskiner, ofta med förebilder från andra länders flygindustrier. Det började med att han under sin ungdom blev vittne och dokumenterade den svåra tågolyckan vid Malmslätt 1912 då en felväxling gjorde att två tåg kolliderade och 22 människor omkom.

Han tog examen som civilingenjör på KTH, blev sedan flygingenjör i det nybildade flygvapnet 1926 och ordförande i haverikommissionen 1927. Där lade han ned ett otroligt detektivarbete för att utreda haveriorsaker. Tiden räckte till för att också arbeta som konsult, bland annat för Svenska Aero på Lidingö. Företaget hade startats av tysken Carl C. Bücker.

Före andra världskriget fanns det många kontakter med tysk flygforskning. Förutom Kjellson fanns A J Andersson, som designade skolflygplanet Saab Safir 1945 efter tysk förebild. Han hade under 1920-talet arbetat vid två olika flygföretag i Tyskland och under 1930-talet på Bücker i Berlin. Erik Petersohn, som blev avdelningschef för aerodynamik på FFA, hade arbetat hos Prandtl i Göttingen på 1920-talet och fått många kontakter.

Rea-motorutvecklingen startade 1945 i Finspång på uppdrag från Flygförvaltningen. STALs förslag till motor byggde på Junkers Jumo motorer och på kunskaper man på olika vägar fått från det sönderfallande Tyskland. Henry Kjellson bidrog med sina erfarenheter från en studieresa till England i mars 1945. Där kunde han ingående studera en Jumo motor 004. Där kunde han i smyg kopiera en del detaljer.

Efter kriget, runt 1949-50 gjorde Sten luthander en rekryteringsresa till Tyskland och fick av Prandtl tips på bra personer att rekrytera. Några hamnade på SAAB några på FFA och flera på KTH där det som mest var sex tyskar samtidigt. På den tiden var det inga stora avstånd mellan företagen, beställaren och de akademiska institutionerna och personerna kände varandra.

Thure Svensson tar upp att Kjellson gjorde inte mindre än 40 utlandsresor, varav han redovisar de som gick till USA 1936 och i september 1945 ingående. Vart gick hans andra resor och borde det inte finnas med i en biografi som gör anspråk på att utgöra ett porträtt med allt från familjeliv, yrkeskarriär och diverse obskyra intressen ?

Bäckebo-bomben, blir Kjellsons mest berömda haveriutredning, och han tilldelas eller tilldelar sig själv en verklig hjälteroll. En tidningsartikel i Östgötacorrespondenten 4:e oktober 1945 tar upp att Winston Churchill varnades av den ende utanför Tyskland som kände till V2-raketen – nämligen Henry Kjellson.

På resan i USA tillsammans med flyg-generalen Nordenskiöld berättade han om haveriundersökningen av Bäckebo-bomben 1944. Tillsammans med en amerikansk expert, misstänkte man att det inte var en V1-bomb eftersom vingar saknades. En grundlig vetenskaplig undersökning följde, utförd av Kjellson, Luthander och Boestad som stängde in sig på sina laboratorier. Buckliga metalldelar rätades ut, mätningar och kemiska analyser gjordes. Ingen av de andra tekniker som anlitades förstod vad målet var med undersökningarna. Kjellsons analys kom bland annat fram till två bränsletankar innehållande 6 ton flytande syre och tre ton alkohol. Genom två minuters förbränning nådde raketen en höjd på mer än 100 km till stratosfären.

Allting förpackades i lådor och fördes till England, metallstycken, skisser och kalkyler, vilka senare visade sig vara närmast exakta. Det som England fick i tolv lådor var närmast en souvenir och när den första V2-bomben drabbade England visste man vad det var fråga om.

Flytande raketbränsle var inte något tidigare okänt. Redan 1926 gjorde den amerikanske raketentusiasten Robert Goddard. Han nådde aldrig månen men hans raketer som använde flytande syre och bensin kom upp i överljudsfart på 30-talet.

Helmuth ”Teddy” Ternberg och Carl Petersén

C-byrån, Carl Petersén och Helmuth Ternberg

Den svenska militära underrättelsetjänsten, kallad C-byrån efter kapten Carl Petersén. Han ledde den hemliga militära underrättelsetjänsten 1940–1946. Carl Peterséns närmaste medhjälpare Helmuth ”Teddy” Ternberg hade många kontakter i Tyskland. C-byråns medlemmar drev privatföretag som väckte kritik och en långdragen rättegång efter kriget, då C-byrån omorganiserades till ”T-kontoret” och Carl Petersén fick lämna underrättelseverksamheten. Det är här ointressant eller likgiltigt om Petersén och Ternberg drevs av sympati för nazisterna eller tysk nationalism eller långt driven affärsverksamhet, men i fråga om en utbytesaffär när det gäller information om V2-raketen väckte det vrede hos den brittiska militären och regeringsrepresentanter just som invasionen i Normandie var i ett känsligt läge.

Carl Petersén ville i utbyte ha information om planer för en invasion i Norge av brittiska trupper, något som skulle kräva ett samarbete med ett svenskt ingripande i Norge. Men den brittiska regeringen fruktade läckor, det var känt att Carl Petersén hade goda kontakter med polisen Robert Paulson som senare fälldes för att som dubbelagent ha lämnat information till Abwehr och Gestapo.

Men vilken raketinformation satt C-byrån på som kunde vara av intresse ? Det framgår inte att det skulle handla om Bäckebobomben. I Teknisk Tidskrift 5 augusti och 16 december 1944 finns detaljerad beskrivning av V1 i översättning från engelska, där V1 även kallas för spökflygplanet från Bornholm. Och i Teknisk Tidskrift 17 februari 1945 finns en genomgång av V2, mitt under den period när Tyskland öser iväg raketer. Text och bilder handlar inte om Bäckebobomben.

Den svenska undersökningen med Henry Kjellson som chef gav inte någon exklusiv information. Men på en punkt – att man visade sig vara beredda att samarbeta med de allierade i strid med neutraliteten – gav det en signal för framtiden med ett hemligt spaningssamarbete mot Sovjet och Warszawapakten.